Ganska många gånger har det hänt att mina syskon och mina vänner, pojkvän har "ursäktat" sig för hur jag är, när jag är bland deras vänner. Att jag ofta är konkret i mina ordval och kan verka "kallt" samt ursäktat för dumma frågor och annat. Har även ofta ursäktat mig själv många gånger när jag är med andra. Jag gjorde ofta sånt här förr, men har lärt känna mej själv mer nu och börjat kontrollera mina ordval och sådant. Alltså grejen är ju att folk alltid har ett behov att ursäkta ens beteende, och dem gör ju det för att människor inte förstår hur man är också. Men jag känner också att det tar ett tag att lära känna en och det är nästan lite dumt att dom ursäkta en när man är med.



Men som sagt jag har lärt känna mig själv mer och är mycket mer medveten om mig själv och vad jag säger nu.

Men jag känner att jag vill inte säga "jag har Asperger", så fort nån tycker jag är konstig. Jag har aldrig sagt det till någon heller för att det känns som att jag sätter en stämpel på mig, istället för att människor lär känna mig lär dom känna en person med Aspergers och börjar analysera hela mig utifrån det, vad jag säger tycker om och hur jag beter mig. Jag "förnekar" inte att jag har det utan väljer att låta det vara en del av livet som allt annat.

Hur känner ni inför detta, Säger ni att ni har Aspergers med en gång, eller säger ni inte det alls?

Moderator: Rättade stavning och språk i rubriken (förlåt mig, jag har Asperger).

Inte alls.
Man skall inte behöva ursäkta ett funktionshinder.

Däremot kan man förklara sin "klumpighet" med att man exv är lite för "bokstavlig ibland men menar inte illa", "ibland kopplar jag inte alls", "jag har svårt för det där med kramar/mycket folk/högaljud" eller vad det kan handla om.
Eller be om ursäkt för att man sårat, naturligtvis.

Många har en "klar" bild av hur aspies är och vad asperger innebär.

Jag vill inte bli satt i ett fack.

Håller med calima! Jag säger aldrig att jag har asperger, varför skulle jag det. Det blir bara en massa fördomar och analys av det och det som man på nätet kan läsa sig till vad gäller diagnoskriterier och liknande är ingenting jag vill att folk ska koppla ihop med mig. Vad jag menar är att det utifrån dessa kriterier är mycket svårt att förstå asperger är i praktiken det låter så mycket värre. Det låter nästan som om man vore förståndshandikappad. Säg ingenting det ger bara konstiga bilder. Sen kan man vända på det, varför skulle ditt sätt att vara vara fel, något som måste ursäktas. Själv kan jag få höra att "det är så härligt med X för hon gör inga omskrivningar utan går rakt på sak". Många uppskattar det och tycker det är skönt. Allt beror på vilka man umgås med.

Sätt på dig en "Rör mig inte jag har Asperger"-knapp på skjortan så löser det sig!

Till ämnet: Jag har inte heller någonsin sagt "jag har asperger", jag förstår inte varför andra människor inte kan acceptera att en person är annorlunda utan vetskap om eventuell diagnos.

Man får inte vara annorlunda, fast det är OK om man har en diagnos?
Det är ju nästan så det verkar vara, och jag gillar det inte.

Jag tror och hoppas dock att mina bekanta "lärt sig" att jag är som jag är, konstig.
De vet inte om att jag har AS/ADHD, det vill jag inte heller att de ska veta om.

Omgivningen får helt enkelt acceptera att du är som du är, på lika sätt att du antagligen accepterar att de är som de är.

(Acceptera är kanske fel ord, tolka inte detta bokstavligen)

Det spelar ingen roll om jag säger till människor att jag har Asperger eller inte. De tycker
Ändå att jag är lika konstig. Vet fan inte vad jag ska göra. Kan inte ens prata om ytliga saker som film med människor för att de ska undra vad det är för fel på mig. (är bitter för tillfället så ignorera om du kan).

Idiot skrev:Man får inte vara annorlunda, fast det är OK om man har en diagnos?
Det är ju nästan så det verkar vara, och jag gillar det inte.

Speciellt i skolorna tyvärr... Alla ska göra grupparbeten och redovisningar hela tiden om de inte har en as-diagnos då. De med tal-rädsla blir knappt godkända.

Jag hade aldrig fått för mig att ursäkta mig med asperger, det hade känts dumt att ursäkta något som beskriver en del av min personlighet.

Jag skulle nog vara öppen om det med vänner och så men aldrig att jag skulle ursäkta mitt beteende med det.

Det som gör mig rädd för att vara öppen om eventuell diagnos är fan att bli förknippad med aspergernatti eller att folk tror att man är en "Sheldon"

Säg ingenting alls om det och be om ursäkt om du gör något fel precis som alla andra.

getadog skrev:Ganska många gånger har det hänt att mina syskon och mina vänner, pojkvän har "ursäktat" sig för hur jag är, när jag är bland deras vänner.

Fyfan det hade jag blivit arg för, så tycker jag inte de har rätt att göra.

Unib12 skrev:Det spelar ingen roll om jag säger till människor att jag har Asperger eller inte. De tycker
Ändå att jag är lika konstig. Vet fan inte vad jag ska göra. Kan inte ens prata om ytliga saker som film med människor för att de ska undra vad det är för fel på mig. (är bitter för tillfället så ignorera om du kan).

Här ska inte ignoreras!

I min personliga åsikt så tycker jag att personer som inte är "Konstiga" ofta är ointressanta och tråkiga.
Du, jag, och många andra med AS är "konstiga" (Eller snarare, uppfattas som konstiga), men det är ju fan så mycket bättre än att vara en "vanlig"-tråkmåns.

Det som gör mig rädd för att vara öppen om eventuell diagnos är fan att bli förknippad med aspergernatti eller att folk tror att man är en "Sheldon"

Stämmer bra det, det finns en enorm okunskap om NPF så det är nästan löjligt.
Speciellt nu när många tror att alla med AS är som killen i "I rymden finns inga känslor", de använder liksom populärmedia som fakta-intrument. Helt idiotiskt.

Tycker även att det är läskigt med att "erkänna" diagnoser eftersom jag märkt att vissa tycker att ens beteende och känslor endast är symptom av en diagnos.
Man blir liksom De-humaniserad.

Idiot skrev:I min personliga åsikt så tycker jag att personer som inte är "Konstiga" ofta är ointressanta och tråkiga.

*tummen upp*

Idiot skrev:de använder liksom populärmedia som fakta-intrument. Helt idiotiskt.

Det är var likadant med internet. Folk förstod ej vitsen med vad man ska ha det till, skolan hadde inte hört talas om det och det var inget man behövde, tidningarna/tv talade om att det endast fanns elaka bombrecept där, beslutsfattare tänkte att det där är oviktigt. Ovetandet är upphöjt till dygd.
Så allmänhet.. Folk utvärderar inte källors tillförlitlighet, tänker inte till, och tar inte reda på saker i gemen.

plåtmonster skrev:
Det är var likadant med internet. Folk förstod ej vitsen med vad man ska ha det till, skolan hadde inte hört talas om det och det var inget man behövde, tidningarna/tv talade om att det endast fanns elaka bombrecept där, beslutsfattare tänkte att det där är oviktigt. Ovetandet är upphöjt till dygd.
Så allmänhet.. Folk utvärderar inte källors tillförlitlighet, tänker inte till, och tar inte reda på saker i gemen.

Ja där är många olika, fast det finns ju mycket som talar för att folk i allmänhet inte tar reda på saker innan de uttrycker sig om ämnet.

Jag tex. brukar försöka lära mig och kunna vad jag talar om innan jag uttrycker mig om saken.
Men det är inte alltid lätt att dra upp en laptop mitt i en konversation för att läsa på om ämnet konversationen handlar om.
(Fast så här på forum fungerar det ju bra att göra det )

Därför tiger jag ofta IRL, sedan "pluggar på", och sedan om ämnet tas upp igen vid senare tillfälle så kan man erövra konversationen med objektiva fakta!

Verbal murder by facts..

plåtmonster skrev:Verbal murder by facts..

Det är ju lätt som en "plätt" VS Nt'are. - Om de är tillräckligt intelligenta för att förstå att de kan ha fel.



(Haha var jag neuro-rasistisk nu?)

Hej getadog och varmt välkommen till forumet!

Jag har berättat för "nära och kära" att jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP, och ingen enda har "tittat snett" på mig, eller tyckt att jag är "konstig". Några har till och med berättat att de känner till både Aspergers syndrom och DAMP. Vissa känner till och med någon som har det. För min rent personliga del var det för övrigt ett "lyft" när jag äntligen fick diagnosen i slutet av 1990-talet genom att jag då fick ett namn på vad det är jag vetat om att jag haft inom mig sedan jag var liten, om det till och med inte är så att jag haft min autism sedan jag föddes.

Dessutom finns det mängder av både tryckt litteratur och information på Internet i ämnet.

geocache skrev:
Dessutom finns det mängder av både tryckt litteratur och information på Internet i ämnet.

Jo fast det verkar inte som att de flesta är inne på dessa sidor, eller läser dessa böcker.
Tycker jag.

Hej Idiot!

Berätta gärna hur du menar (nej, detta är inget ifrågasättande av dig på något sätt)! Menade du möjligen de som skriver/har skrivit om Aspergers syndrom?

Idiot skrev:

geocache skrev:
Dessutom finns det mängder av både tryckt litteratur och information på Internet i ämnet.

Jo fast det verkar inte som att de flesta är inne på dessa sidor, eller läser dessa böcker.
Tycker jag.

geocache skrev:Hej Idiot!

Berätta gärna hur du menar (nej, detta är inget ifrågasättande av dig på något sätt)! Menade du möjligen de som skriver/har skrivit om Aspergers syndrom?

Idiot skrev:

geocache skrev:
Dessutom finns det mängder av både tryckt litteratur och information på Internet i ämnet.

Jo fast det verkar inte som att de flesta är inne på dessa sidor, eller läser dessa böcker.
Tycker jag.

De jag menade var liksom omgivningen i största allmänhet.

I min erfarenhet så är det inte många som är kunniga inom ämnet NPF och därför skapar folk sina åsikter och bedömningar efter mallar som kommer från filmer eller rykten.

Alltså, poängen av mitt förra inlägg var: Trots att det finns information i form utav böcker/webbsidor osv, så verkar det inte vara någon stor andel av vår befolkning som faktiskt tar sin tid att ta reda på denna information.

Jag menade inte att författarna av informationen är okunniga.
Bara att informationen inte verkar nå ut till "folket", liksom.
Eller så är det folket som inte når ut till informationen, de bryr sig kanske inte.

Hallå Idiot!

Då är jag med på hur du menade. Jag tackar dig så mycket för förklaringen !

De är nog lite handikappade de där som inte tar reda på saker.

Idiot skrev:

Unib12 skrev:Det spelar ingen roll om jag säger till människor att jag har Asperger eller inte. De tycker
Ändå att jag är lika konstig. Vet fan inte vad jag ska göra. Kan inte ens prata om ytliga saker som film med människor för att de ska undra vad det är för fel på mig. (är bitter för tillfället så ignorera om du kan).

Här ska inte ignoreras!

I min personliga åsikt så tycker jag att personer som inte är "Konstiga" ofta är ointressanta och tråkiga.
Du, jag, och många andra med AS är "konstiga" (Eller snarare, uppfattas som konstiga), men det är ju fan så mycket bättre än att vara en "vanlig"-tråkmåns.

Hee, Nu blev jag varm i hjärtat. Tack!

jag skulle kanske riktat denna fråga till "nyanlända" aspbergers.

Jag tänker inte be ursäkt om någon i detta liv för att jag har AS. Det här är jag och jag kan säga saker som andra kan tycka låter konstigt, men huvudsaken är att det inte låter konstigt för mig. Jag kan bete mig annorlunda,men det är bara att leva med den faktan.
Ska inte ändra mig, har inget behov för det.

Jag gillar mig själv och vill vara just den jag är och ingenting annat

Jag gör vad jag gör och bär ansvaret om det.

Berättar få människor irl om AS-personligheten min. Skulle aldrig berätta det på jobbet. Never. Då skulle det börja jävla malande....aldrig slut...

Red and green = Klok.

getadog skrev:Ganska många gånger har det hänt att mina syskon och mina vänner, pojkvän har "ursäktat" sig för hur jag är, när jag är bland deras vänner. Att jag ofta är konkret i mina ordval och kan verka "kallt" samt ursäktat för dumma frågor och annat.

Låter inte väldigt omtänksamt det där. Låter som om dom skäms för dig. Jag personligen skulle bli väldigt arg och ledsen om någon "ursäktade" mitt beteende för att jag har Asperger Syndrom. Särskilt om det kommer från syskon eller pojk/flickvän, då skulle jag bli väldigt sårad.

Idiot skrev:Jag har inte heller någonsin sagt "jag har asperger", jag förstår inte varför andra människor inte kan acceptera att en person är annorlunda utan vetskap om eventuell diagnos.

Man får inte vara annorlunda, fast det är OK om man har en diagnos?
Det är ju nästan så det verkar vara, och jag gillar det inte.

Bra sagt.

Ja, vad är väl Aspergers syndrom att be om ursäkt för...???

Jag för min del är väldigt stolt över att jag lärt mig leva med att ha det... till och med det "DAMP light" som också är en del av min diagnos.

Men när folk som vet om att jag har den diagnosen, känner till vad DAMP gör med mig, i alla fall provocerar mig blir jag inte lätt att tas med...

Hmm, svår fråga då jag inte träffar människor utanför jobbet. Och där tror folk att man skojar då man nämner social fobi. Har lurat i folk att jag är den gladaste människa som finns då jag ville pröva att se om jag kunde spela galen. "du pratar ju mycket". Jo det måhända men om specialintressen. Handlar alltid om samma ämne eller om vad jag läste på flashback.

Att låtsas vara glad är lätt, bara att föra en monolog om dit favoritämne i hög fart och låtsas att någon lyssnar, till sist slutar dem lyssna på dig och tror att du är en vanlig men udda människa utan sociala "problem" då "prata" är vad de flesta klassar som social.