Richard skrev:Jag får inga raseriutbrott längre, men hade stora problem med detta när jag var 16-20 år. Eftersom jag bodde med min pappa så var det han som drabbades mest. Kunde slå till honom om han var sen hem från jobbet eller om han diskat dåligt...

Men det värsta var när han hade snott av min sprit, eftersom han var nykterist blev jag väldigt upprörd över detta. Sprit som han köpt ut åt mig... Jag slog o slog o misshandlade honom. Han ringde min mamma o bad henne ringa polisen. De kom o hämtade mig, men körde mig bara till sjukhuset (min pappa följde med). Där träffade jag världens smartaste läkare, han sa att varje gång jag känner ilska så ska jag räkna till tio...

Annars har jag, farsan o min syster haft rejäla bråk som involverat batonger, el-pistoler, tårgas, knivar o pepparspray.

Men min syster är rätt tuff, vet inte vad det var vi bråkade om, men jag sprayade tårgas på henne. Men när dess verkan gått över så tog hon en stol o drämde i ryggen på mig så att den gick sönder. Sen tog hon min tårgas o sprutade på mig.

Men nu var det mycket längesen, o vi sprayar inte varandra inom familjen mer.

Och jag tyckte min familj var dysfunktionell. Shit pomfrit.

Jag har lärt mig att kontrollera mitt humör rätt bra sedan jag fick barn. Jag mår piss och skäms som en hund när jag tappar humöret över dem, även om det i de fallen bara handlar om att jag ryter till åt dem (och då har de oftast betett sig ganska illa). Ångest och magont fungerar som utmärkt motivation för att hålla humöret.

Däremot får jag förstörelselusta över andra saker. När jag får punka på cykeln för tredje gången på en vecka säger vartenda fiber i kroppen att jag ska knäcka cykelramen mot en lyktstolpe.

Jag får sällan det där rödglödgade raseriet jag kunde få som barn längre, där allt blir svart och man bara handlar på impuls, mer en kall blå låga i bröstet. Då kan jag resonera för mig själv om det är värt att slå sönder något eller inte. Jag kastade en skiftnyckel genom en vattenkanna häromveckan när jag upptäckte att cykeln var punkterad när jag skulle till jobbet. Då kunde det vara värt en femtiolapp för att få det ur sig.

Man får helt enkelt lära sig var gränsen går, så man kan bryta innan man hamnar i raseriet. Det är förmodligen en sak som blir bättre med åren.

Miche skrev:

LarNor skrev:

Miche skrev:Nu var det ett år sedan som det hände sist (jag separerade då, missuppfattningarna slet för mycket på relationen)

Tråkigt att höra, det är väldigt svårt när dessa utbrott sårar personer man bryr sig om. Alla säger jämnt till mig "och framför allt så skadar du ju dig själv", det bryr jag mig sällan i.

Exakt, den jag bryr mig minst om i utbrotten är mig själv, mina nära och kära är viktigare (men de tar tyvärr mental skada).

Samma här, om jag själv tar (fysisk) skada skiter jag i men att mina nära o kära påverkas mentalt det gör ont.

Jag får också sånna explosiva utbrott, dock bara i trygg miljö, numera främst bara nära min sambo, mina föräldrar fick stå ut med det mycket när jag var yngre. Nu skärmar jag mig mot dom rätt mycket. Nån mupp som ägde det hä'r huset innan oss bytte de gamla gedigna trädörrarna till nå papperstunt skräp (fula också enligt mig) på 60 talet, tyvärr har mina hälar gjort hålk i några

Är det en sådan här dörr?



Ommålningstips som jag hittade: http://gds.se/files/bonnier-gds/pdfthum ... page01.png http://gds.se/doerrar-och-foenster/sa-b ... -doerr-vit

Får inte utbrott så ofta numer.
Dock så fick jag utbrott många gånger dagligen tidigare.
Det som utlöser utbrotten är ofta att jag känner mig orättvist behandlad och liknande.
Men också när jag blir trängd och pressad.
Gick en gruppbehandling för 3 år sedan och sedan dess är det mycket bättre.
Har under ungdomen pajat en del saker, men mest har det varit nu i vuxen ålder.
Har ofta beskrivits som att jag blir helt borta.
Mina ögon blir svarta. Blir rädd för mig själv för jag kan helt sakna kontroll över vad jag gör.
Har tyvärr inte bara gett mig på döda ting även om det är vanligast

Jag försöker undvika situationer jag vet är farliga för mig.
Men sen finns det ju idioter som vet om problemen, men ändå måste fortsätta trots att man vet vad som händer. Och det är bara för att felet är hos mig så det är jag som måste ändra på mig anser dessa personer.
Hur himla enkelt är det då??

"Lek inte med elden" är kanske ett lämpligt ordspråk. Eller "den som ger sig in i leken får leken tåla"

Får inte vredesutbrott och har aldrig fått. Är raka motsatsen. Kan inte bli riktigt arg.

Peace skrev:Får inte vredesutbrott och har aldrig fått. Är raka motsatsen. Kan inte bli riktigt arg.

Stämmer in på mig, kan i och försig känna ilska, men har svårt att ge uttryck för den. När jag var liten gick jag alltid ifrån situationen, gick aldrig in i en konflikt. Nu är jag lite bättre, men den mesta ilskan bunkrar jag upp inom mig istället.

Jag kan bli väldigt arg, men jag har aldrig haft sönder något för det. Att ta ut sin ilska på att ha sönder saker gör det inte bättre.
Jag brukar sätta på musik för att jag ska känna mig bättre, eller så chattar jag med kompisar.

Förr när jag bodde hemma hos föräldrarna så rök det ett par dörrar och även hål i väggar p.g.a. mina utbrott av olika anledningar. Och det var bara början...

Jag har väldiga problem att hålla tillbaka ilska, och det händer alltid när jag spelar spel som Battlefield 3 och helt enkelt dör. I början är det mest "Meeeeeen... *suck*!" men blir gradvis värre, där jag helt enkelt vrålar likt ett odjur "MEN DRA ÅT HELV-" så det dånar i lägenheten. För ett tag sen så slog jag sönder en datorskärm i månaden, men nu drämmer jag näven i skrivbordet istället ... flera gånger. Bara en tidsfråga tills hyresvärden eller grannarna bankar på dörren, för de kan ju inte tycka det är normalt för en person att hålla på så men jag klarar inte av att kontrollera det. Blir jag förbannad då ska ilskan ut, punkt slut. Och det händer att jag helt enkelt skriker mig hes och fäktar med armarna tills jag näst intill svimmar. Inte förens då känns det "bra".

Kul att vara 29 år men bete sig som man en skitunge på 8 år ... önskar jag bodde själv i skogen. Och jag kan inte komma på några incidenter utanför mitt hem där jag blivit riktigt förbannat, för jag är inte speciellt social. Enda gångerna jag går utanför lägenheten är när jag behöver handla mat.

Kostymhippie skrev:Lonya: perversa svin som njuter av att få människor med vår problematik ur kontroll finns det gott om tyvärr. Det bästa är att hålla dessa individer väldigt kort, ha ingen kontakt med dom om man inte absolut måste. Speciellt barn och yngre tonåringar har dessa drag och hos vissa kvarstannar beteendet i vuxen ålder.

Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Moderator: Plockade bort fyra av de dubblerade citaten.

Om din sambo inte kan respektera dej och dina behov så dumpa honom, du är värd bättre. Som tjej är det oftast lättare att hitta partner än som kille.

Idag pratade jag med mitt ex i telfon och blev så förbannad att jag tog luren och slog sönder telefonen med den. Jag brukar även slå mig i huvudet och bita mig i armen. Har inte förstört så många dyra saker (jag brukar åtminstone ha så bra koll att jag tar det billigaste som finns i närheten, typ en blyertspenna). Desto värre är att jag varit elak och hotfull mot mitt ex, ibland med vårt barn i närheten.

Efter utbrotten kommer jag inte ihåg så mycket och känner ångest och skam och har naturligtvis självmordstankar.

Mina raseriutbrott är kärnan i min problematik, men jag vet inte om det beror på något autismspektrumrelaterat (väntar på utredning).

Blir bara arg om jag blir extremt stressad och/eller tappar kontrollen. Har ett extremt kontrollbehov och oftast förstår jag inte när jag går över från att vara orolig/stressad till att bli arg. Min sambo har berättat att när jag blir sådan så går det inte att nå mig. Jag blir absolut inte våldsam mot levande eller slår sönder saker, men jag river och rafsar runt... Förr skar jag i mig, tills min förnuftige far påpekade att jag skar åt fel håll...

Lonya skrev:Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Det där låter riktigt illa. Om du känner att det vore bättre att han slog dig då skulle jag vilja säga att den där relationen borde ta slut.
Vad menar du exakt med "silent treatment", pratar han inte med dig eller ignorerar dig?
Tycker inte om att lägga mig i någons relation men det låter som om du behöver ta dig en funderare.

Henkkalexi skrev:Min sambo har berättat att när jag blir sådan så går det inte att nå mig.

Så säger dom om mig också.

Lonya skrev:
Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Usch vad hemskt Det påminner mig om mig och mitt ex. Han använde tystnad, otydlighet och dolda budskap som ett vapen mot mig när vi bråkade om nånting. Trots att han visste att jag inte förstod. Ofta attackerade (som jag upplevde det) han mig med ord och frågor som han VISSTE var helt fel formulerade för mig, och jag hade inte en chans att förstå vad han menade och vad jag skulle svara på och hur. Sen mitt i alltihop bara tvärvände han och vägrade prata ut om saken och förklara vad han egentligen menade. Det blev total kortslutning i hjärnan. Jag blev helt skogstokig av stress och panik och flippade ur värre än jag trodde var möjligt. Jag var typ konstant panikslagen under flera månader när det var som värst.

Lonya skrev:Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Låter som om han försöker kontrollera dig istället för att hjälpa dig ta kontrollen över dig själv. Det är väldigt fult gjort av honom... Det ökar ju din ångest och gör dig mer rädd och arg.

Men om han inte är ute efter att kontrollera dig, så kanske det helt enkelt handlar om att han tror han gör dig en tjänst på riktigt. Att han inte berättar saker för dig, för att han tror att du ska må bättre av att inte ha mer att få panik av... Min sambo resonerade så ett tag, med resultatet att jag fick kontrollbehov from hell, som fortfarande ligger kvar.

Richard skrev:Jag får inga raseriutbrott längre, men hade stora problem med detta när jag var 16-20 år. Eftersom jag bodde med min pappa så var det han som drabbades mest. Kunde slå till honom om han var sen hem från jobbet eller om han diskat dåligt...

Men det värsta var när han hade snott av min sprit, eftersom han var nykterist blev jag väldigt upprörd över detta. Sprit som han köpt ut åt mig... Jag slog o slog o misshandlade honom. Han ringde min mamma o bad henne ringa polisen. De kom o hämtade mig, men körde mig bara till sjukhuset (min pappa följde med). Där träffade jag världens smartaste läkare, han sa att varje gång jag känner ilska så ska jag räkna till tio...

Annars har jag, farsan o min syster haft rejäla bråk som involverat batonger, el-pistoler, tårgas, knivar o pepparspray.

Men min syster är rätt tuff, vet inte vad det var vi bråkade om, men jag sprayade tårgas på henne. Men när dess verkan gått över så tog hon en stol o drämde i ryggen på mig så att den gick sönder. Sen tog hon min tårgas o sprutade på mig.

Men nu var det mycket längesen, o vi sprayar inte varandra inom familjen mer.

Bara jag som skrattade enormt när jag läste det här?

Det där med att räkna till 10 (och dylikt) fick jag höra om och om igen när jag var yngre. Helt otroligt hur vuxna människor faktiskt kan tro att det fungerar. Minns att det var en lärare som sa åt mig att jag skulle springa till henne och säga till henne att jag var arg, så fort jag blev fly förbannad på någon... pucko...

Känner igen det där med Battlefield 3. Som tur är så är jag taktiskt duktig, så jag brukar inte dö så ofta. Med det sagt finns det många tillfällen då min soffa har fått rejält med stryk...

Jag misshandlade en hel del folk när jag var yngre, dock mest på grundskolan. Inget jag gör längre då jag har kontroll på mina raseriutbrott. Judo- och styrketräningen hjälpte enormt!

Lonya skrev:

Kostymhippie skrev:Lonya: perversa svin som njuter av att få människor med vår problematik ur kontroll finns det gott om tyvärr. Det bästa är att hålla dessa individer väldigt kort, ha ingen kontakt med dom om man inte absolut måste. Speciellt barn och yngre tonåringar har dessa drag och hos vissa kvarstannar beteendet i vuxen ålder.

Min sambo använder sig av silent treatment, inatt spårade jag totalt Jag avskyr att inte ha någon kontroll över mina känslor! HATAR! Men det känns som att han pressar mig, jag ber om hjälp, jag ber om att han ska vara tydlig för att jag ska förstå, men han struntar i det.
Bättre om han skulle slagit mig (inget skämt)
Jag får panikångest, det gör fysiskt ont när han undanhåller viktig information (enligt mig)
Jag syns och hörs, jag får skulden, punkt. Han kommer undan, enkelt.
Bortkastade timmar, dagar, nätter... För absolut ingenting.

Det är ungefär samma för mig. Får inget veta, och det är viktigt för mig med kontroll.
Att inte ha ett stöd, utan istället motsatsen i förhållandet är skitjobbigt..
Hoppas du kan nå honom och att han förstår dig och hur du fungerar..

LarNor skrev:

Henkkalexi skrev:Min sambo har berättat att när jag blir sådan så går det inte att nå mig.

Så säger dom om mig också.

Mig också.
Med svarta ögon och ingen hemma.

Det enda jag gillar med raseriutbrott är att jag själv vet om att jag är arg... Jag har alltid varit medlaren i familjen när jag var liten - mina föräldrar och min syrra var samtliga urusla på att hantera sitt humör, så jag reagerade med att försöka medla för att jag blev så störd av oljudet...

Jag har bara vana av att försöka hantera andras utbrott, så nu försöker min psykolog hjälpa mig att ta reda på skillnaden mellan att vara arg/orolig/ledsen/stressad, eftersom alla de där flyter ihop total för mig - i synnerhet som jag nästan aldrig gråter.

Inte blir det bättre av att min sambo inte kan gräla heller... Han blir bara defensiv och det triggar mig att fortsätta. Jag störs av att inte möta motstånd, eftersom jag är van vid det från grälen från barndomen, men det är också väldigt sällan jag når den där riktigt jobbiga nivån av ilska... och alltid handlar det om att jag tappar kontrollen över något eller inte förstår vad jag känner.

När jag var 4 år gick jag och välte omkull vardagsrumsbordet då jag blev arg. I skolan blev jag kuvad. Men till slut blev jag så arg att jag visade det. Slog två killar med min ryggsäck. De hade mobbat mig i 5 år. Hemma var jag både arg och ledsen av all mobbning. Ingen tröstade mig. Jag kastade saker och smällde i dörrar. År 2009 förvärrades mina aggressioner, jag började skada mig själv och slå sönder saker nästan dagligen. Då fick jag medicinen Zyprexa. Sedan dess har jag bara blivit arg, inte "galen".