Hej,

En grej jag har märkt att jag gör är att jag överanalyserar saker folk säger till mig. Idag pratade jag med psykologen som gör utredningen på mig. Hon sa att hon verkar tycka att jag har dåligt självförtroende och att jag undervärderar mig själv. Har för höga krav på mig själv och blir besviken när jag inte lever upp till mina egna förväntningar. Hon tog upp det efter att jag fått göra ett test där jag upplevde att jag misslyckades stort. Hon sa också att det verkar som att ditt mående har blivit ditt specialintresse (betyder det att hon tänker sätta AS på mig?) Så här är jag jämt! Försöker lista ut om hon hade någon baktanke med det hon sa. Förmodligen menade hon just det hon sa, men jag fick först en känsla av att hon ville skylla all min psykiska ohälsa på detta. Dessutom hade hon träffat mina föräldrar på morgonen (som en del av utredningen) och det kändes som om dom hade suttit och snackat om det och på nåt sätt så kände jag mig ledsen och kränkt efter besöket idag. Det här blir ofta ett problem för mig. Nästan lite paranoid??

Upplever ni också detta?

Jag analyserar ofta samtal med andra efteråt. Det är tvångsmässigt. har jag otur går det runt och runt i skallen bara. Jag kan misstänka den andra "sa vissa saker" eller "menade vissa saker". Men jag kan ju aldrig veta exakt.

Jag gjorde det förr på ett liknande sätt som du, som paranoia, iofs en del av den sjukdomsbild jag hade då. Har du en historik av depression/ångest? Då kan man bli sådär. Även i samband med utredning bli man väldigt fokuserad (nästan fixerad) på vid sitt eget psykiska mående. Numera har jag ett mer avdramatiserat sätt att fungera, har i stort sett helt sluppit tendenser till social fobi t ex.

barracuber skrev:Jag gjorde det förr på ett liknande sätt som du, som paranoia, iofs en del av den sjukdomsbild jag hade då. Har du en historik av depression/ångest? Då kan man bli sådär. Även i samband med utredning bli man väldigt fokuserad (nästan fixerad) på vid sitt eget psykiska mående. Numera har jag ett mer avdramatiserat sätt att fungera, har i stort sett helt sluppit tendenser till social fobi t ex.

Jo är diagnosticerad med GAD sen tidigare, och jag är sjukskriven för utmattningssyndrom vilket också är kopplat till ångest. Blir väl ännu jobbigare när man har svårt att tolka vad folk egentligen menar.

Undra om du har fått min fd psykolog. Hon sa nästan exakt samma sak om mig (och har rätt).

överanalyserar - check!
feltolkar - check!
dåligt självförtroende - check!
noll självkänsla (undervärderar mig själv) - check!
har väldigt höga krav på mig själv - check!
jämför mig alltid med andra som har mycket mer än mig och/eller har det bättre - check!
blir besviken när jag inte lever upp till mina förväntningar - check!

Jomen det är jag det

Deadly_Nightshade skrev:Undra om du har fått min fd psykolog. Hon sa nästan exakt samma sak om mig (och har rätt).

överanalyserar - check!
feltolkar - check!
dåligt självförtroende - check!
noll självkänsla (undervärderar mig själv) - check!
har väldigt höga krav på mig själv - check!
jämför mig alltid med andra som har mycket mer än mig och/eller har det bättre - check!
blir besviken när jag inte lever upp till mina förväntningar - check!


Jomen det är jag det

Haha man skulle nästan kunna tro det!

Precis så som du beskriver dig själv, är jag. Jag behöver mycket bekräftelse för att känna mig bra. Noll självkänsla! Sån har jag alltid varit. Trist. Men själv tycker jag ju att självkritiken är befogad...

Jag tror att jag liksom du övertolkar och överanalyserar. Men och andra sidan sett ur ett aspieperspektiv så tror jag att det är rätt vanligt.

Vet inte om det alltid är något dåligt dock. I många situationer tror jag att en person med en aspergerproblematik kan gynnas av att dissekera situationer, mm.
Däremot så får väl även jag påstå att... Det kan vara rätt krävande. Vilket leder till att man känner sig utmattad, etc, etc.

Jag är precis likadan. Jag sätter alltid sjukt höga krav på mig själv, jag tycker att allting jag gör och säger kan jag göra bättre. Jag analyserar allting och jag nedvärderar mig själv och min förmåga att lyckas!

Du kan ju inte ha för höga krav på dig själv och dåligt självförtroende, det är ju som att dricka en öl och ha den kvar.
Jag överanalyserar också allt, men jag tror att det är för att jag inte har något bättre för mig, börja läsa något fackämne.
Psykologer är överbetalda klysh förmedlare.

Varför skulle jag inte kunna ställa för höga krav på mig själv samtidigt som jag har dåligt självförtroende? Kanske ställer så höga krav att jag inte klarar av vissa saker så jag får dåligt självförtroende, eller jag kanske ställer höga krav just för att jag har dåligt självförtroende?

Om vi tar arbetslivet:
Du har dåligt självförtroende, du tror inte att du kan få ditt drömjobb.
Iom att du inte tror det så kan du inte ställa krav på dig själv som leder till det dröm jobbet.

Här har vi ett exempel på överanalys:P

Varför skulle jag inte kunna?

Zerg_Tankian skrev:Du kan ju inte ha för höga krav på dig själv och dåligt självförtroende, det är ju som att dricka en öl och ha den kvar.
Jag överanalyserar också allt, men jag tror att det är för att jag inte har något bättre för mig, börja läsa något fackämne.
Psykologer är överbetalda klysh förmedlare.

Jag förstår hur du tänker, men jag håller inte med. Om inte annat så FÅR man dåligt självförtroende av att aldrig nå upp till sina mål. Jag upplever att jag presterar sämre än vad jag borde. Därav mitt dåliga självförtroende. Eller självkänsla om man så vill.

Jag har också en tendens att överanalysera och kan ibland bli lite nojig när det gäller andra människors uttalanden. Vad menade de egentligen?
För min del hänger det ihop med mitt mående. Ju sämre jag mår desto ivrigare blir jag att bryta ned saker på detaljnivå för att förstå dem, vilket oftast får rakt motsatt effekt. Istället för att bli lugnad så skapar jag ett enda virrvarr av olösta frågor. Lite lagomt analyserande är en utmärkt egenskap, men det är lätt att det slår över.

Tvärtemot vad Zerg_Tankian skriver så tror jag att det finns ett klart samband mellan för höga krav på sig själv och dåligt självförtroende och/eller självkänsla. Många med dålig självkänsla försöker nog bevisa sitt egenvärde genom att ställa höga krav på sig själv och prestera lika bra eller till och med bättre än andra. Problemet är bara att det är något som måste bevisas gång på gång, då man saknar en grundtrygghet i sig själv.

Eeira skrev:Jag har också en tendens att överanalysera och kan ibland bli lite nojig när det gäller andra människors uttalanden. Vad menade de egentligen?
För min del hänger det ihop med mitt mående. Ju sämre jag mår desto ivrigare blir jag att bryta ned saker på detaljnivå för att förstå dem, vilket oftast får rakt motsatt effekt. Istället för att bli lugnad så skapar jag ett enda virrvarr av olösta frågor. Lite lagomt analyserande är en utmärkt egenskap, men det är lätt att det slår över.

Tvärtemot vad Zerg_Tankian skriver så tror jag att det finns ett klart samband mellan för höga krav på sig själv och dåligt självförtroende och/eller självkänsla. Många med dålig självkänsla försöker nog bevisa sitt egenvärde
genom att ställa höga krav på sig själv och prestera lika bra eller till och med bättre än andra. Problemet är bara att det är något som måste bevisas gång på gång, då man saknar en grundtrygghet i sig själv.

Jag känner igen det du skriver. Mycket klokt!

Kan väll förklara så här:
Studier:
Du ser dig själv som forskare, alltså har du bra självförtroende.
Du ställer höga krav på dig sjäv eftersom du anser dig så intellegent att klara av det.

Jag ser fortfarande inte något motsatsförhållande mellan höga krav på sig själv och dåligt självförtroende. En person kan kämpa och få sitt drömjobb, men ändå lida av dåligt självförtroende och tänka saker som "De begick nog ett misstag när de anställde mig. De tror att jag är duktigare än vad jag är. Jag kommer aldrig att klara det här jobbet." Förstår du hur jag resonerar? Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag tror att jag förstår hur du tänker: Bristande tilltro till sin egen förmåga får till följd att man inte satsar tillräckligt för att nå dit man vill.

Din teori kan säkert stämma i vissa fall, men jag tror att många faktiskt når sina mål trots sviktande självförtroende. Skillnaden mot personer med gott självförtroende är att de trots detta inte är nöjda med sina prestationer. Istället för att se allt som man har uppnått så fokuserar man på bristerna och det som kunde ha gjorts bättre. Ser man till det som har utförts så kanske personen med dåligt självförtroende t o m har presterat bättre än andra, då osäkerheten gör att man lägger extra energi på arbetet (eller dylikt) för att försäkra sig om ett bra resultat.

Om du har svårt för att läsa av subtila signaler är det inte så konstigt om du börjar överanalysera och hittar 20 alternativa tolkningar i vad personen sa. Jag var precis likadan när jag var yngre, trodde att allt skulle vara paradoxalt och att människor alltid talade i gåtor, men man lär sig med åren och idag är det sällan något problem överhuvudtaget. Men hade det funnits en diagnos som hette paradoxal personlighetsstörning hade jag säkert fått den…

Tänker inte erkänna att jag har fel, men mindre rätt funkar:P
Det är säkert så att självförtroende inte är relativ till höga krav, men det är endå bara klyschor som psykologen slänger ur sig.