Det som inte syns finns inte känns det väldigt ofta som. Det är ingen som ber en blind läsa en bok men har man andra funktionshinder som inte syns så blir man ombedd att göra allt utan att någon visar någon som helst hänsyn.......

Jag har fått diagnoserna ADHD/ Asperger som vuxen, ganska nyligen.

Bemötandet blir ofta ifrågasättande.
men,
Vissa som känt mig länge skrattar och säger - "blev vi överraskade.......neeej
Många blir intresserade, läser på försöker hjälpa till <3

Andra påstår att alla människor har problem (självklart) så varför ska jag få diagnoser.....

Sen är det väldigt många som vet vad som är bra för mig........!?!

Kunde jag åka på tågluff när jag var typ 18 år så har jag väl ingen diagnos......

De kan inte heller förstå att man kan klara vissa situationer som man verkligen vill, men sen blir totalt slut.
Men då kan du ju även göra det här osv

Det är inte lätt att bemöta alltid.
Börjar välja bort de sk vännerna som tvivlar/ förminskar mina problem.

De som ifrågasätter kan du ju be läsa på, vill de inte eller läser men ej förstår ödsla ej mer tid på denne. Alla människor har problem men det är inget som hindrar att man diagnosticerar AS. Diagnosernas jantelag?
De som vet vad som är "bra för dig", funkar det låt de hjälpa. Annars undvik dom.

I slutändan hamnar man dit att man först hjälper vänner att förstå och i andra hand får välja bort de helt enkelt.

Tror inte att det är för att vara taskiga människor är tveksamma eller inte kan acceptera en ev diagnos.
Utan för att de helt enkelt inte kan se vad som skulle vara annorlunda emot någon annans situation. Eller för att de tycker det är orättvist på så sätt att en del som får diagnos använder den som en ursäkt för att slippa allt de inte vill och åker räkmacka i livet... Tror själv INTE att majoriteten gör så utan kanske snarare har det alltför svårt ändå, men vissa... Som med det förstör för andra.

Eller för att de är skeptiska.

Förklaring:

Proppen skrev:Kunde jag åka på tågluff när jag var typ 18 år så har jag väl ingen diagnos......

De kan inte heller förstå att man kan klara vissa situationer som man verkligen vill, men sen blir totalt slut.
Men då kan du ju även göra det här osv

Ja, haha, mycket går att vända mot en.

Alyana skrev:Tror själv INTE att majoriteten gör så utan kanske snarare har det alltför svårt ändå, men vissa... Som med det förstör för andra.

Den här misstron, känner du till de som "har fuskat till sig" en aspergerdiagnos eller syftar du på de fall som ibland uppdagas i media där någon tex låtsats vara rullstolsbunden. Eller är det bara dina egna misstankar?

Ugglan skrev:

Proppen skrev:Kunde jag åka på tågluff när jag var typ 18 år så har jag väl ingen diagnos......

De kan inte heller förstå att man kan klara vissa situationer som man verkligen vill, men sen blir totalt slut.
Men då kan du ju även göra det här osv

Ja, haha, mycket går att vända mot en.

Alyana skrev:Tror själv INTE att majoriteten gör så utan kanske snarare har det alltför svårt ändå, men vissa... Som med det förstör för andra.

Den här misstron, känner du till de som "har fuskat till sig" en aspergerdiagnos eller syftar du på de fall som ibland uppdagas i media där någon tex låtsats vara rullstolsbunden. Eller är det bara dina egna misstankar?

Bra fråga!
Är nog en känsla som grundar sig på de senaste årens explosion av ffa barn som ska utredas för "allt" och diagnosticeras hit och dit.
När jag var inlåst på bup vid 16/17, svårt deprimerad pga alla svårigheter så gjordes ngn slagt testningar och resultaten av det blev: (har inte pappren framför mig men typ) "Asperger?" WTF!
Detta var -97 och de sa till min mor att mycket tydde på AS men att det ännu var så nytt med dessa diagnoser på flickor att man hade svårt att avgöra + att jag var svårt deprimerad och hade andra psykiska problem + dessuom samarbetssvårigheter i familjen som liksom var dominerande i symtombilden och därför sattes ingen fastställd diagnos på mig vid det tillfället.
I samma veva skulle jag fylla 18 och bli vidareslussad till vuxpsyk och där skulle det fortsätta sa de.... MEN jag hamande på instution istället i två år och när min nya överläkare erbjöd mig en ny utredning efter att jag fått venlafaxin som förändrat min värld från svart till vit så sa jag nej... Var så j-a less på allt som hade med psyk att göra och ville göra nåt av mitt liv när jag nu äntligen börjat må bra!
Så det är nog en hel del bitterhet med i bilden tyvärr.. Att andra får hjälp så lätt i så tidig ålder numera. Men men. Sånt är livet och jag kanske bara är allmänt osocial, egoistisk och lat!
Isåfall kan jag ju hålla käften.

Tycker det är irriterande med folk som känner en (eller åtminstone vet att man har aspergers syndrom och vet vad det innebär på ett ungefär), och vet att man är lite blyg och tystlåten av sig, men ändå inte tar hänsyn till det, utan får en att känna sig utanför när det kommer till sociala sammanhang/grupper av människor. Det känns som att man inte är där, eller borde vara där, utan istället så börjar man fundera på om man borde "höja rösten" eller "göra sig synlig", eller visa uppmärksamhet, fast det inte ens tillhör ens personlighet! Jag är i en sådan fas just nu och vet inte hur jag ska hantera situationer som dessa?

Det är nog svårt för normaltypiska människor att ta hänsyn då man är så inne i sina vanor. Det krävs sannolikt en medveten vilja att vara uppmärksam på samspelet. Gör man sig hörd och synlig men inte har koll på samspelet själv är det risk för problem också.
Antingen får man byta grupp eller lära sig spelkoderna.

plåtmonster skrev:Antingen får man byta grupp eller lära sig spelkoderna.

Det svåra är att personen i fråga är en av mina bästa vänner, och jag tycker om hen väldigt mycket. Jag vill inte riktigt sluta vara vän med honom:P

Umgås ensam med henne då?

En attityd som jag upplever som ganska utbredd är "Du/ni verkar ju inte ha större problem än alla andra" och "Tro inte att du är så speciell".

Men var i allsindar har de fått uppfattningen att jag tror det? Jag tror INTE att mina problem är större än alla andras, eller att jag är mer speciell än någon annan.
(I princip)alla har ju problem, stora och små. Skillnaden är bara att jag vet ungefär vari mina faktiskt består...
Detta gör mig inte mer speciell, det ger mig bara bättre verktyg att prata om, och hantera just mina problem.

Jag har inte fått en de facto utredning ännu, men har fått bekräftat att jag har iaf Asperger. Jag har mött förståelse i många fall, flera reaktioner som "Ja, det förklarar mycket om dig, det stämmer ju!" osv.

Men jag har också upplevt att folk inte förstår och tycker att jag ska "rycka upp mig" eller "det får du väl stå ut med!" och "det är väl bara att ha hörlurar på sig?" när jag har klagat över höga ljud på min kurs där jag går, eller att folk tränger sig på mig. När jag mår dåligt kan jag tycka att de tränger sig på när de är i samma rum). Och just inställningen att alla skulle ha lite asperger har jag också upplevt.

Eller som min läkare på vårdcentralen sa under vårt första möte att jag inte uppvisade så många tecken på AS att det ens skulle vara aktuellt att sända mig till psykiatrin. Sen gav hon mig några papper jag skulle fylla i, och sen blev jag skickad vidare direkt! Jag tror dock att det kan bero på att jag, omedvetet, uppförde mig bättre än jag eg är, alltså mer tydligt eller så ansträngde mig att titta henne i ögonen och svara tydligt och minska på mina ticks (att tillexempel vrida på händerna, flacka med blicken, skruva på mig osv).

Folk ser en fasad en sätter upp, men ser inte att innanför den finns det trötthet, ångest, ledsamhet och till och med våldsamhet.

ssssss skrev:En attityd som jag upplever som ganska utbredd är "Du/ni verkar ju inte ha större problem än alla andra" och "Tro inte att du är så speciell".

Men var i allsindar har de fått uppfattningen att jag tror det? Jag tror INTE att mina problem är större än alla andras, eller att jag är mer speciell än någon annan.
(I princip)alla har ju problem, stora och små. Skillnaden är bara att jag vet ungefär vari mina faktiskt består...
Detta gör mig inte mer speciell, det ger mig bara bättre verktyg att prata om, och hantera just mina problem.

I Sverige ska en inte vara för duktig, men ska inte må för dåligt heller tydligen. Inget av det som avviker och står ut, alltså "gör sig märkvärdig". Sorgligt!
Som om folk tycker att "Alla är väl lite deppiga ibland, ryck upp dig!" när det handlar om riktigt depression eller ångest?

Alla som ej fogar sig efter likformighetssekten skall spott och spe utstå

Jag undrar ibland vilka de där "normala" personerna är, de som är strömlinjeformade och bara flyter med strömmen? Jag tror att de är ganska få, men så många som desperat försöker bli så.

Uttalanden som att "Så har det alltid varit" eller "Så är samhällets tider, bara att anpassa sig" osv får mig att gå upp i atomer..

(hur gör man för att gå upp i atomer )
jag tycker det känns som om folk med synliga funktionshinder inte får sitt tillstånd förminskat, jag menar vem förutom försäkringskassan skulle säga till en person i rullstol "ah du kan gå om du bara vill" eller liknande.
tyvärr är det inte bara NT's som tänker så, tex min styvbror som har ADHD har sagt att alla kan jobba även om man har AS eller ADHD

hehe, ja du det kan en undra. Har tack och lov inte testat det än

Skämt åtsido, nej mer uppenbara handikapp blir ju inte förminskade, även om dövas ställning i samhället är dålig, men det är väl en annan sak. det är inte lätt för någon handikappad såklart.

Då är det väl så att han uppfattar sig själv som arbetsför och då är alla andra det också? Det är ju klart att en inte ska säga att folk med handikapp inte kan jobba, men för vissa är det svårt eller till och med omöjligt. På grund av bristande ork,social fobi eller annat?
Alla fungerar ju inte likadant.

Rusalka skrev:hehe, ja du det kan en undra. Har tack och lov inte testat det än

Skämt åtsido, nej mer uppenbara handikapp blir ju inte förminskade, även om dövas ställning i samhället är dålig, men det är väl en annan sak. det är inte lätt för någon handikappad såklart.

Då är det väl så att han uppfattar sig själv som arbetsför och då är alla andra det också? Det är ju klart att en inte ska säga att folk med handikapp inte kan jobba, men för vissa är det svårt eller till och med omöjligt. På grund av bristande ork,social fobi eller annat?
Alla fungerar ju inte likadant.

Jo han jobbar (får medecin så han är iallafall nästan helfungerande, medecinen funkade visst bra för honom)
känns bara så surt att en familj, till och med dom med svårigheter själv underskattar ens problem.
men nu när jag har en fysisk sjukdom (också) kanske det blir bättre (tyvärr så syns ledsmärta m.m. väldigt dåligt)

(tror faktiskt att jag kommer vara arbetsför någorlunda snart eller till och med nu om det optimala jobbet skulle komma upp men inte än)

Ja, inom familj tycker jag att en kan förvänta sig stöd, särskilt från en på "insidan" så att säga...

Ja, det syns väl inte förrän det blir reumatism-vridet? Eller vad en nu ska säga, för att göra det mer tydligt...

Hoppas du snart kan bli arbetsför igen:)