Blyghet en sjukdom?
28 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Blyghet en sjukdom?
SVT1 22:30 - 23:00 Helt normalt
Del 1 av 3. Reportageserie. Del 1 av 3: Blyghet. Det var först i skolan som Yrsa Waldén kände att hennes sätt att vara inte passade in. Nu önskar hon att blyga elever ska få lägga upp arbetet utifrån sin läggning. Nejra van Zalk doktor i psykologi, tycker att man ska sluta pressa blyga barn att ändra sig. Även i SVT2 6/3. Textat sid. 199.
Det pratas om att sedan 1980-talet har blyghet kommit att klassas som en sjukdom som ska medicineras bort. I synnerhet i USA.
Helt sinnessjukt att sjukliggöra folk på det sättet!
Del 1 av 3. Reportageserie. Del 1 av 3: Blyghet. Det var först i skolan som Yrsa Waldén kände att hennes sätt att vara inte passade in. Nu önskar hon att blyga elever ska få lägga upp arbetet utifrån sin läggning. Nejra van Zalk doktor i psykologi, tycker att man ska sluta pressa blyga barn att ändra sig. Även i SVT2 6/3. Textat sid. 199.
Det pratas om att sedan 1980-talet har blyghet kommit att klassas som en sjukdom som ska medicineras bort. I synnerhet i USA.
Helt sinnessjukt att sjukliggöra folk på det sättet!
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Blyghet en sjukdom?
Håller med plåtmonster.
Jag var ganska blyg i låg- och mellanstadiet och är introvert till min natur. Redovisning o dyl i skolan var förstås en mardröm. Vet inte hur jag lyckades tvinga mig, har förträngt det.
När jag var ungefär 11 gjorde jag ett test i en veckotidning där det framkom att jag var blyg/introvert och jag förstod av hur frågorna och resultatet var formulerade att det inte var något bra.
Numera vet jag att det är en helt normal temperamentsvariation (som är extra vanlig bland aspergare) men i många år så kände jag mig "fel" som var som jag var. Fick också klagomål från dåvarande sambo och hans kompisar för att jag var så tråkig, inte tillräckligt livlig etc.
(Kompisarna som gnällde var själva såna festprissar själva att de hamnade i finkan för droginnehav och försäljning, så ibland lönar det sig att vara lite tråkigt.)
Jag var ganska blyg i låg- och mellanstadiet och är introvert till min natur. Redovisning o dyl i skolan var förstås en mardröm. Vet inte hur jag lyckades tvinga mig, har förträngt det.
När jag var ungefär 11 gjorde jag ett test i en veckotidning där det framkom att jag var blyg/introvert och jag förstod av hur frågorna och resultatet var formulerade att det inte var något bra.
Numera vet jag att det är en helt normal temperamentsvariation (som är extra vanlig bland aspergare) men i många år så kände jag mig "fel" som var som jag var. Fick också klagomål från dåvarande sambo och hans kompisar för att jag var så tråkig, inte tillräckligt livlig etc.
(Kompisarna som gnällde var själva såna festprissar själva att de hamnade i finkan för droginnehav och försäljning, så ibland lönar det sig att vara lite tråkigt.)
Re: Blyghet en sjukdom?
Låter som ett intressant program, som jag missat.
Här är tre tidigare trådar om blyghet:
att-vara-sig-sjalv-tydligen-inte-om-du-ar-blyg-t18045.html
asperger-och-blyghet-t18679.html
blyghet-t6476.html
Här är tre tidigare trådar om blyghet:
att-vara-sig-sjalv-tydligen-inte-om-du-ar-blyg-t18045.html
asperger-och-blyghet-t18679.html
blyghet-t6476.html
Re: Blyghet en sjukdom?
När jag som 40 åring, fortfarande var blyg och blev stressad i kontakt med andra.
Då ansåg dom sig ha rätt att betrakta mig som ett potentiellt rövknull.
Men det tog tills jag var var 45 som jag överhuvudtaget funderade på att andra uppfattade mig som annat än stressad.
Då ansåg dom sig ha rätt att betrakta mig som ett potentiellt rövknull.
Men det tog tills jag var var 45 som jag överhuvudtaget funderade på att andra uppfattade mig som annat än stressad.
- lasseivägen
- Inlägg: 4798
- Anslöt: 2009-07-20
- Ort: På havet kaparkapten inte Rövare
Re: Blyghet en sjukdom?
Eftersom N-Typiska människor gärna genererar intriger och maktspel så ser de sådant hos andra, eller ser de som villebråd. Något alla aspies borde varnas för som barn.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Re: Blyghet en sjukdom?
lasseivägen skrev:När jag som 40 åring, fortfarande var blyg och blev stressad i kontakt med andra.
Då ansåg dom sig ha rätt att betrakta mig som ett potentiellt rövknull.
Men det tog tills jag var var 45 som jag överhuvudtaget funderade på att andra uppfattade mig som annat än stressad.
Hur menar du med "annat än stressad"? Nyfiken.
Re: Re: Blyghet en sjukdom?
plåtmonster skrev:Eftersom N-Typiska människor gärna genererar intriger och maktspel så ser de sådant hos andra, eller ser de som villebråd. Något alla aspies borde varnas för som barn.
Yes. Jag utvecklade ett skal av relativt ointresse för att inte röja mina känslor när de rördes upp. En försvarsmekanism så klart, men jag tappar ändå alltid kontrollen i vissa lägen.. är jag trött och fnissig kan jag nog verka ganska udda. Men generellt tar jag en passiv roll. Eller... snarare tror jag att min ovilja att delta i stressande aktiviteter med andra lyser genom. Känner jag personerna är det roligare och jag blir mer social, men annars vill jag mest sätta igång själv och kan därför ta en styrande roll i grupprojekt m.m. för att bara få slut på babblet och komma igång. Har ibland blivit en liten organisationsfascist och t.o.m. styrt upp inför en klass på 30 pers för att komma nånvart. Det är ju stick i stäv med min blyghet konstigt nog. Men där tog jag tjuren vid hornen och intog en roll för att rädda projektet undan inkompetens och flum. Jobbigt för mig, men fick t.o.m. uppskattning och respekt efteråt. Tror mina höga krav på mig själv spiller över på att gälla hela gruppen, och då övervinner ångesten och den brinnande känslan av "rätt väg" den annars så tydliga blygseln.
In alles tror jag att detta räddar mig undan "rovdjuren". Jag har stark integritet när det gäller och en inre låga som flammar upp ibland (övertygelse och entusiasm) som verkar skrämma vissa. Då är jag plötsligt inte så försynt och timid längre, och det är nog förvirrande för de som redan satt mig i ett fack som blyg och passiv.
Re: Blyghet en sjukdom?
Allmänt: är så fruktansvärt glad att bo här i Sverige där man fortfarande får lov att vara lite "Bergmanskt" sammanbiten, ångestladdad och originell. Kanske är värre för ungdomar nu dock.
Re: Blyghet en sjukdom?
TED: Susan Cain - The power of introverts
Intressant föredrag om just det här.
http://www.ted.com/talks/susan_cain_the ... verts.html
Intressant föredrag om just det här.
http://www.ted.com/talks/susan_cain_the ... verts.html
Re: Blyghet en sjukdom?
Så här står det i Socialstyrelsens skrift ”Blyga och ängsliga barn”: ”Blyghet, rädsla och oro är vanliga besvär som kan leda till allvarliga negativa konsekvenser...”:
Socialstyrelsen - Blyga och ängsliga barn
Angående inställningen till blyghet så tycker jag det här är en bra artikel i DN:
Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM
Socialstyrelsen - Blyga och ängsliga barn
Angående inställningen till blyghet så tycker jag det här är en bra artikel i DN:
DN - Blyga flickor får alltid sista ordet
Publicerad 2011-01-12 13:13
Att tjejer måste ”ta plats” och ”våga mer”, har vi – unga kvinnor i åttiotalistgenerationen – fått höra ända sedan vi för första gången kammade manen på en My little pony. ”Se självklar ut”, löd Linda Skugges uppmaning i boken ”Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad”. Under samma rubrik beklagade sig Skugge över att hon egentligen är ”dödsblyg”: ”Klart man inte blir självklar när man ser sina blyga föräldrar, de var inga, ingen såg dem, de fastnade inte på bild.” I feministiska kretsar är blyghet ofta något man vill skrapa av sig, spexa bort, eller dölja bakom lager av hårt smink (som Skugge gör på sitt bokomslag). Det visar på en surmagad inställning till blyghet som genomsyrar vårt samhälle i stort – och som borde ifrågasättas.
Att det varit ett så angeläget feministiskt projekt att få flickor att övervinna sin blyghet är så klart inte svårt att förstå, om man betänker att blygheten och dess uttryck (rodnad, nedslagen blick, tysthet) under så många sekler setts som klädsamma tecken på de kvinnliga dygderna ödmjukhet, kyskhet och anspåkslöshet. Det är ofrånkomligt att blyghet, fram till ganska nyligen, varit en del av det ideal som hållit kvinnorna på mattan, i bakgrunden, bakom floret. Men det har inte alltid varit så att blyghet värderats enbart hos kvinnor. Idéhistorikern Kristiina Savin, som forskat i för- och tidigmoderna perspektiv på blyghet, framhåller att man från antiken och fram till 1700-talets mitt i allmänhet hade en mer positiv syn på blyghet, vars symtom sågs som ”berömvärda tecken på moralisk integritet”. Därmed kan man sluta sig till att en viss blyghet var önskvärd även hos män. I alla lägen var blyghet ”att föredra framför dess motsats – den oblyga skamlösheten som gör människan alltför framfusig och respektlös”, skriver Savin.
Blyghetens kvinnliga konnotationer skulle även kunna vara ett bidragande skäl till att detta tillstånd har patologiserats. I ett maskuliniserat samhälle, med hårda krav på självsäkerhet och känslokontroll, trängs alternativa, ”feminina”, sätt att finnas till på ut i marginalen, börjar klassas som sjukdomar. Den amerikanske psykologen Christopher Lane har granskat hur psykiatrins medikalisering av blyghet gick till. Enligt Lane tog det inte många år för ledande neuropsykologer, att under påverkan av läkemedelsföretag, förvandla ett normalt tillstånd till en allvarlig sjukdom: ”In just eight years (1985–1993), then, shyness ballooned into one of the most common psychiatric diagnoses in the Western World.” Den överhängande risken när allt fler vill medicinera sig ”normala” är förstås att nyanserna i spektrat över vad det innebär att vara människa går förlorade.
Snart är ingen riktigt "normal" längre enligt nya DSM
Re: Blyghet en sjukdom?
Vilket leder in en på.. Statliga expertläkare sponsrade av läkemedelsbolagen.
Hur är bedömningen i Sverige? Skandinavien? Europa? på blyghet som ett "fel" som måste korrigeras?
Hur är bedömningen i Sverige? Skandinavien? Europa? på blyghet som ett "fel" som måste korrigeras?
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Blyghet en sjukdom?
Jag har en väldigt motsägelsefull syn på det här med blyghet.
Å ena sidan, det känns just så. Jag gillar att befinna mig i bakgrunden, inte synas. Jag är nån sorts grå bakgrund.
Sen blev jag sån där politiker, och då måste man synas. Det var kräkmedel, men man vandes vid att vara publik.
Så, i dag ställer jag upp för UNT 24 TV, eftersom jag gick från maoist till småföretagare. Det är för företaget.
Jag har alltid tyckt att blyga människor är bättre människor. Om man fattar någonting så är man blyg.
Lennart Frimodig
Å ena sidan, det känns just så. Jag gillar att befinna mig i bakgrunden, inte synas. Jag är nån sorts grå bakgrund.
Sen blev jag sån där politiker, och då måste man synas. Det var kräkmedel, men man vandes vid att vara publik.
Så, i dag ställer jag upp för UNT 24 TV, eftersom jag gick från maoist till småföretagare. Det är för företaget.
Jag har alltid tyckt att blyga människor är bättre människor. Om man fattar någonting så är man blyg.
Lennart Frimodig
Re: Blyghet en sjukdom?
Här är från en annan artikel i DN där det står att forskning visar att blyghet står i samband med empati:
DN - Hellre kompetent än social
Publicerad 2011-05-15 00:05 Signerat – Erik Helmerson.
Om du som arbetsgivare väljer bort tjejen som flackar med blicken under intervjun, som inte gapskrattar åt dina skämt och som kanske rentav har en felknäppt blusknapp kan du mycket väl missa just en sådan person som tycker att arbetsuppgifterna är viktigare än att jobbflörta med IT-chefen.
”Forskningen visar intressant nog att just blyghet står i samband med empati. Det gör däremot inte socialitet”, säger Keltikangas-Järvinen i artikeln. ”Det betyder att en alltför social person inte nödvändigtvis märker att omgivningen tröttnat på att han eller hon alltid vill stå i centrum”.
Re: Blyghet en sjukdom?
Att vara social är lösningen på universums problem, Amen!
Resten kommer att erbjudas en slutgiltig lösning..
Någon som sett specifika arbetsgivare som tillämpar socialdogmen fullt ut?, kan ju vara intressant som studie och pajkastningsobjekt
Resten kommer att erbjudas en slutgiltig lösning..
Någon som sett specifika arbetsgivare som tillämpar socialdogmen fullt ut?, kan ju vara intressant som studie och pajkastningsobjekt
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Blyghet en sjukdom?
Jag var blyg som liten. Det sög. Så jag bestämde mig för att bli minst blyg av alla j-vlar. Jag lyckades. Blyghet är en sjukdom och jag hatar den.
Re: Blyghet en sjukdom?
Fast ska folk som är blyga tvångsmedicineras och behandlas med klantischmetoder av psykiatriker?
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Blyghet en sjukdom?
plåtmonster skrev:Fast ska folk som är blyga tvångsmedicineras och behandlas med klantischmetoder av psykiatriker?
Enligt mig, nej. Folk som är blyga ska respekteras som dom är.
Andra kan vara blyga. Det är gulligt. Men jag får inte vara blyg, då hatar jag mig själv.
Re: Blyghet en sjukdom?
lasseivägen skrev:När jag som 40 åring, fortfarande var blyg och blev stressad i kontakt med andra.
Då ansåg dom sig ha rätt att betrakta mig som ett potentiellt rövknull.
Men det tog tills jag var var 45 som jag överhuvudtaget funderade på att andra uppfattade mig som annat än stressad.
Det är en sak som är äckligt. Om man är blyg så tror rejält många man är bög och vill ha snopp i hålet. Skumt.
Re: Blyghet en sjukdom?
Det finns gott om folk som tror en massa saker utan ens försöka ta reda på hur det ligger till.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Blyghet en sjukdom?
Vi kan knappast skylla allt på amerikanska psykologer. Människor har uppenbarligen liten tolerans för avvikande. Själv kantades min skolgång på 70-80-talen av lärare, kuratorer, talpedagoger osv som förgäves försökte "hjälpa mig" genom att tala om hur jag borde vara. Man förutsatte att jag ville vara som alla andra och bara behövde hjälp att "ta för mig". Ingen frågade efter mina synpunkter på behovet av denna hjälp, mer än att jag åtminstone hade möjlighet att gång på gång tacka nej till deras insatser. Jag kan inte uppleva att det är någon större skillnad gentemot vad som framgår från TV-filmen från UR.
Ska tilläggas att människor fortfarande i förtroende kan erbjuda sig att tala om för mig hur jag ska göra med mitt utseende och beteende för att bli "den person som jag är egentligen"!
Ska tilläggas att människor fortfarande i förtroende kan erbjuda sig att tala om för mig hur jag ska göra med mitt utseende och beteende för att bli "den person som jag är egentligen"!
Re: Blyghet en sjukdom?
Arnika skrev:Människor har uppenbarligen liten tolerans för avvikande.
Japp. Därför är jag extra mycket avvikande. Det bjuder jag på. Det gör mig mindre bly också.
Hehe
aDDicteD to DevianCe
Re: Blyghet en sjukdom?
Arnika skrev:Vi kan knappast skylla allt på amerikanska psykologer. Människor har uppenbarligen liten tolerans för avvikande. Själv kantades min skolgång på 70-80-talen av lärare, kuratorer, talpedagoger osv som förgäves försökte "hjälpa mig" genom att tala om hur jag borde vara. Man förutsatte att jag ville vara som alla andra och bara behövde hjälp att "ta för mig". Ingen frågade efter mina synpunkter på behovet av denna hjälp, mer än att jag åtminstone hade möjlighet att gång på gång tacka nej till deras insatser. Jag kan inte uppleva att det är någon större skillnad gentemot vad som framgår från TV-filmen från UR.
Ska tilläggas att människor fortfarande i förtroende kan erbjuda sig att tala om för mig hur jag ska göra med mitt utseende och beteende för att bli "den person som jag är egentligen"!
Det är nånting med vad man signalerar.
Jag tror man skall lära sig att titta på ett speciellt sätt.
T.ex. Om man möter nån frågande. Ett. Man stannar upp. Och står alldeles still. Två. Man tittar stint på den andre. Tre. Man fortsätter att titta stint och intresserat på den andre. Fyra. Man frågar: är det nåt problem? Och forsätter att titta stint. Hela tiden bevarar man distans.
Folk lär sig läxan blixtsnabbt.
Lennart Frimodig
Återgå till Aspergare och vården