sugrövmanövern skrev:Jag stormtrivs. Sambon vantrivs och kvävs av mitt pladder och min sällskapssjuka.

Så det kommer aldrig hända igen att jag blir sambo. Jävligt sorgligt att man är för hemsk att leva med.

Om du hade haft en sambo som hade bitit ifrån ordentligt när han tyckte det blev för mycket i stället för att låta sig kvävas så hade kanske inte ens problemet hade funnits? Om man är mycket i sin egen värld så märker man kanske inte ens att den andre inte har det bra. Då är det bra om personen kan vara tydlig med att visa det.

sugrövmanövern skrev:Jag stormtrivs. Sambon vantrivs och kvävs av mitt pladder och min sällskapssjuka.

Ha ha, det låter som mig...

Man kan ha ganska olika åsikt om vad samvaro är.
Att ha någon som sitter bredvid framför TV'n och se på "bonde söker fru" eller Robinson, är för en del att umgås. Om man däremot inte uppskattar TV över huvud taget, då blir det väldig torftig samvaro för mig.

Inte haft så många partners men har svårt att se att jag skulle kunna dela så mycket intressen med någon utan att vara konstant påverkad av något fördummande. Helgerna är lagom. Hinner kuken få vila oxå.

Igenkänning på det, lasseivägen. Förstår inte riktigt att "skvaltittande" kan vara avslappnande. För mig är det tvärt om.

Jag trivs bättre som sambo än ensam. Tycker det är jäkligt trist att bo ensam, även om det ibland kan vara skönt att slippa ta hänsyn till någon annan. Däremot är jag väl kanske inte världens enklaste person att leva med, vilket jag är medveten om och får dåligt samvete av och det kan påverka mitt mående negativt.

Trivs bra.

Eftersom jag har en förstående make som vet om att jag inte alltid orkar vara social på kvällen (när barnen har somnat), så tycker jag att det funkar bra. Visst kan jag ibland ha dåligt samvete över att jag inte orkar prata, mysa och så i den mån som jag vet att han skulle önska. Men han spelar gärna lite dataspel istället, så det brukar lösa sig

Jag har aldrig kunnat bo själv, får jätteångest och får inget att funka när jag är hemma själv, så jag har alltid haft ngn slags sambo, ibland inneboende, ibland delat lgh med kompis och de senaste 10 åren har jag varit gift (2 gånger!).

lasseivägen skrev:Med ett antal medikamenten, b.la. SSRI och blodtrycksmediciner, känner jag mig knappas som något större kap.

Vi vet nog vilken hård banan du gömmer i fjollingarna. Var inte blyg nu.

Blomma85 skrev:Tycker det är jäkligt trist att bo ensam, även om det ibland kan vara skönt att slippa ta hänsyn till någon annan

+1

indra76 skrev:Eftersom jag har en förstående make som vet om att jag inte alltid orkar vara social på kvällen (när barnen har somnat), så tycker jag att det funkar bra.

Förstående människor är rätt användbara.

Jag blir ibland deppig när jag tänker på hur jag förmodligen aldrig kommer hitta någon som jag kommer klara av att bo tillsammans med. Har haft två s.k. kärleksförhållanden i mitt liv. Båda har tillkommit att vi har träffats i små grupper av bekanta och fattat tycke för varandra. Båda har tagit slut första dagen då vi bestämt oss för att träffas bara vi.

För trots att jag kan vistas med bara mig själv som sällskap i en hel vecka (eller längre) och trivas, så kommer det ibland stunder då jag önskar att jag hade en partner. När jag sedan tänker på hur det skulle varit i praktiken så inser jag att det inte ens är lönt att försöka; jag tror nämligen inte jag kommer hitta någon som kommer stå ut med mina egenheter.

Bjäbbmonstret skrev:En kompis till mig som jag tror har en del perceptionsstörningar retade sig på sin tjej för att hon tuggade knäckebröd så högt. Har man sådana svårigheter så tror jag att det är bra att ha rätt mycket yta att vara på om man ska bo tillsammans. Annars får man väl gå genom vardagen med öronproppar.

Det du beskriver där är bara en av många anledningar till att jag troligen aldrig kommer ha en sambo. Mina perceptionsstörningar är något som mina bekanta irriterar sig enormt på. Saker som: att jag inte klarar av ljudet av folk som äter, att jag alltid har släckt hemma med persiennerna neddragna då jag irriteras av ljuset och att jag blir spyfärdig om jag står inom en 20-meters radie från en person som röker samt är überkänslig för dofter i allmänhet (ingen parfymöverdos här inte) bara för att ta några exempel.

Jag kan heller inte tänka mig någon som skulle orka bo med någon som plötsligt stänger in sig i sin egen "bubbla" och vill vara totalt ensam under de tre kommande dygnen, någon som blir utmattad av att ha varit på en fest och därför inte vill vara social på ett antal dagar, någon som bara pratar om datorer eller psykiska syndrom (eller vad det nu kan vara vid det tillfället) under varje middag en vecka i sträck, någon som är uppe hela natten och läser om sitt specialämne för att sedan sova under hela sambons vakna tid dagen efter eller någon som troligtvis kommer tappa all koncentration när sambon pratar om något som jag inte är intresserad av (typ vilken kändis som har gift sig med vem, vilket skitprogram hon ska se på tv eller hur kollegorna betedde på jobbet), att jag hakar upp mig på detaljer som att "Nej, klockan är inte fem, den är 7 minuter i fem!" eller "Den kostar inte 500 kr, det står ju 495"... och listan fortsätter.


Ni förstår nog vad jag menar när jag säger att jag aldrig skulle fungera med en sambo...

(har inte läst hela tråden)
jag är sambo och har varit det i snart 7 år (till hösten blir det 7 år) och jag tycker det är bra, eller mer till och med underbart.
men då har jag världens bästa man också, vi är lika på många sätt tex vill ha egen tid, vill inte prata om struntsaker men gärna om viktiga saker m.m. (men han har inte AS) vi har jättesvårt om vi måste sova isär (tex han jobbar ibland i byn där min mamma bor så då sover han över där istället för att behöva åka härifrån jätte tidigt/sent beroende på hur han jobbar) och ringer varann minst en gång per tillfälle vi är borta från varann (tex om han är på jobbet)

Swesse skrev:Jag kan heller inte tänka mig någon som skulle orka bo med någon som plötsligt stänger in sig i sin egen "bubbla" och vill vara totalt ensam under de tre kommande dygnen, någon som blir utmattad av att ha varit på en fest och därför inte vill vara social på ett antal dagar, någon som bara pratar om datorer eller psykiska syndrom (eller vad det nu kan vara vid det tillfället) under varje middag en vecka i sträck, någon som är uppe hela natten och läser om sitt specialämne för att sedan sova under hela sambons vakna tid dagen efter eller någon som troligtvis kommer tappa all koncentration när sambon pratar om något som jag inte är intresserad av (typ vilken kändis som har gift sig med vem, vilket skitprogram hon ska se på tv eller hur kollegorna betedde på jobbet), att jag hakar upp mig på detaljer som att "Nej, klockan är inte fem, den är 7 minuter i fem!" eller "Den kostar inte 500 kr, det står ju 495"... och listan fortsätter.


Ni förstår nog vad jag menar när jag säger att jag aldrig skulle fungera med en sambo...

Ge inte upp! Kan känna igen mig i mycket av det du skriver.
När jag kommer hem från jobbet kan jag gå tyst hela kvällen (förutom mot barnen, som man liksom måste interagera med som mamma), orkar inte prata alls med maken på kvällen.
Jag går aldrig på fest, har inga vänner. Vi umgås väldigt sparsamt med makens vänner, men mestadels umgås han med dem själv.

Tror att det finns många människor som kan ha ganska stort överseende med detta, men de måste vara trygga i sig själva och inte se det som bristande intresse, och de måste såklart tycka att det är OK att vara själv en del. Min man brukar spela dataspel eller kika på stjärnor när jag är asocial på kvällarna.

Det är ju en jättebra start att du vet allt detta om dig själv!

Efter mitt första samboförhållande tänkte jag "aldrig mer", men sen hände det igen. Nu tänker jag verkligen "aldrig mer".

Jag känner mig otroligt kvävd av att leva under samma tak som en annan människa. När jag behöver vara ifred så behöver jag verkligen vara ifred. Då gör alla mänskliga ljud ont, och jag kan bli helt knäckt av att någon tilltalar mig eller t.o.m bara går omkring i rummet bredvid. Jag och min senaste sambo pratade om detta flera gånger men han lyckades ändå aldrig fatta hur stor osynlig skyddsmur jag behövde ha omkring mig för att det skulle fungera att leva ihop. Tillslut ville jag inte ens gå hem längre. Så nej. Sambolivet är ingenting för mig.

Å andra sidan går jag väldigt snabbt in i min helt egna värld när jag lever ensam. Är glad att jag har ett jobb nu, för under perioder då jag varit arbetslös och levt ensam har det hänt att jag inte pratat med någon eller lämnat hemmet på flera dagar, t.o.m veckor (annat än för att köpa mat nån enstaka gång). Då tappar jag helt bort allt jag lärt mig om att interagera med omvärlden och får liksom lära in allt på nytt när jag väl tvingas ut där igen, vilket inte är så kul.

kullan skrev:Bor man ensam så har man ju vissa konstiga saker för sig som jag inbillar mig försvinner om man flyttar ihop med nån.

Det där är en annan anledning till att jag aldrig vill bli sambo igen. Jag behöver kunna ha mina "konstiga saker" för mig, utan att riskera att bli störd/ifrågasatt Så det är väl mer att man tvingar bort dem, än att de försvinner... för mig i alla fall..

svarabhaktivokal skrev:Tillslut ville jag inte ens gå hem längre. Så nej. Sambolivet är ingenting för mig.

Å andra sidan går jag väldigt snabbt in i min helt egna värld när jag lever ensam. Är glad att jag har ett jobb nu, för under perioder då jag varit arbetslös och levt ensam har det hänt att jag inte pratat med någon eller lämnat hemmet på flera dagar, t.o.m veckor (annat än för att köpa mat nån enstaka gång). Då tappar jag helt bort allt jag lärt mig om att interagera med omvärlden och får liksom lära in allt på nytt när jag väl tvingas ut där igen, vilket inte är så kul.

Jag känner verkligen igen mig i det där. Kanske är det därför jag vill ha kvar mitt jobb, åtminstone på deltid, men har svårt att fixa familjelivet. En alternativ förklaring är förstås att jag är en karriäristisk mansgris...

Watkins skrev:

svarabhaktivokal skrev:Tillslut ville jag inte ens gå hem längre. Så nej. Sambolivet är ingenting för mig.

Å andra sidan går jag väldigt snabbt in i min helt egna värld när jag lever ensam. Är glad att jag har ett jobb nu, för under perioder då jag varit arbetslös och levt ensam har det hänt att jag inte pratat med någon eller lämnat hemmet på flera dagar, t.o.m veckor (annat än för att köpa mat nån enstaka gång). Då tappar jag helt bort allt jag lärt mig om att interagera med omvärlden och får liksom lära in allt på nytt när jag väl tvingas ut där igen, vilket inte är så kul.

Jag känner verkligen igen mig i det där. Kanske är det därför jag vill ha kvar mitt jobb, åtminstone på deltid, men har svårt att fixa familjelivet.

Nu jobbar jag väldigt mycket så jag har fått välja bort allt annat. Det är väl kanske egentligen inte ultimat, eftersom jag gärna hade haft åtminstone lite energi över till att laga mat, städa, träffa nån kompis, ringa min familj nån gång i månaden typ.... Men det positiva är att mitt jobb ger mig en rutin som jag mår väldigt bra av, plus att jag utvecklats något enormt när det handlar om att handskas med mina sk. medmänniskor. . . Det är väl ofta så, väljer man en sak så väljer man automatiskt bort något annat.

Jag lär nog aldrig vara sambo. Jag bor hos min pappa fortfarande vid den mogna åldern av 25, och tanken på att lära känna en ny människa och inviga honom i hur jag vill ha det hemmavid är bara övermäktig. Pappa har lärt sig att inte tända lampor tvärt när han kommer in i mitt rum (han måste gå genom rummet för att nå förrådet), han har lärt sig att inte slammra onödigt mycket med saker och han är en väldigt ordningsam människa så att jag städar och har mig stör inte honom. Någon annan skulle säkert få spader.

Dessutom har jag ju aldrig bott ensam, så jag är tämligen säker att resten av mitt liv kommer vara i en egen lägenhet med egna regler, rutiner och bara mina husdjur. Kanske en tråkig/ledsam framtid för somliga, men för mig är det himmelriket.

treeman skrev:Jag har varit sambo med två kvinnor i mitt liv. Den ena var jag sambo med i 11 år. Det gick smidigt och kändes hur naturligt som helst. Jag trivs verkligen med att dela mitt hem med en kvinna. Det är gulligt och man kan göra saker för den andra.

Det verkar som om många med Asperger finns sambogrejen rätt jobbig.

Saker jag hört från andra med Asperger:
Man ska ta "hänsyn" till den andra, vilket upplevs som jobbigt.
Man kan inte få allt precis som man själv vill då, vilket upplevs som jobbigt.
Man får inte tillräckligt med eremit-tid, vilket upplevs som jobbigt.
Bla bla bla...

Vad tycker ni om att bo sambo med en partner (sexuellt förhållande)?

Jag tycker det är himmelriket.

Både ock!
Min nuvarande har i princip de otacksamma rollen som försörjare och planerare/betalare av räkningar.
Eftersom jag inte har något fast jobb och är för disträ för att fixa planering av saker som t ex räkningar och få dem betalda i tid.
Å andra sidan har jag den också otacksamma uppgiften att mestadels ha ansvar för våra tre ligister och fixa de flesta tråkiga hemsysslor.
Typisk hemmafru! Ingen värst rolig roll direkt, men jämfört med alternativet jag haft klart att föredra hitills...
Well, utan sambon skulle jag haft problem jag inte har nu, både praktiska, ekonomiska och sociala/psykiska.
Å andra sidan, utan honom skulle jag känna mig friare och slippa hans tjat och alla onödiga bråk.
Svårt...
Men faktum är att jag troligtvis skulle kunna flytta idag om jag bara hade försörjning och stöd. Mer emotionellt bunden än så är jag inte...

Asbergare kan ej vara sambo för de gillar att vara ensamma! Alltså asjobbiga!

Mellan skrev:Asbergare kan ej vara sambo för de gillar att vara ensamma! Alltså asjobbiga!

Asberger heter egentligen Asperger och vi kan visst va sambo. Men det finns dom bland NT världen som vägrar ta till sig kunskapen om just Asperger syndrom.

Jag har Asperger Syndrom och jag vill inte alls vara ensam. Det finns inget jag önskar högre än att få en lvskamrat vid min sida.

kullan skrev:

Mellan skrev:Asbergare kan ej vara sambo för de gillar att vara ensamma! Alltså asjobbiga!

Jag har Asperger Syndrom och jag vill inte alls vara ensam. Det finns inget jag önskar högre än att få en lvskamrat vid min sida.

Samma här, jag är supersällskapssjuk. För sällskapssjuk för de flestas smak.

I know how Jeffrey Dahmer feels, lonely lonely

Man får fan göra som Jeffrey Dahmer, lura hem en karl, borra hål i huvudet på honom och hälla dit syra. Så har man en karl som inte tackar nej till sällskap.

Att vara sambo passar inte mig. Har testat det några gånger.

I början är allt så bra, men max två år och det är inte alls lika kul längre.

Sedan flyger killen ut.

Särbo låter bättre för mig.

sugrövmanövern skrev:Sambon vantrivs och kvävs av mitt pladder

Munkavle är klart underskattat ..

Mellan skrev:Asbergare kan ej vara sambo för de gillar att vara ensamma! Alltså asjobbiga!

damn, måste säga det till min man som jag bott ihop med i ca 7 år