Antar att du tänker på Lotta Abrahamsson, hon har ADHD med vilket skapar en impulsivitet, tillsammans med flera års analyserande av sig själv så kan det skapa en självdistans och man kan därmed klara av att driva med sina egna brister.

Alyana skrev:Jo det finns många andra diagnoser/förklaringar det vet jag.
Men om man ändå uppfyller de flesta kriterierna t ex och det är det enda man själv känner igen sig till 100% i till skillnad från andra förklaringar...
Medan en del verkar tom ovanligt sociala och har lätt för sig, kanske inte ens behöver medicin, och ingte har några eg problem alls i livet - får diagnos och all rätt till förståelse och hjälp... trots att de knappast ens behöver det.

Nä jag är bara orolig och förvirrad... och rädd.
Hur ska allt bli?
Trött på att livet inte bara kan flyta på nån gång.

Jag gissar att det mesta handlar om kommunikation eller oförmåga till den. Om du har problem att kommunicera dina problem så måste läkarna jobba för att upptäcka dem och då är risken stor att du kommer fel ett antal gånger innan du hamnar rätt. Medan den som klarar av att vara mer social kanske också klarar av att kommunicer hur illa han/hon mår utan att bli missuppfattad och därför blir tagen på allvar.

Alyana skrev:Nä jag är bara orolig och förvirrad... och rädd.
Hur ska allt bli?
Trött på att livet inte bara kan flyta på nån gång.

Så känns det för mig också. Igen. Det där med att det verkar godtyckligt vem som får diagnosen vet jag inte hur det ligger till med, men jag är väldigt orolig för att bli ett slagträ i den debatten, i synnerhet om jag skulle få en diagnos, men ändå vara ett gränsfall (vilket jag är enligt ett test jag nyss gjorde). Den ena sidan verkar tycka att vem som helst som har en dålig dag ska få beställa en diagnos, den andra sidan verkar tycka att alla med någon typ av NPF är simulanter som bara är ute efter LSS-stöd (som jag inte ens är säker på vad det är) och att slippa ta sig i kragen.

Personligen ger jag blanka fan i hela debatten. Jag vill bara ha hjälp med att ordna upp det som inte funkar i mitt liv. Och då behöver jag veta vad som är fel. Är det något neuropsykiatriskt, så att man behöver anpassa min omgivning, är det någon personlighetsstörning så att jag behöver anpassa mig efter omgivningen eller är jag bara en stor idiot som borde gå och dränka sig? Det lutar åt det sistnämnda alternativet, men jag vill veta, inte minst eftersom det (enligt vad jag läst) kan vara förödande att få fel typ av behandling.

Alyana skrev:Jag fattar bara inte hur en del kan bli diagnosticerade med AS trots att man verkligen inte ser NÅGONTING hos dem som på något sätt avviker, t ex den där kvinnan som FÖRELÄSER inför hundratals människor och babblar på och skämtar och skrattar som bara den samtidigt som hon förklarar hur det "är" att ha Asperger!

Tycker inte det är något konstigt alls med det. Varför skulle det synas? På mig syns det inte. Bara när jag är slutkörd och är hemma men då är jag ju inte offentlig. Vad är det som är så konstigt med detta, en föreläsning är en punktinsats. Kan man inte skratta och skämta om man har AS eller hur menar du? Blir lite intresserad av vem denna kvinna är för det är sådana aspergare jag kan känna samhörighet med.

Alyana skrev:Medan en del verkar tom ovanligt sociala och har lätt för sig, kanske inte ens behöver medicin, och ingte har några eg problem alls i livet - får diagnos och all rätt till förståelse och hjälp... trots att de knappast ens behöver det.

Jag kan vara extremt social och jag tar ingen medicin, ändå är jag mycket handikappad, jag blir överstimulerad av ljud och att vara i rörelse i olika kommunikationer så jag har stora problem ändå. Min perception slår ut mig. Bara för att jag inte är en stereotyp aspergare, om den nu finns annat än som Stig-Helmer, så råkar jag ändå ha asperger.

Lotta Abrahamsson, missade de inläggen först, okej adhd också då antar jag, vilket gör mig lite mindre intresserad för det blir lite annars!

Aspergers syndrom kanske är hennes specialintresse, dessutom.

Alyana skrev:Jag fattar bara inte hur en del kan bli diagnosticerade med AS trots att man verkligen inte ser NÅGONTING hos dem som på något sätt avviker, t ex den där kvinnan som FÖRELÄSER inför hundratals människor och babblar på och skämtar och skrattar som bara den samtidigt som hon förklarar hur det "är" att ha Asperger!

Jag tycker inte alls det är konstigt.
Jag är sådan, kan utan vidare hålla timslånga föreläsningar för hur stor publik som helst. Många helt okända människor som lyssnar när jag talar om ett ämne jag behärskar och gillar är perfekt för mig.
Det är en relationslös miljö på mina villkor som jag kontrollerar. Helt perfekt för mig.
Trots min asperger och "svåra störningar i autismspektrat".
Att hålla en eller ett par föreläsningar i månaden betyder inte automatiskt att man är social.

Jag blir trött av interaktion och ljud, helt slut av relationer och människor jag måste prata med. Det varken syns eller märks på mig eftersom jag efter att antal år har lärt mig att "spela normal".
Det har varit min överlevnadsstrategi men nu orkar jag inte längre.

Alyana skrev:Medan en del verkar tom ovanligt sociala och har lätt för sig, kanske inte ens behöver medicin, och ingte har några eg problem alls i livet - får diagnos och all rätt till förståelse och hjälp... trots att de knappast ens behöver det.

Men du vet ju inte hur de mår eller har mått i livet?

Jag verkar ha haft otrolig tur!? Från att remissen skickades tog det mindre än 2 månader innan jag fick påbörja utredning. Bor i förort i till Stockholm och går på privat mottagning (samma förmåner och priser som i landstinget). Vet att jag fick gå före i kön, men hon sa att de brukar kunna hålla vårdgarantin. Och hela utredningen är klar på lite drygt 2 månader, halleluja.

Hade jag fått vänta i 2 år så hade jag tagit ett lån och bekostat utredningen själv tamejfan. Trots dålig ekonomi. Jag hade inte klarat det.

Syrenlila skrev:Jag verkar ha haft otrolig tur!? Från att remissen skickades tog det mindre än 2 månader innan jag fick påbörja utredning. Bor i förort i till Stockholm och går på privat mottagning (samma förmåner och priser som i landstinget). Vet att jag fick gå före i kön, men hon sa att de brukar kunna hålla vårdgarantin. Och hela utredningen är klar på lite drygt 2 månader, halleluja.

Hade jag fått vänta i 2 år så hade jag tagit ett lån och bekostat utredningen själv tamejfan. Trots dålig ekonomi. Jag hade inte klarat det.

Snarare att du bor i Sthlm...
Där ni har massa olika privata mottagningar att välja på och har eran garanterade kötid.
Jag har redan en tjock lunta med journaler from min tid inlåst på bup från 16 år fram till nu vid snart 32. B la suicidförsök, självskador, destruktiva relationer, ingen skolgång, panikångest, panikattacker, social fobi, djup depression, psykmediciner mm mm.
Men inte tal om att gå före i nån kö inte!
Jag har ju en stabiliserande medicin sedan 11 år som fungerar mycket bra för mig och har lyckats dra till mig en (på sätt och vis) liknande man som jag fått tre barn med... Därför ansågs jag inte ha akuta problem. Vilket jag håller med om också. Men det löser inte mina permanenta problem med sociala kontakter och de negativa effekter det får ang arbete.
Sen tackade jag nej till en utredning när jag var 20 (pga att jag var less på allt) och det bidrog väl med.
Inte f-n hade jag tagit ett lån och betalat en utredning iaf!
Det är ju som att köpa sig en beställd diagnos...
Man vet ju faktiskt inte ens VAD ens problem beror på innan.

Alyana skrev:Snarare att du bor i Sthlm...
Där ni har massa olika privata mottagningar att välja på och har eran garanterade kötid.

Det är inte säkert att det är en fördel att slippa vänta länge på utredning eftersom privata aktörer inte alltid gör nogranna och bra utredningar:

Dåliga npf-utredningar av privata aktörer? Debattartikel.

Wine skrev:

Alyana skrev:Snarare att du bor i Sthlm...
Där ni har massa olika privata mottagningar att välja på och har eran garanterade kötid.

Det är inte säkert att det är en fördel att slippa vänta länge på utredning eftersom privata aktörer inte alltid gör nogranna och bra utredningar:

Dåliga npf-utredningar av privata aktörer? Debattartikel.

Det gäller i alla fall inte min mottagning. Den har varit otroligt omfattande. Hon berättade för mig att det finns en del tester alla måste göra plus ett antal tilläggstester, och här gör de fler än vad de flesta gör. Det har ingått intervjuer med närstående plus träffar med arbetspedagog för att se hur jag fungerar i praktiken plus gruppaktivitet mm. Så jag är inte ett dugg orolig att utredningen skulle vara av dålig kvalitet.

Jag vet inte om det är någon skillnad men den här mottagningen är ju ansluten till landstinget etc, bara det att den ägs privat. Innan gick jag på mottagning som inte var privat, och den var under all kritik. När jag behövde medicin så svarade inte läkaren i telefonen på en vecka, och fast jag lämnade meddelanden så ringde hon inte upp. De nekade också mig att göra en NPU. De tog inte sitt ansvar helt enkelt.

Om jag inte hade fått utredningen bekostad av landstinget så hade jag betalat pga att jag mår så dåligt av att inte veta. Plus att detta med sjukskrivning blir fan så mycket svårare utan diagnos. Med FK alltså.

Debattartikeln som du länkat till avser väl bara privata aktörer där du får betala utredning själv? Alltså som inte är anslutna till landstinget. För jag kan tänka mig att det kan bli en del mygel då det finns ett vinstintresse.

Alla privata aktörer som är anslutna till landsting kan ta chansen till genvägar och tjäna en extra hacka då landstingen knappast har resurserna att utreda om aktörerna gör saker på rätt sätt.

Betalar man själv är utrymmet för mygel inte alls lika stort.

Ur artikeln i Dagens Samhälle:

Dagens Samhälle - Landstinget i Stockholm sviker den psykiatriska vården
28 november 14:50 | Carina Hellström, Överläkare specialist i psykiatri leg psykoterapeut

Välfungerande patienter med familj och heltidsarbete, som möjligen trodde sig ha ADHD, kommer tillbaka upprörda över att i stället ha fått en AS-diagnos och dessutom blivit erbjudna överföring till Habiliteringen och LSS - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Andra som felaktigt fått samma diagnos har lättade kunnat konstatera att ingen längre vågar sätta sig emot deras vilja eller ställa krav. De har fått boendestöd, anpassad sysselsättning och sjukersättning. Patienterna har fått med sig ett papper på sin diagnos och en kopia på utredningen. De behöver aldrig lyssna på andra förklaringar till sina problem. Detta eftersom AS är ett genomgripande, medfött funktionshinder, som personen aldrig bli fri ifrån. Det är därför extremt viktigt att sådana utredningar genomförs på ett korrekt sätt och att slutresultatet blir det rätta.

Neuropsykiatriska tillstånd har kommit i ropet och en glidning i diagnoskriterierna har skett, särskilt bland autismspektrumstörningar. Man menar och lär ut att AS kan vara osynligt, bara synas i testningen eller, vill jag påstå, i deras tolkningar. Alla behöver som en konsekvens av dessa resonemang därför en utredning. Man struntar glatt i grundläggande diagnoskriterier och blandar dessutom samman dem med kriterierna för personlighetsstörningar.

Precis.
Om man inte har några problem - vad f-n ska man med en ev diagnos till då??
Jag har alltid fått höra att det beror på om man blir handikappad av sina problem som det finns skäl att göra en utredning till vad detta beror på så att man kan sätta in rätt medicin och kanske sänka kraven så att personen kan fixa ett normalt liv!
Om man har ett bra jobb med fina pengar, normalt umgänge som fungerar och inga psykiska problem... öhh, varför bryr man sig om att göra en NPF-utr då?
Och varför verkar det så lätt i t ex Sthlm medan i t ex Värmland krävs det att du ska vara självmordsbenägen eller farlig för andra för att du ska få vänta något mindre än tre år på att starta en utredning?
Är det nåt slags j-a mode eller?

Alyana skrev:Och varför verkar det så lätt i t ex Sthlm medan i t ex Värmland krävs det att du ska vara självmordsbenägen eller farlig för andra för att du ska få vänta något mindre än tre år på att starta en utredning?

Aftonbladet hade en serie artiklar i höstas där man granskade bl.a. privata utredare:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13833068.ab

http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

Här finns för övrigt en tråd som kanske kan vara intressant:

Om NPF-diagnoser och deras tillämpning

För mig är läget tyvärr så dåligt. Har redan varit sjukskriven i flera år, mår dåligt och har stora svårigheter att bara få vardagen att gå ihop. Det sociala är för mig en katastrof.

Men om man mår bra så förstår jag inte varför man ens vill/behöver göra en utredning. Ett kriterium ska väl ändå vara att man ska ha svårigheter som sänker livskvalitén? Det heter ju funktionsnedsättning.

Syrenlila skrev:För mig är läget tyvärr så dåligt. Har redan varit sjukskriven i flera år, mår dåligt och har stora svårigheter att bara få vardagen att gå ihop. Det sociala är för mig en katastrof.

Men om man mår bra så förstår jag inte varför man ens vill/behöver göra en utredning. Ett kriterium ska väl ändå vara att man ska ha svårigheter som sänker livskvalitén? Det heter ju funktionsnedsättning.

Men då är det ju uppenbart att du behöver få ett svar och hjälp.
Håller med dig om det andra...

Alyana skrev:Precis.
Om man inte har några problem - vad f-n ska man med en ev diagnos till då??
Jag har alltid fått höra att det beror på om man blir handikappad av sina problem som det finns skäl att göra en utredning till vad detta beror på så att man kan sätta in rätt medicin och kanske sänka kraven så att personen kan fixa ett normalt liv!
Om man har ett bra jobb med fina pengar, normalt umgänge som fungerar och inga psykiska problem... öhh, varför bryr man sig om att göra en NPF-utr då?

Jag fick avslag på min remiss första gången eftersom de bedömde mig som för "välfungerande", då jag hade både jobb och en relation. Som tur var hade jag en väldigt klok psykolog och läkare vid den tiden som förstod att en välfungerande yta/yttre struktur, inte automatiskt innebär ett smärtfritt och välfungerande inre.

Nu har jag, efter en gedigen utredning på specialistmottagning, fått en AS-diagnos utan tveksamheter.

Jag har fortfarande ett jobb (ett extremt välstrukturerat jobb inom mitt största intresseområde), jag har ett par-tre vänner som inte kräver att jag håller regelbunden kontakt, samt mår för närvarande ganska bra.

Behövde jag min diagnos ändå?
Ja. Av flera anledningar.

För det första kommer mitt liv rasa ihop fullständigt om jag blir av med mitt nuvarande jobb, vilket är en osäker anställning. Då behöver jag stöd & anpassning, och inte bli indragen i AF:s helvetesmetoder igen, vilka tidigare tagit knäcken på mig och framkallat diverse starka psykiska problem.

För det andra ger det mig större förståelse för mig själv, vad jag klarar av, vad jag kan jobba på, och vad jag bara måste acceptera.

Under rätt förutsättningar lider jag inte särskilt mycket av "min AS", utan kan istället utnyttja de fördelar den medför. Under fel förutsättningar bryter jag ihop fullständigt.

Jag kämpar fortfarande i min vardag, men är för tillfället inte inne i en depression.

svarabhaktivokal skrev: Som tur var hade jag en väldigt klok psykolog och läkare vid den tiden som förstod att en välfungerande yta/yttre struktur, inte automatiskt innebär ett smärtfritt och välfungerande inre.

+1!!

Man skall inte ifrågasätta ett välfungerande yttre eftersom man inte har en aning om hur personen verkligen mår.

svarabhaktivokal skrev:För det första kommer mitt liv rasa ihop fullständigt om jag blir av med mitt nuvarande jobb, vilket är en osäker anställning. Då behöver jag stöd & anpassning, och inte bli indragen i AF:s helvetesmetoder igen, vilka tidigare tagit knäcken på mig och framkallat diverse starka psykiska problem.

Jag gick igenom min utredning i förebyggande syfte av i princip samma anledningar.

svarabhaktivokal skrev:För det andra ger det mig större förståelse för mig själv, vad jag klarar av, vad jag kan jobba på, och vad jag bara måste acceptera.

Den största vinsten för mig.

svarabhaktivokal skrev:För det första kommer mitt liv rasa ihop fullständigt om jag blir av med mitt nuvarande jobb, vilket är en osäker anställning. Då behöver jag stöd & anpassning, och inte bli indragen i AF:s helvetesmetoder igen, vilka tidigare tagit knäcken på mig och framkallat diverse starka psykiska problem.

Jag håller med om det du skriver om yta, etc, och ifrågasätter på inget sätt din diagnos, men just det du skriver ovan stämmer nog på en stor del, kanske en majoritet, av landets befolkning. AF är AF, AS är AS.

Miche skrev:Man kan alltid (under tiden man väntar på utredning) läsa om vilka effekter Asperger har på människor. Det finns gott om böcker i ämnet och en del bra ställen på nätet (inklusive detta forum).

Jag har funderat på detta och undrar om det egentligen är så bra? Att läsa böcker som räknar upp hundratals exempel på "saker aspergare gör", ger mig inte så mycket. Kanske skulle det göra det om jag kände igen mig i precis allt, men så är det inte. Samtidigt stämmer vissa saker jättebra.

Jag är rädd att det finns en risk att mer kunskap bara ökar risken för antingen självdiagnosticering eller mer grubblande, vilket är precis vad jag vill undvika.

Om jag ska vara lite mer konstruktiv så kan jag ställa en fråga:

Hur gjorde vården för att utesluta andra (egentliga) psykiska problem som kan ge liknande symptom?

Min strategi att orka vänta på utredningen är att jag har snöat mig in i högskolestudier samtidigt som jag jobbar 100%.
Studier är webbaserade och takten är 50%. Jobbar 100%. Har snöat mig in i pluggadet på sättet som bara en Aspie kan.
Så jag har helt enkelt inte tid att bekymra om någonting annat.

Jag märker att sedan jag har 'försvunnit' i pluggvärlden så hinner jag inte ens hamna i trubbel vilket jag annars är expert på. Hinner inte trassla mig in i diverse konflikter, hinner inte heller skräddarsy diverse existerande/oexisterande problem i min mycket fantasirik och kreativ hjärna.

Känns SÅ bra att jag tänker fortsätta plugga kommande 20 år

Jag tror att jag har hittat ett sätt att hantera min AS. jag ska fokusera på det positiva som ger mig inte tar (plugga vidare) och helt enkelt hålla mig sysselsätt.

Watkins skrev:

Miche skrev:Man kan alltid (under tiden man väntar på utredning) läsa om vilka effekter Asperger har på människor. Det finns gott om böcker i ämnet och en del bra ställen på nätet (inklusive detta forum).

Jag har funderat på detta och undrar om det egentligen är så bra? Att läsa böcker som räknar upp hundratals exempel på "saker aspergare gör", ger mig inte så mycket. Kanske skulle det göra det om jag kände igen mig i precis allt, men så är det inte. Samtidigt stämmer vissa saker jättebra.

Jag är rädd att det finns en risk att mer kunskap bara ökar risken för antingen självdiagnosticering eller mer grubblande, vilket är precis vad jag vill undvika.

Om jag ska vara lite mer konstruktiv så kan jag ställa en fråga:

Hur gjorde vården för att utesluta andra (egentliga) psykiska problem som kan ge liknande symptom?

Percis så tänker jag med.
Vad finns det för annat som kan ge en rimlig förklaring om det nu inte är as eller add?
Men sen kan det ju faktiskt vara så att det dels är medfödda saker, dels beror på uppväxten/miljöfaktorer. Jag menar någon med t ex as lär nog på ett sätt fara mer illa av föräldras skilsmässa och att tvingas åka skytteltrafik mellan mor och far.... Man är känsligare för sånt.
Men hur skiljer man ut t ex de här två faktorerna från varandra?
Är man som man är och fungerar som man gör enbart pga förhållanden i uppväxten och ev nu?
Är det endast en sån "personlighet"? Trots att man har betydande problem på ett ellera flera viktiga områden och alltid haft.
Eller är det en annorlunda fungerande hjärna?
Förhoppningsvis är pyskologerna som gör utredningarna väldigt duktiga på att kunna sortera ut och avgöra det här...

Red and green skrev:Min strategi att orka vänta på utredningen är att jag har snöat mig in i högskolestudier samtidigt som jag jobbar 100%.
Studier är webbaserade och takten är 50%. Jobbar 100%. Har snöat mig in i pluggadet på sättet som bara en Aspie kan.
Så jag har helt enkelt inte tid att bekymra om någonting annat.

Jag märker att sedan jag har 'försvunnit' i pluggvärlden så hinner jag inte ens hamna i trubbel vilket jag annars är expert på. Hinner inte trassla mig in i diverse konflikter, hinner inte heller skräddarsy diverse existerande/oexisterande problem i min mycket fantasirik och kreativ hjärna.

Känns SÅ bra att jag tänker fortsätta plugga kommande 20 år

Jag tror att jag har hittat ett sätt att hantera min AS. jag ska fokusera på det positiva som ger mig inte tar (plugga vidare) och helt enkelt hålla mig sysselsätt.

Men du vet ju inte ens om du har as...
I mina ögon har du en otrolig energi för det iaf. Men allt kanske är dina "specialintressen"??