Okej, jag undrade tidigare om ni såg ASdrag hos era föräldrar och det var till min förvåning inget givet faktum (och heller inget större intresse för tråden).

Nu undrar jag om ni känner andra som ni tycker verkar ha AS men som inte vet om det själva. Om jag går till mig själv så har jag genom åren haft kontakt med relativt sett ganska många som jag nu i efterhand förstått att helt klart har AS. Relativt många sett till siffran att en procent av befolkningen uppskattas ha AS. Jag tror alltså att den siffran är betydligt högre (tio procent anses ha autistiska drag).

Vilka är era erfarenheter och hur stor andel av befolkningen tror ni kan räknas till kategorin asperger?

Nu blir det nog många invändningar hit och dit. Ja jag vet att man inte har AS om man inte är handikappad av det, men riktigt så enkelt är det inte. Själv har jag tidigare räknats till dragkategorin men i och med ökad press, kvalar jag in. Ta det inte så allvarligt. Jag scannar bara.

Japp åtminstone 2. Den ena skulle få diagnos utan problem men vill inte riktigt gå igenom processen, den andra har diagnos på social fobi och GAD och det räcker för adekvat behandling.

Själv känner jag 8 st som jag klassificerar som aspergare. Men jag tror inte någon av dem skulle vara intresserade av att göra en utredning.

Men du vet vad dom säger: When your a hammer everything looks like a nail. Jag såg också aspies överallt i början. Sen märkte jag att det faktiskt är funktionsnivån som avgör autismen i högfungerande fall. Inte för att det alltid går att se, men man kan ha väldigt mycket Asperger-drag utan att för den sakens skull kvalificera för diagnos. De två fall jag nämnde är väl de jag känner till med väldigt mycket kunskap om VARFÖR de gör saker inte bara hur och att.

Jo fast flera av dessa människor känner jag mycket väl. De har dessutom större problem än vad jag har, men lever ensamma, är ekonomiskt oberoende, eller har konstnärslön och gud vet allt. De har mer än drag men de är inte lika trötta som jag, det är en skillnad.

Även min kontakt i vården talar om att de ser en helt ny grupp av sökande, de som är högutbildade men inte orkar med alla krav. Hon uttryckte det som att "vi är översvämmade, vi hinner inte med alla utredningar".

Ugglan skrev:de som är högutbildade men inte orkar med alla krav

Hur kunde det bli så?

plåtmonster skrev:

Ugglan skrev:de som är högutbildade men inte orkar med alla krav

Hur kunde det bli så?

Här är jag.

Sju års universitetsutbildning, en magister och forskaraspirationer. Numera småkraschad och försöker fixa frilansjobb. Till slut når man en punkt där man svalt så mycket krav att man spricker till en pöl på golvet. Bara att samla ihop inälvorna och ge sig på något mindre krävande.

Angelic Fruitcake skrev:Här är jag.

Sju års universitetsutbildning, en magister och forskaraspirationer. Numera småkraschad och försöker fixa frilansjobb. Till slut når man en punkt där man svalt så mycket krav att man spricker till en pöl på golvet. Bara att samla ihop inälvorna och ge sig på något mindre krävande.

Och här är jag!
Man når en punkt. Att dessutom greja arbetsliv/hushåll/barn
Tyvärr! (Måste sluta nu!)

Min fundering är tvåfaldig:
* Har kraven ökat reellt?, är det något nytt?
* Vilka specifika krav är det som gör att det blir för mycket?, alla jobb ställer krav. Men är det irrelevanta krav?

Det kanske bara är vissa ämnesområden som är riktigt drabbade?
Finns det andra jobb som är intressanta?

1-2 personer. Den ena har genomgått utredning men ansågs för empatisk och man menade då att problemen hade sin grund i en dysfunktionell familj.

Minst 2 personer, varav den ena har genomgått utredning och fått diagnos tidigare, men som tvingade psykiatrikern att ta bort den då h*n träffat folk med AS som var förståndshandikappade. H*n kände inte igen sig i detta och var fast besluten att få bort diagnosen. Men personen är enligt mig i akut behov av diagnos för att får rätt behandling och ett normalt liv.

Att många aspisar får problem, trots god utbildning och offta med många egenskaper som gör oss till hyfsade inom specifika områden.
Jag tror att det till stor del beror på den omtalade aspie-ärligheten. Efter många likt mig har svårt att fatta det sociala spelet, som används flitigt av NT-kolegor för att göra karriär. Det betyder tyvärr att dom trampar på alla dom kan.
Som aspis tror man ju ofta att omgivningen agerar logiskt, och även ärligt. Ibland dyker ju tanken om oärlighet upp, men man tycker ju att borde vara urbota enfaldigt att agera på det sättet.
Men eftersom dom enfaldiga alldrig tror att någon kan genomskåda deras "lister" så fortsätter dom på ett sätt, som ingen normalinteligent person, kan tro att någon skulle göra.

Tlli salut är man både utbränd och utmanövrerad.
Själv pensionerade jag mig, når jag insåg att den bögstalker som limmade på mig, inte hade förstånd nog, att inse att han kränkte mig å det grövsta.

En på jobbet. Nånting är det, undrar om det handlar om AS eller är det till o med någonting allvarligare som borderline.
Den kvinnan är helt enkelt inte frisk, men saknar sjukdomskänslan totalt.
Eftersom AS inte gör en människa sjuk, så tror jag att det handlar de sistnämnda alternativet. Oavsett det, så har ju många symptom som pekar åt AS.

Ugglan skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Här är jag.

Sju års universitetsutbildning, en magister och forskaraspirationer. Numera småkraschad och försöker fixa frilansjobb. Till slut når man en punkt där man svalt så mycket krav att man spricker till en pöl på golvet. Bara att samla ihop inälvorna och ge sig på något mindre krävande.

Och här är jag!
Man når en punkt. Att dessutom greja arbetsliv/hushåll/barn
Tyvärr! (Måste sluta nu!)

Jag också. Fast jag kom inte så långt ens. Utmärkt beskrivning av Fruktkakan. Sorgligt.

Har nog haft att göra med åtskilliga aspergerpersoner (tror Ugglan m.fl. förstår vad jag menar). Kaka söker maka tror jag är en sak man måste räkna med innan man börjar uppskatta andelar av befolkningen.

plåtmonster skrev:Min fundering är tvåfaldig:
* Har kraven ökat reellt?, är det något nytt?
* Vilka specifika krav är det som gör att det blir för mycket?, alla jobb ställer krav. Men är det irrelevanta krav?

Det kanske bara är vissa ämnesområden som är riktigt drabbade?
Finns det andra jobb som är intressanta?

Ja kraven har ökat. Inom arbetslivsforskningen beskrivs förändringarna på arbetsmarknaden, med början i 90-talskrisen, som de största förändringar som arbetsmarknaden genomgått någonsin. En av mina favoritböcker i ämnet är "När karaktären krackelerar: Personliga konsekvenser av att arbeta i den nya kapitalismen" R Sennett (1999)

De gamla jobben som innebar reträttpositioner med lägre krav har idag försvunnit. Lagerarbete och postsortering tex eller hemtjänst var arbeten som kunde vara ganska lugna, så är det inte längre. Alla arbeten är kartlagda och effektiviserade och ställer helt nya krav. Kundkontakt ingår idag i många arbeten som var befriade från sånt förr.

För mig personligen har jag aldrig riktigt fixat arbetslivet, jag har haft massor av jobb innan jag började plugga som jag skötte bra (endast på deltid ska tilläggas)men som gjorde mig utmattad. Mängden människor blir ofta för stor, okej en dag, men dag efter dag. Alla människor man alltid ska förhålla sig till. Studier fungerade eftersom de mer är punktinsatser. Men jobb och familj fungerar inte för mig. Har jag i någon form ansträngt mig (tänka, skriva, diskutera)måste jag vila. Efter en arbetsdag är jag helt förbrukad, jag fixar inte att vara trevlig eller laga mat efter det.

En sommar provade jag att jobba som brevbärare och det fungerade inte, jag var för nogrann, vartenda brev kom rätt, men det tog för lång tid. De andra sprang som dårar i trappen, vilket jag ansåg vara under min värdighet. Att skynda sig ska räcka. Jag upplever att mycket i arbetslivet idag handlar om att man i grunden ska vara en tävlingsmänniska.

Bjäbbmonstret skrev:ansågs för empatisk

Det kan man ju visst vara!

biologic skrev:tvingade psykiatrikern att ta bort den då h*n träffat folk med AS som var förståndshandikappade.

Ja det kan jag förstå, jag kände så när jag fick broschyren från Habiliteringen med de förståndshandikappade på framsidan. Jag blir ytterst provocerad av sådant, samtidigt kan jag börja tycka det är lite kul med alla fördomar för det är så skrämmande att det blir absurt till slut.

lasseivägen skrev:Som aspis tror man ju ofta att omgivningen agerar logiskt, och även ärligt.

Ja man är ärlig och spelar inget spel och det är ytterst irriterande med alla som inte beter sig på detta föredömliga vis!

Zombie skrev:Jag också. Fast jag kom inte så långt ens. Utmärkt beskrivning av Fruktkakan. Sorgligt.

Har nog haft att göra med åtskilliga aspergerpersoner (tror Ugglan m.fl. förstår vad jag menar). Kaka söker maka tror jag är en sak man måste räkna med innan man börjar uppskatta andelar av befolkningen.

Ja det är nog mitt i prick! Kaka söker maka, jag dras till aspergerpersoner för att vi har mycket gemensamt. Samma världsbild, samma utanförskap, samma humor. Visst, jag kan nog inte tänka i procentsatser för då blir det typ 8 procent av befolkningen, nej mina aspergererkaraktärer är ytterst utvalda och därmed inte representativa! Detta har jag tagit till mig! Tack!

Jag känner till några men de är så gamla så jag vet inte vilken nytta en diagnos skulle ha.

Känner ni många odiagnosticerade aspergare?
Det är helt omöjligt att svara ärligt på den frågan.

Du slipper! Tycker själv inte det är omöjligt dock. I vissa fall ganska lätt om sanningen ska fram.

Sheyen skrev:Känner ni många odiagnosticerade aspergare?
Det är helt omöjligt att svara ärligt på den frågan.

På sätt och vis, ja. Man kan ju ärligt svara, men det betyder inte att svaret man ger är sant.

Men det är ju diagnosen i sig som heter Aspergers syndrom, så om man känner någon som är odiagnosticerad blir det lite av ett bekymmer. Har inte personen diagnosen så har den inte diagnosen. Personen kan känna igen sig i diagnosen genom att läsa kriterier, men.. Ja, det är ju som det är.

Jag har inte odiagnosticerad cancer, liksom. Heh. Eller ja, det kanske jag har, men det kan jag inte säga förens det är professionellt diagnosticerat. Och då är jag inte längre odiagnosticerad.

earlydayminer skrev:

Sheyen skrev:Känner ni många odiagnosticerade aspergare?
Det är helt omöjligt att svara ärligt på den frågan.

På sätt och vis, ja. Man kan ju ärligt svara, men det betyder inte att svaret man ger är sant.

Men det är ju diagnosen i sig som heter Aspergers syndrom, så om man känner någon som är odiagnosticerad blir det lite av ett bekymmer. Har inte personen diagnosen så har den inte diagnosen. Personen kan känna igen sig i diagnosen genom att läsa kriterier, men.. Ja, det är ju som det är.

Jag har inte odiagnosticerad cancer, liksom. Heh. Eller ja, det kanske jag har, men det kan jag inte säga förens det är professionellt diagnosticerat. Och då är jag inte längre odiagnosticerad.

Haha!

Nej, precis. För att ta reda på om en aspergare är just en aspergare måste man utreda personen. Om man då gör det så vips; då är det helt plötsligt inte en odiagnostiserad aspergare längre.