svarabhaktivokal skrev:Jag fick göra WAIS under ca 3 x 4 timmar. Upplevde det mestadels bara som roligt, det enda jobbiga var att testledaren försökte prata med mig och ställa frågor. Jag ville bara fokusera på testen. Och när jag sa det så slutade hon.

Sen träffade jag en psykolog under 3 X 2 timmar. Det var det jobbigaste i hela utredningen.

Jag fick också lämna blodprov, göra EEG och några grov- och finmotoriska tester.

De kallade även in min förälder, samt gav oss två gigantiska buntar med självskattningsformulär att fylla i.

Min samlade upplevelse av utredningen var väldigt positiv. Den gjordes av människor som jobbade på en särskild NPF-mottagning, och de var väldigt snälla, respektfulla, kunniga och tålmodiga.

Åh, det där gör mig lite lättad. Trots att - eller egentligen just för att - utredningen verkar ha varit intensiv och påfrestande, är det så jag skulle vilja ha det. Jag vill att allt ska göras extremt grundligt av kompetent och lyhörd personal. Är rädd att de, precis som alla andra, bara ska... ja, se det som syns: En välordnad och putsad fasad. En person som verkar vara jättebra på att uttrycka sig, men som saknar ett språk för allt som egentligen skulle behöva sägas.

Nåväl. Idag fick jag preliminära tider för min utredning, och de tyder på att de tänker gå till botten med mig. En vecka med både för- och eftermiddagspass varje dag Och dessförinnan ett samtal bara för att gå igenom vad som kommer att hända under utredningsveckan. Så idag känns det bra. Fortfarande ängslig och så, men lite mer peppad.

Tack för att ni delar med er av era erfarenheter här, det betyder mycket. Tydligen kan en neuropsykiatrisk utredning göras på väldigt olika sätt, även om kärnan kanske är densamma. Sorgligt att alla inte får samma chans till en grundlig utredning.

Mitt tips är: Läs på ordentligt om AS (vilket du förmodligen redan gjort eftersom du tom hittat detta forum). Min AS "missades" i första utredningen (och tolkades då som ADD som sedan korrigerades till endast AS), eftersom jag inte passar in i schablonbilden utan mer i perceptionsbiten. Mina fördomar om AS bidrog också till att jag inte analyserade frågorna mer, som man ofta måste göra. Jag upplevde att det blir en rätt subjektiv bedömning. Två år senare, alltså andra utredningen (därför att ADD inte stämde) var det en av landets mest erfarna psykologer som gjorde utredningen och då kunde vi tillsammans resonera oss fram i hur jag upplevde olika situationer. Samt att hon gett mig i uppgift att läsa Attwoods "Den kompletta guiden till Asperger.." och utifrån denna föra egna anteckningar om sådant jag känner igen mig i.

Ett exempel, frågan om social interaktion, var jag tvungen att analysera ganska noga, för ofta finns det inga problem alls (förutom att jag blir trött) men med mycket stela människor och de jag kallar "karriärister" har jag problem, till de vet jag inte vad jag ska säga. Detta tog jag upp och ja då finns det en social problematik. Tyckte det var lite trixit ibland att svara korrekt dvs så det överensstämmer med den man verkligen är.

Själva testerna tyckte jag var jätteroliga. Första utredningen gjorde jag på en och samma dag för att det var roligt. Andra gången bromsade psykologen och delade upp. Men jag tycker alla testerna är kul och intressanta.

svarabhaktivokal skrev:Jag fick göra WAIS under ca 3 x 4 timmar. Upplevde det mestadels bara som roligt, det enda jobbiga var att testledaren försökte prata med mig och ställa frågor. Jag ville bara fokusera på testen. Och när jag sa det så slutade hon.

Sen träffade jag en psykolog under 3 X 2 timmar. Det var det jobbigaste i hela utredningen.

Jag fick också lämna blodprov, göra EEG och några grov- och finmotoriska tester.

De kallade även in min förälder, samt gav oss två gigantiska buntar med självskattningsformulär att fylla i.

Min samlade upplevelse av utredningen var väldigt positiv. Den gjordes av människor som jobbade på en särskild NPF-mottagning, och de var väldigt snälla, respektfulla, kunniga och tålmodiga.

De fysiska proven rörde, precis som MsSvarabhakti anger, fin/grovmotorik; detta har jag aldrig haft några särskilda problem med.

De som gjorde min utredning var från ett neuropsykiatriskt länsteam.

Vilse skrev:

svarabhaktivokal skrev:

Är rädd att de, precis som alla andra, bara ska... ja, se det som syns: En välordnad och putsad fasad. En person som verkar vara jättebra på att uttrycka sig, men som saknar ett språk för allt som egentligen skulle behöva sägas.

Jo jag tackar jag. Jag har fått avslag på en remiss gällande helt vanligt jävla samtalsstöd hos en helt vanlig jävla psykmottagning, pga de "bedömde" att jag mådde för bra, trots att jag vid tidpunkten hade en djup depression och inte ville leva längre, och preciiis lyckades hålla näsan över vattenytan (d.v.s gå till jobbet som en robot på morgonen, jobba med nån slags dold överlevnadsenergi, gå hem, gråta, stupa i säng, och så om igen).

Detta på grund av att det tydligen inte syns på mig när jag mår dåligt (har ett helt "vanligt/neutralt" ansiktsuttryck säger folk), plus att jag har extrema svårigheter med att muntligt sätta ord på vad jag känner och upplever. Vilket såklart är en del av min s.k. "problematik", som man kanske kan tycka att välutbildade läkare och psykologer borde kunna förstå/inse. Men icke. Var dock väldigt noga med att framhålla detta på utredningen, alltså - att något inte syns är inte samma sak som att det inte finns.

Va fick ni göra fysiska test :O Fick jag aldrig göra, trots att morsan nämnde att jag har problem med det.

svarabhaktivokal skrev:Detta på grund av att det tydligen inte syns på mig när jag mår dåligt [...]

När ska puckona fatta att Aspisars kroppsspråk ytterst sällan speglar hur man mår?

Miche skrev:

svarabhaktivokal skrev:Detta på grund av att det tydligen inte syns på mig när jag mår dåligt [...]

När ska puckona fatta att Aspisars kroppsspråk ytterst sällan speglar hur man mår?

Ja det kan man fråga sig. När jag är riktigt jätteledsen är min naturliga reaktion att bli blank i ansiktet, stänga av allt och i princip inte kunna uttrycka mig alls. Vartenda ord gör fysiskt ont att yttra. Om någon då ber mig beskriva hur jag känner är mitt första svar "jag vet inte" och mitt andra "jag är ledsen". Men det räcker tydligen inte.

Ugglan skrev:Mitt tips är: Läs på ordentligt om AS (vilket du förmodligen redan gjort eftersom du tom hittat detta forum). Min AS "missades" i första utredningen (och tolkades då som ADD som sedan korrigerades till endast AS), eftersom jag inte passar in i schablonbilden utan mer i perceptionsbiten. Mina fördomar om AS bidrog också till att jag inte analyserade frågorna mer, som man ofta måste göra. Jag upplevde att det blir en rätt subjektiv bedömning. Två år senare, alltså andra utredningen (därför att ADD inte stämde) var det en av landets mest erfarna psykologer som gjorde utredningen och då kunde vi tillsammans resonera oss fram i hur jag upplevde olika situationer. Samt att hon gett mig i uppgift att läsa Attwoods "Den kompletta guiden till Asperger.." och utifrån denna föra egna anteckningar om sådant jag känner igen mig i.

Ja, det är nog en god idé att läsa på lite. Man vill ju gärna tro att det är vården som ska ge patienten kunskap och inte tvärtom, men många års kringvalsande inom psykiatrin har lärt mig att så inte alltid är fallet.

svarabhaktivokal skrev:

Vilse skrev:Är rädd att de, precis som alla andra, bara ska... ja, se det som syns: En välordnad och putsad fasad. En person som verkar vara jättebra på att uttrycka sig, men som saknar ett språk för allt som egentligen skulle behöva sägas.

Jo jag tackar jag. Jag har fått avslag på en remiss gällande helt vanligt jävla samtalsstöd hos en helt vanlig jävla psykmottagning, pga de "bedömde" att jag mådde för bra, trots att jag vid tidpunkten hade en djup depression och inte ville leva längre, och preciiis lyckades hålla näsan över vattenytan (d.v.s gå till jobbet som en robot på morgonen, jobba med nån slags dold överlevnadsenergi, gå hem, gråta, stupa i säng, och så om igen).

Detta på grund av att det tydligen inte syns på mig när jag mår dåligt (har ett helt "vanligt/neutralt" ansiktsuttryck säger folk), plus att jag har extrema svårigheter med att muntligt sätta ord på vad jag känner och upplever. Vilket såklart är en del av min s.k. "problematik", som man kanske kan tycka att välutbildade läkare och psykologer borde kunna förstå/inse. Men icke. Var dock väldigt noga med att framhålla detta på utredningen, alltså - att något inte syns är inte samma sak som att det inte finns.

Alltså, det där är ju helt oacceptabelt! Ändå är jag inte förvånad. Har stött på samma sak själv, flera gånger. Det är väl en sak om "vanligt folk" tolkar det neutrala som att allt är bra, men jag förstår inte att professionella behandlare gör det. Hur gick det sedan? Är du fortfarande utan samtalskontakt?

Jag begriper inte hur man bär sig åt för att förmedla vad man tänker och känner. Har testat lite olika strategier utan större framgång. Några gånger har jag medvetet varit så tydlig jag bara kan (i mina ögon övertydlig), vilket inte heller varit så lyckat. "Försöker du göra mig orolig nu?" sa läkaren hånfullt när jag äntligen lyckats svara ärligt på hans frågor.

Det som brukar funka bäst är när jag får uttrycka mig i skrift, i lugn och ro. Så nu håller jag på att skriva ned mina reflektioner inför utredningen, så rakt och sakligt som möjligt, för att sedan lämna över dem till NPU-teamet. De har meddelat att det inte bara är okej, utan till och med bra.

Vilse skrev:
Alltså, det där är ju helt oacceptabelt! Ändå är jag inte förvånad. Har stött på samma sak själv, flera gånger. Det är väl en sak om "vanligt folk" tolkar det neutrala som att allt är bra, men jag förstår inte att professionella behandlare gör det. Hur gick det sedan? Är du fortfarande utan samtalskontakt?

Ja, det är jag, men jag fick min utredning tillslut i alla fall. Och det är jag nöjd med. Efter utredningen tyckte de att jag borde ha en samtalskontakt, men jag avböjde tills vidare. Jag är så van vid att lösa mina egna problem, har gjort det i hela mitt liv, och för tillfället är jag ganska tillfreds med tillvaron. Det känns dock tryggt att det kommer bli lättare att få tid för samtal när jag väl känner att jag behöver.

Vilse skrev:Det som brukar funka bäst är när jag får uttrycka mig i skrift, i lugn och ro. Så nu håller jag på att skriva ned mina reflektioner inför utredningen, så rakt och sakligt som möjligt, för att sedan lämna över dem till NPU-teamet. De har meddelat att det inte bara är okej, utan till och med bra.

Sådär har jag också gjort (eller ja inte exakt så, men jag har lämnat skriftliga redogörelser för mina allmänna känslor). Det var väldigt bra för mig, då jag fick möjlighet att verkligen berätta hur jag tänker och känner, samtidigt som det gav psykfolket lite mer information och underlag, som de annars hade gått miste om.

Det där med att man inte ser ut att må dåligt har jag fått höra så många gånger att jag ofta faktiskt tror på att de har rätt. Att jag bara inbillar mig ångest, depp, stress och trötthet.

KaosPrinsessa skrev:Det där med att man inte ser ut att må dåligt har jag fått höra så många gånger att jag ofta faktiskt tror på att de har rätt. Att jag bara inbillar mig ångest, depp, stress och trötthet.

Det har jag också tänkt. Särskilt när folk sagt rent ut att "du mår inte tillräckligt dåligt" eller "du har inte tillräckliga problem".

svarabhaktivokal skrev:

KaosPrinsessa skrev:Det där med att man inte ser ut att må dåligt har jag fått höra så många gånger att jag ofta faktiskt tror på att de har rätt. Att jag bara inbillar mig ångest, depp, stress och trötthet.

Det har jag också tänkt. Särskilt när folk sagt rent ut att "du mår inte tillräckligt dåligt" eller "du har inte tillräckliga problem".

Samma här. Ända sedan jag blev deprimerad för sju år sedan har jag önskat att det skulle gå att påvisa genom exempelvis ett blodprov, så att jag skulle kunna försvara mig mot mina ständiga självanklagelser, skuldkänslor och ifrågasättanden. Tack och lov har jag ändå varit min egen värsta kritiker; de flesta som jag träffat har tagit mig på större allvar än jag själv. Men de som inte gjort det har å andra sidan lämnat djupa spår.

Jag är under utredning nu.
Har träffat psykolog tre ggr och gjort intervjurer + fyllt i frågeformulär.
Nästa gång är det tester och sen anhöriginterju.
Sen får vi se vad det ska bli med mitt liv....

Alyana skrev:Jag är under utredning nu.
Har träffat psykolog tre ggr och gjort intervjurer + fyllt i frågeformulär.
Nästa gång är det tester och sen anhöriginterju.
Sen får vi se vad det ska bli med mitt liv....

Hoppas att det leder till någonting bra och konstruktivt för dig, oavsett eventuell diagnos.

Vilse skrev:

Alyana skrev:Jag är under utredning nu.
Har träffat psykolog tre ggr och gjort intervjurer + fyllt i frågeformulär.
Nästa gång är det tester och sen anhöriginterju.
Sen får vi se vad det ska bli med mitt liv....

Hoppas att det leder till någonting bra och konstruktivt för dig, oavsett eventuell diagnos.

Tack. Ja det hoppar jag med verkligen. För har mått dåligt halva livet.
Hoppas det blir bra för dig med.

Jag har nyligen avslutat min 3:e NP-utredning.

Den 1:a jag gjorde hos enbart en Neuropsykolog, bestod i alla delar som görs m h a testmaterialet (ordförståelse, logiskt tänkande, minnestest, bildserie-lägging, "Vad saknas?"-bilderna, läsa en berättelse med luckor som man ska fylla i svaren på, bilddetaljminnes-test, de 10 orden (som man ska lägga på minnet och sedan upprepa) komma ihåg siffror i en viss följd, kunna rabbla dem baklänges, fylla i så många tecken som möjligt på tid m m). Kan inte namnen på vad de deltesterna kallas för, men de flesta av er kanske förstår vilka tester jag syftar på.
Min mamma fick komma på intervju också.
Resultatet av denna utredning föll på att jag inte uppfyllde alla de då satta kriterierna (vilka man så snävt utgick ifrån, trots att man idag vet att skillnaden mellan flickor och pojkar (barn) och vuxna med NP-typiska symtom, är avsevärt olika). Dock står det i mina läkarutlåtanden om mina svårigheter, men man diagnosticerade mig med Borderline-personlighets störning.

Min 2:a NP-utredning gjordes till skillnad från den 1:a av NP-teamet vid S:t Görans Sjukhus i Stockholm: En överläkare med viss erfarenhet av att ha jobbat med unga personer med olika NP-diagnoser, en Neuropsykolog och för AS-bedömning konsulterades Susanne Bejerot (The Queen of NP).
Där blev jag först intervjuad av läkaren, därefter fick jag göra alla tester hos psykologen, genomgå en videofilmad AS-testning (man ställde frågor till mig, man kollade hur det var med den spontana fantasin och om jag kunde gestalta olika föremål och låtsas som om de var något annat, jag fick "läsa" en sagobok med enbart bilder).
Läkarundersökningen jag fick göra bestod i att dels kolla efter olika avvikelser (typ hur öronsnibbarna såg ut, om man hade behåring på tårna), man testade balansen (att gå på tå framlänges och baklänges, gå på hälarna på samma sätt) m m.
När allt detta material var sammanställt fick jag komma på muntlig återgivning. Man förklarade då för mig att man inte kunde se något tecken åt det autistiska hållet, men att jag uppfylde hälften av kriterierna för ADD. Fick även förklarat av ÖL att man tyvärr var tvungna att strikt följa de satta kriterierna, fast man var medveten om att dessa var missvisande på många sätt och vis. Kriterierna hade ju satts genom att utgå från 10-12 åriga pojkars typiska symtom, sa man. Läkaren ville inte att jag skulle tappa hoppet "för när den nya DSM 5:an kommer, är jag övertygad om att du kommer uppfylla alla kriterier för ADD".

Under gågna årens lopp har jag uttryck mitt missnöje över resultaten av den senaste testningen och även påtalat att min son visar sig ha snarlika symtom och beteende som mig när jag var barn. Då konsulterades Dr. Bejerot igen och man kom överens om att testmedicinera mig med Concerta. Resultatet av det var slående! Jag kände mig nästan botad! Tyvärr drabbades jag av biverkningar efter 2 års tid (blev paranoid och hallucinerade), så nu står jag på den verkningslösa medicinen Strattera.
I och med att jag fick ny läkare, tog jag upp mina funderingar ang. en sk 3rd opinion av min utredning. Denna läkare genomförde ett intervjusamtal med hjälp av några särskilda AS-fråge-formulär. Svaren på dessa frågor gjorde honom ganska säker på att jag hade Atypisk Autism. Den diagnosen sattes preliminärt, samtidigt som han satte mig i kö för den 3:e omgången av NP-test.
Nu såhär efter drygt 1 års väntan har jag dels haft ett samtalsbesök tillsammans med ÖL och Psykologen (där läkaren ställde en massa relevanta frågor, som jag fick svara på), jag har haft 4x2 timmars pass med tester (ungefär samma tester som vid föregående utredning, men något modifierat). Nytt för mig var att jag fick svara på diagnoskriterie-frågor och Tony Attwoods Aspiequiz.
Psykologen som testade mig, var jättesnäll och förstående! Är så nöjd att jag fick bli bedömd av någon som både är kompetent och sympatisk! Redan under testernas gång kunde hon tala om för mig att jag med stor sannorlikhet hade ADD, men även efter diagnos-kriterie intervjun kunde hon bekräfta att jag uppfyllde kriterierna för både ADD och AS.

Vad jag väntar på nu, är att få träffa läkaren för ett enskilt samtal och därefter ska allt sammanställas och slutligen återges. En gång för alla

När jag var hos kuratorn på hab i måndags sa hon att hela min utredning verkar konstig (det har även min handläggare på FK och min arbetskonsulent sagt) och hon tror att jag kommer få göra om utredningen, fast denna gång på hab. Hon misstror inte att jag har autism och adhd utan tycker att testerna verkar ha gjorts slarvigt och att en hel del saknas, så skälet till att jag förmodligen kommer få göra om det är för att de ska få en mer rättvisbild över mina svaga och starka sidor.

Vad tänker du själv om att få göra om din utredning KaosPrinsessa?

Bjäbbmonstret skrev:Vad tänker du själv om att få göra om din utredning KaosPrinsessa?

Det känns jobbigt men även bra om jag skulle få göra om den då även jag i efterhand (nu när jag vet mer om hur en NP utredning brukar gå till) vet att den gått till lite udda.
Ingen specialist har varit inblandad alls och haft 4 olika läkare och tre olika psykologer under utredningen och den som gjorde alla tester var dessutom PTP-psykolog och jag var hennes första utredning. Sen så verkar jag ju inte fått göra test man ska ha fått göra.

Jag fick genomgå en neuropsykiatrisk utredning på öppenvården här i Sollentuna. Kommer tyvärr inte ihåg vem som ledde till att den kunde starta men under testen satt jag från typ 8-9 på morgonen till lunchtid ( utan rast pust haha ), med bildserier, ordserier och så, gjorde flera test, tyvärr var det nåt strul med datorn men tror det var så att det fanns i pappersväg oxå, så det fanns en lösning. Jag fick förklara bildeserier som visade olika händelseförlopp t.ex Emma kommer in genom dörren med en blomma, ställer blomman i allrummet, och går sedan ut till pappa och ser på teve, fick ordna dessa i rätt ordning


Det var rätt krävande test, en del var jobbigare, och efter detta fick jag min AS-diagnos.



Mvh
C

Insåg just att jag är mer orolig för att bli "observerad" under testerna än för testerna i sig. Har jättesvårt för att koncentrera mig när någon tittar på, nästan oavsett vad jag gör. Någon som känner igen sig?

Såg att en här hade skrivit nåt gällande att göra en hjärnröntgen. Hur många här har gjort det ? ( Intressant ) Kan man få göra sånt gällande om man står i utredning om AS ?

v1975 skrev:Läkarundersökningen jag fick göra bestod i att dels kolla efter olika avvikelser (typ hur öronsnibbarna såg ut, om man hade behåring på tårna),

Men vaa?? Seriöst? Vad har öronsnibbar och tå-hår med NPF att göra?

Zima33 skrev:Men vaa?? Seriöst? Vad har öronsnibbar och tå-hår med NPF att göra?

Läkaren förklarade att man gav olika "poäng" på sånt som kunde räknas som genetiskt betingade avvikelser, ju högre poäng desto större risk för att man hade någon avvikelse. Antar att man letade efter indikationer på om man behövde gå vidare med gen-tester och EEG.