Alyana skrev:Fast om man har mycket kärlek i sitt liv, en trygg sysselsättning och försörjning, inga problem med sin aptit och sover gott... Det ÄR uppenbara tecken på och omständiheter som gör att man faktiskt mår BRA!
För mår man verkligen dåligt och inte tar medicin så ger det oundvikligen somatiska symtom.
Även min medicin är en absolut FÖRUTSÄTTNING för att jag ska kunna leva.
Men fortf är det skitsvårt med det sociala ang jobb.

Nej, det är det inte. Taskigt nog är det inte riktigt så enkelt.

Jag har lätt att sova eftersom jag är konstant trött. Låter det kul, tycker du?

Jag har en anställning just nu, men det är också min första, och inte är det säkert att jag får ha kvar den efter sommaren. Tror du inte att den ovissheten stressar mig?

Min sambo och jag har i grunden ett bra och stabilt förhållande, men han har en depression just nu och vi har haft ekonomiska problem i många år. Är det något att glädjas över?

Jag har förlorat x antal vänner genom åren för att jag helt enkelt varit för konstig och är numera extremt misstänksam mot andra människor. Blir du avundsjuk?

Jag har aldrig någonsin haft rätt till sjukpenning eller a-kassa, utan tvingats leva på min sambo, sparade pengar och bränna ut mig på diverse ströjobb jag inte klarade av. Roligt, va?

Jag har gått in i väggen mängder av gånger och aldrig kunnat planera min tillvaro längre än tre månader i taget. Låter lätt och smidigt, eller hur?

Henkkalexi skrev:

Alyana skrev:Fast om man har mycket kärlek i sitt liv, en trygg sysselsättning och försörjning, inga problem med sin aptit och sover gott... Det ÄR uppenbara tecken på och omständiheter som gör att man faktiskt mår BRA!
För mår man verkligen dåligt och inte tar medicin så ger det oundvikligen somatiska symtom.
Även min medicin är en absolut FÖRUTSÄTTNING för att jag ska kunna leva.
Men fortf är det skitsvårt med det sociala ang jobb.

Nej, det är det inte. Taskigt nog är det inte riktigt så enkelt.

Jag har lätt att sova eftersom jag är konstant trött. Låter det kul, tycker du?

Jag har en anställning just nu, men det är också min första, och inte är det säkert att jag får ha kvar den efter sommaren. Tror du inte att den ovissheten stressar mig?

Min sambo och jag har i grunden ett bra och stabilt förhållande, men han har en depression just nu och vi har haft ekonomiska problem i många år. Är det något att glädjas över?

Jag har förlorat x antal vänner genom åren för att jag helt enkelt varit för konstig och är numera extremt misstänksam mot andra människor. Blir du avundsjuk?

Jag har aldrig någonsin haft rätt till sjukpenning eller a-kassa, utan tvingats leva på min sambo, sparade pengar och bränna ut mig på diverse ströjobb jag inte klarade av. Roligt, va?

Jag har gått in i väggen mängder av gånger och aldrig kunnat planera min tillvaro längre än tre månader i taget. Låter lätt och smidigt, eller hur?

Du säger ju emot dig själv...
För övrigt så låter det precis som mitt liv.
Och du TAR ju medicin.

Alyana skrev:Du säger ju emot dig själv...
För övrigt så låter det precis som mitt liv.
Och du TAR ju medicin.

Nope, det gör jag inte. Det är du som tycks ha svårt att förstå att man mycket väl kan ha problem även om det ser ut att funka utåt sett.

Ja, jag TAR min medicin och ja, jag HAR det bra i perioder, men det betyder inte att det är lätt eller att det inte kostar mig något. Jag har åratal av kamp bakom mig, så exakt vad är det då som gör att du så säkert vet att jag mår bra?

Alyana skrev:Jag menar att klarar man att ta sig ut en depression utan medicin så mår man INTE så jättedålig iaf. För då MÅSTE du ha medicin!

Vilken hemsk och fruktansvärt felaktig generalisering.

Jag har haft återkommande depressioner, svår ångest och självmordstankar sen jag var ett litet barn. Har dock aldrig kunnat beskriva eller visa mina känslor, vilket gjort att jag aldrig fick hjälp under min uppväxt.

Det kanske låter besynnerligt att man mer eller mindre kan gå runt bland folk och känna att man håller på att dö (eller att man inte vill nåt hellre än att få dö) utan att någon kan se det. Tro mig, det tyckte jag också. Jag trodde att folk såg, men att ingen brydde sig.

Min första kontakt med psykvården var i sena tonåren. Läkaren tryckte i princip medicinerna i handen på mig och ville lägga in mig akut. Jag tog medicinen, men reagerade helt sjukt konstigt på den. Sen dess har jag utvecklat en stark rädsla för all form av psykofarmaka.

Alla läkare jag varit i kontakt med sedan dess har försökt övertala mig att ta mediciner, men jag har vägrat. Jag har sagt till mig själv att det måste finnas andra sätt, annars kan jag lika väl dö.

Det är otroligt vad människor kan klara av. Nu vet jag inte hur många traumatiserade och psykiskt sjuka människor du träffat. Men jag har träffat väldigt många, och det har fått mig att inse vilken enorm kraft som kan rymmas i en människa, att hur fruktansvärt jävla dödsdåligt man mår, så borde det (nästan) alltid gå att "välja" att ta sig upp, och alla behöver faktiskt inte ta mediciner till hjälp. DET är "fakta".

Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Alyana skrev:Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Det verkar snarare vara du som tror dig kunna/veta för mycket. I synnerhet om människor du aldrig träffat eller vet något om. Inte bra.

svarabhaktivokal skrev:

Alyana skrev:Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Det verkar snarare vara du som tror dig kunna/veta för mycket. I synnerhet om människor du aldrig träffat eller vet något om. Inte bra.

Jag vet iallafall tillräckligt för att begripa att extremt mycket stress som ultöser en svår depression förändrar hjärnan såpass att det verkligen BEHÖVS medicin... Sen är det skit samma vem det handlar om. Det är samma princip för alla människor.

Alyana skrev:

svarabhaktivokal skrev:

Alyana skrev:Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Det verkar snarare vara du som tror dig kunna/veta för mycket. I synnerhet om människor du aldrig träffat eller vet något om. Inte bra.

Jag vet iallafall tillräckligt för att begripa att extremt mycket stress som ultöser en svår depression förändrar hjärnan såpass att det verkligen BEHÖVS medicin... Sen är det skit samma vem det handlar om. Det är samma princip för alla människor.

Så vitt jag förstår så finns det inga "sanningar" eller absoluta tvärsäkerheter i det ämnet... varför skulle då folk fortsätta forska. Då kunde vi ju bara stanna upp och konstatera att "ok, ja nu vet vi ALLT, nu kan vi sluta forska". Men så verkar inte vara fallet.

barracuber skrev:

Alyana skrev:...
Ja du kan ju prata med min psykiatriöverläkare som skrev just diagnosen recidiverande (återkommande) allvarliga depressioner och som flera ggr sagt till mig att jag troligen aldrig kommer att kunna sluta med SNRI utan måste ta dem livet ut därför att mitt tillstånd är permanent...
Kanske syftar hon på ev AS?
Vet ju inte.
Men hon säger iaf att mina depressioner kommer att återkomma om jag sluta med medicinen pga att mitt tillstånd av för lågt serotonin och noradrenalin är just PERMANENT.

Det där sista är EN teori till vad depression egentligen beror på. Det hela är extremt komplicerat med mängder med signalsubstanser och annat inblandat. Det pågår hela tiden forskning om depressionens orsaker. Ett avsnitt av Kropp och Själ i höstas har diskuterats här tidigare, där intervjuades en forskare i England. Ska gräva fram länken till det programmet....

Från det här inlägget i tråden Fråga Doktorn startar med depression, borderline, Juholt startar en liten diskussion om depression. Några inlägg senare länkas till mp3-filen för Kropp och Själ-avsnittet om depression. Hela avsnittet är bra. Intervjun med den engelska forskaren om serotonin mm kommer under sista halvtimmen/kvarten - någon får gärna lyssna och posta exakt tidangivelse.

Även i den här tråden - Kropp och själ (P1) om depression - länkas till programmets mp3-fil.

Ska kolla på det.

http://www.msd.se/pagefiles/50414/hjarnansrevansch.pdf

En annan intressant grej..

Enligt vad de har sagt till mig så hjälper antidepressiva på ungefär 75% av dem som får det utskrivet. Resterande 25% hjälper det inte på. Jag vet inte vart siffrorna kommer ifrån. Någon som känner till något mer om detta?

Enligt sjukvårdsrådgivningen botas 90% av alla depressioner som behandlas med både samtal och medicinering. Lättare och medelsvåra depressioner kan botas utan medicinering.

När jag började ta SSRI-preparat varnade min kontakt (som är psykiatrisjuksköterska) uttryckligen för att göra någon koppling mellan medicin och graden av sjukdom, både jämfört med andra och med sig själv. Man ska alltså inte tro att man har en värre depression än grannen för att man tar en högre dos och heller inte ta för givet att man har en svårare depression om man behöver öka dosen.

Själv verkar jag ha fått SSRI för att de inte visste vad de skulle göra med mig annars. Dessutom verkar självmordstankar vara något ytterst farligt som absolut måste botas. I mitt fall har antidepressiva inte fått mig att sluta tänka på döden, men de har iaf gett mig en mer positiv syn på saken.

Alyana skrev:Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Jag har jobbat på psyket i 5 år. Jag tror mig ha tillräckligt med erfarenhet för att säga att du inte kan tillräckligt mycket.

calima skrev:

Alyana skrev:Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Jag har jobbat på psyket i 5 år. Jag tror mig ha tillräckligt med erfarenhet för att säga att du inte kan tillräckligt mycket.

Eller åtminstone utgår från att saker och ting är något enklare än vad de antagligen är. Hela området är fortfarande till stor del outforskat.

En intressant fråga (som de flesta nutidsmänniskor antagligen aldrig ställer sig) är hur folk "klarade" sig förr innan NÅGON form av anitdepressiva mediciner, dvs före både SSRI/SSNI och de tricykliska. (Även terapi har tillkommit väldigt nyligen i historien, det fanns inte ens på kartan förr förutom Freud och liknande som inte direkt förbättrade psykiatrins rykte).

Man måste nog läsa på en del om depressionens historia. Själv har jag funderat på att läsa Karin Johannisson / Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid om någon läst den?

calima skrev:

Alyana skrev:Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Jag har jobbat på psyket i 5 år. Jag tror mig ha tillräckligt med erfarenhet för att säga att du inte kan tillräckligt mycket.

Och du menar att man kan välja att bli frisk utan medicin eller elbehandling om man är i en djup långvarig depression??
Tur att du slutade jobba där!

barracuber skrev:

calima skrev:

Alyana skrev:Svarab: Men då har inte din hjärna varit tillräckligt stressad för att behöva medicin heller.
Man kan INTE välja att "ta sig upp" om man är djupt deprimerad. Då måste det till mediciner för att det ska bli rätt fördelning av de avgörande signalsubsanserna..
Du kan för lite.

Jag har jobbat på psyket i 5 år. Jag tror mig ha tillräckligt med erfarenhet för att säga att du inte kan tillräckligt mycket.

Eller åtminstone utgår från att saker och ting är något enklare än vad de antagligen är. Hela området är fortfarande till stor del outforskat.

En intressant fråga (som de flesta nutidsmänniskor antagligen aldrig ställer sig) är hur folk "klarade" sig förr innan NÅGON form av anitdepressiva mediciner, dvs före både SSRI/SSNI och de tricykliska. (Även terapi har tillkommit väldigt nyligen i historien, det fanns inte ens på kartan förr förutom Freud och liknande som inte direkt förbättrade psykiatrins rykte).

Man måste nog läsa på en del om depressionens historia. Själv har jag funderat på att läsa Karin Johannisson / Melankoliska rum. Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid om någon läst den?

Som sagt; förut var mentalsjukhusen ÖVERFULLA i detta landet....
Jag vet att jag hade hamnat där permanent utan medicin men troligen begått självmord. Jag hade (återigen!) aldrig blivit någorlunda normalt fungerande utan läkemedel. Precis som en diabetiker inte kan bli frisk av sig själv utan MÅSTE ha insulin!
Men den som själv "bara" (ursäkta..) varit lindrigt/måttligt deprimerad och kommit ur den utan medicin tror förstås att alla kan det...

Idag ges ofta ssri till folk som eg inte behöver det och DET är eg skandal. Men eftersom resurserna inte räcker till pga att folk söker psykhjälp för att killen gjort slut så går det snabbare att bli av med människan mha lite piller än med samtal...

Alyana skrev:Men den som själv "bara" (ursäkta..) varit lindrigt/måttligt deprimerad och kommit ur den utan medicin tror förstås att alla kan det...

Man kan vända på det: Den som "bara" (ursäkta ...) tagit sig ur sin depression med medicin tror förstås att ingen annan klarar det utan psykofarmaka ...

Du fortsätter att förringa andras erfarenheter, kunskap, kapacitet, ångest och depressioner.

[quote="svarabhaktivokal"Så vitt jag förstår så finns det inga "sanningar" eller absoluta tvärsäkerheter i det ämnet... varför skulle då folk fortsätta forska. Då kunde vi ju bara stanna upp och konstatera att "ok, ja nu vet vi ALLT, nu kan vi sluta forska". Men så verkar inte vara fallet.[/quote]

Man vet att hjärnan tar skada av svår stress och djupa återkommande depressioner till den grad att det efter ett visst stadium krävs medicin för att reparera skadan. Det man inte är helt säker på är HUR hjärnan blir skadad men att den blir det är ju uppenbart eftersom rätt läkemedel gör att människan blir normal igen.. Men som sagt; det gäller allvarliga och långvariga depressioner och stress!

Vi klarar mycket stress utan att bli permanent skadade av det om vi får möjlighet att återhämta oss på ett bra sätt, men det finns gränser. Sen finns det en individuell medfödd känslighet också - men det jag råkade ut för som 16-åring hade i vilket fall gjort även den mest psykiskt starke sjuk. Har man då kanske även en x-tra känslighet så kan livslång medicinering bli absolut nödvändigt.

Man kan vända på det: Den som "bara" (ursäkta ...) tagit sig ur sin depression med medicin tror förstås att ingen annan klarar det utan psykofarmaka ...

Jadu Calima... Om du hade varit instängd i en lägenhet ensam med en psykopat i tre månader som misshandlade dig, dödshotade dig, våldtog dig och sen letade efter dig så tror jag att även du hade behövt medicin... Särskilt DU som fick posttraumatisk stress av vardagsliv.
Och som sagt: Läs på lite om hur hjärnan förändras av allvarlig stress.

Alyana skrev:Jadu Calima... Om du hade varit instängd i en lägenhet ensam med en psykopat i tre månader som misshandlade dig, dödshotade dig, våldtog dig och sen letade efter dig så tror jag att även du hade behövt medicin... Särskilt DU som fick posttraumatisk stress av vardagsliv.
Och som sagt: Läs på lite om hur hjärnan förändras av allvarlig stress.

Återigen, du vet ingenting om mitt liv. Jag är över femtio och har definitivt inte levt ett skyddat liv.

Alyana skrev:Och som sagt: Läs på lite om hur hjärnan förändras av allvarlig stress.

Du vet inte ens vad jag har för utbildning

Alyana skrev:Särskilt DU som fick posttraumatisk stress av vardagsliv.

Fick jag? Läs om, läs rätt.

Blir du alltid aggressiv när andras åsikter/erfarenheter inte överensstämmer med dina?

@Alyana

Ingen här här förringat ditt lidande, så förringa inte andras. Människor funkar olika och har olika kapacitet att hantera lidande. Olika saker känns olika tungt beroende på vem man är och vad man har gått igenom.

Jag känner våldtäktsoffer, misshandelsoffer, folk som försökt begå självmord och ingen av dem har någonsin ansett att jag ska klara mig utan medicin för att deras lidande sett annorlunda ut än mitt.

Jag tror inte att du har tillräckliga medicinska och psykiatriska kunskaper för att kunna uttala dig så tvärsäkert som du gör.

Alyana skrev:Jag vet att jag hade hamnat där permanent utan medicin men troligen begått självmord. Jag hade (återigen!) aldrig blivit någorlunda normalt fungerande utan läkemedel. Precis som en diabetiker inte kan bli frisk av sig själv utan MÅSTE ha insulin!
Men den som själv "bara" (ursäkta..) varit lindrigt/måttligt deprimerad och kommit ur den utan medicin tror förstås att alla kan det...

INGEN här inne har påstått att du skulle ha kunnat klara dig utan medicin, och du VET fortfarande ingenting om våra liv och HUR vi har lidit, eftersom du inte själv varit där, precis som VI inte vet exakt hur DU har lidit.

Det är ingen tävling om vem som mår sämst!

Alyana skrev:

svarabhaktivokal skrev:Så vitt jag förstår så finns det inga "sanningar" eller absoluta tvärsäkerheter i det ämnet... varför skulle då folk fortsätta forska. Då kunde vi ju bara stanna upp och konstatera att "ok, ja nu vet vi ALLT, nu kan vi sluta forska". Men så verkar inte vara fallet.

Man vet att hjärnan tar skada av svår stress och djupa återkommande depressioner till den grad att det efter ett visst stadium krävs medicin för att reparera skadan.

Vem är "man" och kan du vara snäll och definiera "vet"? Forskare reviderar ständigt sina teorier och skapar nya. Det man "vet" idag, kan visa sig totalt "felaktigt" imorgon.