Är kvinna, 64, som haft många olika jobb. Klarade yrkeslivet ganska bra. Är numera pensionär. Men den sociala biten har alltid gjort mig utmattad. Har tränat hela livet på att vara och jobba i grupp, men är ändå samma gamla ensamvarg fortfarande. Trivs bäst för mig själv med något av mina projekt: skriver, målar, fixar med hus o trädgård, gör små uppfinningar. Att slippa gå till ett jobb på dagarna känns som en befrielse! Fick diagnos för ett par månader sen. En psykolog jag sökt för allmän deppighet i somras sa att han trodde att jag hade AS. När han fick testa mig vidare blev resultatet "sannolikt AS". Men jag ville veta säkert och gjorde en fullständig utredning. Diagnosen blev: AS + ADHD.
Rätt omtumlande att få så sent i livet, men ändå positivt. Nu fattar jag varför jag alltid har gillat rotfyllningar bättre än firmafester! Jag förstår äntligen varför förhållandet till mina föräldrar blev som det blev. Och när jag ser tillbaka känner jag mig faktiskt rätt stolt: SHIT vad mycket jag har klarat av, trots allt! Vill också säga, att det här forumet har varit till stor hjälp för mig när det gäller att förstå vad AS är. Tack, alla ni som skriver här!

Du är varmt välkommen, Baba Jaga!

Rickard 28år
Har adhd men misstänker också att jag har asperger.
Sökte hit för att finna mer information o träffa likasinnade.

Mvh

Hej Heter Christian, är 24 och har Asperger och ADHD enligt diagnos. Ska bli kul att läsa och skriva på det här forumet känns det som

Mitt alldeles första inlägg!

Jag är tjej, 37 år, gift med 4 barn, varav äldsta har Asperger och ADHD.
Själv fick jag diagnoserna AS och ADD i november.
Ätit Ritalin i två veckor och försöker hitta en bra dos just nu.
Mycket tid går åt till att smälta diagnoserna och att se tillbaka på mitt röriga liv och försöka ändra den röran till något positivt i framtiden.
Känner ingen annan med min problematik, förutom min son då och jag blir både rörd och glad av att läsa här och känna igen mig.

Jag är 15år (16 i mars)
bor i värmland med mamma och min hund.
Fick diagnoserna AS och depression i december 2011 så det
är inte så längesedan.

Jag är en kille på 21 år bosatt i Kållered utanför Göteborg.
Bor här i en 1:a med min hund Kaiser.
Har diagnoserna ADHD och AS.
Ser fram emot att läsa vad folk har att skriva här

Är en female på 33 år som i somras fick diagnos Aspergers & ADHD.
Lidit av depression så länge jag kan minnas, det går i vågor helt enkelt.

Reggade mig här för att förhoppningsvis få en bättre bild av hur andra med AS lever och upplever livet, omgivningen och allt som har med tillvaron att göra. Har alltid vetat att jag är konstig och speciell, nu är det officiellt, svart på vitt. Känns skumt fast bra, men mest förvirrande tror jag. Äter antidepressiva samt ADHD meds.

Är asexuell gay (hmm), lever ihop med mina hundar och har aldrig varit i ett förhållande. Ett ufo bland normalt diagnosfritt folk, men kanske inte helt unik här. Detta är mitt första inlägg hoppas på att göra fler framöver.

varmt välkomna ska ni vara allihop!

Är en kille på 25 år som bor i Uppsala med min sambo, 2 råttor och 1 hamster.
Ingen diagnos än men ska väl se till att starta en utredning.

Har bara tyckt att jag har varit ganska konstig hela livet men inte tänkt så mycket på det.
Känns skönt att läsa här på forumet då jag känner igen mig i mångas historier.

Tjena Heter Christian och är en kille på 31 år.Bor på Hisingen i Göteborg.Fick diagnosen Aspergers 2010 och har också diagnosen tvångssyndrom sedan tidigare.Lider av depression emellanåt.Har alltid känt mig annorlunda och speciell.

Gick med här för att få en bild hur andra med liknande problem har det och kanske hitta en ny vän eller två då jag inte har några.

Ha det gött.

Kille på 22 år. Medelpad.
Diagnos Asperger Syndrom när jag var 12 år strax innan jag började högstadiet.
Leva med Asperger kan vara besvärligt och jag har väl råkat ut för en del. Men kanske jag kan lära mig något här... eller inte... vi får se.

Kille på 24 år, singel har diagnosen AS. tämligen nyseparerad efter ett ganska långt förhållande. Arbetssökande socionom hanka just nu vidare på universitetet. Har ett stort intresse av musik och konst (åtminstone andras konstverk som sådana, inte just specifika stilar). Sökte mig hit efter en rekommendation av forumet på en föreläsning av Andet... hoppas man kan lära sig lite mer här och bidra

Hej hej

Jag är en tjej på 30 år, bor i norrförort till Stockholm.
Har en son på 3 år, och är nyseparerad från barnets far.
Går på utredning nu för ADHD samt AS, men det lutar mer åt det sistnämnda. Får min "dom" om en månad.
Sjukskriven sedan 2 år tillbaka för utmattningssyndrom.

Halloj på er!
Man på 25 bast här, som fick reda på att jag hade asperger för 3 månader sen... Har alltid trott att det har varit något fel på mig i hela mitt liv, men aldrig fått en diagnos för det förräns nu.
Blev fysiskt mobbad väldigt tidigt i min skoltid och det lättade visserligen upp när man blev äldre, men då blev det mer utfrysning istället för fysisk mobbing. Varit hos så många psykiatrier under åren att jag inte ens kommer ihåg vad jag har sagt till dom.

I alla fall, så har jag en diagnos för det nu och det känns så jälva bra så det är inte är sant Kanske man kan fixa ett jobb man klarar av snart och sluta leva på SoC pengar!

Hej

Nyinflyttad till Ulricehamn och ska precis påbörja en asperger utredning.

Flytten var fruktansvärd och att bo ihop med en människa (min sambo) är utmattande, samtidigt som jag uppskattar att slippa vara ensam med allt ansvar och ALLA tankar (evighetsmaskinen)
Har inget socialt umgänge förutom min sambo, jag vill umgås med andra men orkar oftast inte för det tar så mycket energi. Min sambo har inte varit 100 % ärlig och det har fått mig att stupa psykiskt.

Fick en adhd diagnos för några år sedan och äter concerta, med medicinen har jag förstått mer om mig själv och det verkar som att autismen kommer fram tydligare.
Jag känner ALLT och det blir ständigt missförstånd. Vill få beteenden förklarade, jämt.

Diskuterar gärna psykologi, filmer, böcker och datorer, bilder och photoshop är numer mitt största intresse men det brukar variera.
Mina rutiner tar tid men är viktigare än allt annat, utan mina ritualer så funkar jag inte och får panikångest.

Jag känner mig konstig med andra människor. Undrar vad som driver dom, och varför vi tänker så annorlunda...
AVSKYR lögner och föredrar alltid brutal ärlighet. Allergisk mot tjejer i grupp. Funderar på om jag är lesbisk eller bi, men har aldrig provat med en tjej, orkar inte trassla.
Gillar inte när min sambo helt plötsligt vill kramas, men älskar att bli killad på ryggen (av honom) när vi ska sova.
Vill ha ordning o reda och hatar slarv och så lääänge lösningar.

Jag är snäll, smart, verbalt begåvad, lojal men
ständigt missuppfattad. INGEN kan se på mig att jag har "problem" sägs det, inte ens läkarna. Jag är expert på att spela alla möjliga roller och gör det alltid för andras skull, för att undvika jobbiga situationer. Är rädd att jag ska stirra "ut" dom så jag skojar och bjuder på "mig själv", när jag stänger dörren om mig vill jag bara vända in o ut på mig själv och skrubba rent och sudda bort all röra. Allt äckel!
Då kommer misstänksamheten fram och jag börjar minnas vad som sagts under dagen- vad menade hon med det? Och han med?
Har förstått att det är svårt för andra att förstå mig, då förklarar jag in i detalj men blir ändå ifrågasatt så jag försöker att sluta med det.
Alla detaljer, ... ... ... ?
Just nu undrar jag själv vem jag är, försöker att acceptera. FÖRSÖKER att inte TÄNKA ut allt, men går det?
Har en blogg där jag skriver, både som the real me, men även som jag tror att andra vill ha det. Om någon vill ha adressen så är det bara att fråga mig.

Oavsett diagnos så har jag hittat ett ställe (aspergerforumet) där jag kan andas ut och vara mig själv, TACK!

Välkomna hit allihop

Hej!

Jag hade gett upp hoppet om att hitta en orsak till varför jag är (så konstig) som jag är. Än mindre trodde jag att jag skulle hitta någon likasinnad. Och så bara öppnar sig denna värld!

Så länge jag kan minnas har jag varit Vilse - i livet, i relationer och i mig själv. Jag brottas ständigt med en känsla av att inte höra till, inte passa in, men kan inte förklara varför (”du som har så många vänner!”). Har försökt öva bort problemen, trott att jag kan lära mig att uppskatta exempelvis sociala tillställningar om jag bara utsätter mig för dem tillräckligt mycket. Förgäves, såklart.

Har periodvis varit djupt deprimerad och de senaste åren vistats mer på sjukhus än hemma. Har stämplats med en rad mer eller mindre krystade diagnoser, och alla olika behandlingar, mediciner och terapier som jag avverkat kan jag inte längre räkna.

Med tanke på hur många teorier som prövats och hur många år som gått är det lite märkligt att det neuropsykiatriska spåret inte har diskuterats tidigare. Först nu, 31 år fyllda, ska jag genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Det står redan ganska klart att jag har en autismspektrumstörning, förmodligen Aspergers.

Plötsligt faller pusselbit efter pusselbit på plats. Jag som inte ens fattat att alla bitar hörde hemma samma kartong! Hade till exempel ingen aning om att min extrema känslighet för sinnesintryck hade ett samband med min sociala vilsenhet, eller att mina fixa idéer och knasiga förmågor – som att kunna rabbla klasslistor från A till Ö – delar rotsystem med min självvalda fast ändå ofrivilliga ensamhet.

Mina olika vårdgivare har – visar det sig nu, när man nystat lite – funderat på autism men inte gått vidare, förmodligen eftersom de har fokuserat så envist på mina så kallade resurser. Precis som Lonya (hej på dig; jag vill gärna läsa din blogg! ) visar jag upp det som jag tror att andra vill se och kraschar sedan på hallmattan när jag kommer hem. Jag har universitetsutbildning, fast jobb (men sjukskriven sedan flera år), vänner, intressen, ordning och reda; en typisk "Duktig Flicka". Antar att det förblindar folk. De vet ju inte vad som pågår inuti. Och det gör känslan av att vara ensam, utanför och ständigt missförstådd ännu starkare. För att inte tala om alla självanklagelser och skuldkänslor.

Hittade hit till forumet via Google och gillar tilltalet och upplägget. Det är en enorm lättnad att se att jag inte är så ensam som jag trodde. Tack för att ni delar med er!

Lika bra att erkänna: Jag är väldigt ängslig av mig, bara att skriva här är läskigt. Jag är rädd för att göra fel och har svårt för att ta kritik, särskilt burdus sådan. Vill gärna diskutera saker och absolut inte hanteras med silkesvantar! Är samtidigt jättetacksam om ni som diskuterar och argumenterar med mig försöker undvika den hårdaste tonen. Kanske inte alltid så lätt, jag vet, men jag tänker att det i alla fall kan vara bra för forumvänner att veta.

Dessutom: Jag skulle aldrig skriva någonting här med avsikt att såra. Gör jag det, är det omedvetet. Upplys mig gärna i så fall.

Annars? Hm, jag bor ensam, gillar musik och allehanda pyssel. Virkar mycket, stickar, syr, målar och skriver en del. Sjunger i en kör, vilket i många avseenden är en utmaning, men också en källa till små glimtar av tillhörighet och sammanhang. Jag har klassat mig själv som bokmal en gång i tiden, men har numera jättesvårt för att koncentrera mig och blir mest bara frustrerad när jag försöker.

Hej allihopa!

Jag har läst på forumet ett bra tag, men aldrig skrivit något. Känner att det kan vara dags för en presentation nu.

Jag är en odiagnostiserad tjej ***Borttaget*** som är i stort sett helt säker på att jag har aspergers syndrom. Jag mår ganska bra idag, men hade det minst sagt stormigt under hela min barndom och min tonårstid. Jag vantrivdes enormt i grundskolan och läser nu in gymnasiet på distans efter ett par misslyckade försök på vanliga skolor. Jag hade problem framförallt med socialt samspel (har blivit bättre på det med åren) men även med tvångssyndrom, anorexi, ångest och en ständig nedstämdhet som berodde mycket på att jag kände mig så ensam och misslyckad.

Det hände att läkare på BUP sa att de trodde jag hade asperger, men det var ingenting jag ville höra talas om som osäker tonåring. Därför blev det aldrig någon större utredning (gjorde däremot begåvningstest som visade på ojämn begåvning). Nu har jag börjat trivas med den jag är och tycker inte det är något större fel på mig, trots eventuell asperger.

Jag har haft många intressen genom åren. I dagsläget är jag mest inne på science fiction (böcker, TV-serier, filmer...), språk, tecknande och träning. Har också börjat intressera mig för asperger som diagnos och läser mycket om asperger och autism. ***Borttaget***

Det ska bli jättekul att börja skriva här och komma i kontakt med andra som har liknande styrkor och svagheter.

Co-Admin: tog bort delar av inlägget

LillyRose skrev:Mitt alldeles första inlägg!

Jag är tjej, 37 år, gift med 4 barn, varav äldsta har Asperger och ADHD.
Själv fick jag diagnoserna AS och ADD i november.
Ätit Ritalin i två veckor och försöker hitta en bra dos just nu.
Mycket tid går åt till att smälta diagnoserna och att se tillbaka på mitt röriga liv och försöka ändra den röran till något positivt i framtiden.
Känner ingen annan med min problematik, förutom min son då och jag blir både rörd och glad av att läsa här och känna igen mig.

På fass.se står det att Ritalin används för att behandla ADHD men du har ADD. Varför har du fått Ritalin då?

LunaLover skrev:På fass.se står det att Ritalin används för att behandla ADHD men du har ADD. Varför har du fått Ritalin då?

ADD är en undergrupp till ADHD. Om man inte uppfyller alla kriterierna för hyperaktivitet och impulsivitet så får man diagnosen ADD/ADHD-I så det är samma medicinering som gäller för båda.

hej, ny här
är en kvinna på 38 år och har Asperger. har pojkvän.

Hej!
Jag är en tjej på 16 år. Jag befinner mig för tillfället under utredning men min psykolog verkar redan vara klar över att jag har Asperger. Jag tyckte att det var dags att presentera mig själv då jag snokat runt här på forumet i ett par veckor. Jag tycker för övrigt om att spela fiol.

Gubbe(?) på 29 år, bor i västra delen av Värmland. Fick diagnosen Aspergers Syndrom för ungefär ett år sen efter ett par månaders utredning. Hade tidigare diagnosen Tourettes Syndrom som jag fick vid 12 års ålder.