Hej!

Jag är sedan ungefär 1 år tillbaka nu diagnosticerad med Asperger. Diagnosen lyfte i princip en tyngd från mitt bröst som jag har burit på under större delen av mitt liv. En känsla av att vara onormal och kanske även lite instabil har alltid följt mig ända sedan min första dag i skolan. Att dessutom få höra konstant att man är lat, omogen (för att jag inte ville ta i hand eller se folk i ögonen) och tjurig av vuxna människor i ens närhet gjorde ju inte saken bättre. Så denna diagnos har verkligen hjälpt mig att förstå mig själv och mitt liv.

Men, något jag har uppmärksammat är hur folk ofta förminskar min diagnos. Om jag talar om för någon jag känner som inte är del av min familj så får jag i 90% av fallen höra att "Jaha...ja men läkare är ju villiga att ställa bokstavsdiagnoser nu för tiden, de gör det ju så ofta de kan.", precis som att personen med de orden skulle kunna få mig att inse att jag blivit hållen för driftkucku av läkare och psykologer.

Min mamma som har ADHD (fick diagnosen i vuxen ålder) får höra samma sak, framför allt fick hon höra det av sin egen mor tills en psykolog satte ner henne med en halv bok innehållande historier och symptom om ADHD. Då ändrade min mormor sin inställning tämligen snabbt.

Har någon annan upplevt detta? Hur reagerar ni?

Har inte upplevt det personligen, men det verkar finnas många i samhället som inte "tror" på några NPF:er alls. Vissa av välvilja ("Vi borde inte stämpla någon som onormal"), vissa av illvilja ("Varför ska mina skattepengar gå till blablabla").

Ja, inte personligen (att folk förringar för jag har knappt sagt det till nån) men när folk pratar om sådant så är det den generella hållningen. Jag tror att de flesta inte alls vet vad dessa diagnoser handlar om. Många i vårdsammanhang har ju ofta också rätt dåliga kunskaper.

Min egen mor talar också om för mig vad AS är trots att hon inte alls vet. Hon läser en del på nätet om det och så säger hon att sån och sån är jag trots att det hon tar upp ofta inte gäller mig. AS kan ju se rätt olika ut. Tex kan hon säga att du som ju är så intelligent (vilket jag har sagt till henne att aspergare ofta är, kan väl höja dig över dina problem och bete dig på ett annat sätt, dvs mer som hon gör). Nu kan ju inte ni veta om hon eller jag har rätt eftersom möjligheten finns att jag har usel självkännedom .

Hur som..sådant här driver mig till vansinne, att tro sig veta mer än den det faktiskt gäller. Både att förminska, förstora eller att lägga in helt egna uppfattningar när man egentligen inte har en susning, stör mig mycket. Något slags överförmynderi.

Ja min moster anser inte att jag har aspergers eftersom hon jobbat med såna och jag är inte alls sån.
Är väl 20 år sen hon jobbade med det, kunskaperna om folk med aspergers/NPF har väl förbättrats sen dess och hon vet sääääkert bättre än psykolog och psykiater som utredde mig...

Nu har jag inte så mycket social kontakt, men visst jag har fått känna att folk även efter min diagnos fäller uttalanden i stil med "du måste skärpa dig Mathias!"
Med andra ord en underförstådd uppfattning att jag helt enkelt inte ansträngt mig tillräckligt och att om jag gör det så skulle det lösa mina problem.
Mycket har kanske att göra med att jag klarar av det mesta, jag levde ju endå i 33 år utan att mina nära annhöriga ens anade vad som var fel.
Det är svårt att ändra inlärda uppfattningar, särskilt när det gäller nått man inte kan se eller uppleva själv.

Jotta skrev:höra konstant att man är lat, omogen

matgar skrev:"du måste skärpa dig

Vad är det folk menat när de säger sådant här ..?

Ugglan skrev:du som ju är så intelligent (vilket jag har sagt till henne att aspergare ofta är, kan väl höja dig över dina problem

Det är klart man kan OM man vet vad som förväntas (determinism) samt OM man har orken! det kan ju bli rätt jobbigt att översätta ett helt neurologiskt funktionsssätt till ett annat konstant hela tiden och få en massa skit om man missar en endaste gång.
Och om man ska jobba med neuroöversättning hela dagarna kan man vilja vara ledig på kvällarna.. surprise!

plåtmonster skrev: matgar skrev:"du måste skärpa dig



Vad är det folk menat när de säger sådant här ..?

Asperger är på riktigt.


Vem säger SKÄRP DIG till nån i rullstol?

Zima33 skrev:Ja min moster anser inte att jag har aspergers eftersom hon jobbat med såna och jag är inte alls sån.

Känner igen det där, fick senast igår höra att "oj det hade jag inte anat du verkar så normal jämfört med dom jag jobbat med som har AS". En annan favorit " men aspergers, det är ju inte så farligt egentligen inte så märkvärdigt, det är inte ens riktig autism" som att man borde skärpa till sig och vara normal eftersom aspergers bara är en slaskterm som råkar vara poppis inom psykiatrin eller nåt.

Så jävla less på alla idioter som inte ens försöker förstå hur det är att leva med detta och hur omöjligt det är att vara "normal" när man (jag) tycker alla andra är konstiga och jag är den mest normala och logiska av alla.

plåtmonster skrev:det kan ju bli rätt jobbigt att översätta ett helt neurologiskt funktionsssätt till ett annat konstant hela tiden och få en massa skit om man missar en endaste gång.
Och om man ska jobba med neuroöversättning hela dagarna kan man vilja vara ledig på kvällarna.. surprise!

Man kanske inte heller orkar dubbelarbeta på dagarna – det vill säga samtidigt med neuroöversättande och dagliga nödvändigheter också sköta vad andra kallar ett "arbete". Vilket kan ge skit för att man är "arbetsskygg".

Får relativt ofta höra av min hustru att jag inte har asperger, eller att jag har en väldigt mild sådan problematik.
Diagnosen föringas så att meningen egentligen är att jag är frisk och att jag istället har fel på uppförandet och attityden.
Hon jobbar visserligen med barn där det finns en del som har asperger, men jag är vuxen och har levt ett helt liv med asperger utan att veta om det (fick diagnos dec 2011), och har ju då anpassat mig på miljoner olika sätt för att bli "normal".
Att jämföra en vuxen med asperger, med ett barn, går inte.

Kan en del av misstroendet bero på att det är främst barn som får diagnos, och att vi som får diagnos i vuxen ålder på många sätt upplevs som hyfsat "normala" efter åratal av anpassningar?

Jodå jag har speciellt mött det hos handläggare av olika slag.
Det är väldigt konstigt att till och med Lss handläggare inte förstår ett piss om AS ändå jobbar de med just dessa individer. Är faktiskt så att NT förstår AS bättre än dessa idiotiska handläggare.

Har även varit med om att nåt fyllo försökt ragga upp mig med teckenspråk (som inte var teckenspråk) för att jag inte pratade med honom (pratar inte med folk). Han menade att han arbetat med många AS personer och vet mycket om diagnosen. Är nog första och enda gången jag fått utstå något så allvarligt som att man tror jag är handikappad å det grövsta med en IQ på 60.
Detta trots att min mor och styvfar förklarade att jag inte är det och att min IQ överstiger alla närvarande med mycket.

bemat67 skrev:att vi som får diagnos i vuxen ålder på många sätt upplevs som hyfsat "normala" efter åratal av anpassningar?

Tror på den..

I övrigt så finns ingen anledning att ta åt sig vad kreti & pleti anser. Oftast saknar de både kompetens och förmåga att tänka igenom komplexa frågeställningar.

Fick så sent som i tisdags höra; "Men du klarar dig ju jättebra trots din sjukdom! Du verkar ju inte vara så handikappad utan väldigt högfungerande", samt "Jag tror att alla hade fått en diagnos om man bara hade testat dem". Jag svarade att det inte var en sjukdom, och att även om man är högfungerande så kan man vara handikappad på sätt som kanske inte syns utåt för alla...

Så less på den attityden "alla skulle ha en diagnos om man testade dem" Vilket jäkla trams!

kvasten skrev:Så less på den attityden "alla skulle ha en diagnos om man testade dem" Vilket jäkla trams!

Varför inte den andra klassikern; "Alla har ju lite autism".

biologic skrev:

kvasten skrev:Så less på den attityden "alla skulle ha en diagnos om man testade dem" Vilket jäkla trams!

Varför inte den andra klassikern; "Alla har ju lite autism".

Hehe, den är fin!

hmm..

vad händer om man svarar med "alla är ju lite förståndshandikappade"?




alla har lite autism - nix. autism är det när man avviker från normen.

lik förbannat har jag jävligt svårt att förklara vad som är min asperger för folk.

Varför förklara övh?

*grrrrr*

bemat67 skrev:Att jämföra en vuxen med asperger, med ett barn, går inte.

Kan en del av misstroendet bero på att det är främst barn som får diagnos, och att vi som får diagnos i vuxen ålder på många sätt upplevs som hyfsat "normala" efter åratal av anpassningar?

Ja det var en bra beskrivning!

Savanten Svante skrev:lik förbannat har jag jävligt svårt att förklara vad som är min asperger för folk.

Jag tycker det är mycket svårt. Jag har själv svårt att förstå det. Jag kan bara säga att jag har en annan perception och att det får följder. Det är så jag uppfattar det.
För de som jag berättat för känner jag ett starkt behov av att förklara hur det fungerar för mig, annars har de bara sina fördomar, okej de som känt mig länge de vet ju hur jag är, men de ser mig ju aldrig när jag är fullständigt överlastad, slut som människa. Den människan ser ju endast de som lever under samma tak. Så visst, det är väl helt omöjligt för någon utomstående att fatta.
Därav förminskandet av ens diagnos och i förminskandet ingår en uppfattning om att man egentligen skulle kunna skärpa sig om man bara ville, mao inte var så lat.

Igenkänning.

Men själv är jag tveksam till den enorma ökningen av NPF-diagnoser. Även om jag vet
att jag själv har en tung problematik i vardagen på vissa områden, så hade jag kanske inte blivit diagnostiserad inom NPF för 5 år sedan. Min älskade bror hade det däremot, som har en signifikant Asperger problematik.

Det finns en reell samhällsutveckling, där alltfler med smärre besvär får diagnoser inom det nyskapade autismspektrumet. Man måste se till psykiatrins historia, och då är det troligen fakta att om 30 år kommer det att se ut på ett helt annat sätt.

Likväl känns det lite kränkande varje gång en människa säger: "Jaha, var och varannan diagnostiseras med ADHD/AS i dag". Personerna i fråga vet ingenting om vad perceptionsstörningar är, de vet bara ytligt vad det hela handlar om. De känner inte till den nya forskningen om spegelneuroner, eller något som helst vad gäller begränsade exekutiva funktioner.

Det vi får försöka beakta är att alla människor besitter olika kunskaper och erfarenheter. Vi får helt enkelt ha förståelse för allmänhetens perspektiv inom vissa områden, och vem kan någonsin säga vem som bär den rätta kunskapen?

Det finns förmodligen en viss överdiagnostisering. Läkemedelsbolagen måste ju tjäna en stor slant
Men kanske en positiv aspekt är att folk hittar likasinnade?

Jag misstänker att den ökade diagnosticeringen är ganska logisk med tanke på att vi i grunden är stenåldersmänniskor som lever i ett modernt samhälle som vi kroppsligen inte är anpassade för.

Vi är skapta för att jaga och skörda vår egen mat och äta naturlig kost istället för att handla maten och äta en massa konstgjorda produkter. Den stress vi upplever i vardagen är väldigt långt ifrån det stressbeteende vi är utvecklade för osv.

En kommentar jag hörde tidigare i vår "Aja, jag tror nog jag fått känningar och har kanske en släng av sånt där achberrgers"--whoa, den dagen blev jag lite stum.
Vad kan inte en Ipren-intelligent tablett inte lösa eller hur? (sarkasm/ironi)