Det är näm­ligen så vi människor löser livets oundvikliga konflikter: Genom utfrysning.

Varför? Jo, därför att det är ”inbyggt” i flockdjuret människa.

Också moderna, civiliserade människor blir mobbare i vissa situationer. Den omhuldade individualismen är ett tunt lager på ytan. När gruppdynamiken drar in oss i sitt tvingande maktspel – och vi blir en mobb, just – är vi hux flux förmögna att utföra handlingar som vi aldrig skulle drömma om att göra annars.

Det finns beräkningar, gjorda av Statistiska centralbyrån, som visar att cirka 9 procent av den arbetande befolkningen i Sverige, drygt 300 000 personer, är mobbade på jobbet. De flesta – tre av fyra – är kvinnor, inte sällan i offentlig sektor. Kyrkan, skolan och vården, i den ordningen, brukar sägas vara värst. Det är alltså paradoxalt nog i organisationer där man ska vara ett moraliskt föredöme – och kanske har svårt att se sina egna brister – som det förekommer mest mobbning.

Men det måste understrykas: Det finns ingenting – ingenting! – som tyder på att den som blir mobbad skulle vara ”en särskild sort”, ha några speciella egenskaper. Forskningen är tydlig: Alla kan hamna i alla kategorierna – både bland mobbare, tysta medlöpare och mobbade – beroende på omständigheterna.

Det var efter att ha undervisat i fransk litteratur i USA i något decennium som René Girard gjorde sin stora upptäckt: I författarnas gestaltning av människors konflikter såg han ett spår, ett universellt handlingsmönster. Att vi löser rivalitet med utfrysning. Ju större författare, desto tydligare syns det, menar han, eftersom bara de riktigt stora diktarna lyckas skildra livet så som det verkligen är.

Klassikerna, alltså. Dostojevskij, Euripides, Shakespeare. Och Bibeln, förstås.

Och det är ju där – i tredje Mosebok – vi hittar själva urberättelsen om syndabocken. I sextonde kapitlet säger Gud till israeliterna att de ska bekänna sina synder och lägga över dem på en bock – en riktig – och skicka ut den i öknen.

Liknande ritualer återfinns i de flesta kulturer. I antika Grekland pekade man ofta ut en handikappad människa, en tiggare eller en tjuv som fick bära skulden för sjukdom och svält, missväxt och krig. För att återställa ordningen drevs offret ut ur gemenskapen.

I Nazityskland var det judarna. I vår tid har muslimerna fått överta rollen. Syndabocksfenomenet lever vidare – i skarp kontrast till alla demokratiska ambitioner och platta strukturer.

Den som kan sin psykologihistoria ser ett tydligt släktskap mellan René Girard och Sigmund Freuds lärjunge Carl Gustav Jung, och hans tankar om arke­typerna, urbilderna, våra nedärvda sätt att tänka och känna, bortom alla kulturskillnader.

barracuber skrev:Tur att man inte levde förr är min spontana tanke. Idag har vi åtminstone filosofer som anser att världens problem, ex att 1,4 miljarder människor dagligen svälter, inte beror på bristande individuell moral utan på institutionell brist på moral/organisation/vilja mm. Olika filosofer har olika intressen och fokus. Om detta kan man lyssna på i ett avsnitt från Filosofiska Rummet från 2011 (ska se om jag kan länka dit). En stor bov i dramat är att 1800-talets kolonialisering skapade en extrem ojämlikhet i de drabbade länderna, vilket kolonialmakten inte hade förmåga/lust att rätta till. Det finns också filosofer som anser att det individuella ligger i förgrunden, att folks enskilda moral färgar våra samhällen snarare än våra institutioners.

Jantelagen [redigera]

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
I boken tillfogas senare ett elfte bud, som brukar kallas ”Jantelagens strafflag”.[2] Den är formulerad som en fråga och lyder:
11. Tror du inte att vi vet något om dig?

[2] Aksel Sandemose, 1968: För vad är en grundlag utan möjlighet till utmätning av påföljder?