Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och har varit det tidigare i perioder. Varje gång jag blir det så får jag bättre insikt om varför osv, men sen verkar det som att jag glömmer bort allt! Har läst många självhjälpsböcker och jag tycker alltid att det som skrivs är genialt. Det känns som jag fått nya insikter osv, men det enda sätt för mig att ta lärdom av det jag har läst är att läsa boken om och om igen. För även om jag förstår precis vad som står så kan jag inte omvandla det i praktiken. Är det såhär personer med AS:s känslominne fungerar (eller inte fungerar)? Att upplevelser eller erfarenheter som har att göra med känslor fastnar inte i vårat minne, eller så kan vi inte plocka fram det när det behövs?

För mig tar det längre tid än för andra (normalstörda ) att förstå sådant som har med känslor/subtila signaler etc att göra. Oftast kan jag komma på det själv om jag får fundera en stund men det kommer inte automatiskt. För de andra delarna av mitt minne verkar ju funka mer eller mindre bra, så jag är inte bara "allmänt trög" eller så.

Ett tag trodde jag det var så att känslor/subtila signaler etc tar längre tid för oss att förstå, exempelvis på nedsatthet i kopplingen till/funktionen i våra känslominnen. Men numera inte lika säker längre.

Att vi ibland verkar lite stela och analyserade, som att vi liksom fastnar och står och funderar febrilt på något utan att kunna "komma loss" (vilket ofta skapar osäkerhet i omgivningen), kan lätta tolkas som att vi inte förstår. Men jag tror snarare att det kan vara att vi analyserar ett steg längre och djupare än medelmänniskan, som obekymrat skakar av sig och går vidare. Det kan också vara att vi är så förbluffade över alla märkliga och halvpuckade beteenden och uttalanden vi möter att vi helt enkelt står och funderar på om vi drömmer eller är vakna.

Jag tror att många känslor filtreras bort med automatik av de som inte har Asperger och de övriga hanteras av automatiska processer, hos oss med diagnosen däremot är det mer en intellektuell process, kanske inte för alla känslor, men för en hel del.

barracuber skrev:Ett tag trodde jag det var så att känslor/subtila signaler etc tar längre tid för oss att förstå, exempelvis på nedsatthet i kopplingen till/funktionen i våra känslominnen. Men numera inte lika säker längre.

Att vi ibland verkar lite stela och analyserade, som att vi liksom fastnar och står och funderar febrilt på något utan att kunna "komma loss" (vilket ofta skapar osäkerhet i omgivningen), kan lätta tolkas som att vi inte förstår. Men jag tror snarare att det kan vara att vi analyserar ett steg längre och djupare än medelmänniskan, som obekymrat skakar av sig och går vidare. Det kan också vara att vi är så förbluffade över alla märkliga och halvpuckade beteenden och uttalanden vi möter att vi helt enkelt står och funderar på om vi drömmer eller är
vakna.

Intressant tanke.

Finns säkert många varianter på "aspie's" men en del är nog av den tröga sorten. Helt klart är det iaf att
hjärnan fungerar på ett annat sätt. Ett annat sätt att tänka?

Alternativa kopplingar jämfört med NT's...

Miche skrev:Alternativa kopplingar jämfört med NT's...

Exakt.

Jag tror du är inne på något vad gäller det där att känslominnet kanske fungerar annorlunda hos AS-personer, och att känsloerfarenheter etc liksom inte fastnar och finns tillgängliga nästa gång en liknande situation uppstår. Jag känner igen det.

Vet någon om någon litteratur etc som tar upp just detta med känslominnet och AS?

Jo, att som göra ingenting kan få så mycket att förändras är rätt lustigt. Tror det ofta har med att göra ansiktsuttryck och att möta andras blickar.

Angående kunskap så ofta när jag läser nya saker får jag en (alltid positivt) känsla av att förstå något, om jag använt hjärnan och kunnat applicera det på något mer verkligt än en text. Att läsa om hur man mår bättre när man dåligt brukar jag dock inte göra men det borde vara samma där. Sen är varje situation unik.

Syrenlila skrev:Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom och har varit det tidigare i perioder. Varje gång jag blir det så får jag bättre insikt om varför osv, men sen verkar det som att jag glömmer bort allt! Har läst många självhjälpsböcker och jag tycker alltid att det som skrivs är genialt. Det känns som jag fått nya insikter osv, men det enda sätt för mig att ta lärdom av det jag har läst är att läsa boken om och om igen. För även om jag förstår precis vad som står så kan jag inte omvandla det i praktiken. Är det såhär personer med AS:s känslominne fungerar (eller inte fungerar)? Att upplevelser eller erfarenheter som har att göra med känslor fastnar inte i vårat minne, eller så kan vi inte plocka fram det när det behövs?

Känner igen det och tycker hypotesen verkar rimlig.

Jag läste också alla möjliga böcker när jag var yngre för att försöka förstå mig själv och omvärlden bättre. Allt från etiketts- och självhjälpsböcker till böcker om kroppsspråk, kommunikation, relationer mm. Och precis som du fattade jag precis när jag läste, men sedan i verkliga situationer så var allting som bortblåst.

Och jag använder oftast inte heller känslorna i sociala situationer utan improviserar så gott jag kan ändå.