Miche skrev:Jag tror att jakten i sig kan göra att man sprider ett desperat budskap omkring sig vilket är avskräckande för eventuella partners.

Exakt.
Dessutom kan folk tro att man tar vem som helst, och att det inte är den enskilda personen som är intressant. Det är väldigt avskräckande, och inte minst en smula äckligt.

Desperata människor som högljutt deklarerar att de aldrig haft någon eller aldrig fått ett förhållande att funka, fungerar som avskräckande recensioner för potentiella intressenter:

"Jaha, så hen har aldrig lyckats i ett förhållande och hen känner sig jätteensam. Nej, en sådan osjälvständig klängranka vill jag verkligen inte ha, för då kanske jag aldrig får vara ifred. Och man kan ju undra varför hen aldrig haft någon? Är hen konstig på något sätt?"

Henkkalexi skrev:Dessutom kan folk tro att man tar vem som helst, och att det inte är den enskilda personen som är intressant. Det är väldigt avskräckande, och inte minst en smula äckligt.

+1!

Man vill inte vara en i mängden, man vill vara unik. Inte ett random svar på desperation.

calima skrev:Man vill inte vara en i mängden, man vill vara unik. Inte ett random svar på desperation.

Nä. Det är därför jag nu ger upp både jakten och hoppet. Jag inser att jag måste bygga upp ett liv runt min ensamhet istället.

kullan skrev:

calima skrev:Man vill inte vara en i mängden, man vill vara unik. Inte ett random svar på desperation.

Nä. Det är därför jag nu ger upp både jakten och hoppet. Jag inser att jag måste bygga upp ett liv runt min ensamhet istället.

Många människor är ensamma och det handlar inte om att man bygger ett liv på sin ensamhet. Det handlar om att folk kan, vill och klarar olika saker.

Henkkalexi skrev:Det handlar om att folk kan, vill och klarar olika saker.

Om man inte kan socialisera på ett sätt som gör att man träffar folk, om man inte orkar vara så positiv som det krävs för att man skall ge ett attraktivt intryck och inte vill anpassa sig till majoritetens sociala normer ... så får man kanske acceptera ensamheten.

Jag har både accepterat och valt min ensamhet. Accepterat att jag inte funkar i relationer. Trots att det ibland kan värka i kroppen efter närhet vet jag att nära relationer tar för mycket av min energi. Jag har accepterat att jag måste väga fördelar med relationer mot nackdelarna. Och nackdelarna, för mig, har alltid varit större.
Hitintills får man väl tillägga, man skall ju aldrig säga aldrig.

calima skrev:

Henkkalexi skrev:Det handlar om att folk kan, vill och klarar olika saker.

Om man inte kan socialisera på ett sätt som gör att man träffar folk, om man inte orkar vara så positiv som det krävs för att man skall ge ett attraktivt intryck och inte vill anpassa sig till majoritetens sociala normer ... så får man kanske acceptera ensamheten.

Jag har både accepterat och valt min ensamhet. Accepterat att jag inte funkar i relationer. Trots att det ibland kan värka i kroppen efter närhet vet jag att nära relationer tar för mycket av min energi. Jag har accepterat att jag måste väga fördelar med relationer mot nackdelarna. Och nackdelarna, för mig, har alltid varit större.
Hitintills får man väl tillägga, man skall ju aldrig säga aldrig.

Jag blir lycklig när jag hör att det finns folk som kan resonera sunt om det här ämnet.

Tack!

Jag har i ca: 20 års tid trott mig välja ensamheten. Jag har trott att jag inte velat ha nån partner. De enda jag har umgåtts med har varit innanför familjens ramar. Det har räckt har jag trott. Tills jag hösten 2010 vaknade upp och insåg hur jävla ensam jag egentligen var. Och det hade jag aldrig valt att va. Det hade "bara blivit" så.

Hade jag vaknat till liv vid 25 hade jag haft en teoretisk chans men det har jag inte nu. Tåget har gått och det kommer inga fler till denna stationen. Vänner kan jag säkert få men en partner ger jag upp hoppet om.

kullan skrev:Jag har i ca: 20 års tid trott mig välja ensamheten. Jag har trott att jag inte velat ha nån partner. De enda jag har umgåtts med har varit innanför familjens ramar. Det har räckt har jag trott. Tills jag hösten 2010 vaknade upp och insåg hur jävla ensam jag egentligen var. Och det hade jag aldrig valt att va. Det hade "bara blivit" så.

Hade jag vaknat till liv vid 25 hade jag haft en teoretisk chans men det har jag inte nu. Tåget har gått och det kommer inga fler till denna stationen. Vänner kan jag säkert få men en partner ger jag upp hoppet om.

Min morsa hittade kärleken när hon var 45 och farsan när han var 54. Tåget hade inte gått för någon av dem och då var de ändå rätt dysfunktionella av sig.

Alien skrev:Det receptet tycker jag inte verkar något vidare, inte ens för tjejer. Det tycks förutsätta att ingen kille någonsin säger nej till sex. För det andra så får man väl knulla, men vad säger att man får ett förhållande för den skull? Hur många drägg måste man knulla och hur dräggig måste man supa sig innan man får sin prins?

För det första, jag förutsätter inte att alla killar vill ligga, så sluta fjanta dig. För det andra, ingenstans har jag skrivit att man måste vara full, du bara utgår ifrån att jag är nån slags fyllkaja som inte får ligga om jag inte är plakat. Fuck you right back säger jag då. För det tredje, om man är ute efter ett förhållande så utgår jag ifrån att man inte är så puckad att man ligger med nån man inte vill ha ett förhållande med.

Alien skrev:Dessutom kan jag tänka mig att en del killar skulle bedöma en som knullbar men inte flickvänsmaterial. Det är lätt att säga att det ska man strunta i, men det beror på var man bor och vilken umgängeskrets man har. Som aspie har man ofta inte så stor bekantskapskrets.

Om man umgås med idioter så får man skylla sig själv.

Alien skrev:Definitivt skulle det inte funkat för mig. Jag var sällan på några fester och absolut inga dräggiga.

Nej, men GÖR NÅGOT SOM FUNKAR FÖR DIG DÅ. Herregud. Jag har väl aldrig sagt att det här är nåt som funkar för alla?

Henkkalexi skrev:Jag vet ett tvärsäkert tips att INTE träffa kärleken: klaga över sin ensamhet på nätet utan att komplettera det med praktisk träning.

Jag kontaktade en kille som var sådan. Hans standardfras var "förstört liv". Vi var tillsammans i 7 år. För jag kände likadant som han, förstört liv, ingen vill ha mig etc.

Jag tror det blev olika missförstånd i tråden.

Vad alla menar är att det teoretiskt finns en möjlighet för alla att finna en partner som man fungera ihop med.

Någon hävdade att inte alla vill ha partner ens, vilket ju stämmer. Det är inte så att alla vill leva i tvåsamhet.

Sen om man upplever att man misslyckas med att hitta en partner blir det lätt att man tänker negativt på ämnet, men att vältra sig i negativiteten och bestämt hävda att det är kört ökar inte chansen till att lyckas.

Jag har själv varit singel i snart två år och känner väl negativiteten komma krypande, men inte tror jag det är kört för det. Jag vill gärna hitta en flickvän igen innan jag dör.

Det kan å andra sidan va rätt nedbrytande att bara gå och hoppas hela tiden oxå. Om man istället försöker få ur denna längtan från det mentala systemet så kan man kanske börja bygga upp en tillvaro där man accepterat att det är ensam man ska va. Det är väl där jag befinner mig just nu. Försöker få det ur mig.

kullan skrev:Det kan å andra sidan va rätt nedbrytande att bara gå och hoppas hela tiden oxå.

Det kan jag förstå.

Men det funkar ju inte att bara gå omkring och hoppas. Att någon bara helt apropå dyker upp och står till "förfogande" händer inte, inte någon Prince Charming i alla fall.

Vad gör du själv för att träffa någon?

calima skrev:Vad gör du själv för att träffa någon?

Ja eftersom jag inte är någon typ som är på krogen eller så så är det chatt som blir min " raggning". Jag trivs bäst i hemmamiljö så därför känns det rätt hopplöst.

Jag må vara en dagdrömmare men att någon Prince Charming skulle komma snubblande över mig det har jag aldrig inbillat mig. Tvärtom skulle jag säga.

Chatt kanske funkar, men jag tvivlar..

Kurser, föreningar brukar vara ett bra sätt att träffa nya människor på. Offentliga föreläsningar är också ett sätt.

Vårdcentralen jag tillhörde hade lite aktiviteter som promenader och stavgång, jag vet två par som träffades där.
Man kan jobba som volontär på många olika ställen för att träffa folk.

Även om det inte leder till relationer kan man få nya kompisar, och det är värt mycket för många.

kullan skrev:Det kan å andra sidan va rätt nedbrytande att bara gå och hoppas hela tiden oxå. Om man istället försöker få ur denna längtan från det mentala systemet så kan man kanske börja bygga upp en tillvaro där man accepterat att det är ensam man ska va. Det är väl där jag befinner mig just nu. Försöker få det ur mig.

Kanske kan ligga något idet. Men partner?

Ensamhet handlar väl om att uppleva utanförskap. Och om man inte kommunicera. Det är det som gör mig så förbannat arg. Varför säger jag ingenting? Varför gör jag ingenting? Varför låter jag alla gyllene tillfällen passera hela tiden, trots att jag egentligen inte är såhär osäker innerst inne? Varför är jag en sån djävla stor idiot att jag behöver sådana startsträckor för att få sagt något vettigt när jag genast förnimmer saker och vet att jag har något att tillföra? Varför skall det ta sån tid och varför blir det alltid för sent? Hur skall jag nu göra för att skruva klockan tillbaka så att allt blir EXAKT likadant igen så att jag kan agera den här gången? Hade detta fungerat i över 90% av fallen så hade mitt liv fungerat också. Som det nu är funkar det i långt mindre än 50% av fallen.

Var nämligen på föreläsning om mindfulness igår och jag tror det ligger något i att kärlek inte är något unikt som man bygger upp, utan ett sinnestillstånd och ett förhållningssätt. Ett varande.

Ja ja jag tänker inte fortsätta nån diskussion här nu. Jag vet ändå hur läget är för mig och det får jag lov att hitta ett sätt att leva med. så ser det ut.

Nefarious skrev:

Alien skrev:Det receptet tycker jag inte verkar något vidare, inte ens för tjejer. Det tycks förutsätta att ingen kille någonsin säger nej till sex. För det andra så får man väl knulla, men vad säger att man får ett förhållande för den skull? Hur många drägg måste man knulla och hur dräggig måste man supa sig innan man får sin prins?

För det första, jag förutsätter inte att alla killar vill ligga, så sluta fjanta dig. För det andra, ingenstans har jag skrivit att man måste vara full, du bara utgår ifrån att jag är nån slags fyllkaja som inte får ligga om jag inte är plakat. Fuck you right back säger jag då. För det tredje, om man är ute efter ett förhållande så utgår jag ifrån att man inte är så puckad att man ligger med nån man inte vill ha ett förhållande med.

Du skrev ju "dräggiga hemmafester", det är väl just supfester du menar då? Och supa funkar ju för att ta bort sociala hämningar. Det skulle nog krävas rätt mycket sprit innan jag satt mig i knät på en främmande kille.

F.ö. finns det många som ligger med folk de inte vill ha förhållanden med, så risken är väl att man råkar på en sådan om man börjar med att ligga. Är man känslig så kan det kosta mer än det smakar.

Alien skrev:Dessutom kan jag tänka mig att en del killar skulle bedöma en som knullbar men inte flickvänsmaterial. Det är lätt att säga att det ska man strunta i, men det beror på var man bor och vilken umgängeskrets man har. Som aspie har man ofta inte så stor bekantskapskrets.

Nefarious skrev:Om man umgås med idioter så får man skylla sig själv.

Du befinner dig tydligen i den situationen att du kan välja och vraka vilka du umgås med, det är inte alla som gör det. Förresten, var det inte du som kände dig tvungen att raka benen för att din omgivning krävde det? Det är inte alltid så lätt att bortse från sin puckade omgivning.

För övrigt tror jag ingen nöjer sig med "vemsomhelst" som partner. Därför kan både män och kvinnor lida av ensamheten därför att de inte ser varandra som åtråvärda.

Jag tror det underlättar om man gillar människor öht. Tyvärr gör jag inte det, och jag har inte blivit mer människokär med åren, snarare tvärtom.

kullan skrev:

calima skrev:Vad gör du själv för att träffa någon?

Ja eftersom jag inte är någon typ som är på krogen eller så så är det chatt som blir min " raggning". Jag trivs bäst i hemmamiljö så därför känns det rätt hopplöst.

Jag må vara en dagdrömmare men att någon Prince Charming skulle komma snubblande över mig det har jag aldrig inbillat mig. Tvärtom skulle jag säga.

kullan ut på olika sociala aktiviteter. Försök prata med folk IRL. Vad som helst kan hända.

Palindromus skrev:Var nämligen på föreläsning om mindfulness igår och jag tror det ligger något i att kärlek inte är något unikt som man bygger upp, utan ett sinnestillstånd och ett förhållningssätt. Ett varande.

+1

Blir man stilla i sinnet och inte alltid är besatt av tankarna så kan man få känna det som finns bakom tankarna. Det som gör tankarna möjliga. De flesta är väldigt besatta av sina tankar. Faktum är att man kan få tankarna att avstanna och då få kontakt med det djupare i en. Det är stillhet, glädje och kärlek.

Att "Träffa kärleken" är det enklaste och bland det mest elementära man kan göra i livet. Om man nu kan få oljudet i huvudet, tankarna, att förbli tysta en stund eller åtminstone ett ögonblick...

treeman skrev:kullan ut på olika sociala aktiviteter. Försök prata med folk IRL. Vad som helst kan hända.

Jag kommer helt ny till ett ställe jag knappt varit på. Dessutom lider jag av sjukt dåligt lokalsinne. Det kommer ta tid för mig att lära mig hitta överallt. Det hade varit enklare om man var typen som vistades på pubar och nattklubbar.