Hej på er,

Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom i 2 år nu och slutet på den neuropsykiatriska utredningen närmar sig. Det lutar åt AS och drag av (diagnos?) ADD. Jag mår dåligt, har knappt någon uthållighet längre. Känns som min kropp och själ brutits ner av försök att passa in i ett samhälle jag inte är skapt för. Det stora problemet för mig är också att jag har svårt att känna igen och visa känslor, så när jag sitter hos min läkare så är allt jag får fram "Jag mår inte bra, jag orkar inte jobba". Hela tiden blir jag stressad till att gå upp i tid och jobba mer fast min kropp skriker "NEJ!" Jag vet inte vad jag ska säga för att hon ska förstå. Jag är dålig på att förklara på vilket sätt jag inte orkar.

Men kanske blir det lite lättare nu efter diagnosen blir satt. Vad har ni för erfarenheter av det? Jag avskyr verkligen att stressa min kropp, det är det värsta jag vet. Det är inget värdigt liv att tvingas prestera mer än vad man förmår. Bara det stressar mig mest av allt.

För även om jag skulle byta till ett jobb som passar mig bättre så tror jag inte att jag skulle orka mer än 50%, max 75%.

Men hur är det med sjukskrivning och så när det gäller AS? Hur har det varit för er? Och när det gäller rehabilitering och annan hjälp, typ terapi, vad har man för rättigheter?

STOR igenkänning, tyvärr...

Jag sökte för utredning enbart pga att jag aldrig orkat med arbetslivet på det sätt som förväntas. Däremot har jag pluggat men det är ju en helt annan sak. Jag har haft stor nytta av min ASdiagnos (först då blev jag tagen på allvar),innan diagnosen förstod ingen läkare varför jag inte orkade jobba, jag hade ju visat att jag fixade studier så vad var problemet? Jag har varit sjukskriven (är även utbränd) sen -09 och utreds nu för sjukersättning (vilket är stressande), jag kan tillägga att jag har barn och jag upplever att jag jobbar väldigt mycket i hemmet och inte har energi och ork över att utföra ett arbete.

Vad gäller terapi har jag förstått att det skiljer sig mycket mellan olika landsting så det är svårt att säga.

Ugglan skrev:Jag sökte för utredning enbart pga att jag aldrig orkat med arbetslivet på det sätt som förväntas. Däremot har jag pluggat men det är ju en helt annan sak. Jag har haft stor nytta av min ASdiagnos (först då blev jag tagen på allvar),innan diagnosen förstod ingen läkare varför jag inte orkade jobba, jag hade ju visat att jag fixade studier så vad var problemet? Jag har varit sjukskriven (är även utbränd) sen -09 och utreds nu för sjukersättning (vilket är stressande), jag kan tillägga att jag har barn och jag upplever att jag jobbar väldigt mycket i hemmet och inte har energi och ork över att utföra ett arbete.

Vad gäller terapi har jag förstått att det skiljer sig mycket mellan olika landsting så det är svårt att säga.

Låter bra att du i alla fall fick mer förståelse efter diagnosen. Jag har också barn (ett) och han har förmodligen AS också. Bara det gör mig fullständigt utmattad.

Syrenlila skrev:Jag har också barn (ett) och han har förmodligen AS också. Bara det gör mig fullständigt utmattad.

Ja jag har två barn, varav ett har en extrem känslighet och tydliga ASdrag och ja det har gjort mig väldigt trött. Fördelen är att man förstår problemen och kan ligga steget före, men ja det tar på krafterna. Samtidigt är det kul och se vilken kapacitet och begåvning som AS också kan innebära när det hanteras på ett bra sätt och miljön är den rätta.

Men det är ju så att en LSSdiagnos som AS är går inte att vifta bort. Det tycker jag är skönt. Men än återstår för mig att se vad FKs dom blir.

Ja men det är ju himla skönt att ändå kunna förstå sitt barn, men som du säger så måste man ligga steget före. Min son är också otroligt känslig. Lättstressad som få. Blir orolig om minsta lilla grej avviker. Men vilket sinne för detaljer! Kunde ca 10-15 bilmärken vid 2 års ålder. Men det tragiska är att han inte kan njuta av speciella tillfällen som julafton eller ett kalas. Dagar som inte bara är en vanlig dag, då hamnar vi ur balans här.

@Syrenlila, Vad gillar han matte, elektricitet osv?

Känner igen allt! Samma grej med bilmärken för min dotter, hon kunde också "alla" bilmärken och hon kunde lyssna på motorljudet på bussen och utifrån det säga vilket märke det var på bussen (själv har jag aldrig ens tänkt på att bussar också är av olika bilmärken). Och ja julafton brukar flippa ur, det roliga får inte ta slut.

Syrenlila skrev: Dagar som inte bara är en vanlig dag, då hamnar vi ur balans här.

Yes!
Men det blir bättre och bättre hon är sju år nu och det är skönt när man kan resonera om saker. Men det tar på krafterna. Energi för arbete finns liksom inte.

plåtmonster skrev:@Syrenlila, Vad gillar han matte, elektricitet osv?

Nu är han ju bara 3 år Men han älskar bilar, och "Cars" filmerna. Bliarna radar han upp i långa rader och nåde den som rör dem

Förra veckan när jag hämtade honom på dagis så hade jag nya skor på mig och det första han sa när han såg mig var "Har du nya skor mamma"?

Han har koll på alla ljud hemma också, om någon sätter på kaffet så säger han "kaffebryggaren låter!" eller ibland så hör han en moppe köra förbi ute och då kommenterar han det. Men så fort han inte känner igen ett ljud så frågar han "vad är det som låter?".

Efter 2 dagar på dagis kunde han namnen på alla barn samt pedagogerna. Han är min lilla aspie

Ugglan skrev:Yes!
Men det blir bättre och bättre hon är sju år nu och det är skönt när man kan resonera om saker. Men det tar på krafterna.

Det låter hoppfullt! Ser fram emot att kunna kommunicera på ett bättre sätt i och med att han blir äldre.