Bjäbbmonstret skrev:Frågan är om det är psyk eller vårdcentralen du har svårast för.

Det är väll egentligen vård-delen jag har svårt föe, men vet av erfarenhet att de ju är svåra att sepparera. Det var ju som sagt via psykvården som jag blev inlagd mot min vilja första gången... Så jag vågar liksom inte lita på att de inte 'skvallrar' eller skickar dit mig igen...

Bjäbbmonstret skrev:Det finns ju också privata psykiatriker som är knutna till landstinget om det kan vara ett sätt att börja att jaga en sån?

Hur gör man för att få tag på en sådan då?

ssssss skrev:Det är väll egentligen vård-delen jag har svårt föe, men vet av erfarenhet att de ju är svåra att sepparera. Det var ju som sagt via psykvården som jag blev inlagd mot min vilja första gången... Så jag vågar liksom inte lita på att de inte 'skvallrar' eller skickar dit mig igen...

Ställ ett krav på att dom inte får prata med någon annan om dig utan ditt tillstånd.

MsFrost skrev:Ställ ett krav på att dom inte får prata med någon annan om dig utan ditt tillstånd.

Jag gjorde det sist. Då skickade de dit mig utan att tala om vad det handlade om. Vårdpesonalen viste därför inget om, och saknade helt förståelse för, bakgrunden till mina problem och det hela blev därför ännu värre...

Jag tror risken är ganska liten att de gör samma fel igen.

ssssss skrev:Jag gjorde det sist. Då skickade de dit mig utan att tala om vad det handlade om. Vårdpesonalen viste därför inget om, och saknade helt förståelse för, bakgrunden till mina problem och det hela blev därför ännu värre...

Alltså, har inte dom brutit sin tystnadsplikt då... eller har jag fel

MsFrost skrev:har inte dom brutit sin tystnadsplikt då...

Tystnadsplikten innebär att de inte till läkare eller någon annan får föra vidare någonting som uppkommit i ett privat samtal mellan mig och dem. Detta höll de sig till.

Däremot har de även någon form av 'anmälningsplikt' (eller vad det kan tänkas heta) som träder i kraft när någon bedöms vara "en fara för sitt eget eller andras liv". Då måste de 'ange' personen i fråga. Men detta alltså utan att öht berätta vad personen har för problem, vad man pratat om tidigare eller vad som vore lämplig vård....

Ahh, då förstår jag.

Hoppas att då får tag på en bra person som kan hjälpa dig

Har inte så mycket att tillföra förutom att jag instämmer med de kloka råd du fått här i tråden och önskar dig lycka till! Det gör mig ont att läsa om allt det svåra som staplas på dig, men hoppas som sagt på en ljusning.

Tillbaka här på forumet efter (ser jag nu) ca 1.5 omständliga år. Och tänkte att en kort uppdatering av läget kan vara aktuell.

Jag mår idag betydligt bättre.

Det stöd jag upplevde härifrån gjorde att jag till slut vågade ta kontakt med vården igen. Efter ett tag fick jag Mirtazapin utskrivet och detta har hjälpt mig enormt. Nu sover jag runt 7 h per natt (att jämföra med tidigare ca 2 h) vilket gör att jag orkar så mycket mer. Detta har också gjort att min ångest minskat radikalt. Har precis efter en massa (5) remisser hit och dit och hundratals frågor åter påbörjat en asperger-utredning. När den är klar kommer jag möjligen att kunna få den hjälp jag behöver för att klara vardagen.

En annan anledning till att jag mår bättre är att jag blev av med jobbet. Jag fick sparken eftersom de (nog med rätta) inte tyckte att jag passade för tjänsten (föreställ er själva en aspie i receptionen...). Sedan dess har jag varit utan inkomst (pallar inte AF en gång till) och just nu gör jag ett försök att börja plugga igen (halvtid, distans). Får se hur det går. Bor kvar i min spegelvända och lyhörda lägenhet. Ekonomiskt har jag överlevt på sparpengar och den mindre summa jag fick för en av de två familjemedlemmar som gick bort (den tredje lever mot förmodan ännu). Pengarna börjar dock att sina nu, vilket är källa för en del oro.

Har ingen aning om vad som kommer att hända härnäst. men mycket värre än det som varit har jag svårt att tro att det kommer att bli.

Kanske du kan ta något dussinjobb så att du fixar försörjningen? eller har du utbildning för mer?

Jo, Löser det sig inte på annat sätt (och varför skulle det göra det) så får jag snällt lov att försöka mig på det här med att söka jobb igen... Men den här gången får det gå en annan väg än arbetsförmedlingen, därifrån har jag enbart dåliga erfarenheter. Känner mig dock inte väldigt optimistisk i frågan om att lyckas få ett jobb, och särskilt inte ett jag faktiskt kunde klara av.
Grejen är dessutom att jag verkligen skulle vilja plugga vidare. Det känns väldigt roligt att orka läsa igen och det skulle vara så härligt att slutföra det jag påbörjat och till slut få ta min examen. Som det är nu är jag emellertid tveksam till att börja plugga helfart, eller skaffa ett jobb utöver studierna (från noll till hundra på en gång känns lite riskabelt), och enbart halvfart betalar dessvärre inte hyran...

Välkommen tebax, massa-s!

Tack