Jag undrar - hur gör ni för att ha en bra relation med eran partner?- Behovet av egen tid?

Jag har varit gift nu i två år, har fått två barn på den tiden. Och har redan fått stora äktenskapsproblem, min fru känner sig inte älskad - och jag känner mig "kvävd", kommunikationsproblem m.m.

Nu ska vi pröva att leva särbo några dagar i veckan (måste dock först hitta nånstans att bo dessa dagar), för att se om detta kan underlätta vår relation.

Hur gör ni som är gifta eller lever sambo för att ha en bra relation med eran partner?

- kanske lite dumma frågor, men jag är ute efter tips.

Gissningsvis är ni båda rätt sönderarbetade av två barn på två år, det är nog en anledning.

Tyvärr har jag inga goda råd. Jag misslyckades ju själv med mina barns far.

Ja, två barn på två år är rätt så jobbigt. Vi fick våra med 15 månaders mellanrum, och båda hade tremånaders kolik. Det blev inte mycket tid över. Jag tror att ett bra tips är att få barnen som specialintresse. Jag är lite tveksam till er lösning med halvt särbo. Vem ska ha barnen under tiden som ni är särbo? Låter oxå lite konstigt att din hustru klagar på er relation när ni har två småbarn. Rimligen borde hennes fokus ligga på barnen, inte er relation.

Ifall detta med att vara särbo innebär att din hustru kommer att bli eller känna sig mer ensam med ansvaret för barnen finns det en stor risk för att det bidrar till att ni glider ännu mer ifrån varandra.

Vi klarar det bra, nu. Före min diagnos var det bråk och missförstånd. Nu är det förståelse och vi pratar mycket med varandra.

Jag har varit sambo med två kvinnor i mitt liv. Den ena var jag sambo med i 11 år. Det gick smidigt och kändes hur naturligt som helst. Jag trivs verkligen med att dela mitt hem med en kvinna. Det är gulligt och man kan göra saker för den andra.

Det verkar som om många med Asperger finns sambogrejen rätt jobbig.

Saker jag hört från andra med Asperger:
Man ska ta "hänsyn" till den andra, vilket upplevs som jobbigt.
Man kan inte få allt precis som man själv vill då, vilket upplevs som jobbigt.
Man får inte tillräckligt med eremit-tid, vilket upplevs som jobbigt.
Bla bla bla...

Vad tycker ni om att bo sambo med en partner (sexuellt förhållande)?

Jag tycker det är himmelriket.

Hej!

Jag och har ett förhållande med en kille.
Han jobbar på annan ort dvs sover hos mig 5 dagar i veckan.

Dom dagarna han inte är hos mig känns det tomt men när vi väl träffas så kan det ibland kännas lite intensivt dvs jag känner att jag inte får tillräckligt med utrymme för det som jag vill göra.

Men utan min kille så skulle jag känna mig väldigt ensam och jag tycker om honom väldigt mycket!

Jag är kluven till det. Å ena sidan vill jag ju träffas och det är svårare om man inte bor ihop, speciellt som jag har så mycket att göra med barnen osv. Å andra sidan behöver jag vara själv väldigt mycket, har väldigt starka behov vad gäller hur saker ska göras och blir stressad av att behöva anpassa mig under längre perioder. Ju mer jag behöver anpassa mig, ju mer drar jag mig undan och utrymmet runt mig krymper. Egentligen är jag nog inte skapt för samboskap, men det betyder ju inte att jag inte kan försöka min egen variant.

Önskar jag hade fattat det för tio år sen, det hade nog besparat mig en hel del problem.

blue30 skrev:Dom dagarna han inte är hos mig känns det tomt men när vi väl träffas så kan det ibland kännas lite intensivt dvs jag känner att jag inte får tillräckligt med utrymme för det som jag vill göra.

Man kan ju påpeka att man behöver egen tid och vara ensam i ett rum tex.

Angelic Fruitcake skrev:Ju mer jag behöver anpassa mig, ju mer drar jag mig undan och utrymmet runt mig krymper.

Du skulle vara "toffel" som jag är. Jag älskar att anpassa mig efter andra. Skiter i mig själv. Det är jättejättekul. Var ju ihop med trémula, från forumet, som bodde i T*** i 6 månader. Vi hade 50% sambo-avtal hehe. Jag pendlade dit och var där 3 dagar sen åkte jag hem och var hemma nån dag sen åkte jag tillbaka. Det är därför jag varit i T*** 23.052 gånger. Har aldrig åkt oftare "till" nån stad typ. Sen flyttade hon, så då bytte jag ort att pendla till.


Den jag bodde med i 11 år hade inte Asperger så vi bodde konstant ihop i 11 år. Fast jag var sjukt mycket toffel då också. Diskade, städade, tvättade och bla bla bla. LOL

Angelic Fruitcake skrev:Egentligen är jag nog inte skapt för samboskap, men det betyder ju inte att jag inte kan försöka min egen variant.

Det finns ju alla möjliga "varianter". Det går att kompromissa fram nåt som passar en oftast.

Jag har tyvärr inga egna erfarenheter men jag hoppas kunna få någon gång.

Jag trivs jättebra med min sambo och jag tycker om att bo med honom. Jag klarar inte av att bo ensam. Jag blir jättekonstig när jag är ensam, speciellt om jag är ensam i 8 dagar (vilket, som tur är, bara hänt en enda gång!). Jag är inte van vid att vara ensam i över ett dygn och därför blir det kaos om jag hamnar i en sådan situation. Den näst längsta tiden jag har varit ensam var 4 dagar. Det var hemskt. Jag blir extra paranoid när jag är ensam. Första gången jag var ensam i över ett dygn var förra året. Innan dess hade jag aldrig varit ensam i mer än 8 timmar.

Jag trivs bra med min sambo, för vi är väldigt lika i våra personligheter och passar därmed bra ihop. Jag känner inte att jag måste försöka anpassa mig eller bete mig på något speciellt sätt (vilket ändå inte skulle fungera bra, enligt tidigare erfarenheter). Jag beter mig som mig själv och jag tror att även min man beter sig som sig själv. Så måste det vara. Att försöka anpassa sig blir kaos. Jag tycker inte om kaos. I vissa tidigare förhållanden har jag försökt bete mig annorlunda (passa in, helt enkelt) vilket resulterade i att jag inte vågade prata särskilt mycket. Sådant känns inte bra. I andra förhållanden har jag betett mig som mig själv, men har som följd av det blivit kallad "psykfall", "galen" mm. Det är inte lätt att vara koko i huvudet. Eller jo, nu är det det. Jag passar in. Jag passar bra med min sambo.

Sheyen skrev:Jag passar bra med min sambo.

Jag tycker ni passar ihop också, på heltid. Ni är gulliga tillsammans.

treeman skrev:

Sheyen skrev:Jag passar bra med min sambo.

Jag tycker ni passar ihop också, på heltid. Ni är gulliga tillsammans.

Tack!

Sheyen skrev:

treeman skrev:

Sheyen skrev:Jag passar bra med min sambo.

Jag tycker ni passar ihop också, på heltid. Ni är gulliga tillsammans.

Tack!

Det är ju sant så. Har ju sett er in action IRL rätt många gånger så jag vet vad jag svamlar om!

treeman skrev:
Du skulle vara "toffel" som jag är. Jag älskar att anpassa mig efter andra. Skiter i mig själv. Det är jättejättekul. Var ju ihop med trémula, från forumet, som bodde i T*** i 6 månader. Vi hade 50% sambo-avtal hehe. Jag pendlade dit och var där 3 dagar sen åkte jag hem och var hemma nån dag sen åkte jag tillbaka. Det är därför jag varit i T*** 23.052 gånger. Har aldrig åkt oftare "till" nån stad typ. Sen flyttade hon, så då bytte jag ort att pendla till.


Den jag bodde med i 11 år hade inte Asperger så vi bodde konstant ihop i 11 år. Fast jag var sjukt mycket toffel då också. Diskade, städade, tvättade och bla bla bla. LOL

Jag skulle vilja vara mer toffel. Men ju mer jag anpassar mig ju svårare är det att vara snäll. Och det är viktigare att vara snäll. Sen får jag iofs dåligt samvete för att jag inte anpassar mig tillräckligt mycket, men det förblir hur långt jag än drar det. Kort sagt: jag behöver vara ensam och/eller utan press en stor del av tiden, annars orkar jag inte bete mig som folk.

Det är underligt med barnen, för från dem tål jag mycket mer än från någon annan. Å andra sidan lever de i viss mån under min diktatur, så även om de protesterar måste de foga sig efter mitt sätt att göra saker. Men inte supermycket. En av dem har ju också autism, så honom får man vara flexibel kring. Jag tror lite att det är så att barnen konsumerar så mycket av min flexibilitet och mitt tålamod att jag inte har så mycket över för någon annan.

Angelic Fruitcake skrev:Jag skulle vilja vara mer toffel. Men ju mer jag anpassar mig ju svårare är det att vara snäll. Och det är viktigare att vara snäll. Sen får jag iofs dåligt samvete för att jag inte anpassar mig tillräckligt mycket, men det förblir hur långt jag än drar det. Kort sagt: jag behöver vara ensam och/eller utan press en stor del av tiden, annars orkar jag inte bete mig som folk.

Vara "toffel" är nog inte bra. Det är jag som är lite skruvad i huvudet bara åt fel håll. Dina behov måste såklart bli tillgodosedda. Du behöver vara ensam en del och då ska du få vara det. Det är inget att ha dåligt samvete över. Du är som du är och du är bra som du är.

Angelic Fruitcake skrev:Det är underligt med barnen, för från dem tål jag mycket mer än från någon annan. Å andra sidan lever de i viss mån under min diktatur, så även om de protesterar måste de foga sig efter mitt sätt att göra saker. Men inte supermycket. En av dem har ju också autism, så honom får man vara flexibel kring. Jag tror lite att det är så att barnen konsumerar så mycket av min flexibilitet och mitt tålamod att jag inte har så mycket över för någon annan.

Ja att uppfostra barn antar jag tar en hel del energi. Bra du har pli på dom, det betyder att du lägger ner energi på dom och vill det. Dina barn har en sjysst morsa verkar det som.

Det kan vara otroligt jobbigt och krävande, men jag vet att jag ibland är skäligen misstänkt för uppror. Jag har aktiva perceptionsstörningar som heter duga när jag vaknar på morgonen. Det kan vara rejält jobbigt.

Vad det än är jag nu kan tänkas uppoffra så är det värt det i längden.

Jag får sällan dåligt samvete, men jag vet om när jag är orättvis. Det kan jag bli när jag är extremt rigid av mig. Envis som en åsna och kan ibland uppfattas som ganska blek. Kan vara svårt att leva upp till en sprudlande, färgglad, empatisk och känslig älskling. Varje dag med henne är en ovärderlig dag. Utan henne skulle jag sjunka in till skalet jag befann mig i när hon inte ännu var en del av mitt liv.

Det är väldigt jobbigt ibland, men man är illa ute om man tror att man är själv om att göra uppoffringar. Dessutom gjorde hon en uppoffring av extrem samt omatchad storlek för att vi skulle få vara tillsammans. Om jag skulle bortse från det faktum och otacksamt neka henne intimt tillträde till mitt inre så vore jag totalt dum i huvudet. Asperger eller inte.

Edit: Det finns vissa riktlinjer som skiljer oss åt. Vi prioriterar lite olika, men jag ser en tydlig logik i hennes sätt att prioritera. Då vi levt livet under helt olika förutsättning så finns det givetvis vissa skillnader i sättet man berör olika områden i sambolivet. Men hon har tålamod med mig och visar en hög nivå av flexibilitet. Jag då? Ja, jag då. Jag halkar runt på ett bananskal och glider ibland in på rätt väg.

Jag levde i ett förhållande i 28 år tills jag insåg att det inte funkade.

Ett av mina stora problem hänger nog ihop med min aspergerproblematik och min avsaknad av självförtroende.

I ett förhållande gör jag oftast avkall på mina egna önskningar och ser det som fel av mig att kräva egen tid. Det innebär att jag ofta känner mig småförbannad på mig själv för att jag inte hävdar mina önskningar. Som motvikt till min velighet, ställde jag nog väldigt höga krav inom vissa avgränsade områden.
Jag tror att det skulle vara svårt att flytta ihop utan att lära känna en kvinna riktigt ordentligt. Efter sju år för mig själv, har jag äntligen hittat hem till mig själv. Jag trivs så otroligt bra med det liv jag lever, även om jag ofta känt mig kränkt, av andra som försökt komma mig allt för nära.
Jag har i grund och botten ett otroligt krav på integritet. Grunden till min integritet känns så ömtålig, tror jag ligger i barndomen, med en mor som inte förstod sig på barn så bra.
Jag är rädd för att jag åter skulle böja göra avkall på min egen person. Vilket med tiden skulle göra mig irritabel igen.
Kanske med en väldigt långsamt början på ett förhållande skulle funka. Bland annat får jag ofta en känsla av att folk överskattar mig som person, och inte ser mig utan den person dom vill ha.
Med ett antal medikamenten, b.la. SSRI och blodtrycksmediciner, känner jag mig knappas som något större kap.

earlydayminer skrev:Utan henne skulle jag sjunka in till skalet jag befann mig i när hon inte ännu var en del av mitt liv.

Fint sagt. Jag har sjunkit in i mitt skal sen jag miste min sambo. Jag är inte levande längre på samma sätt. Allt jag gör är åt mig, endast åt mig. Det passar inte mig.

lasseivägen skrev:I ett förhållande gör jag oftast avkall på mina egna önskningar och ser det som fel av mig att kräva egen tid. Det innebär att jag ofta känner mig småförbannad på mig själv för att jag inte hävdar mina önskningar.

Känner igen mig där.

lasseivägen skrev:Jag är rädd för att jag åter skulle böja göra avkall på min egen person. Vilket med tiden skulle göra mig irritabel igen.

Jag har också funnit mig själv mer de senaste 2 åren då jag bott ensam. Fast min slutsats om mig är att den jag är, fungerar som "sambo" och jag behöver inte göra avkall på nåt för att kunna vara sambo. Att bo ensam känns ensamt kort och gott.

Att leva ensam är ensamt. Jag skulle va beredd på att kompromissa en del ifall det dök upp nån som vill bli sambo med mig. Bor man ensam så har man ju vissa konstiga saker för sig som jag inbillar mig försvinner om man flyttar ihop med nån. Jag skulle i alla fall anstränga mig lite.

En kompis till mig som jag tror har en del perceptionsstörningar retade sig på sin tjej för att hon tuggade knäckebröd så högt. Har man sådana svårigheter så tror jag att det är bra att ha rätt mycket yta att vara på om man ska bo tillsammans. Annars får man väl gå genom vardagen med öronproppar.

Jag stormtrivs. Sambon vantrivs och kvävs av mitt pladder och min sällskapssjuka.

Så det kommer aldrig hända igen att jag blir sambo. Jävligt sorgligt att man är för hemsk att leva med.

Bjäbbmonstret skrev:En kompis till mig som jag tror har en del perceptionsstörningar retade sig på sin tjej för att hon tuggade knäckebröd så högt. Har man sådana svårigheter så tror jag att det är bra att ha rätt mycket yta att vara på om man ska bo tillsammans. Annars får man väl gå genom vardagen med öronproppar.

LOL


Ja att bo sambo i en en-rummare tex är nog rätt jobbigt. Det är skönt att kunna gå undan när man gör nåt, som tuggar knäckebröd eller vad det nu är.

sugrövmanövern skrev:Jag stormtrivs. Sambon vantrivs och kvävs av mitt pladder och min sällskapssjuka.

Så det kommer aldrig hända igen att jag blir sambo. Jävligt sorgligt att man är för hemsk att leva med.

Du är inte för hemsk att leva med. Man kan inte passa med alla och så är det för alla. Vissa gillar sällskapssjuka tom.