Som barn hade jag en del problem med raseriutbrott.
Det gick åt ett par dörrar, en säng och en mängd prylar, tack och lov hade jag tillräckligt kontroll redan då så att jag inte gav mig på personer. Skrek dock en hel del och kallade min mor och andra allt möjligt fult. Ofta berodde utbrotten på småsaker, men som just då störde mig när jag ville göra nått. Eller om jag misslyckats med nått upprepade gånger. Exemplet med BF3 känns igen, fast med lite äldre spel.
Jag har dock blivit mycket bättre med åren på att hantera ilskan. så jag har inte haft sönder nått större på ganska länge. ( pennor och dylikt kan dock gå åt ibland)
Småsaker kan fortfarande få mig att börja koka, men jag kan numera inse att när jag blir skogstokig om personen framför mig i en trappa går aningen för sakta, så beror det på mig och att börja skrika inte är en "normal" reaktion så har jag lärt mig att lunga ner mig och hålla det inne i dom sekunder det krävs för att passera.

Lonya skrev:

Kostymhippie skrev:Lonya: perversa svin som njuter av att få människor med vår problematik ur kontroll finns det gott om tyvärr. Det bästa är att hålla dessa individer väldigt kort, ha ingen kontakt med dom om man inte absolut måste. Speciellt barn och yngre tonåringar har dessa drag och hos vissa kvarstannar beteendet i vuxen ålder.

Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Åh vad jag käner igen mig
Min sambo gör så med och jag har mer än en gång känt att "men slå mig hellre, det kan jag ta"
Han använder gärna utpressning och hot, men på ett väldigt "fint" vis så omgivningen inte ser det inte ja... till slut slår det slint för mig och så exploderar jag vilket då bara visar på hur bra han är och hur hemsk och usel människa jag är

plåtmonster skrev:Är det en sådan här dörr?



Ommålningstips som jag hittade: http://gds.se/files/bonnier-gds/pdfthum ... page01.png http://gds.se/doerrar-och-foenster/sa-b ... -doerr-vit

Ja precis sånna dörrar (säkert fina i rätt miljö) tyvärr tror jag inte målning hjälper när dörren är lite erhm trasig
Pinsamt nog är det toadörren nere som fått möta mig, toadörren är det första man ser när man kommer in genom ytterdörren.
Dörreländena är i helskumma mått så det känns som ett jobbigt projekt att ge sig på när tillvaron är i tras ändå. Hjälp förlåt vad jag gnäller

LarNor skrev:

Lonya skrev:Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Det där låter riktigt illa. Om du känner att det vore bättre att han slog dig då skulle jag vilja säga att den där relationen borde ta slut.
Vad menar du exakt med "silent treatment", pratar han inte med dig eller ignorerar dig?
Tycker inte om att lägga mig i någons relation men det låter som om du behöver ta dig en funderare.

Jag gör ju ingenting annat än funderar, vill bara få tyst i huvudet men just beslut verkar inte vara min starkaste sida.

T A C K för alla svar.
Det värsta är att jag inte vet om jag har "rätt", önskar att jag hade en "sanningens bok" att titta i, han nekar ju hela tiden och säger att jag inbillar mig. Har alltid fått höra att jag är ENORMT intuitiv och att jag har ett sjätte sinne, men vad hjälper det?!
Han säger att jag måste lite på honom?! Han säger att jag älskar att bråka?! Grät i floder igår och känner mig så jävla missförstådd och otrygg.
Till historien hör att jag flyttat till västra götaland från sthlm för våran, hans skull.
Har inga vänner att ringa, och är inta social förövrigt.

MsSvarabhakti skrev:Usch vad hemskt Det påminner mig om mig och mitt ex. Han använde tystnad, otydlighet och dolda budskap som ett vapen mot mig när vi bråkade om nånting. Trots att han visste att jag inte förstod. Ofta attackerade (som jag upplevde det) han mig med ord och frågor som han VISSTE var helt fel formulerade för mig, och jag hade inte en chans att förstå vad han menade och vad jag skulle svara på och hur. Sen mitt i alltihop bara tvärvände han och vägrade prata ut om saken och förklara vad han egentligen menade. Det blev total kortslutning i hjärnan. Jag blev helt skogstokig av stress och panik och flippade ur värre än jag trodde var möjligt. Jag var typ konstant panikslagen under flera månader när det var som värst.

Det kunde varit jag som skrev...
Fattar inte hur människor kan experimentera med "såna som oss", hjälp mig att förstå! W H Y ?!

bemat67 skrev:

LarNor skrev:

Henkkalexi skrev:Min sambo har berättat att när jag blir sådan så går det inte att nå mig.

Så säger dom om mig också.

Mig också.
Med svarta ögon och ingen hemma.

´Fniss, mmmm så säger min sambo med, tycker tvärtom faktiskt, att han inte förstår alltså. Tröga fuckers! (skojar) lite varjefall

blyger skrev:

Lonya skrev:

Kostymhippie skrev:Lonya: perversa svin som njuter av att få människor med vår problematik ur kontroll finns det gott om tyvärr. Det bästa är att hålla dessa individer väldigt kort, ha ingen kontakt med dom om man inte absolut måste. Speciellt barn och yngre tonåringar har dessa drag och hos vissa kvarstannar beteendet i vuxen ålder.

Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Åh vad jag käner igen mig
Min sambo gör så med och jag har mer än en gång känt att "men slå mig hellre, det kan jag ta"
Han använder gärna utressning och hot, men på ett väldigt "fint" vis så omgivningen inte ser det inte ja... till slut slår det slint för mig och så exploderar jag vilket då bara visar på hur bra han är och hur hemsk och usel människa jag är

Gör du? Äntligen Du fattar vad jag menar alltså?! Den fysiska smärtan, stressen paniken och sorgen är det som gör ONDAST! En smäll är liksom ingenting i jämförelse. Självklart aldrig ok, men för att understryka hur himla ont det gör när man inte blir hörd och respekterad.

bemat67 skrev:

Lonya skrev:

Kostymhippie skrev:Lonya: perversa svin som njuter av att få människor med vår problematik ur kontroll finns det gott om tyvärr. Det bästa är att hålla dessa individer väldigt kort, ha ingen kontakt med dom om man inte absolut måste. Speciellt barn och yngre tonåringar har dessa drag och hos vissa kvarstannar beteendet i vuxen ålder.

Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Det är ungefär samma för mig. Får inget veta, och det är viktigt för mig med kontroll.
Att inte ha ett stöd, utan istället motsatsen i förhållandet är skitjobbigt..
Hoppas du kan nå honom och att han förstår dig och hur du fungerar..

Tusen tack

Jag kan varken hantera eller undvika mina raseriutbrott.
Det går snabbt och ingen återvändo.
Är dock aldrig fysisk på det sättet.
Det räcker gott med den vassa tungan.

Jag är dock besviken på mig själv att jag inte kan göra någonting vettigt åt detta. Jag tycker att om man nu är 44-år så borde man kunna det.
Men jag kan inte.
Har försökt sedan tonåren men förgäves.

Eftersom det verkar vara omöjligt för mig att 'utveckla ledarskap över mig själv', har jag bestämt att då måste detta vara bra. Bra så länge jag inte slår någon i käften (risken är obefintlig).
Jag reagerar utåt och det är iaf fall bättre än reagera inåt. För DET tror jag kan vara letalt.

Eftersom jag inte kan hantera mina egna brister i detta avseende så försöker jag seriöst fundera lite objektivt mitt eget beteende och vad jag skulle ha kunnat lösa lite annorlunda. Jag vill försöka lära av det som hände, dock fungerar det inte alltid fläckfritt.
Jag gillar inte försvartaktiken varken i mig eller i andra människor. Det är primitivt sätt att reagera i konflikter. Det är lågt att enbart skylla på andra och se sig själv som oskyldig. Dock är det inte lätt att utrota försvarsmekanismen, det är djuprotat i människosläkten, men det är också givande att försöka 'jobba emot' det

matgar skrev:en säng

Även jag har haft sönder en säng av ren ilska, då min mor triggade igång min ilska när jag var 15. Hoppade sönder den stackars möbeln. När jag lugnat ner mig fick jag hjälpa till att bära ner bitarna till närmaste sopcontainer.

matgar skrev: men jag kan numera inse att när jag blir skogstokig om personen framför mig i en trappa går aningen för sakta

Precis den otåligheten har jag också. Sniglar som inte har vett att förstå att den som går bakom faktiskt vill komma fram och förbi

bemat67 skrev:Det som utlöser utbrotten är ofta att jag känner mig orättvist behandlad och liknande.

Precis! Känner så väl igen mig i detta
Tror att det beror en del på att jag har svårt med att kommunicera och säga ifrån, när det har blivit för hög belastning av all yttre stimuli.
Idag utsatte jag mig för en ganska svår sådan situation, där jag visste att jag skulle bli lätt stressad, ångestdriven och påverkad av en massa stimuli. Min instinktiva känsla var att jag bara ville lägga benen på ryggen och fly därifrån skrikandes. Då jag fick stå alldeles för länge i all trängsel och vänta på att jag skulle få hämta min jacka från garderoben, lackade jag ur och lät mitt missnöje ventileras ut. Det som sedan blev droppen för mig, var när jag fick mothugg och "hotad" med att om jag fortsatte vara otrevlig skulle jag få vänta ännu längre på att få ut min jacka.
Den incidenten fick mig verkligen att se rött och när sådana situationer uppstår, när jag känner mig förödmjukad och inte respektfullt bemött, blir jag långsint och tappar allt förtroende för den institutionen där det hela uppstod. Rent instinktivt vill jag straffa dem för att de behandlat mig som skit. Eftersom jag innerst inne är väldigt lojal och hänsynsfull som person, blir jag lätt sårad och känner mig kränkt.

svarabhaktivokal skrev:Jag får vredesutbrott när jag känner mig instängd, inträngd eller pressad i tillräckligt hög utsträckning. Och då oftast en psykisk/känslomässig press.

Japp! Känner direkt igen mig i vet du beskriver!

kullan skrev: istället blir jag elak ( enligt vissa ) och säger en massa knäppa saker till folk. Tolkar saker helt bakvänt och morrar ännu värre.

Samma här! Om jag har en dålig dag (oftast då jag är fylld av inre stress och press) kan jag bli snäsig mot folk i T-banan, i affären, ute på stan m fl
Då kan jag fälla riktigt nedvärderande kommentarer till folk, eller skrika på dem.

Har inte fått ett raseriutbrott på länge... Känns deprimerande, jag vill bli så arg att jag nitar någon jag fett stör mig på Har alldeles för lång stubin samt svårt/vågar inte uttrycka mig i den formen. Så länge man inte skadar sig själv eller andra i sin närhet man tycker om så ser jag det bara bra med raseri utbrott emellanåt. Missförstå mig inte, jag vill inte gå omkring som en tickande bomb, men det hade varit gött att vara arg oftare när man känner för det. Kanske har det med attgöra jag är väldigt harmonisk som person (tränar bort mina värsta aggressioner) just nu men ni som blir arga utan beställning ni har det relativt bra:)

Lonya skrev:Gör du? Äntligen Du fattar vad jag menar alltså?! Den fysiska smärtan, stressen paniken och sorgen är det som gör ONDAST! En smäll är liksom ingenting i jämförelse. Självklart aldrig ok, men för att understryka hur himla ont det gör när man inte blir hörd och respekterad.

Ja tyvärr förstår jag verkligen och jag är ledsen att höra att det är fler som känner så, men samtidigt lite "skönt jag är inte ensam om att känna så"
Jag har yttrat dom orden till honom och han blir jätte sur när jag säger så, men ja arg på sitt vis då
Ja precis den där stressen och paniken och och
som driver en till att bli en otrevlig typ som sen för utomstående visar att usch så hemsk och oj så kämpigt han har det.

Lonya skrev:Det värsta är att jag inte vet om jag har "rätt", önskar att jag hade en "sanningens bok" att titta i, han nekar ju hela tiden och säger att jag inbillar mig. Har alltid fått höra att jag är ENORMT intuitiv och att jag har ett sjätte sinne, men vad hjälper det?!
Han säger att jag måste lite på honom?! Han säger att jag älskar att bråka?! Grät i floder igår och känner mig så jävla missförstådd och otrygg.
Till historien hör att jag flyttat till västra götaland från sthlm för våran, hans skull.
Har inga vänner att ringa, och är inta social förövrigt.

Har också flyttat till min sambo (inte lika långt dock) och har inte heller några vänner här. Man blir rätt utsatt.
Mmm tänk om det fanns en sanningsbok att titta i, svar och något att utgå från, något sätt att få den andra parten att förstå också.

Slår näven i något hårt brukar lugna ner mig ganska fort. Så länge situationen inte handlar om någon stor fara för ens hälsa så tror jag det är enormt onödigt att vara frustrerad i princip 100 % av fallen och säkert inte ofta annars heller. Tycker att folk som är rasande påminner om bebisar så jag fortsätter med den metoden. Sen får jag härdade knogar på köpet och inte lika nyttigt så läker de sämre och sämre för varje gång det börjar blöda. Har brutit ben i handen och det gör sjukt ont men då var det mycket större krafter inblandade än min egen kroppsvikt osv.

blyger skrev:

Lonya skrev:Gör du? Äntligen Du fattar vad jag menar alltså?! Den fysiska smärtan, stressen paniken och sorgen är det som gör ONDAST! En smäll är liksom ingenting i jämförelse. Självklart aldrig ok, men för att understryka hur himla ont det gör när man inte blir hörd och respekterad.

Ja tyvärr förstår jag verkligen och jag är ledsen att höra att det är fler som känner så, men samtidigt lite "skönt jag är inte ensam om att känna så"
Jag har yttrat dom orden till honom och han blir jätte sur när jag säger så, men ja arg på sitt vis då
Ja precis den där stressen och paniken och och
som driver en till att bli en otrevlig typ som sen för utomstående visar att usch så hemsk och oj så kämpigt han har det.

Lonya skrev:Det värsta är att jag inte vet om jag har "rätt", önskar att jag hade en "sanningens bok" att titta i, han nekar ju hela tiden och säger att jag inbillar mig. Har alltid fått höra att jag är ENORMT intuitiv och att jag har ett sjätte sinne, men vad hjälper det?!
Han säger att jag måste lite på honom?! Han säger att jag älskar att bråka?! Grät i floder igår och känner mig så jävla missförstådd och otrygg.
Till historien hör att jag flyttat till västra götaland från sthlm för våran, hans skull.
Har inga vänner att ringa, och är inta social förövrigt.

Har också flyttat till min sambo (inte lika långt dock) och har inte heller några vänner här. Man blir rätt utsatt.
Mmm tänk om det fanns en sanningsbok att titta i, svar och något att utgå från, något sätt att få den andra parten att förstå också.

Exakt, lätt utsatt var ordet. Låst liksom... ... ...

Moderator: Tog bort dubblerat citat.

Felle skrev:Har inte fått ett raseriutbrott på länge... Känns deprimerande, jag vill bli så arg att jag nitar någon jag fett stör mig på Har alldeles för lång stubin samt svårt/vågar inte uttrycka mig i den formen. Så länge man inte skadar sig själv eller andra i sin närhet man tycker om så ser jag det bara bra med raseri utbrott emellanåt. Missförstå mig inte, jag vill inte gå omkring som en tickande bomb, men det hade varit gött att vara arg oftare när man känner för det. Kanske har det med attgöra jag är väldigt harmonisk som person (tränar bort mina värsta aggressioner) just nu men ni som blir arga utan beställning ni har det relativt bra:)

Får du också den här känslan ibland att du bara vill att någon ska göra något fel så att man kan "få ett utbrott på h*n"?
Så är det för mig ibland i alla fall.
Jag vågar ofta inte uttrycka mina känslor, speciellt mot personer jag inte känner så bra/inte känner alls.
Så då samlar jag väl på mig en massa ilska och sedan känner jag av att "Om någon irriterar mig nu så JÄVLAR", jag inväntar liksom den sista droppen av irritation/ilska/sorg och jag vet att jag kommer explodera. Men det är ju så jävla SKÖNT att få göra det också.

Tex. att kasta mobiltelefonen allt man har rätt in i väggen, utan att sikta, utan bara kasta iväg den i full kraft. Det är så jävla skön känsla.

Så ibland blir det så att jag lite halvt provocerar min omgivning för att få dem att "fylla bägaren över kanten".
Visserligen kan jag trigga detta själv genom att tänka på saker som irriterar mig/gör mig arg eller ledsen.. Det gör jag genom att gå igenom "minnes-banken" och fokusera på händelser som jag hatar.



Edit på förra posten: Jo jag kom nu på att jag har ju faktiskt "fått utbrott som gjort mig fysiskt aggressiv mot andra individer, men de flesta har varit inom familjen.

Kommer ihåg en gång på en idrottslektion när jag gick i 4:e klass så slog jag till en klass"kamrat", inte för att jag var särskilt arg på honom, utan han var bara den person som råkade finnas "till hands" att dunka till. (Tror att jag var arg på massa andra saker egentligen..)

Idiot skrev:Tex. att kasta mobiltelefonen allt man har rätt in i väggen, utan att sikta, utan bara kasta iväg den i full kraft. Det är så jävla skön känsla.

Ha ha, det påminner mig om en skitmobil jag hade, om man inte fick iväg ett SMS så fanns det inget naturligt sätt att försöka skicka samma SMS igen (där vi bodde då hade vi otroligt dålig mottagning), det gjorde mig så förbannad att jag kastade mobilen hårt i golvet så att batteriluckan, batteriet och telefonen for åt tre olika håll, min son plockade ihop delarna och så var det bara att starta telefonen igen för nästa försök.

Jag lyckades aldrig döda den telefonen trots att den for i golvet flera gånger.

Miche skrev:Ha ha, det påminner mig om en skitmobil jag hade, om man inte fick iväg ett SMS så fanns det inget naturligt sätt att försöka skicka samma SMS igen (där vi bodde då hade vi otroligt dålig mottagning), det gjorde mig så förbannad att jag kastade mobilen hårt i golvet så att batteriluckan, batteriet och telefonen for åt tre olika håll, min son plockade ihop delarna och så var det bara att starta telefonen igen för nästa försök.

Jag lyckades aldrig döda den telefonen trots att den for i golvet flera gånger.

Nej alltså mobiler (iaf de äldre) tar så jävla mycket stryk! Min förra mobil for i väggen säkert 20 gånger, och den fungerade ända tills jag bröt av den på mitten.

Jag har läst en bra bok som heter "Att handskas med ilska" av Ronald och Patricia Potter-Efron (Studentlitteratur 2009) som jag tyckte var matnyttig. (Den tar dock inte upp något om NPF och så). Men jag har själv problem med att jag inte riktigt förstår när jag kommer att bli arg förrän det har gått så långt att jag har svårt att bromsa den.

Ett konkret tips om man har problem med explosiv ilska är att man kan fråga folk i sin närhet hur de märker att man håller på att bli arg innan man har märkt det själv. (Ibland kan ju andra lägga märke till sånt även om det nog finns vissa som det inte märks så mycket på..) Så nu tänker jag fråga min pojkvän och mina ex om det och sätta ihop en checklista - och se om det blir en fullständig personlighetsförvandling av Bjäbbmonstret tack vare det.

Jag får inte raseriutbrott så ofta men när jag får dem så är det oftast för att det är för mycket som händer i min hjärna. För mycket tankar hit och dit, jag känner mig pressad, för mycket känslor osv. Hade ett raseriutbrott nu i mars. Då blev det för mycket helt enkelt och min hjärna ville inte sluta tänka. Sen hände något som fick mig att bli väldigt upprörd och då brast det.

Först satt jag och snyftade lite. Hade ansiktet i händerna och gungade lite lätt fram och tillbaka. Sen övergick snyftandet i ilska istället. Började slå mitt huvud med mina händer. Sen ställde jag mig upp, gick runt i rummet och letade efter mitt baseball-trä. Hittade det inte (vilket nog var ganska bra) så jag tog en kudde ifrån soffan och slog soffan och resten av kuddarna riktigt hårt, i ren ilska, i några minuter. Sen lugnade jag ner mig lite. Satte mig i soffan och bara stirrade ett tag, i tystnad.

Så burkar det gå till för mig.

Har också en vredeskudde i soffan som jag slår hårt med när jag blir arg, lustigt nog har min ilska minskat väsentligt i omfattning sen jag inköpte denna kudde, bara vetskapen om att den finns gör det lättare att hantera ilskan.

Kostymhippie skrev:Har också en vredeskudde i soffan som jag slår hårt med när jag blir arg, lustigt nog har min ilska minskat väsentligt i omfattning sen jag inköpte denna kudde, bara vetskapen om att den finns gör det lättare att hantera ilskan.

Jag har många gånger tänkt på att införskaffa en boxningskudde eller något endast för att ha något att slå på när jag blir så arg. För jag måste ofta slå på något då.

En annan sak som har med mina raseriutbrott att göra är att jag ofta svär när jag får dem. Till saken hör att jag i princip aldrig svär annars.

Svärandet har en del fascinerande egenskaper, bl.a. ger det en högre smärttröskel (vilket bevisats av MythBusters), så det är nog inte så konstigt att man svär då man är förbannad.

Miche skrev:Svärandet har en del fascinerande egenskaper, bl.a. ger det en högre smärttröskel (vilket bevisats av MythBusters), så det är nog inte så konstigt att man svär då man är förbannad.

Handlar väl om att ord associerade med ilska kan bidra till högre produktion av adrennalin, eller?
(Gissade bara nu)