Vet inte om detta har med asperger att göra men kanske nån som känner igen sig lite (har diagnosen)? Behöver skriva av mig lite..

Jag kan inte greppa att så mycket av mitt liv bara har varit en fantasi, en illusion.
Har inte kunnat acceptera det och kan fortfarande inte det. Den värld jag hade i mitt huvud var som en religion för mig. Där fanns möjligheten till genuin lycka.

I dröm/fantasivärden bor alla känslor, men drömvärlden är svår att kontrollera. Verkligheten är ändå nått man kan ta på och har fasta regler i olika former. Man har kontroll. En bra balans var bäst.

Problemet är att nu när min värld är borta har balansen rubbats. Har jag blivit vuxen, är det såhär för alla ? Har väldigt lite intresse för nånting längre. Utan den där känslomässiga biten så fallerar allting.

Jag förstår att man måste göra vissa saker för att livet ska funka, jag har ett jobb men det saknas en viktig bit. Hade hoppats livet hade två delar som gick omlott men ändå var separata, för som det är nu är allt i samma bytta. Det funkar inte för mig. Jag kan inte försöka känna saker samtidigt som jag ska tackla alla verklighetens problem.

Så vänner och möjlig flickvän (som jag aldrig haft) är inget som finns i mina tankebanor längre.

Livet gör mig känslokall. Det är något livet tvingat mig bli för att inte gå under.

Man hör om allt skit som händer i världen på tv och tidningar, vilket jag iof försöker undvika till varje pris men det är inte så lätt om man inte låser in sig.

Tjejer har jag drömt om sen jag var liten och det har alltid varit mycket starka känslor involverade. En blick i en sekund i en dröm var starkare än något annat. Idag känner jag ingenting och drömmer aldrig om nånting intressant längre.

Kommer ihåg en dröm för några år sen, det var en av de bästa någonsin. Det var jag och en tjej, vi höll händer. Känslorna var extremt starka. Vi promenerade runt i drömvärlden och upptäckte saker. När jag vaknade kunde jag fortfarande känna en del av dessa känslor och dom höll i sig nästan hela dagen. Det var helt galet starka. Det enda ord som fanns i mitt huve den dagen var ordet "WOW" repeterat var 5 sekund typ .Fick gåshud.

Sån dröm får man nog bara nån gång i ens livstid om ens det antar jag.

Jag gillar/förstår helt enkelt inte upplägget av livet, såhär skulle livet inte vara. Det fanns så mycket potential som bara försvann.
Tycker dock inte allt är pest bara att det är alldeles för hårt, priset är för högt. Det finns för mycket dåliga saker med livet. För lite känslor.

Kanske är jag bara inne i en dålig period, får hoppas det blir bättre nångång.

Du nämner inte din ålder, men tycker mig förstå att du är ganska ung. Vuxenlivet kommer tyvärr som en chock för många unga idag. Jag skyller det mest på väldigt flummiga skolor och föräldrar som inte förbereder sina barn på verkligeheten. För de flesta är livet en grå och tråkig vardag där den ena dagen är ganska lik den andra, år ut och år in känns det som. Men det som gör det monotona livet värt att leva är just de ögonblick, timmar eller dagar då allt är underbart. Det är för de tillfällena man står ut med vardagen. Jag tycker att du ska ta och leva i verkligheten, glömma bort det du kallar för drömvärld och ta tag i ditt riktiga liv. Annars går du miste om allt som livet har att erbjuda - både det dåliga och det bra. Människan kan inte uppskatta när han har det bra om han inte haft det dåligt också - finns liksom inga referensramar då och man uppskattar ingenting eftersom man inte vet hur bra man egentligen har det.

Vilket förnuftigt svar, Juggernawt.

Känner igen mig lite i snurrig från när jag var yngre, fast jag inte hade kunnat formulera så klara tankar om det. Jag har aldrig vant mig vid den s k verkligheten fast jag väl haft några decennier till på mig, bara delvis. Att försöka leva ett 'normalt' liv gjorde mig bara sjuk eftersom jag inte är gjord för det. Slutade dagdrömma för många år sedan, men jag blir fortfarande fascinerad av mina nattdrömmar.

Jag tycker ofta att livet är väldigt svårt att förstå sig på, vad har det för mening egentligen och är allt det bra tillräckligt för att överväga det dåliga, etc.
Men jag är sån att jag bara accepterar att kanske det inte finns någon mening alls och det är som det är. Man får försöka göra det bästa av en obegriplig situation. Även om det känns jävligt svårt och meningslöst.

Känns inte som det här var mycket till svar, jag bara spottar ur mig mina tankar. Juggernawt hade som sagt bra tankar där.

Det där med livets mening var något jag funderade på tidigare, som ung trodde man ofta på alla floskler om livets mening. Religionen har ju bidragit med mycket dravel, för att få folket fogligt och arbetsamt.

Men livets mening är något man själv får hitta. Det fins en oändlig uppsjö av människor som vill pådyvla dig sin egen inskränkta syn på livets mening, bara för att dom skall få bekräftelse på att dom vet hur allting är.

Man kan faktiskt skapa sig sin egen mening med livet. Det behöver inte vara något högtravande hugget i sten.
Min mening med livet är att jag inte skall tillfoga andra lidande, och att jag kan känna mig ganska nöjd med mina dagar, åtminstone hälften av tiden. Och har möjlighet att jaga bort dom värsta demonerna, när dom härjar.

Jag själv köpte en gång en bok i drömtydning, baserat på Jung. La en bandspelare bredvid mig och pratade in drömmar så fort jag vaknade till. Spännande att försöka förstå dess innebörd! De kan ibland visa på en viss riktning i livet.

Den där fina drömmen om dig och tjejen kan vara en integrationsdröm, dvs en djup längtan efter helhet, att känslolivet och det övriga livet ska bli till ett.

Vi lever i en upplöst samhälle där vi är separerade från varandra och ofta oss själva. Inga skyddande storfamiljer eller en stam, där alla dansar och tillber den store Anden.
Jag tror inte vi är gjorda för att leva utan någon slags livsåskådning och meningsfulla sammanhang. Du har rätt i att det finns för lite utrymme för känslor i det materiella samhälle vi byggt upp med vägar som inte leder oss hem till hjärtat.

Du har sett rätt. Din omvärld är hård och kall. Du behöver hitta det som ger en motvikt och vad det är vet du säkert bäst själv. En meditationskurs kan annars vara en början. Det finns ju neutrala sådana eller inom någon religion. Vår omvärld speglar i hög grad hur vi mår, så om man blir lite mer hel så verkar omgivningen plötsligt lite snällare.

Hej snurrig!

Jag gjorde en reflektion när jag läste i ditt inlägg om vad som sägs i nyheterna och om vad som skrivs i tidningar. Radio och tv går ju att stänga av, och tidningarnas "braskande" reportage om olyckor, misshandel och mord kan man undvika att läsa. Själv är jag så enormt trött på att nyheterna i både radio och tv enbart tar upp dramatiska/våldsamma händelser att jag helt slutat lyssna.

Livet är ju förresten inte "något statiskt", något man inte kan påverka. Jag hamnade själv vid ett tillfälle i just den situationen att jag inte tyckte livet "gav någonting". Men det visade sig enbart bero på att jag inte fyllt livet med något. Så när jag var 22 år var jag trött på att leva, men numera har jag flera fritidsintressen som inte bara gett mig livskvalitén tillbaka, utan dessutom bidragit till att jag lärt känna flera trevliga människor som jag odlat djup kravlös vänskap med.

Jag hoppas du inte upplever att jag uttryckt mig "klyschigt" i mitt svar.