Jag har jobbat som alltiallo i en affär. Folk från AF dömde ut mig som butikspersonal. i butik ska man man va flexibel och det kunde inte jag med min diagnos sa dom. Så enligt dom skulle jag inte jobba i affär. Jag tyckte det var rätt kul.

biologic: du har pm...

kullan skrev:Jag har jobbat som alltiallo i en affär. Folk från AF dömde ut mig som butikspersonal. i butik ska man man va flexibel och det kunde inte jag med min diagnos sa dom. Så enligt dom skulle jag inte jobba i affär. Jag tyckte det var rätt kul.

Beror kanske lite på hur ens AS yttrar sig, vilken problematik man har. Konstigt nog har även jag problem med perseveration, står nämnt flera gånger i min utredning.
Jag känner tre personer förutom jag själv som har AS och jobbar i affär sedan länge. En finns här på forumet och två bor i samma stad som jag.

biologic skrev:Som sagt är det en kombination av själva arbetet och socialiserandet. Jag har prioriterat bort det mesta tycker jag. De NT's jag träffar genom jobbet har tusen järn i elden; barn som de hämtar och lämnar på dagis och olika aktiviteter, kvällskurser, måla om hus, laga staket, olja båt, träna hundar, parmiddagar och gud vet allt. Jag skulle aldrig orka allt som de gör, men samtidigt kan jag vara lite avundsjuk på att de orkar att få så mycket gjort.

nej. det är ingen som gör allt det där samtidigt.

det finns folk som oljar in båten och det finns folk som tränar hunden. det finns inte folk som både sysslar med agility och har en träbåt.

det är inte en jävel som både arrangerar parmiddagar, målar om huset och har kvällskurser. folk väljer att göra en av dessa aktiviteter i taget.

din syn på vad folk har för sig är ungefär samma som de i lyxfällans syn på vad folk spenderar pengar på. du ser att en målar om huset och att en annan springer på parmiddagar en gång i veckan och att en tredje ha en hund som denne lägger ner all sin tid på och sen tror du att du ska hinna med alla tre.

Fenren skrev:nej. det är ingen som gör allt det där samtidigt.
det finns folk som oljar in båten och det finns folk som tränar hunden. det finns inte folk som både sysslar med agility och har en träbåt.
det är inte en jävel som både arrangerar parmiddagar, målar om huset och har kvällskurser. folk väljer att göra en av dessa aktiviteter i taget.

Tja, då känner jag väldigt konstiga människor... De gör nämligen flera av dessa saker samtidigt. En fixar med sin båt, har häst som hon tränar och tävlar med, fixar middagar med kompisar varannan vecka och lägger tid på sina barn (och inte periodvis, utan veckorna och helgerna späckade), en annan flänger runt med sina kompisar överallt, åker på resor och renoverar huset konstant. Jag kan ge fler exempel...

biologic skrev:Konstigt nog har även jag problem med perseveration, står nämnt flera gånger i min utredning.

Vad är "preservation"? (Jag googlade det, men hittade ingen info om vad det betyder)

Sheyen skrev:

biologic skrev:Konstigt nog har även jag problem med perseveration, står nämnt flera gånger i min utredning.

Vad är "preservation"? (Jag googlade det, men hittade ingen info om vad det betyder)

Det är att man är oflexibel, att man fastnar i en tankebana och har svårt att byta spår. Kanske heter det perservering och inte perserveration?

Kristofer skrev:

Zombie skrev:... om du fortsätter med högre aktivitetsnivå än vad kroppen klarar är att du bränner ut dig permanent. Det är det inte värt, jag lovar. Så jag misstänker att du borde tänka om hela pusslet.

Det är inte alla som har ett val. Undertecknad t.ex. får inte gå ner i tid och utan jobbet så går hela min ekonomi år skogen. Jag har att välja mellan denna trötthet där jag klarar mig bra ekonomiskt eller sluta jobbet helt och bli bankrutt. Det är antingen jobba 100% eller att säga upp sig som gäller för mig. Ingen på min arbetsplats som inte har småbarn får jobba deltid. Jag är inte heller i position att förhandla till mig något på min arbetsplats.

Jag vet att det inte är alla som har ett val. Det är därför jag går ner ända till nivån "tänka om hela pusslet". Tyvärr kan det behöva bli ett arbete i väldigt många väldigt små steg, inklusive stångande med ovilliga, okunniga och underfinansierade myndigheter och blodigt slaktarbete på sina egna psykiska låsningar (som till exempel om man hänger upp sin självkänsla på föreställningen att man klarar vad en "normal" människa klarar eller till och med sätter viljan att "uträtta något" först i sitt liv).

Jag funderar lite på hur de ser på framtiden? Du verkar vara singel (?), dvs har ingen annan direkt att ta hänsyn till. Hur tror du att det skulle fungera om du i så fall får sambo, kanske barn framöver och ska ha samma typ av arbete. Jag menar, om det redan nu tar så mycket energi och du ser inte att du kan göra något åt det, hur har du tänkt att det ska funka framöver?

I alla fall upplever jag att det tar mycket energi att ha en sambo och framförallt barn.

biologic skrev:Jag har talat om detta, och hon tog det ju på allvar. Men jag tror inte att hon inser exakt hur hårt det tar på mig, kanske var jag inte tillräckligt tydlig. Hon rekommenderade mig att börja delegera mer och att jag skulle göra roliga saker på fritiden (vilket jag ju inte orkar). Samtidigt vill jag inte verka svag... Får prata med henne igen.

Ja... det är nog bäst. Det är inte alls otroligt att hon tror att det blev bra efter de råden om du inte sagt något mer sen.

Sen det där med att delegera, det är skitsvårt, jobbet blir sällan bra gjort, i alla fall inte de första gångerna - det är en del av nyckeln. En annan del är att inse att delegera en arbetsuppgift innebär att både delegera uppgift (kanske i form av ett definierat resultat), resurser och ansvar - ta bort någon av dem så är det bara tur om det fungerar. Den som får uppgiften delegerad måste förstå vad det förväntade resultatet är (inklusive deadline) och måste ha resurser att göra det - annars kan personen inte ta ansvaret. Att som ledare inte lägga sig i hur uppgiften utförs (så länge inga allvarligare risker föreligger) är nåt att lära sig - fast i praktiken är det inte så svårt om man har en massa att göra på ett annat ställe under tiden

kullan skrev:ska man man va flexibel och det kunde inte jag med min diagnos sa dom

AF är obetalbara..

plåtmonster skrev:

kullan skrev:ska man man va flexibel och det kunde inte jag med min diagnos sa dom

AF är obetalbara..

Jag håller med dig helt, plåtmonster. Man kan ju sannerligen undra hur handläggaren på AF kunde veta det så säkert...

Biologic du måste delegera! Det är dessutom så att det är skitjobbigt att ha en chef som ska ha stenkoll på allting så de anställda utvecklas antagligen bättre i sitt jobb om de får ta lite mer ansvar. Vad det gäller mall och perfektionism så är det inte säkert att kunderna ser vad du ser. Det kanske skulle gå att ta reda på?

Vad i övrigt är - du måste sluta att jämföra dig med andra. Vad folk orkar och inte orkar är förstås individuellt - man får energi ur olika saker. Men den som ordnar middagar har säkert något som den personen inte hinner som andra kanske gör. Man ser inte andras brister. Man är kanske inte där när de har ostädat på toaletten och osorterad tvätt ligger över hela lägenheten. Man vet inte vem som försumma sin ekonomi eller inte har tid med sin gamla mamma.
Och även om folk orkar hålla ett otroligt högt tempo i flera år så tar det slut för de flesta. Allt detta alldeles oavsett AS, och alla sjukdomar, problem och funktionshinder.

Finns bara två lösningar:

-Jobba mindre. Du har rätt till lönebidrag om du har en aspergerdiagnos. Prata med SIUS på arbetsförmedlingen om att gå ner till kanske 75%

-Byt jobb
Jag jobbar heltid som spelutvecklare och det är inte precis världens mest sociala jobb. Det händer att man frågar varandra om råd, kritik/feedback eller snackar lite vid lunchen och så men det är inget som egentligen "tröttar" ut mig. För det mesta sitter jag bara och gör 3D-modeller medans jag lyssnar på musik. Jobbets natur har en ENORM påverkan. När jag för många år sedan jobbade som croupier så orkade jag knappt med att jobba 15% av heltid pga den jobbiga miljon och alla jävla människor.

mitt första inlägg.
jag känner igen alla dina problem med vad du inte orkar och vilka sociala situationer som inte funkar.
jag har bränt ut mig iaf för att komma till punkt. jag är fortfarande inte frisk. det var 2008. bränn inte ut dig! sjukskrivning är inte så farligt!

Deadly_Nightshade skrev:Finns bara två lösningar:
-Jobba mindre. Du har rätt till lönebidrag om du har en aspergerdiagnos. Prata med SIUS på arbetsförmedlingen om att gå ner till kanske 75%

Googlade SIUS, men... de verkar mest upprätta handlingsplaner inför anställningar. Vet du mer? Hur kan jag gå ned till 75% utan en för arbetsgivaren godtagbar anledning, som t.ex. sjukskrivning?

nallen skrev:Ja... det är nog bäst. Det är inte alls otroligt att hon tror att det blev bra efter de råden om du inte sagt något mer sen.

Sen det där med att delegera, det är skitsvårt, jobbet blir sällan bra gjort, i alla fall inte de första gångerna - det är en del av nyckeln. (...) Att som ledare inte lägga sig i hur uppgiften utförs (så länge inga allvarligare risker föreligger) är nåt att lära sig - fast i praktiken är det inte så svårt om man har en massa att göra på ett annat ställe under tiden

Japp, skall prata mer med henne. Vet inte om jag bör berätta om min diagnos ändå, skall prata med habiliteringen om detta, vad de anser. De som jobbar i butiken vet om att jag har AS, de tog det bra när jag berättade det och tycker inte att det är något problem.

Den ena av dem märkte från början att jag inte alltid förstod när hon var ironisk ("Du är så rolig för du förstår inte när man skämtar med dig!"), märkte att jag ibland har svårt att prata med kunder (när jag är trött/när jag inte har ett färdigt socialt "manus" att gå efter), att jag är överintelligent när det gäller vissa saker, att jag hakar upp mig och drabbas av selektiv mutism i vissa extremt stressiga situationer m.m. Mutismen händer inte ofta, men när det händer blir det konstigt i interaktionen med kunderna. Jag försöker prata men det kommer inget ljud, eller så piper jag till med ljus röst.

Kände att det var bättre att de som jag faktiskt jobbar med varje dag fick veta, så att de kan acceptera och förstå varför jag ibland är lite excentrisk.

Ja, jag tycker att det är enormt svårt att delegera. Har kontrollbehov, och det märker de som jobbar med mig. Den ena är väldigt glad och skämtsam av sig, och har (kanske med en allvarlig underton, det kan jag tyvärr inte avgöra) glatt börjat säga "Ja, mamma" till mig när jag är för tjatig och övervakar för mycket... Måste lära mig detta. Jobbar bäst själv tycker jag... men så är det ju inte egentligen, jag måste ge folk en chans att visa vad de går för och lära sig.

Är det du som är chefen på jobbet biologic?

nano skrev:Är det du som är chefen på jobbet biologic?

Jupp. Men även jag har en chef, som är stationerad tjugo mil bort.

Då tror jag tyvärr att det är orsaken till att de inte kommer med kritik, kan ju iofs även vara så att de törs säga vad de tycker o inte tycker det är något bekymmer för att det fungerat förut o inte väntar sig någon förändring i ditt sätt att vara människa o känner sig ok med det

nano skrev:Då tror jag tyvärr att det är orsaken till att de inte kommer med kritik, kan ju iofs även vara så att de törs säga vad de tycker o inte tycker det är något bekymmer för att det fungerat förut o inte väntar sig någon förändring i ditt sätt att vara människa o känner sig ok med det

Dessa personer är så öppna och rättframma att det verkligen hade förvånat mig om de agerade positiva bara för att inte förarga mig. Ingen av dem är främmande för NPF-diagnoser då de har egna erfarenheter av problematiken. Så det är verkligen inga problem på den fronten.

@biologis. Oj, då har du samma som mig, jag kan sova bort ( eller har gjort ) tvättider. Ska jag städa hemma en kväll, sover jag bort det. Istället för att träffa vänner, har jag varit hemma och sovit pga trötthet, du är inte ensam


Jag tror...att ett litet schema kunde vara bra, har du boendestöd, om jag får fråga ?
De kan isåfall, hoppas jag ordna ett schema på besök hos dig så du får in fasta rutiner.
Tar du medicin, kanske ett samtal med läkare är på sin plats om varför du är trött och
vad som bör göras...så tänker jag. Visst det kan ha med AS att göra i en del fall tror jag...obs! är ju ingen expert men tänker hur jag skulle funka bättre, via lite råd, schema
och näringsrik kost, kokt mat, vitaminer. Sen fick jag vetskapen om att när jag t.ex gick upp i vikt, inte kunde vara kvar på jobbet för mina rösthallucinationer; ta en promenad ute medans solen är uppe, iallafall försök, missar du en gång, finns alltid nästa dags möjlighet )



Lycka till !

Chrilleb skrev:@biologis. Oj, då har du samma som mig, jag kan sova bort ( eller har gjort ) tvättider. Ska jag städa hemma en kväll, sover jag bort det. Istället för att träffa vänner, har jag varit hemma och sovit pga trötthet, du är inte ensam
....
Jag tror...att ett litet schema kunde vara bra, har du boendestöd, om jag får fråga ?
De kan isåfall, hoppas jag ordna ett schema på besök hos dig så du får in fasta rutiner.
Tar du medicin, kanske ett samtal med läkare är på sin plats om varför du är trött och
vad som bör göras...så tänker jag...

Japp, så ser mina dagar också ut! Verkar vara precis samma sak. Igår kväll somnade jag 20.00 och vaknade 14.00 idag. Sedan "vaknade" jag inte ordentligt förrän vid 18-tiden, slötittade på en tv-serie dessförinnan. Sov bort hela helgen (jobbade igår på dagen) och är skitförbannad på mig själv att jag gjorde det.

Jag har inget boendestöd, men man kan nog räkna det som att min mor agerar boendestödjare för mig... Hon hjälper mig med det mesta. Skall ta upp frågan med Habiliteringen, svårt bara att förklara att man inte klarar av sitt privatliv när man klarar att jobba.

biologic skrev:[...] svårt bara att förklara att man inte klarar av sitt privatliv när man klarar att jobba.

De på habiliteringen borde förstå, har man Asperger och ett krävande arbete brukar det lätt bli problem att hinna med sig själv och sitt hem.