När jag bestämmer träffar med mina bästa vänner hemma hos någon av oss så känner jag mig lugn och trygg. Men när jag träffar människor som jag inte känner så bra eller när jag träffar mina bästa vänner ute på stan för en fika freakar jag ut. Jag får obehags känsla, klump i magen, benen ska vika sig och jobbigast av allt..att jag ska börja gråta. Jag menar..tänk om jag bara skulle stå där upp och ner och gråta för ingenting? Hur konstigt låter inte det? Vill gärna ha svar så snabbt som möjligt(eller tips snarare) om hur ni känner/eller om ni känner samma sak som mig och hur ni hanterar det? Har det försvunnit för er? För jag skulle vilja kunna göra saker med människor utan att känna att jag ska gråta när som helst...SVAR SNABBT SOM MÖJLIGT TACK!

Föreslå ett fik, och gå dit i god tid så att du har hunnit slappna av när dina vänner dyker upp.

Det kan också vara bra att ha ett fik/en restaurang som man besökt ofta.
Då kan man vänja sig vid intrycken.

Om du inte har någon restaurang eller något fikaställe som du ofta besöker, försök att hitta ett ställe som skulle kunna passa, och sedan bestämmer du dig för att det är där du ska äta om du äter ute, eller ta en kaffe om du vill göra det.

Snabbvisit till toaletten? (som ursäkt)

Toan är en klassiker, må vara att jag har orosmage på riktigt

Sen ska man gärna dra den där klassiska "Dra en hand full med vatten över ansiktet" som de gör i alla filmer.

Ontopic: Toaletten är ofta en väldigt bra plats att fly till om man behöver samla sig.

Viktigt telefonsamtal.. måste gå ut runt hörnet

Föreställ dig något som är tryggt eller som du tycker om och ta några djupa andetag. Brukar funka för mig och jag har ett litet mjukisdjur i väskan som jag gillar.

Att alltid ha musik med dig, en öron plugg i ena örat och lyssnar med andra, när det är jobbigt fokusera lite på melodin, trummorna, gitarren är liknande.

Alternativt är att beställa så mycket mat att du tappar fokus på allt annat.

Min filosofi är att utsätta mig för obekvämligheter. Ta helt enkelt död på mina egna demoner. Huvudet först ! Då blir van van vid med saken i slutändan . Dock utsätter jag inte mig för alldeles korkade saker, är sund vad gäller min egen säkerhet och så. Har en stark självbevarelsedrift. Better safe than sorry.

Till exempel har jag haft tidigare stora svårigheter att prata inför en grupp, öppna munnen på mötet, konferenser var pest i början, speciellt lunchpauser när man skulle slumpvis hamna previd okända och totalt ointressanta människor, som vill bara prata med flocken de har släpat med sig (för att känna sig trygg). Däremot deltar jag själv alltid kongresser,seminarier och dylikt ensam för jag vill INTE ha någon störande pratkvarn som går som en skugga efter mig- jag vill i stället lyssna och suga in all kunskap som erbjuds.

Jag hade tidigare starka psykiska och fysiska reaktionen i dessa sammanhang. Hjärtat slog som atombomb innan jag skulle prata, svettades, rodnade osv. Jag var innerst inne dock så envis att jag ville oavsett obehaghag få mitt sagt. Det var inte alltid självvald att kämpa med rädslor, det skedde också bra mycket spontant. Jag liksom reagerade innan jag hade chansen att överväga vinster och förluster. När jag hade slutligen hamnat i det skeendet så var det redan för sent.

I dag är jag mycket glad att jag har bokstavligen och repetitivt släpat mig själv genom helvetet. Det enda jag kan säga är att det var värd varje bloddroppe från själen.
I dag står jag stabilt med bägge benen och mår helt enkelt bra att vara det vad jag är.

Red and green skrev:Min filosofi är att utsätta mig för obekvämligheter. Ta helt enkelt död på mina egna demoner. Huvudet först ! ....

I dag är jag mycket glad att jag har bokstavligen och repetitivt släpat mig själv genom helvetet. Det enda jag kan säga är att det var värd varje bloddroppe från själen.
I dag står jag stabilt med bägge benen och mår helt enkelt bra att vara det vad jag är.

Jättebra inlägg och jag håller helt med. Man är snäll mot sitt framtida själv om man river sina hinder.

Jag har dessutom stora igångsättningsproblem, så i större grupper måste jag prata på från början annars förblir jag lätt tyst. Jag hatar att få allas fokus och det har inte med blyghet att göra, det är någon annan självmedveten låsning.