Hej!
Jag funderar på att bli gymnasielärare men är orolig att det skulle bli jobbigt i längden (har as). Någon som har erfarenhet av detta?

Om du är gymnasielärare på teoretiska linjer uteslutande kanske det fungerar. Och det på en skola som endast har sådana elever.
Men skolor är fulla av stökigheter så det är nog något man bör tänka på.

årskurs 9 - Gymnasieår:3 verkar vara den tiden ungdomar är som jobbigast.
Lärare är nog kul, om du hittar rätt skola/ämne.

Det är klart att det skulle vara ett bra jobb om du tycker om att lära ut osv, men jag skulle vara väldigt noga med vilken skola det var.
Oftast är eleverna lugnare på mindre skolor, i min erfarenhet.

Lärare på universitet är nog lugnare.

Kan lätt säga att jag har haft en del lärare som var klockrena aspergare, verkar vara ett yrke som aspiga personligheter dras till.

Orkar man med kaoset i klassrummen och kan styra upp det så tror jag inte att asperger är ett hinder. Har hört många NT säga att de inte hade klarat ut det så jag tror inte det är något som skulle vara mycket svårare med NPF.

Idiot skrev:årskurs 9 - Gymnasieår:3 verkar vara den tiden ungdomar är som jobbigast.

Ungdomar verkar vara betydligt lugnare och mer intresserade på gymnasiet än i högstadiet måste jag säga. Tror det har att göra med att man väljer sitt gymnasium medan högstadiet är obligatoriskt.

plåtmonster skrev:Lärare på universitet är nog lugnare.

Japp, där är eleverna antagligen tillräckligt mogna för att inte "busa".
Och de går också i skolan där för att de vill lära sig om ämnet du lär ut, det är ju inte ovanligt att elever i gymnasieskolor inte vill vara där, och det leder nog till en hel del kalabalik.

Dock krävs det väl högre kompetens från en Universitets-lärare.

Ungdomar verkar vara betydligt lugnare och mer intresserade på gymnasiet än i högstadiet måste jag säga. Tror det har att göra med att man väljer sitt gymnasium medan högstadiet är obligatoriskt.

Sant, men i dagsläget är ju gymnasiet "i princip" obligatoriskt, eleverna är ju inte heller myndiga så de har ju inget val.
(Tolka inte detta bokstavligt)

I min erfarenhet finns det väldigt många "jobbiga" ungar i gymnasienivån också, men antagligen mindre antal än i högstadiet.

Verkar vara mindre stök på teoretiska program, och i synnerhet på teknisk inriktning.

Idiot skrev:Sant, men i dagsläget är ju gymnasiet "i princip" obligatoriskt, eleverna är ju inte heller myndiga så de har ju inget val.
(Tolka inte detta bokstavligt)

Ja det är nästan så, man kan glömma allt vad jobb och framtid heter om man inte går gymnasiet i princip. Men det är ändå ett friare val vilket gör att eleverna är mer intresserade än i högstadiet.

Hade jag skullat bli lärare så hade jag blivit gymnasielärare.

Man kan alltid försöka få jobb på komvux vad jag har hört är där ganska lugnt.

Corpse Bride skrev:

Idiot skrev:Sant, men i dagsläget är ju gymnasiet "i princip" obligatoriskt, eleverna är ju inte heller myndiga så de har ju inget val.
(Tolka inte detta bokstavligt)

Ja det är nästan så, man kan glömma allt vad jobb och framtid heter om man inte går gymnasiet i princip. Men det är ändå ett friare val vilket gör att eleverna är mer intresserade än i högstadiet.

Hade jag skullat bli lärare så hade jag blivit gymnasielärare.

Man kan alltid försöka få jobb på komvux vad jag har hört är där ganska lugnt.

Är man en "bra" lärare kan man ju hantera klasser/individer som är "störiga", det är dock någonting som inte ingår så mycket i pedagogik-läran som man utbildar lärare med idag.
Det är klart att det till viss del ingår, men inte i den grad som psykologin behöver tillämpas för att få en klass att t.ex.. respektera sin lärare.

Att "ha ordning" på sin klass, utan att vara ogillad av eleverna är en fin balansgång och psykologi, vissa (många) kan inte detta.
Men kan man det så spelar det ingen roll om man ska lära ut till "Ghetto-gangsta-rage-class-Nr#1" eller om det är en klass full med tysta Aspergare.

Tycker/tror jag.

(Har en nära bekant som jobbar inom skolpolitik och andra saker inom skola, så jag talar inte "ur mössan")

Vad jag sett så verkar social kompetens inte ha så mycket att göra med hur bra man lyckas som lärare. Den bästa läraren jag har haft lyckades hålla klassen lugn och var omtyckt, hon var inte social eller socialt intelligent. Tro mig den klassen var det inte många lärare som kunde hålla rätt på.

Jag frågade en lärare om den tyckte att den fått lära sig tillräckligt om hur man hanterar eleverna utan att tänka svarade den nej, förövrigt en solklar NT.

Corpse Bride skrev:Vad jag sett så verkar social kompetens inte ha så mycket att göra med hur bra man lyckas som lärare. Den bästa läraren jag har haft lyckades hålla klassen lugn och var omtyckt, hon var inte social eller socialt intelligent. Tro mig den klassen var det inte många lärare som kunde hålla rätt på.

Jag frågade en lärare om den tyckte att den fått lära sig tillräckligt om hur man hanterar eleverna utan att tänka svarade den nej, förövrigt en solklar NT.

Precis, det var lite det jag menade också.

Till TS: Det finns säkert kurser som kan lära dig det som du kommer missa på lärarhögskolan, för att jag antar att tack vare/på grund av din AS kan det vara ännu viktigare för dig att veta hur att hantera en klass, än NT.

Man ska inte behöva bli arg/aggressiv osv för att få tyst på en klass, om de gillar dig och respekterar dig blir det tyst bara av att du går in i rummet.
För att de kommer tycka att det är kul på dina lektioner och då vill de engagera sig och inte larva sig.

Undantag finns ju alltid, men jag talar nu generellt sett.

Jag tror att det krävs mycket förberedelser för att bli en bra lärare, utöver själva utbildningen, och att det kan vara ett väldigt roligt yrke.
Men det kan också bli/vara hemskt om man inte klarar av vissa saker.

Jag är lärare me AS och jobbar med elever å 6-9. Funkar bra men det är ett tufft och socialt yrke, kan vara påfrestande. Jag har två sätt att vara, ett på jobbet där jag är ansvarstagande och duktig, ett hemma där jag gräver ner mig i specialintressen och låser in mig på rummet. Har svårt att balansera mellan dessa två "vara".

Bli arg/rasande framför en klass är ödesdigert, får inte ske, då förlorar du respekten på studs. Hitta andra vägar är en god idé. Sen är ju vi aspisar duktiga på att gå in i roller, förmodligen därför lärare fungerar bra.

Det sociala är ofta utanför klassrumssituationen, med elever i korridorer, med föräldrar, med kollegor osv. Alltså det är då du går "ur" din roll och ska vara social på dina egna premisser, det är tufft. I klassrummet går det hur bra som helst för där där har du gått in i "rollen".

Jag har jobbat inom vuxenutbildningen som språklärare. Har aldrig haft några problem med själva undervisningen, däremot har det sociala med kollegorna varit jobbigt (som tur var begränsar det sig mest till lunchraster).

För mig är yrket perfekt. Det är strukturerat, planerat, jag får leda, jag behöver inte samarbeta särskilt mycket med andra kollegor, och jag har även stor nytta av mina starkaste egenskaper, som att jag kan vara osedvanligt lugn, tålmodig och tydlig.

Har man svårt för det sociala men ändå gillar människor och vill jobba med dem, så tror jag att läraryrket kan vara väldigt bra. Jag har haft många olika jobb och läraryrket har varit det jobb där jag känt minst press att vara socialt kompetent.

Vet att det finns aspergare som är gymnasielärare. Så det kan alltså fungera, vilket beror på vilka svårigheter man har och inte har.
Själv skulle jag bara kunna tänka mig läraryrket om det gick till som det gjorde på 40-talet. Katederundervisning och där eleverna måste räcka upp handen om de vill säga något. Prov, rättningar och ordning & reda.
Dagens högljudda skolor med allt överstimuli i form av grupparbeten, flummiga läroplaner, ständiga schemaändringar, temadagar, mobiltelefoner etc skulle ta kål på mig.