Jag är en ensamstående mamma till ett barn med aspergers. Vi har kämpat otroligt mycket och fick tillslut en plats akut i en aspergers klass då situationen var omöjlig, jag kunde inte jobba och pojken kunde inte gå i skolan. Bara ångest. NU går det så fantastiskt bra i hans klass och allt är underbart.

MIn pojkvän och jag tänker gifta oss och flytta in i hans hus och utöka familjen, det enda kruxet är, då måste min son byta skola. Jag har varit och besökt en aspergers klass som finns i det området och det verkar jättebra men hur kan jag vara säker. Tänk om det kommer gå åt skogen igen, vågar jag lämna den här klassen som han har. Han själv säger att det är lite sorgligt men att det ska bli roligt att flytta ut på landet. Jag däremot har dödsångest och är livrädd.

Min kille kan inte lämna huset av olika skäl så flytt hit är uteslutet. Ska jag stanna här i min lägenhet i fyra år tills han gått ut skolan eller finns det andra klasser som är lika bra? Rädslan för att hans fantastiska framsteg och bra mående ska försvinna nu bara för att jag vill flytta. Vi har bott på samma ställe jämt och aldrig bytt skola pga hans att han ska ha det bra.

Snälla hjälp att ge mig råd, hur har ni gjort? Hur är erfarenheter av aspergersklasser i landet?

Kan han inte besöka skolan då och kanske ordna att han får testa nån dag eller två och se hur det funkar, om det funkar, så kan du flytta

Tycker att Jagers förslag låter bra, det brukar inte vara omöjligt att få prova en skola innan flytt dit.

Lycka till med kärleken!

Måste han byta skola? Är det frågan om flytt till annan ort? Om det är inom samma ort så skulle jag vilja ha kvar mitt barn på ett ställe som jag vet det fungerar på, framför att byta. Även om det kan bli bra så kan det även bli sämre och det skulle vara det sista jag vill för mitt barn. Genom det fria skolvalet så ska man kunna välja vilken skola man vill ha sitt barn på.
Är det en annan ort så hamnar saken i ett annat läge, då blir det nog ett byte av skola.

Fast nu utgår jag ifrån att orten inte är så stor när jag talar om att ha barnet kvar i den skolan där det fungerar, fattar ju att det kan bli jättejobbigt om det rör sig om helt olika delar av en större ort.

Hej och tack för alla svar.
Jo det är en annan ort det handlar om, därav dilemmat. Han själv tycker att det positiva överväger och har inga problem med det hela, det är bara jag som är nervös att den nya skolan inte är lika bra, att det ska gå dåligt mm.
Det blev så hastigt med den nya klassen, det var inte planerat så han har bara hunnit gått där i ngra månader än.

Kärlek går inte att planera...

Nej verkligen inte
Är så orolig att han inte ska ha det bra bara, han trivs ju så bra i sin nuvarande klass. Har pratat med den nya och vi ska dit och titta och hälsa på. Ingen som har erfarenhet av aspergersklasser, brukar de vara bra eller har vi haft tur med denna?

Fråga rektorn hur det är med mobbning på skolan. Det borde ge en indikation.
Annat man kan kolla är medelbetyg från skolan.

Jag frågade och det var tre år sedan de fick höra talas om att någon ur den klassen hade blivit mobbad. Det enda jag tyckte var att de var lita avskiljda, klassen ligger i ett hus på andra sidan vägen. De har vissa klasser tillsammans med vanliga stora klasserna men inga raster. I min sons nuvarande skola så leker han med andra barn just för att han har rast med dom. Jag vill ju inte att han ska bli helt avskiljd, han behöver ju träna extra mycket på samspel då de inte kommer så naturligt. De skulle dock se över möjligheten att ha rast med de andra barnen då en till förälder hade önskat att hennes son skulle vara mer med de andra barnen.
Betygen ska jag kolla upp,tack.

Fler tips:
* Lärartäthet
* Lärarkompetens
* Lärarnas ålder
* Faciliteter som datasalar moderna? gymnastiksalar utan mögel? och trevlig samt hygienisk matsal?
* Bra lunchmat?
* Utbildningsnivå på föräldrarna till skolans barn. SCB kan ge svar. Liksom lönenivå.
* Bemötande, "professionellt vänligt" eller engagerat.

Jag tycker att det här låter som det handlar minst lika mycket om din (välgrundade) nervositet som om sonens behov. Vad rektorer säger om mobbning ska man dock ta med en nypa salt. De ser inte allt. Men däremot kanske det kan vara en indikation på omfattningen. Om din son är trygg med den här förändringen så finns det ju något att bygga på. Sen kan kan du ju istället fundera över vilka utvägar som kan finnas att ta till om det ändå skulle visa sig att det inte går bra.

Om rektorn säger att det inte förekommer mobbning så är det med största sannolikhet inget bra skolval.

Hur menar du då? Det var inte rektorn som sa det utan lärarna, rektorn är nyanställd då den gamla slutat. I den skola han går i nu förekommer ingen mobbing och det sa även rektorn och det har visat sig stämma.

Det finns inget som heter skolor där det "inte förekommer" mobbning. Det tror jag inte på. Då ljuger de för dig eller också ser de inte vad som pågår. Däremot finns det skolor med mycket eller lite mobbning. Även om din son inte mobbas just nu så finns det antagligen andra på skolan som mobbas.

mammans skrev:Hur menar du då? Det var inte rektorn som sa det utan lärarna, rektorn är nyanställd då den gamla slutat. I den skola han går i nu förekommer ingen mobbing och det sa även rektorn och det har visat sig stämma.

När lärare/rektorer säger att det inte förekommer mobbning så betyder det "Vi blundar för mobbning och anklagar offret om någon påstår sig bli mobbad på vår skola".

Verkligheten anropar. Tror du på allvar att det går att ha barn samlade på en och samma plats, i tvångsmässiga grupper utan att det uppstår mobbningstendenser någonstans? Om lärare och rektor erkänner det så betyder det att de inte lever i förnekelse. Att inte leva i förnekelse är en grundförutsättning för att kunna göra något åt saken.

Meppe skrev:

mammans skrev:Hur menar du då? Det var inte rektorn som sa det utan lärarna, rektorn är nyanställd då den gamla slutat. I den skola han går i nu förekommer ingen mobbing och det sa även rektorn och det har visat sig stämma.

När lärare/rektorer säger att det inte förekommer mobbning så betyder det "Vi blundar för mobbning och anklagar offret om någon påstår sig bli mobbad på vår skola".

Verkligheten anropar. Tror du på allvar att det går att ha barn samlade på en och samma plats, i tvångsmässiga grupper utan att det uppstår mobbningstendenser någonstans? Om lärare och rektor erkänner det så betyder det att de inte lever i förnekelse. Att inte leva i förnekelse är en grundförutsättning för att kunna göra något åt saken.

Vad jag menade är att i hans klass så förekommer ingen mobbing, varken inbördes eller att någon utifrån retar dem för att de går i särskild klass. Och på den nya skolan så sa de att det var tre år sedan någon av deras elever fick höra något som liknade mobbing.
Inte att det inte förekom på skolan, kanske var dåligt förklarat av mig. Jag har ingen aning om det förekommer mobbing på skolan,jag har inte frågat utan frågade bara ang. hans klass.
Jag ska höra efter vad de gör åt saken om någon blir mobbad, likabehandlingsplaner osv.

Jag tycker ni skall göra studiebesök på skolan, träffa rektor, lärare och se lokalen, klassrummet och sedan eleverna - prova en - två lektioner - så din son får "känna av" stället...

Far till din nya kärlek och hälsa på - bo där några dar och låt din son få en chans i denna nya klass på landet, innan ni flyttar dit - så ni alla känner att det är okej, fråga även lärare och rektor vad dom har för backup planer ifall saker och ting inte fungerar, har dom mobbningsteam - elevhälsa, kurator, specialpedagog osv.

Fråga lärarna hur dom arbeter kring dom andra eleverna med aspergers - hur är det med rutiner, struktur och bemötande!

Be din nya kärlek följa på alla möten med skolan, alltid bra att ha en person med sig, som även kan göra sin röst hörd och som man efteråt kan reflektera med vad som sades, fråga också om kartläggning, åtgärdsprogram osv. hur dom lägger upp allt sånt innan sonen börjar!

Lycka till...

Jag tycker absolut att du ska låta din son få besöka skolan och vara i den nya klassen. Min erfarenhet är att personalen som sökt sig till en aspergergrupp har gjort det för att de vill vara där, och att de har förståelse för att man ska få vara "som man är".