Först och främst: jag gillar verkligen min psykolog. Han är otroligt konkret, lugn och har humor, så jag är mer än nöjd med honom.

Igår sade han till mig att jag tenderar att vara väldigt hänsynsfull, och det gjorde mig förvirrad. Han menade att jag var snabb med att stiga åt sidan om andra hade behov, att jag var väldigt förstående och tillmötesgående ex. när han fick ställa in ett möte med mig när han var sjuk.

Jag har aldrig tänkt på det tidigare, och han menade att även om det förstås var bra för honom att få ett sådant bemötande, så undrade han om det sättet att bemöta andra människor kan ställa till problem för mig.

Sammanfattningsvis: jag öppnar tydligen upp för människor som kan vilja "prata av sig", utan att jag själv förstår det.

I min värld, så kommunicerar man inte med andra utan ett konkret syfte. Min reflex är alltså att "det måste finnas en orsak till varför psykologen sade att han var sjuk" och jag antar att min gamla yrkesreflex från vården sitter i: man frågar hur det är med personen.

Det jag funderar över är om det här beteende är vanligt för oss med AS? Jag tänker inte på mig själv som något jävla helgon, det där beteendet är något som sitter i ryggmärgen på mig utan att jag tänker på det.

Henkkalexi skrev:Det jag funderar över är om det här beteende är vanligt för oss med AS? Jag tänker inte på mig själv som något jävla helgon, det där beteendet är något som sitter i ryggmärgen på mig utan att jag tänker på det.

Jag är precis likadan. Jag håller tex upp dörrar åt damer och allt möjligt skumt från 1800-talet.

Henkkalexi skrev:Han menade att jag var snabb med att stiga åt sidan om andra hade behov

För övrigt är det väl bra att man aktar sig när andra ska skita.

Henkkalexi skrev:Han menade att jag var snabb med att stiga åt sidan om andra hade behov,

Det stämmer in på mig. Att jag håller på att rasa ihop spelar ingen roll utan behöver en vän prata så kan jag va till hands 24 timmar om det behövs.

Henkkalexi skrev:I min värld, så kommunicerar man inte med andra utan ett konkret syfte. Min reflex är alltså att "det måste finnas en orsak till varför psykologen sade att han var sjuk" och jag antar att min gamla yrkesreflex från vården sitter i: man frågar hur det är med personen.

Beror väl på vad psykeplågen träffar för andra personer. Är alla andra en hög narcissister eller självskadande borderlinepersoner eller andra dubbel- och trippeldiagnoser så är det nog sällsynt att en patient frågar henom hur hen mår. Skulle gjort likadant. Det är väl bara vanligt hyfs: man frågar lite stillsamt om det känns bättre nu efter sjukdomen. Typ.

Henkkalexi skrev:Det jag funderar över är om det här beteende är vanligt för oss med AS? Jag tänker inte på mig själv som något jävla helgon, det där beteendet är något som sitter i ryggmärgen på mig utan att jag tänker på det.

Jag har svårt att tänka mej det. Isåfall skulle ju typ ALLA andra vara självupptagna töntar. Som sagt. Det är nog troligare att om man träffar många med svåra problem så blir en förhållandevis normal person som du ett litet ljus i mörkret.

Henkkalexi skrev:Jag har aldrig tänkt på det tidigare, och han menade att även om det förstås var bra för honom att få ett sådant bemötande, så undrade han om det sättet att bemöta andra människor kan ställa till problem för mig.

Har ingen aning om ifall detta kan kopplas till AS, men det blir ju inte mindre viktigt för det.

Frågan är hur du ser på saken. Tror du att det innebär problem för dig? Skulle du må bättre av att ge dig själv och dina behov mer plats?

En terapeut kallade mig en gång för "amöboid" eftersom jag hela tiden formar mig efter (vad jag tror är) andras behov och önskningar. Även för mig är det en sorts ryggmärgsbeteende, men det betyder ju inte att det är oproblematiskt. Jag kan med lite perspektiv se att mina själsliga haverier ofta följer på en situation där jag anpassat mig eller "offrat" mig för någon annan utan att ens märka det. Det är svårt att ändra på eftersom jag inte vet hur jag skulle kunna agera annorlunda. Hur gör man till exempel när man inte lyssnar på någon som behöver prata av sig?

Vilse skrev:Hur gör man till exempel när man inte lyssnar på någon som behöver prata av sig?

Man kan säga att man inte har tid. Eller kan man be dom att dra åt h-vete.

Men med Asperger i hjärnan så hm... är det riktigt svårt att göra så.

Henkkalexi, jag har uppfattat dig ungefär som jag själv är, med ett ganska omfattande "moderskomplex" som vill ta hand om, skydda och hjälpa alla som far illa. Jag tror att det är något man föds med och utvecklar med ålder och insikter. En livsläxa är: Vem hjälper hjälparen? (Tänk på dig själv med!)

Tror det är ovanligt att intressera sig hur en psykolog mår (mer än hälsningsfrasen) om man betalar för tiden. Går staten emellan så finns det ju sådan över dock. Hade en psykolog börjat prata om sig själv så hade jag nog trott att de försökte säga något "mellan raderna".

Parvlon skrev:Tror det är ovanligt att intressera sig hur en psykolog mår (mer än hälsningsfrasen) om man betalar för tiden.

Möjligt. Men som jag ser det är ju även psykologen människa, som kan bli bajsnödig som alla andra - eller sjuk som alla andra. Och då är det väl bara hyfs att bemöta denne som alla andra. Man pratar ju trots allt om rätt invecklade saker om sej själv men att någon gång uppmärksamma psykologen som människa med sina egna behov tycker jag bara är naturligt.

weasley skrev:Möjligt. Men som jag ser det är ju även psykologen människa, som kan bli bajsnödig som alla andra - eller sjuk som alla andra. Och då är det väl bara hyfs att bemöta denne som alla andra. Man pratar ju trots allt om rätt invecklade saker om sej själv men att någon gång uppmärksamma psykologen som människa med sina egna behov tycker jag bara är naturligt.

Visst, men jag brukar inte fråga hur folk mår. Senaste personen (barndomskompis som jag inte träffar ofta) jag inte gjorde det till tog livet av sig några dagar efteråt så håller på att bättra mig.

Parvlon skrev:Visst, men jag brukar inte fråga hur folk mår. Senaste personen (barndomskompis som jag inte träffar ofta) jag inte gjorde det till tog livet av sig några dagar efteråt så håller på att bättra mig.

Ajdå. Frågan är om den som tog livet av sej hade vågat berätta sanningen. Jag hoppas det. Men vad hade du gjort då? Vad hade du gjort med vetskapen om att personen funderade på att ta sitt liv?

Nåja, själv har jag också frågat min psykolog hur han mår. Har tom erbjudit alvedon när han var snuvig. Jag tycker att andra ska må bra. Och alvedon är ju ett lätt sätt att få en snuvig psykolog att känna lite mindre huvudvärk.

weasley skrev:

Parvlon skrev:Visst, men jag brukar inte fråga hur folk mår. Senaste personen (barndomskompis som jag inte träffar ofta) jag inte gjorde det till tog livet av sig några dagar efteråt så håller på att bättra mig.

Ajdå. Frågan är om den som tog livet av sej hade vågat berätta sanningen. Jag hoppas det. Men vad hade du gjort då? Vad hade du gjort med vetskapen om att personen funderade på att ta sitt liv?

För det första hade jag inget speciellt för mig men eftersom de festade på en torsdag så drog jag hem istället och kanske hade haft nån annan anledning annars.. Det jag stör mig på är att jag tycker att personen verkade positiv på senare tid, som en stor ansträngning. Kunde anmält till psyk såklart men sånt är svårt att veta vad jag hade gjort om jag förstått.

weasley skrev:Nåja, själv har jag också frågat min psykolog hur han mår. Har tom erbjudit alvedon när han var snuvig. Jag tycker att andra ska må bra. Och alvedon är ju ett lätt sätt att få en snuvig psykolog att känna lite mindre huvudvärk.

Låter snällt, iallafall från en som tror på piller.

Känner igen mig en del, även om jag tror att du är lite yrkesskadad också, Henkkalexi.

Sådant beteende kan ha många olika medfödda och socialt skapade orsaker, t ex att man är äldsta syskonet; har tvingats ta vuxenansvar för tidigt; har dåligt självförtroende och vill vara till lags; är naturligt omtänksam/välvillig och har lättare att tänka på andra innan man tänker på sig själv etc. Säkert kan även AS spela in.

I ditt fall skulle jag inte gissa på dåligt självförtroende.

kullan skrev:

Henkkalexi skrev:Han menade att jag var snabb med att stiga åt sidan om andra hade behov,

Det stämmer in på mig. Att jag håller på att rasa ihop spelar ingen roll utan behöver en vän prata så kan jag va till hands 24 timmar om det behövs.

Helt ärligt, kullan, så är det nog inte den bild jag har fått av dig alls. Jag har hela tiden upplevt dig som en mycket självcentrerad person, utifrån det du skriver i trådarna...

Henkkalexi skrev:

kullan skrev:

Henkkalexi skrev:Han menade att jag var snabb med att stiga åt sidan om andra hade behov,

Det stämmer in på mig. Att jag håller på att rasa ihop spelar ingen roll utan behöver en vän prata så kan jag va till hands 24 timmar om det behövs.

Helt ärligt, kullan, så är det nog inte den bild jag har fått av dig alls. Jag har hela tiden upplevt dig som en mycket självcentrerad person, utifrån det du skriver i trådarna...

Möjligt men jag har lättare att hjälpa andra än att hjälpa mig själv.

weasley skrev:Skulle gjort likadant. Det är väl bara vanligt hyfs: man frågar lite stillsamt om det känns bättre nu efter sjukdomen. Typ.

Exakt så jag tänker. Vanligt, normalt folkvett... Jag är glad över att jag inte är psykolog.

Henkkalexi skrev:Det jag funderar över är om det här beteende är vanligt för oss med AS? Jag tänker inte på mig själv som något jävla helgon, det där beteendet är något som sitter i ryggmärgen på mig utan att jag tänker på det.

weasley skrev:Jag har svårt att tänka mej det. Isåfall skulle ju typ ALLA andra vara självupptagna töntar. Som sagt. Det är nog troligare att om man träffar många med svåra problem så blir en förhållandevis normal person som du ett litet ljus i mörkret.

Jag blev mest förvirrad över att han ens tog upp saken, för jag har själv aldrig reflekterat över det. Jag kan inte ens tänka mig att mitt eller andras beteende där har med självupptagenhet att göra, utan kanske att jag fått det med modersmjölken, medan jag däremot INTE fått "titta andra i ögonen" och vice versa.

treeman skrev:

Vilse skrev:Hur gör man till exempel när man inte lyssnar på någon som behöver prata av sig?

Man kan säga att man inte har tid. Eller kan man be dom att dra åt h-vete.

Men med Asperger i hjärnan så hm... är det riktigt svårt att göra så.

Just den biten är VÄLDIGT svår för mig. Jag har inget mellanläge, utan antingen låter jag personen prata av sig, eller så säger jag åt vederbörande att jag skiter i henom.

Iridia skrev:Känner igen mig en del, även om jag tror att du är lite yrkesskadad också, Henkkalexi.

Sådant beteende kan ha många olika medfödda och socialt skapade orsaker, t ex att man är äldsta syskonet; har tvingats ta vuxenansvar för tidigt; har dåligt självförtroende och vill vara till lags; är naturligt omtänksam/välvillig och har lättare att tänka på andra innan man tänker på sig själv etc. Säkert kan även AS spela in.

I ditt fall skulle jag inte gissa på dåligt självförtroende.

Är ju ingen här förutom Thurizas som känner mig, så det blir nog svårt för resten av er att gissa er till hur mitt självförtroende ser ut.

OK. Är det något av de andra förslagen du känner igen dig i? Var du äldsta syskonet t ex?

Henkkalexi skrev:Igår sade han till mig att jag tenderar att vara väldigt hänsynsfull, och det gjorde mig förvirrad. Han menade att jag var snabb med att stiga åt sidan om andra hade behov, att jag var väldigt förstående och tillmötesgående ex. när han fick ställa in ett möte med mig när han var sjuk.

Låter exakt som mig oxå, bryr mig jättemycket om andra och försöker hjälpa alla andra och glömmer bort mig själv litegran nånting jag försöker jobba på och inse att jag oxå har rätt till hjälp.

Iridia skrev:OK. Är det något av de andra förslagen du känner igen dig i? Var du äldsta syskonet t ex?

Nope. Jag är mellanbarn.
Kan säkert vara en yrkesskada av något slag... Jag är mer van vid vårdarrollen än patientrollen och jag tycker genuint synd om bra vårdpersonal som möter egoistiska, krävande och/eller elaka patienter eftersom jag vet hur mycket energi sådana möten tar...

kullan skrev:
Det stämmer in på mig. Att jag håller på att rasa ihop spelar ingen roll utan behöver en vän prata så kan jag va till hands 24 timmar om det behövs.

henkkalexi skrev:Helt ärligt, kullan, så är det nog inte den bild jag har fått av dig alls. Jag har hela tiden upplevt dig som en mycket självcentrerad person, utifrån det du skriver i trådarna...

kullan skrev:Möjligt men jag har lättare att hjälpa andra än att hjälpa mig själv.

Kan du ge något konkret exempel på det, för jag har inte mött den sidan av dig här.

En kompis till mig skulle va ensam i drygt en vecka. Jag kunde inte komma till henne utan jag satt och chattade med henne hela dagarna på MSN för att hon inte skulle känna sig ensam.

Inte vet jag hur du tolkar det.

Hermione´s ord kunde lika gärna varit mina så därför citerar jag:

Hermione skrev:Henkkalexi, jag har uppfattat dig ungefär som jag själv är, med ett ganska omfattande "moderskomplex" som vill ta hand om, skydda och hjälpa alla som far illa. Jag tror att det är något man föds med och utvecklar med ålder och insikter. En livsläxa är: Vem hjälper hjälparen? (Tänk på dig själv med!)

Jag tycker själv att det är bra att kunna vara bra på att "känna av & ta hand om andra", men visst förstår jag att jag samtidigt kan ha tagit/tar skada av att ständigt sätta andra främst.
Ett förbaskat dilemma det där, och också ett av alla mina problem jag kämpar med att försöka reda ut/hantera.
Min första psykolog brukade köra med frasen "Vem ska trösta knyttet?"
Tja, jag vet inte, men jag har idag iaf kommit så långt att jag förstår att även jag behöver en jäkligt massa tröst.
Ett litet steg i taget...

Ta hand om dig, Henka! (hoppas det är ok med smeknamn?)