Hej alla,

Ny här och ny på detta med Aspergers. Jag har inte diagnos Aspergers men däremot diagnostiserats med ADD, GAD och social fobi. Känner dock igen i stort sett allt på diagnosen för Aspergers och tänkte att här på detta forum lär finnas andra som har liknande problem som mig själv.

Det jag har problem med är andra människor. Jag har alltid haft problem med andra människor och har alltid haft väldigt svårt att skaffa och behålla kompisar. Jag har märkt att jag har väldigt annorlunda tänkesätt och jag har alltid blivit lurad och förlöjligad. Jag förstår inte skämt eller när någon hånar en eller försöker göra sig rolig över en. Vilket gjort mig till ett klockrent mobboffer som man kan driva med. Jag har heller aldrig varit bra på småprat/kallprat, utan avskyr verkligen att fråga om hur helgen varit och hur det går för kollegans ungar på dagis. Jag fattar liksom inte vad jag ska säga och jag bryr mig ärligt talat inte heller.

Även nu i vuxen ålder har jag problem på jobbet med att förstå skämt. Jag har berättat för mina arbetskamrater att jag inte förstår när man skämtar, om man inte säger efteråt att det är på skoj. Men det enda jag får höra då är att "det måste jag väl förstå för jag är väl inte helt trög heller". Inte roligt att höra. Det tar mycket av min energi som gör mig ännu mer trött i min ADD-problematik.

På jobb har det skett olika grejer som gjort att jag fått se rolig ut, för att jag varit den enda som inte förstått när man skämtat.

Hur fasiken gör man egentligen?
Om någon säger något konstigt brukar jag fråga om personen skojar eller är allvarlig. Men då blir det alltid att även om personen skojar, säger den att den menar allvar och så tror jag ju på det. Sedan visar det sig att personen trots allt skojade och då står jag där och blir utskrattad för att folk tror att jag fattade. Fast jag förklarat att jag inte gör det.

Jag har liksom inte lust att gå ut med på hela arbetsplatsen på 100 pers att säga att jag har ADD och misstänker jag har Aspergers. Jag tycker folk ska skita i vad jag har och bara låta mig vara i fred! Men eftersom jag är så rolig att ge sig på, är jag ett klockrent offer för folk som har tråkiga liv själva, eller något.

Likadant om man är på någon social tillställning eller snackar med någon och den berättar något utan att berätta allt, så fattar alltid alla andra poängen och börjar skatta eller liknande. Jag gör det aldrig, utan jag står som ett fån och väntar på att personen ska komma till punkt. Och så undrar folk om jag är trög för att jag inte förstår, för det var ju "så tydligt".

Hur gör ni?
Hur ska man egentligen göra när man inte förstår dolda budskap, sarkasm, skämt, osv.? Jag känner mig totalt handikappad!

Önskar er en god helg!

/Tashi

Se på tv-serier, sitcoms, dokusåpor etc en masse och analysera det mänskliga spelet.

Tashi skrev:
Hur fasiken gör man egentligen?
Om någon säger något konstigt brukar jag fråga om personen skojar eller är allvarlig. Men då blir det alltid att även om personen skojar, säger den att den menar allvar och så tror jag ju på det. Sedan visar det sig att personen trots allt skojade och då står jag där och blir utskrattad för att folk tror att jag fattade. Fast jag förklarat att jag inte gör det.

Inte lätt att lösa. Folk gör så och det går inte alltid veta om det är skämt eller allvar. Att informera om dina problem kommer bara delvis att lösa det även om du har arbetskamrater som tar det hela till sig. Det är tyvärr svårt att kräva att folk ska ändra en stor del av sin kommunikation för att en person med "sjukdomar" inte förstår. Det här att skämta och vara ironisk är en del av mångas kommunikation, det kan delvis vara ett sätt att säga saker man inte kan säga rakt ut. Folk kan säga saker som framstår som ett skämt men som delvis är sanna för att det inte är passande att säga sanningen rakt ut.

Hej Tashi, och varmt välkommen till forumet!!

Jag har delvis samma problematik som du. Några i min klass när jag gick i början av mellanstadiumet försökte mobba mig, men jag visade att jag inte brydde mig, tänkte "du måste tydligen mobba andra för att må bra. Jag klarar mig utan dig", och det dröjde inte länge förrän de slutade, när de märkte att jag inte lät mig påverkas som de trodde att jag skulle.

Det finns ett par tillfällen då jag på grund av min autism (min diagnos lyder Aspergers syndrom med inslag av DAMP). En dag, för många år sedan, hade jag varit och hälsat på en kompis i samma stad som jag då bodde i, ganska sent på kvällen, och klockan hade hunnit bli 21:30, och då sade han "nu kör jag hem dig". Jag tolkade det som att han skulle skjutsa hem mig med sin bil, men det han menade var att jag skulle gå min väg eftersom han skulle lägga sig.

Nästa tillfälle var då jag och en bekant var inne i ett bokantikvariat. Jag var och är intresserad av stads- och byggnadshistoria, och jag hade plockat åt mig en hög med böcker om historia om staden jag flyttat till, och då sade hon "lämna kvar lite åt oss andra", på snällt skämt, men det jag förstod jag inte, så jag funderade en liten stund på att lägga tillbaka några av böckerna.

Jag har dessutom självdiagnostiserat selektiv mutism, social fobi och "bakvänd" överkännslighet för ljud och för fysisk beröring.

Ja hur fan gör man? Och hur ska man kunna förklara det? Väldigt bra men väldigt svår fråga.
Man liksom bara känner och hör det på dom och ser på deras min och kroppspråk vad dom menar, kan inte förklara det tyvärr. Jag har själv inga större problem med sarkasm och ironi och sånt. Däremot underförstådda meningar och sånt tycker jag är lite knepigt, varför säger man inte exakt precis allt som man menar?

Finns inte någon läkare som är expert på kroppspråk, signaler och allt sånt där som skulle kunna hjälpa dig att lära tolka sånt?

Finns det någon på jobbet som du känner särskilt stort förtroende för? Jag menar du behöver ju inte berätta om dina svårigheter och din diagnos för alla utan bara den(dom) som du känner dig allra närmast. På så sätt skulle du kunna ha nån som du känner dig mera på säker mark med.

Jag "tänker högt" här bara men hoppas det är till nån hjälp.

Har också problem med sarkasm, ironi och underförstådda budskap.
Ett bra knep kan vara att inte visa att du inte förstår, vissa människor har typ som hobby att jävlas med follk som inte förstår dessa knepigheter, försök om möjligt att skita i dessa människor.
Om det finns någon eller några bra kollegor på ditt jobb så snacka med den/dom, berätta om dina problem och be om att få förklarat vad dessa skämt betyder.
Oavslutade meningar är det bara att skita i att grubbla på, vill folk inte berätta hela storyn så är det deras problem och då kan dom inte räkna med full respons från alla.
Tyvärr upplever jag det som att Sverige mer än andra länder har ett väldigt cyniskt socialt klimat, folk är kyliga och ovänliga men då man inte längre kan vara korthuggen och misstänksam som förr i tiden så blir det så att man drar idiotskämt istället för att få folk att känna sej osäkra. I vissa kompiskretsar och på vissa jobb finns det dessutom interna skämtkulturer och sånt, vilket gör det hela ännu knepigare.

Något som jag har en del problem med är när folk frågar mig något och så avslutar frågan med "eller...?". Visst förstår jag att man "brukar" uttrycka sig så, men jag väntar trots det ändå på att det ska komma något alternativ till första frågan.

Jag har också stora problem med ironi sarkasm skämt överhuvudtaget. När jag var i Italien så var jag där med vänner och dom sa att när solen är röd så blir det jordens undergång och den var röd också. Jag blev rädd för att jag trodde att dom menade allvar. Jag frågade dom om det var ett skämt och dom nekade till detta vilket gjorde att jag fick panik. Sen så skrattade dom för att jag inte förstod att det var ett skämt inte kul.

Man kan nog upptäcka ironier genom att lyssna på tonläget och hurvida påståendet är rimligt. I övrigt undvik sociala situationer där ironier kan användas.

Ett belysande exempel är när tidningen New York Times 1920 förlöjligade Goddards påstående om rymdflygning med t.ex raketer. Vilket man fick erkänna var fel 1969 då astronauter landade på månen. Så vad som är en sarkasm "Åka till månen? haha" beror också på vilken kunskapshorisont man besitter.

Tack så mycket alla för era knep och tricks. Vad fina ni är!

Härligt forum verkar detta vara, äntligen människor som förstår! Jag känner mig helt stärkt av era fina inlägg och era tankar.

Fortsätt skriv hur ni tänker och agerar, vilka era knep är. Jag läser och läser vad alla skriver

Jag ta nästan uteslutande hjälp av tongången i rösten!

Det är dock inte alltid en säker metod då jag ändå missar sarkasmen relativt ofta eller tror att något är sarkastiskt då det inte är det! Men det sitter mer naturligt när man har gjort det ett tag!

Jag tror också mycket på det som Krigarsjäl skrivit - att du kan ta stor hjälp från diverse tv-serier!

Det var genom en klasskompis som gillade att dra extremt grovt ironiska kommentarer med övertydligt fel röst som jag började lära mej detta med ironi. T.ex om en annan klasskompis hade suttit uppe till kl 03 på morgonen och lirat dataspel natten innan ett prov kunde han säga "mmm det där var ju jä...bra, värsta uppladdningen att köra dataspel halva natten innan provet" samtidigt som han lät väldigt upprörd.

En annan sak jag lärt mej ang. röster och ironi är att om folk säger en väldigt läskig/tråkig/jobbig sak helt lugnt så är det oftast på skoj. Ingen normal människa skulle logsikt sett helt lugnt konstatera "om solen är röd går jorden under" utan människan skulle vara skräckslagen varje soluppgång och solnedgång för att solen skulle vara röd om detta nu indikerade världens undergång.

Något annat du kan göra är att prata med din chef, om det är en vettig person.

Det är faktiskt chefens sak att på ett smidigt sätt stötta dig tex i att slippa bli utsatt för skämt (särskilt som du sagt ifrån så tydligt) när du inte mår bra av det!

Taskiga jobbkompisar ska man inte behöva stå ut med!