Fråga: tänker ni allitterativt?

Om så, är det ett språkligt eller mentalt fenomen?

Exempel:

Det finns en massa TRASIGA människor. Man kan undra om det ofta/alltid finns ett TRAUMA bakom. I vilket fall verkar det vara fråga om att TRANSFORMERAS på ett eller annat sätt. Då kanske det handlar mer om en process an en händelse. Att gå från ett tillstånd till ett annat, TRANSCENDENS kanske är rätt ord. Här kanske Johan Cullbergs tankar om kriser är relevanta. Att processen att komma åter till livet från en kris är/kan vara en både läkande och stärkande, kanske rent av helande resa. Tolkiens Bilbo-bok har ju undertiteln En resa dit och tillbaks igen. TRANSCENDENS är ju oftast TRANSFORMERANDE, men inte alltid TRAGISKT. TRASIGHET då? Aldrig en TRIUMFATORISK erfarenhet. Detta utan TRIVIALISERANDE avsikt.

Är det hjärnan som använder språket? Eller är det språket som styr tänkandet? Eller möjligen en dialektisk process. Eller handlrt det om det okända fjärde?

Växelverkan?

Kanske, i vilket fall ett intressant fenomen. I den mån det är ett faktiskt existerande fenomen. Kan också vara så att det jag tyckt mig se inte finns. En hägring?

Jag vet inte riktigt om detta var en frågeställning kopplad till AS/autism, men ur den synvinkeln kommer jag förstås att tänka på Richard Wagner. Han skulle förmodligen ha kvalificerat för diagnos utan minsta tvekan, och han använde sig en hel del av alliterationer i sina libretton.

Om jag själv brukar tänka eller prata alliterativt vet jag inte. Däremot har jag en tendens att ibland växla ordning på delarna av ett ord, och tycker även att det är roligt att göra så avsiktligt. Fast det är förstås inte alliteration.