Hur orkar man vänta på sin utredning?
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Caligatia skrev:Tänk om jag omedvetet skriver in mig som Aspie för att åtminstone någonstans, i någon form, vara "normal". Tänk om jag undermedvetet bara letar efter en förklaring på varför jag mår/mått dåligt.
Den rädslan har jag fortfarande. Fick ändock diagnos i början av februari... Men utredningen visar svart på vitt att jag uppfyller kriterierna. Det är en process, och det tar tid att våga "lita" på att man har bedömt sig själv rätt, tror jag.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Mitt landsting har vårdgaranti (jag trodde att alla hade det). Min kontakt på psykosociala sa att det normala förfarandet är att man kallas till ett "inledande samtal" inom tre månader. Denna träff har som enda funktion att på papperet följa vårdgarantin. Sen tar det ca två år innan man har diagnosen (eller innan utredningen påbörjas på riktigt, jag minns inte riktigt hur det var).
Det verkar mer och mer som om jag har AS, iaf.
Det verkar mer och mer som om jag har AS, iaf.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Jag fick vänta för min utredning i över 2 år och sen en rad träffar under ett halvår för att färdigställa att man hade AS. Tycker att vården borde ha högre prioritet, men men :/
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
yeah skrev:Jag behövde bara vänta 6 månader.
Mjo, tror det beror på från kommun till kommun. Lite synd dock
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Dajova skrev:yeah skrev:Jag behövde bara vänta 6 månader.
Mjo, tror det beror på från kommun till kommun. Lite synd dock
Snarare landsting då det sällan är kommunerna som sköter utredningen.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Har nu fått besked om att det är 1.5 års väntetid för en utredning här, och jag har redan väntat 6 månader. Visserligen vill jag helst veta omedelbart, men det är åtminstone väldigt skönt att veta på ett ungefär hur länge jag behöver vänta. De beklagade att jag inte fått info om det tidigare.
Blev glatt överraskad av en sak iaf, tydligen räcker det med att misstanke om AS finns för att man skall få en viss hjälp (med t ex jobbsökande, strukturering av vardagen osv) i väntan på en utredning. Skall undersöka vidare exakt vad man kan få hjälp med hade jag tänkt.
Blev glatt överraskad av en sak iaf, tydligen räcker det med att misstanke om AS finns för att man skall få en viss hjälp (med t ex jobbsökande, strukturering av vardagen osv) i väntan på en utredning. Skall undersöka vidare exakt vad man kan få hjälp med hade jag tänkt.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Här är en till som väntar. Har fått veta att jag har prioriterats i kön, men väntan är ändå otroligt påfrestande.
När jag berättade om min oro för mitt boendestöd sa hon krasst att "du kan ju ändå inte påverka det nu, så det tjänar ingenting till att du oroar dig". Andra har antytt samma sak. Lätt för dem. Det är ju delvis det faktum att jag inte kan påverka som gör mig orolig.
När jag märkte hur denna väntan riskerade att bryta ner mig konstaterade jag att jag behövde ett rejält, tidskrävande distraktionsmoment. Så jag bestämde mig för att lära mig sy - på maskin Jag skulle verkligen gå in för det, utan slarv och "egna lösningar". Så jag gick till bibblan och lånade en massa böcker, registrerade mig på ett syforum (där jag har fått välbehövlig hjälp), lånade en symaskin av en anhörig och köpte några fina tyger.
Det visade sig vara en ganska bra idé. Inte så att jag har slutat oroa mig - det ska gudarna veta - men jag får små pauser i grubblandet och ältandet. Mina syprojekt är tillräckligt svåra för att jag ska tvingas fokusera och ändå inte så svåra att jag tappar sugen och ger upp. Nackdelen är att jag måste vara någorlunda pigg i huvudet, annars blir del fel. Väldigt fel...
Kanske något att testa? Jag menar inte nödvändigtvis att sy, förstås. Vad som helst som du är nyfiken på kan funka.
Jag funderar även på att börja göra aktivitetsschema igen för att få lite struktur på tillvaron. Alltså planera in saker en vecka eller ett par dagar i förväg. Det kan vara simpla saker som egentligen inte måste göras ett visst klockslag, som att ta en promenad eller kolla på en film. Jag slutade med detta för att jag tyckte att det kändes så fyrkantigt och begränsande, men nu inser jag att lite fyrkantighet kanske är precis vad jag behöver. Har du använt dig av aktivitetsschema någon gång? Om du är intresserad och vill veta mer är det bara att slänga iväg ett pm, så förklarar jag.
När jag berättade om min oro för mitt boendestöd sa hon krasst att "du kan ju ändå inte påverka det nu, så det tjänar ingenting till att du oroar dig". Andra har antytt samma sak. Lätt för dem. Det är ju delvis det faktum att jag inte kan påverka som gör mig orolig.
När jag märkte hur denna väntan riskerade att bryta ner mig konstaterade jag att jag behövde ett rejält, tidskrävande distraktionsmoment. Så jag bestämde mig för att lära mig sy - på maskin Jag skulle verkligen gå in för det, utan slarv och "egna lösningar". Så jag gick till bibblan och lånade en massa böcker, registrerade mig på ett syforum (där jag har fått välbehövlig hjälp), lånade en symaskin av en anhörig och köpte några fina tyger.
Det visade sig vara en ganska bra idé. Inte så att jag har slutat oroa mig - det ska gudarna veta - men jag får små pauser i grubblandet och ältandet. Mina syprojekt är tillräckligt svåra för att jag ska tvingas fokusera och ändå inte så svåra att jag tappar sugen och ger upp. Nackdelen är att jag måste vara någorlunda pigg i huvudet, annars blir del fel. Väldigt fel...
Kanske något att testa? Jag menar inte nödvändigtvis att sy, förstås. Vad som helst som du är nyfiken på kan funka.
Jag funderar även på att börja göra aktivitetsschema igen för att få lite struktur på tillvaron. Alltså planera in saker en vecka eller ett par dagar i förväg. Det kan vara simpla saker som egentligen inte måste göras ett visst klockslag, som att ta en promenad eller kolla på en film. Jag slutade med detta för att jag tyckte att det kändes så fyrkantigt och begränsande, men nu inser jag att lite fyrkantighet kanske är precis vad jag behöver. Har du använt dig av aktivitetsschema någon gång? Om du är intresserad och vill veta mer är det bara att slänga iväg ett pm, så förklarar jag.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
biologic skrev:Caligatia skrev:Tänk om jag omedvetet skriver in mig som Aspie för att åtminstone någonstans, i någon form, vara "normal". Tänk om jag undermedvetet bara letar efter en förklaring på varför jag mår/mått dåligt.
Den rädslan har jag fortfarande. Fick ändock diagnos i början av februari... Men utredningen visar svart på vitt att jag uppfyller kriterierna. Det är en process, och det tar tid att våga "lita" på att man har bedömt sig själv rätt, tror jag.
Känner igen mig jätteväl. Väntar som sagt på utredning och det där "tänk om"-ältandet går på repeat i mitt huvud nästan all min vakna tid.
Naturligtvis kommer en eventuell diagnos inte att förändra mig, mina svårigheter eller styrkor. Men jag är ganska säker på att den skulle förändra mitt sätt att förhålla mig till livet och inte minst till mig själv. Jag inbillar mig att jag lättare kan acceptera mig själv om jag förstår varför jag (inte) fungerar som jag gör. Att jag i olika sammanhang kan placera ribban på en nivå som är rimlig för mig - inte för "alla andra" - och slippa kraschlanda innan jag ens har hunnit ta sats.
Jag blev så otroligt lättad när jag började läsa om autismspektrumstörningar och såg pusselbitarna i mitt eget liv falla på plats. I samma stund fick jag också något att förlora. Visst, det är mitt pussel, men om någon "expert" river upp det och säger att jag har fel, så kommer jag att tro mer på honom/henne än på mig själv. Och då är jag tillbaka på ruta ett igen, där ingen förstår mig, allra minst jag själv.
Därför hoppas jag. Och därför är jag rädd.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Jo, väntan är helt olidlig... Alla jag känner som jag har snackats med om utredningen säger samma sak: "Väntar är ju alldelles för lång för en sån sak, varför är det så?".
Det jag gjorde va att engagera mig i onlinespel, som World of Warcraft (spelar det inte längre dock) och liknade sysselsättningar. Tyvärr så har man nu kommit till en punkt att man har insett att man kanske inte kan klara av lika mycket som man hade hoppats på efter man hade fått beskedet. Visst, man kan komma till en forum som denna och snacka med andra som också har samma problem, men det är individens självinsikt som har blivit fördärvat av väntan att man inte kommer längre om man inte har nån som man kan göra aktiviteter med.
Det jag gjorde va att engagera mig i onlinespel, som World of Warcraft (spelar det inte längre dock) och liknade sysselsättningar. Tyvärr så har man nu kommit till en punkt att man har insett att man kanske inte kan klara av lika mycket som man hade hoppats på efter man hade fått beskedet. Visst, man kan komma till en forum som denna och snacka med andra som också har samma problem, men det är individens självinsikt som har blivit fördärvat av väntan att man inte kommer längre om man inte har nån som man kan göra aktiviteter med.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Vet att det är lätt att säga så här efteråt men du kommer vara precis samma person efter utredningen som du är nu före. Skillnaden är att du vet och på så sätt får verktyg att jobba med för att underlätta för dig själv. Dessa verktyg finns ju redan nu så du kan testa och jämföra lite själv.
Att handarbeta är toppen som distraktion...
Att handarbeta är toppen som distraktion...
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Tack för alla svar och intressanta synpunkter (inte "bara" till mig, utan även till varandra, förstås). Jag försjunker i dataspel för att slippa grubblandet. Men kanske borde jag göra något som ger tydligare resultat, typ handarbete. Synd bara att jag är så väldigt opraktisk... Men jag kommer nog på något.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Watkins skrev:Men kanske borde jag göra något som ger tydligare resultat, typ handarbete.
Varför då? Om du gillar dataspel och det funkar som distraktion är väl det bra? Gör det som passar dig.
Watkins skrev:Synd bara att jag är så väldigt opraktisk... Men jag kommer nog på något.
Är det så att du ändå känner för handarbete? I så fall kan jag bara rekommendera dig att testa. Jag tror nog att vem som helst kan lära sig, oavsett utgångsläge. Börja med något superenkelt; sikta inte på stordåd med en gång.
Det finns många pedagogiska och roliga sidor och forum på nätet, och rätt så bra böcker på biblioteken. Själv ansåg jag mig länge vara helt värdelös på allt som hade med handarbete att göra, vilket till slut blev en självuppfyllande profetia. Sedan tog jag klivet över tröskeln i alla fall, tack vare en arbetsterapeut som var lite envis. Hon visade mig grunderna i virkning, därefter höll jag mig på basic-nivå ganska länge och trivdes med det. Nu har jag kommit vidare, men det är liksom inte svårighetsgraden som är grejen, utan det vilsamma i själva arbetet.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Vilse skrev:Varför då? Om du gillar dataspel och det funkar som distraktion är väl det bra? Gör det som passar dig.
Jag vet inte varför, men jag känner mig dum som bara konsumerar utan att producera. Sen har jag ett barn också och det kanske vore bra att kunna lära ut något, om det skulle bli aktuellt.
Vilse skrev:Själv ansåg jag mig länge vara helt värdelös på allt som hade med handarbete att göra, vilket till slut blev en självuppfyllande profetia.
Ja, det kanske vore värt att pröva. Det kan vara så att skolan har övertygat mig om jag inte kan. Till exempel avskydde jag matlagningsbiten av hemkunskapen, men som vuxen har jag börjat tycka att det kan vara roligt att laga mat om jag får följa ett recept.
Jag har den vanliga nörd/spinkis-erfarenheten av skolgymnastiken, men syslöjden var ändå mycket värre, åtminstone vad gäller svårighetsgrad. Idrotten gick åtminstone att förstå i teorin (regler och sådant), medan slöjden var obegriplig i princip hela tiden. Men jag tyckte att korsstygn var lite roligt iaf (jag gjorde ett korsstygn som tog hela tredje klass att bli klar med, medan de övriga gick vidare efter högst ett par veckor ). Tack för dina uppmuntrande ord, hsh. Det betyder mycket för mig.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Watkins skrev:Vilse skrev:Själv ansåg jag mig länge vara helt värdelös på allt som hade med handarbete att göra, vilket till slut blev en självuppfyllande profetia.
Ja, det kanske vore värt att pröva. Det kan vara så att skolan har övertygat mig om jag inte kan. Till exempel avskydde jag matlagningsbiten av hemkunskapen, men som vuxen har jag börjat tycka att det kan vara roligt att laga mat om jag får följa ett recept.
Jag har den vanliga nörd/spinkis-erfarenheten av skolgymnastiken, men syslöjden var ändå mycket värre, åtminstone vad gäller svårighetsgrad. Idrotten gick åtminstone att förstå i teorin (regler och sådant), medan slöjden var obegriplig i princip hela tiden. Men jag tyckte att korsstygn var lite roligt iaf (jag gjorde ett korsstygn som tog hela tredje klass att bli klar med, medan de övriga gick vidare efter högst ett par veckor ). Tack för dina uppmuntrande ord, hsh. Det betyder mycket för mig.
Haha, jag var likadan! Vet inte om jag ens fick något slutbetyg i slöjden (och då var jag ändå överambitiös i de teoretiska ämnena). Jag kan fortfarande komma på mig själv med att höra mina lärares dissande röster som ett eko från förr när jag håller på... Funderar på att virka små voodoodockor för att åtgärda problemet. Det är hur som helst en triumf att upptäcka att jag är fri att göra på mitt sätt, precis som jag själv vill, utan att bli bedömd.
Men du, korsstygn är perfekt! Om du tycker om själva broderandet är det väl sak samma om/när det blir färdigt? Fördelen med korsstygn är också att de är relativt oberoende av dagsformen, i alla fall för mig. När jag stickar eller virkar kan man ibland se på olika partier att "ja, här hade jag visst rätt mycket ångest" (hårt och kompakt) eller "här var jag nog rejält ofokuserad" (diverse avvikelser från mönstret) och så vidare. Korsstygnen blir som de blir. Och gör man fel är det bara att åtgärda aktuellt ställe utan att man behöver repa upp hela arbetet.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Jag fick vänta ca 1,5 år från det att remissen gått iväg, till dess att utredningen började, och ytterligare ca 8 månader innan utredningen var helt klar. Efter det fick jag vänta 3 månader på grund av semestertider innan själva uppföljningen började under ett år på NPUT, och när det året var slut så fick jag remiss till HAB, vilket tog ca 3-4 månader innan jag "kom in".
Man orkar vänta för att man sysselsätter sig med annat under tiden, läser på om sina svårigheter och försöker tänka logiskt.
Min familj är betydligt mer otålig och störd över långa väntetider än jag, så jag antar att jag har ett omänskligt tålamod gällande sådana här saker.
Man orkar vänta för att man sysselsätter sig med annat under tiden, läser på om sina svårigheter och försöker tänka logiskt.
Min familj är betydligt mer otålig och störd över långa väntetider än jag, så jag antar att jag har ett omänskligt tålamod gällande sådana här saker.
- Henkkalexi
- Inaktiv
- Inlägg: 6845
- Anslöt: 2011-05-17
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Jag fick vänta typ.... 2 år tror jag. Det var jättejobbigt i början eftersom det kändes så skönt att någon (psykfolket) äntligen hade upptäckt var skon i grund och botten rimligtvis klämde, så att säga, och så var jag tvungen att vänta precis då. . . INTE roligt. Jag ville gå till botten med det direkt.
Men efter några veckor (månader?) av ganska mycket jobbighet, så bestämde jag mig för att sluta tänka på allt som hade med AS att göra. Jag slutade vara aktiv här och jobbade jättemycket med mina svårigheter och funderingar på egen hand istället. När de sedan väl hörde av sig ett långt tag senare, hade jag nästan glömt bort att jag stod i kö
Men efter några veckor (månader?) av ganska mycket jobbighet, så bestämde jag mig för att sluta tänka på allt som hade med AS att göra. Jag slutade vara aktiv här och jobbade jättemycket med mina svårigheter och funderingar på egen hand istället. När de sedan väl hörde av sig ett långt tag senare, hade jag nästan glömt bort att jag stod i kö
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Jag fick pga av en klantskalle till läkare som tappade bort remissen lov att vänta i ett år på att ens få träffa dom på Habiliteringen här i Mora. Annars hade jag kanske fått utredningen inom ett halvår.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Vilse skrev:Men du, korsstygn är perfekt! Om du tycker om själva broderandet är det väl sak samma om/när det blir färdigt?
Jag gillar dataspel, med figurer i pixlar, dvs rutmönster. Korsstygn består av rutmönster... Det känns som om vi är något på spåren.
Jag ska göra korsstygnsbroderier av dataspelsfigurer och annat jag gillar. Om det går bra kan jag till slut försöka göra en korsstygnstavla med någon av de tecknade figurer som mitt barn tycker om!
Nu har jag kollat en del på nätet och lånat en bok om korsstygn. Jag har inte råd att skaffa material innan nästa löning, men jag har laddat ned program för mönstertillverkning och sitter och gör mönster på datorn. Nu börjar det bli lite väl OT för denna tråd, men om jag får till några broderier får jag väl lägga upp några bilder i specialintresseforumet.
Under tiden går jag genom vilka asperger-drag jag har och vilka problem de (eller rättare sagt de icke aspergeranpassade situationer jag hamnar i) skapar, så att jag kan försöka åtgärda dem. Tack för alla tips, det känns mycket bättre nu!
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Vilse skrev:biologic skrev:Caligatia skrev:Tänk om jag omedvetet skriver in mig som Aspie för att åtminstone någonstans, i någon form, vara "normal". Tänk om jag undermedvetet bara letar efter en förklaring på varför jag mår/mått dåligt.
Den rädslan har jag fortfarande. Fick ändock diagnos i början av februari... Men utredningen visar svart på vitt att jag uppfyller kriterierna. Det är en process, och det tar tid att våga "lita" på att man har bedömt sig själv rätt, tror jag.
Känner igen mig jätteväl. Väntar som sagt på utredning och det där "tänk om"-ältandet går på repeat i mitt huvud nästan all min vakna tid.
Naturligtvis kommer en eventuell diagnos inte att förändra mig, mina svårigheter eller styrkor. Men jag är ganska säker på att den skulle förändra mitt sätt att förhålla mig till livet och inte minst till mig själv. Jag inbillar mig att jag lättare kan acceptera mig själv om jag förstår varför jag (inte) fungerar som jag gör. Att jag i olika sammanhang kan placera ribban på en nivå som är rimlig för mig - inte för "alla andra" - och slippa kraschlanda innan jag ens har hunnit ta sats.
Jag blev så otroligt lättad när jag började läsa om autismspektrumstörningar och såg pusselbitarna i mitt eget liv falla på plats. I samma stund fick jag också något att förlora. Visst, det är mitt pussel, men om någon "expert" river upp det och säger att jag har fel, så kommer jag att tro mer på honom/henne än på mig själv. Och då är jag tillbaka på ruta ett igen, där ingen förstår mig, allra minst jag själv.
Därför hoppas jag. Och därför är jag rädd.
Känner igen mig mycket i det du beskriver.
Om psykologen säger att jag inte har AS så blir jag förtvivlad för då vet jag ärligt sagt inte vad som är fel med mig!
Och vad det beror på och hur jag ska leva....
AS är den enda "diagnos"/förklaring jag hittat genom 15 års livsproblem som stämmer exakt med hur mitt liv varit.
Så är det inte det enl henne så vet jag verkligen inte vad jag ska göra.... är jag då bara allmänt dålig som människa??
Och varför blev nästan allt så mycket lättare när jag fick venlafaxin för 10 år sen? Lugnare, ingen panik, livslust, normal dygnsrytm, mer socialt intresserad och pratför osv osv... men ändå svårigheter kvar..
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Alyana skrev:Känner igen mig mycket i det du beskriver.
Om psykologen säger att jag inte har AS så blir jag förtvivlad för då vet jag ärligt sagt inte vad som är fel med mig!
Och vad det beror på och hur jag ska leva....
AS är den enda "diagnos"/förklaring jag hittat genom 15 års livsproblem som stämmer exakt med hur mitt liv varit.
Så är det inte det enl henne så vet jag verkligen inte vad jag ska göra.... är jag då bara allmänt dålig som människa??
Egentligen borde man inte låta andras åsikter och bedömningar få större betydelse än ens egna. "Bara för att någon annan har en uppfattning om dig, betyder det inte att den personen har rätt, inte ens om det är en psykiater", sa en läkare (psykiater) för inte så länge sedan. Så kan jag också tänka, men bara tänka, på en intellektuell nivå. Jag kan absolut inte förankra det i känslan.
Jag försöker intala mig att jag oavsett var jag landar har lärt mig mycket om mig själv genom att lära mig om autismspektrumstörningar. Att upptäcka att jag inte är ensam (tack, forumet! ) har också stärkt mig. Jag önskar att jag kunde låta det få förbli så, även om jag inte får ett kvitto på min egen övertygelse. Tyvärr vet jag att det kan bli svårt, precis som du beskriver.
Har just börjat läsa "Innanförskap" av Gunilla Brattberg, som fick sin diagnos sent i livet. Under rubriken "Diagnospusslet" som nog är riktad främst till vårdgivare följer en lång lista som avslutas med punkterna:
* Människor kan ha grava psykiska symtom, även om de är välutbildade och utåt sett välfungerande.
* Det kan faktiskt vara så att patienten vet bäst hur hon mår.
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Vilse skrev:När jag märkte hur denna väntan riskerade att bryta ner mig konstaterade jag att jag behövde ett rejält, tidskrävande distraktionsmoment. Så jag bestämde mig för att lära mig sy - på maskin Jag skulle verkligen gå in för det, utan slarv och "egna lösningar". Så jag gick till bibblan och lånade en massa böcker, registrerade mig på ett syforum (där jag har fått välbehövlig hjälp), lånade en symaskin av en anhörig och köpte några fina tyger.
Det visade sig vara en ganska bra idé. Inte så att jag har slutat oroa mig - det ska gudarna veta - men jag får små pauser i grubblandet och ältandet. Mina syprojekt är tillräckligt svåra för att jag ska tvingas fokusera och ändå inte så svåra att jag tappar sugen och ger upp. Nackdelen är att jag måste vara någorlunda pigg i huvudet, annars blir del fel. Väldigt fel...
Kanske något att testa? Jag menar inte nödvändigtvis att sy, förstås. Vad som helst som du är nyfiken på kan funka.
När det gäller att vänta på någon utredning har jag ingen erfarenhet men jag tror ändå att det är ett jättebra projekt som gör att man upplever tiden som meningsfull. Jag har haft en del liknande projekt vid arbetslöshet eller längre sjukskrivning då jag lärt mig lite nya saker som jag inte kunnat förut. Men det kräver som sagt att man inte är alltför stressad eller har alltför mycket ångest. Då är det bättre att ägna sig åt saker som inte kräver så mycket
Vilse skrev:Jag funderar även på att börja göra aktivitetsschema igen för att få lite struktur på tillvaron. Alltså planera in saker en vecka eller ett par dagar i förväg. Det kan vara simpla saker som egentligen inte måste göras ett visst klockslag, som att ta en promenad eller kolla på en film. Jag slutade med detta för att jag tyckte att det kändes så fyrkantigt och begränsande, men nu inser jag att lite fyrkantighet kanske är precis vad jag behöver. Har du använt dig av aktivitetsschema någon gång? Om du är intresserad och vill veta mer är det bara att slänga iväg ett pm, så förklarar jag.
Jaså är det så det kallas. Jo när tidsperspektivet kortas och man inte kan se framåt flera veckor eller månader i taget är det en bra modell för att hålla sig igång under en längre sjukskrivning eller arbetslöshet. Hur dålig dag man är kan det vara tillfredsställande att planera in enstaka saker som man sedan också klarar att utföra.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10580
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Alyana skrev:
AS är den enda "diagnos"/förklaring jag hittat genom 15 års livsproblem som stämmer exakt med hur mitt liv varit.
Så är det inte det enl henne så vet jag verkligen inte vad jag ska göra.... är jag då bara allmänt dålig som människa??
Psykologer kan miljörelaterade personlighetsstörningar, psykiatrin kan (förhoppningsvis) autismspektrumstörningar. Det kan vara så att psykologen helt enkelt har fel och det går alltid att be om en andra åsikt från en annan expert. Det är också möjligt att du har AS + något annat, uppväxtrelaterat. Om då en psykolog ser den andra störningen är det möjligt att hon distraheras av denna så att hon inte märker AS-dragen.
I vilket fall som helst: Även om du inte skulle få en AS-diagnos så kan du alltid jobba med de AS-drag du har. Hoppas att det går bra och att du får vettig hjälp av vården. Ett stort lycka till!
Re: Hur orkar man vänta på sin utredning?
Watkins skrev:Alyana skrev:
AS är den enda "diagnos"/förklaring jag hittat genom 15 års livsproblem som stämmer exakt med hur mitt liv varit.
Så är det inte det enl henne så vet jag verkligen inte vad jag ska göra.... är jag då bara allmänt dålig som människa??
Psykologer kan miljörelaterade personlighetsstörningar, psykiatrin kan (förhoppningsvis) autismspektrumstörningar. Det kan vara så att psykologen helt enkelt har fel och det går alltid att be om en andra åsikt från en annan expert. Det är också möjligt att du har AS + något annat, uppväxtrelaterat. Om då en psykolog ser den andra störningen är det möjligt att hon distraheras av denna så att hon inte märker AS-dragen.
I vilket fall som helst: Även om du inte skulle få en AS-diagnos så kan du alltid jobba med de AS-drag du har. Hoppas att det går bra och att du får vettig hjälp av vården. Ett stort lycka till!
Tack.
Jag fattar bara inte hur en del kan bli diagnosticerade med AS trots att man verkligen inte ser NÅGONTING hos dem som på något sätt avviker, t ex den där kvinnan som FÖRELÄSER inför hundratals människor och babblar på och skämtar och skrattar som bara den samtidigt som hon förklarar hur det "är" att ha Asperger!
Hur (ursäkta, inget personligt)kan n få diagnos AS medan andra som har stora uppenbara problem i sitt liv och haft så alltid eller större delen av livet och som själv känner igen sig i alla symtom som stämmer in på AS och där ingen annan trolig förklaring kan hittas - inte får samma diagnos!
Jag tycker det är otäckt godtyckligt hur dessa utredningar görs och hur diagnoser ges eller inte ges....
En del verkar ju tom själva beställa och betala en privat utredning och vips har de en diagnos.
Nä antagligen vet jag för lite ändå om detta eller så är något j-t snett. Hoppas på det första..
Sen om någon t ex får utlåtande "starka AS-drag" t ex men av ngn anledning ( t ex en enda missad kriterie) ingen full AS-diagnos; men personen ifråga mår dåligt och klarar inte av livet.. vad får den människan för hjälp då???
Jo det finns många andra diagnoser/förklaringar det vet jag.
Men om man ändå uppfyller de flesta kriterierna t ex och det är det enda man själv känner igen sig till 100% i till skillnad från andra förklaringar...
Medan en del verkar tom ovanligt sociala och har lätt för sig, kanske inte ens behöver medicin, och ingte har några eg problem alls i livet - får diagnos och all rätt till förståelse och hjälp... trots att de knappast ens behöver det.
Nä jag är bara orolig och förvirrad... och rädd.
Hur ska allt bli?
Trött på att livet inte bara kan flyta på nån gång.
Återgå till Aspergare och vården