Hur ska man kontrollera stress och utbrott?
Tror inte det stämmer alls.roto skrev:Kväver man känslorna så lägger de sig långt inne i kroppen och jäser. Förr eller senare måste man få ut känslorna och ju fler man har hållit inne desto kraftigare utbrott. Därför är det bara naturligt och positivt att ge uttryck för känslor ofta.
Att bli arg är icke nödvändigt annat än i mer eller mindre livshotande situationer. Om en knarkare kommer in och ska stjäla min kaffekokare t.ex, då blir jag förbannad och slänger ut idioten. Att bli arg på människor pga. vardagliga saker eller deras åsikter är visserligen naturligt(eftersom det händer) men icke nödvändigt annat än att visa sin avsky mot den personens beteende. Man kan såklart bli förbannad på döda saker eller djur oxå men hur konstruktivt är det annat än om man har tur och teven börjar fungera när man slår på den? Större risk att den går sönder ännu mer. Sen finns det ju vissa som har som mål att få andra arga och hur ska man veta det? Alltså är det då en ännu mindre anledning bli arg.
Har inget vidare tips på hur man hanterar ilska annat än att tänka på varför man är arg, och som nämnt att slå på något. Själv har jag slagit min näve i betongväggar ett antal gånger och det gör svinont så kanske är det därför jag har svårare att bli arg numera.
Senast redigerad av Parvlon 2011-02-10 17:39:56, redigerad totalt 1 gång.
Visserligen, men varför ska man vara arg ofta?Zombie skrev:Man får ju skilja mellan impulser att bli arg och vad man själv kan tycka är vettiga skäl att bli, eller visa, det. Det är ju inte sagt att de stämmer överens. Och man kan också tycka impulserna (kraften, modet och så vidare) kommer för sällan.
Att känna ilska tror jag tyder på att något är fel, antingen ens perspektiv på det eller den faktiska situationen. Om man inte har något val så kanske det kan vara ett roligt tidsfördriv men annars kan man ju försöka ändra på sin situation. Jag förstår inte det vettiga i att vara arg ofta.
Ta sig bort från undrar jag om man gör ofta, när man blir förbannad ofta? Man kan inte springa ifrån sig själv. Jag tror att man hittar kraft genom motivation, inte bra/dåliga känslor som snarare borde vara resultatet av det man gör/är med om. Sen finns det knappt några verkliga faror i våran omgivning längre att bli förbannad på. Det är som att bli förbannad på ett övergångsställe.Zombie skrev:Att vara arg kan vara det som ger en kraft att ändra sin situation. Ta sig bort från faran och så vidare.
Men visst är det mycket med det. Vreden kanske, kanske är den känsla/affekt/inre förnimmelse vi människor har det mest neurotiska och otränade förhållandet till.
Om vi tar en jägare med ett gevär som exempel. Han stöter på en björn som gör ett utfall och springer mot människan (men har aldrig i avsikt att skada) och det naturliga i det fallet hade varit att människan blir skiträdd och står blixtstilla. Nu har han ett gevär så han tar upp det och skadesjuter björnen som ramlar på honom och den hinner ta sig en tugga innan den dör av blodförlust. Det enda som jag ser vettigt i den situationen är björnens låtsasattack och de har nog ingen större aning om människans verktyg osv.
Jag tycker dina exempel är extrema, men funkar du så så gör du. Andra funkar dock även på en rad andra sätt. Jag menar, det finns annat än björnar som kan göra folk arga och få en del av dem att göra något åt det som de inte skulle ha gjort annars, allt från världsorättvisor över knäppa lärare och läkare till en dammtuss för mycket på golvet.
Jo, man kan säkert vara förbannad på precis vad som helst men då spelar tydligen inte situationen någon roll, alltså är det fortfarande onödigt.
Läkare går säkert att få dem göra något man vill genom att vara arg eller ledsen, säkert inte ovanligt när det gäller mediciner för psyket och sjukskrivningar. Handlar väl om överlevnadsinstinkt och knappast vardagliga situationer iofs, som med björnen.
Läkare går säkert att få dem göra något man vill genom att vara arg eller ledsen, säkert inte ovanligt när det gäller mediciner för psyket och sjukskrivningar. Handlar väl om överlevnadsinstinkt och knappast vardagliga situationer iofs, som med björnen.
Alexis skrev:Jag får inte ofta aggressiva utbrott, bara om jag blir mycket provocerad, men då exploderar jag. Har försökt bryta förloppet, då jag fått varningar på jobbet för detta. Har därför lyckats ta mig från platsen de sista två gångerna, och få mina utbrott i annat rum än där provokationen inträffat. Bara det är ett framsteg för mig.
Jag brukar försöka gå "ifrån situationen" när jag känner att jag börjar bli väldigt arg, så att jag slipper få ett utbrott. Eller gå när jag märker att det börjar. Min strategi är oftast att gå in i badrummet och låsa dörren om mig, så att ingen kan följa efter och prata med mig. Detta eftersom jag har ett stort behov av att få vara ifred vid dessa tillfällen och blir ursinnig om någon försöker störa mig när jag vill vara själv. Därmed blir badrummet (eller toaletten om man är på en offentlig plats) ett utmärkt ställe att få vara själv (såvida inte någon står utanför och knackar och pratar med mig genom dörren ). Jag brukar sätta på vattenkranen och lyssna på ljudet för att stänga ute ljud utanför. Jag lugnar ner mig ganska snabbt när jag får vara ifred och slipper vara kring andra.
En annan strategi är att gå ut och ta en snabb promenad om man har möjlighet (eller springa lite om promenaden inte är tillräcklig). Det fungerar för mig. När jag blir arg, så är det andra människor som gör att jag inte längre kan kontrollera det. Därför måste jag vara själv. Jag kan exempelvis vara måttligt arg/irriterad ibland, men om jag då pratar med någon som jag upplever "tjafsar" med mig så blir jag arg på riktigt, eftersom jag blir provocerad.
Zyprexa hjälper mig. Medicinen gör så att jag slipper "se rött". Före medicinen fick jag fruktansvärda utbrott då jag misstolkat något. Gjorde illa mig själv, såg faktiskt allt i rött! Så skönt att slippa den ilskan!
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Hm... Har själv problem med att jag kan bli så otroligt arg, när jag egentligen är frustrerad, överväldigad av intryck eller både och. Jag har provat att skrika och slå hårt mot en madrass eller liknande, men tycker inte att det hjälper, för efteråt mår jag dåligt av att ha reagerat så (särskilt om det är inför min snart sexåriga son). Jag har börjat att försöka ta en time-out istället. I akuta lägen kan det hjälpa att bara få vara ifred och bokstavligen dra något gammalt över sig (typ ett gammalt täcke). Det gäller bara att få omgivningen att fatta att de skall lämna en ifred då, precis när man behöver det och tillräckligt länge. Inte så lätt alltid. Och särskilt inte på en tågperrong förstås...
Det som jag tycker har hjälpt mig bäst är att jobba på att sätta mina egna gränser. Ofta är jag mest benägen att explodera om jag inte vakat över mina egna gränser, utan låtit mig invaderas av andras behov och liknande på så sätt att det blivit mer än vad jag klarar av. I relation till mina närmaste jobbar jag alltså på att säga ifrån INNAN jag blir arg. Detta är resultatet av ett års psykodynamisk terapi. Det gör stor skillnad i min vardag, men det behövs inte mycket för att rubba balansen och hamna fel igen.
Tåg som åker precis framför näsan på en helt fräckt är det förstås svårt att gardera sig mot. Där har jag inget tips.
Jag höll själv på att krossa min jobbdator häromdagen, vilket vore väldigt väldigt dumt, men insåg det tack och lov precis i sista bråkdels-sekunden så att jag hann byta objekt till något betydligt billigare och slagtåligare. Puh!
Det som jag tycker har hjälpt mig bäst är att jobba på att sätta mina egna gränser. Ofta är jag mest benägen att explodera om jag inte vakat över mina egna gränser, utan låtit mig invaderas av andras behov och liknande på så sätt att det blivit mer än vad jag klarar av. I relation till mina närmaste jobbar jag alltså på att säga ifrån INNAN jag blir arg. Detta är resultatet av ett års psykodynamisk terapi. Det gör stor skillnad i min vardag, men det behövs inte mycket för att rubba balansen och hamna fel igen.
Tåg som åker precis framför näsan på en helt fräckt är det förstås svårt att gardera sig mot. Där har jag inget tips.
Jag höll själv på att krossa min jobbdator häromdagen, vilket vore väldigt väldigt dumt, men insåg det tack och lov precis i sista bråkdels-sekunden så att jag hann byta objekt till något betydligt billigare och slagtåligare. Puh!
- Tintomara Ariadne
- Inlägg: 2195
- Anslöt: 2009-03-04
- Ort: Östergötland
Det finns förresten en tydlig ärftlig komponent i mitt fall. Min pappas humör svängde på en millisekund. Han var verkligen explosiv, samtidigt som det gick över fort. Alla tassade på tå runt honom för nästan vad som helst kunde få honom att se rött. Det behöves så lite. Ändå var han verkligen ingen elak person, utan hade höga ideal och ville göra gott. Han hade bara INGEN impulskontroll och ingen som helst hjälp att hantera det. Han tog tupplurar när ingen fick störa, och jag har i vuxen ålder förstått att det var helt livsnödvändigt för honom med det humöret. Det måste ha varit otroligt jobbigt. Tyvärr kan jag inte tala med honom om det, för han valde att ta sitt liv för drygt 10 år sedan. (Hoppas att detta inte var för känsligt för att ta upp här. Redigera bort det i så fall!)
- Tintomara Ariadne
- Inlägg: 2195
- Anslöt: 2009-03-04
- Ort: Östergötland
Jag blir extremt effektiv när jag är arg, så pass att jag föredrar att vara arg före att vara ledsen. Däremot har jag inga problem med att hantera den ilskan, jag börjar inte kasta saker omkring mig.
Är det olidligt, att ha ett pyrande ursinne inom sig och seadn explodera rent fysiskt på omgivningen (även om man kanske inte slår någon människa) så är det en signal på att göra något åt saken per omgående.
Är det olidligt, att ha ett pyrande ursinne inom sig och seadn explodera rent fysiskt på omgivningen (även om man kanske inte slår någon människa) så är det en signal på att göra något åt saken per omgående.
Re: Att hantera ilska.
Min pappa säger att det beror på att jag inte varit och tränat. När jag var liten så var jag knappt arg överhuvudtaget men när han säger så så blir jag ännu argare någon som känner igen sig
- totizedger
- Inlägg: 116
- Anslöt: 2011-05-22
Re: Att hantera ilska.
Jag har ärftlig narcissism. Tror ett sätt att hantera ilska kan vara att dra ner kraven sig själv. Själv så har jag helt slutat ta in information i min hjärna. Det underlättar. Minska sociala kontakter som gör en arg eller trött eller sjuk.
Re: Att hantera ilska.
locomotiv skrev:Jag känner likadant med att vara ledsen egentligen. Det är inte heller bra, om man frågar omgivningen. Helst ska man vara äckligt glad hela tiden och inte tycka att någonting är värt att deppa över.
Frågan är om det inte är omgivningen som har problem att hantera mina känslor. Det känns som att de önskar att jag skulle vara enkel och trevlig och glad jämt, de blir så bekymrade när jag inte är det.
Allt folk kan säga till mig, eller vad jag kan läsa på internet, osv, görs lätt om till röster i huvudet. På så sätt känns det som att hela jag är fel. Utan att någon förklaring någonsin ges på hur jag kan bete mig annorlunda och bli uppskattad.
Det skulle lika gärna vara jag som har skrivit det...
Re: Att hantera ilska.
Juddy skrev:Jag blir extremt effektiv när jag är arg, så pass att jag föredrar att vara arg före att vara ledsen. Däremot har jag inga problem med att hantera den ilskan, jag börjar inte kasta saker omkring mig.
Är det olidligt, att ha ett pyrande ursinne inom sig och seadn explodera rent fysiskt på omgivningen (även om man kanske inte slår någon människa) så är det en signal på att göra något åt saken per omgående.
Då är jag hellre ledsen. Och det är rent smärtsamt att vara arg. Och så är det tvärtom för mig: försök till att vara aktiv gör mig arg. Att inte få vara ifred gör mig vansinnig. Jag önskar verkligen ingen den känslan.
Re: Att hantera ilska.
jag är mer självdestruktiv (inte bara fysiskt uten mest psykiskt, men jag skulle inte ha klarat av tonåren utan eminem (som jag lyssnade på då jag mådde dåligt annars var det andra rappare, ibland få man lust att tacka eminem på nått sätt för det är inte säkert att jag skulle ha levt nu annars men hur gör man det) nu lyssnar jag på McR (http://www.youtube.com/watch?v=ZudX66IBat8
det kan funka ibland (hög musik i hörlurar för att stänga ut världen.
annars för att förebygga utbrott har träning hjälpt mig (särskilt kampsport emn jag vet om en kille som hade aggressionsproblem som inte fick gå, men han kunde skada andra också) men det blir ju lite svårt att börja träna direkt vid tillfället det händer (kanske typ armhävningar skulle funka möjligen har alldrig testat), det posetiva med kampsport är att man får större tillgänglighet till mitsar, säckar m.m. (jag och min man köpte faktiskt en mits till en kompis till mig som var/är självdestruktiv)
men som sagt jag blir mest aggresiv mot mig själv. på senare år har jag kunnat kasta kuddar m.m och det är ett framsteg för mig
min man har lyckats komma från jättekort stubin till milslång men jag vet inte hur han gjorde (förutom en sak och det var kampsport)
det kan funka ibland (hög musik i hörlurar för att stänga ut världen.
annars för att förebygga utbrott har träning hjälpt mig (särskilt kampsport emn jag vet om en kille som hade aggressionsproblem som inte fick gå, men han kunde skada andra också) men det blir ju lite svårt att börja träna direkt vid tillfället det händer (kanske typ armhävningar skulle funka möjligen har alldrig testat), det posetiva med kampsport är att man får större tillgänglighet till mitsar, säckar m.m. (jag och min man köpte faktiskt en mits till en kompis till mig som var/är självdestruktiv)
men som sagt jag blir mest aggresiv mot mig själv. på senare år har jag kunnat kasta kuddar m.m och det är ett framsteg för mig
min man har lyckats komma från jättekort stubin till milslång men jag vet inte hur han gjorde (förutom en sak och det var kampsport)
Re: Att hantera ilska.
Jag kan få anfall av tokilska i vissa situationer. Det är oftast i samband med frustration. Då tappar jag allt förstånd och gör bara knäppa grejor som får folk att dra helt enkelt. Jag förlorar kontrollen. efter att allt har lagt sig kommer ångesten in. För då inser man vad man ställt till med.
Tyvärr vet jag inte hur jag ska få bukt med detta. Det känns ju som ett hinder för framtida relationer med vänner och ev. partner. Mår väldigt dåligt av detta just nu. Det känns rätt hopplöst.
Tyvärr vet jag inte hur jag ska få bukt med detta. Det känns ju som ett hinder för framtida relationer med vänner och ev. partner. Mår väldigt dåligt av detta just nu. Det känns rätt hopplöst.
Raseriutbrott - Hur hanterar ni dom?
Flera med Asperger eller i alla fall ADHD har väl problem med raseriutbrott. Jag själv har ända sedan jag var liten haft problem med våldsamma utbrott och när jag får ett finns stor risk att något kan gå sönder. Jag är nyfiken på att höra från hur andra upplever sina utbrott, hur ni handskas med dom, vad som får er att explodera, vad ni känner under utbrottet och efteråt, hur lång tid det kan ta att återhämta sig, hur pass ofta och hur pass kraftiga utbrotten kan vara.
Jag blir i 90% av fallen förbannad och får ett utbrott när det blivit ett missförstånd mellan mig och någon annan och den personen uttryckt sig dåligt och allting blir intrasslat och komplicerat och jag inte förstår vad som händer. När jag var liten kunde det vara andra saker som att det gick dåligt i ett spel, sånt händer aldrig nu mera. Jag går aldrig till angrepp på någon person när jag blir arg utan mest bara känner jag måste skrika eller kasta något, vad som än finns i närheten typ en tallrick, ett glas, en fjärrkontroll osv.
Ibland kan det gå över relativt fort, jag går och lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet i 40 minuter eller en timme eller något. Om det är ett riktigt enormt kraftigt utbrott (som händer rätt sällan) så kan jag bli så att jag skakar och hyperventilerar och blir väldigt ledsen och skakad, då kan det gå många många timmar innan jag mår ok igen.
Och varför inte, vad är det största, dyraste ni har haft sönder under ett utbrott? Själv skulle väl det vara en fönsterruta men den slapp jag betala men min dataskärm kostade lite.
-> -> -> -> -> -> -> ->
Jag blir i 90% av fallen förbannad och får ett utbrott när det blivit ett missförstånd mellan mig och någon annan och den personen uttryckt sig dåligt och allting blir intrasslat och komplicerat och jag inte förstår vad som händer. När jag var liten kunde det vara andra saker som att det gick dåligt i ett spel, sånt händer aldrig nu mera. Jag går aldrig till angrepp på någon person när jag blir arg utan mest bara känner jag måste skrika eller kasta något, vad som än finns i närheten typ en tallrick, ett glas, en fjärrkontroll osv.
Ibland kan det gå över relativt fort, jag går och lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet i 40 minuter eller en timme eller något. Om det är ett riktigt enormt kraftigt utbrott (som händer rätt sällan) så kan jag bli så att jag skakar och hyperventilerar och blir väldigt ledsen och skakad, då kan det gå många många timmar innan jag mår ok igen.
Och varför inte, vad är det största, dyraste ni har haft sönder under ett utbrott? Själv skulle väl det vara en fönsterruta men den slapp jag betala men min dataskärm kostade lite.
-> -> -> -> -> -> -> ->
Re: Raseriutbrott - Hur hanterar ni dom?
Jag får vredesutbrott när jag känner mig instängd, inträngd eller pressad i tillräckligt hög utsträckning. Och då oftast en psykisk/känslomässig press. Typ om någon talar till mig på ett sätt som gör mig stressad och inte slutar när jag ber dem, utan fortsätter tills jag får panik, tätt följt av ett stormande vredesutbrott.
Det går bara över om jag får avreagera mig fysiskt på möbler och liknande, och skrika så högt som jag behöver. Sen måste jag vara ifred en stund om det skall gå över och jag skall bli glad igen.
Jag har dock svårt att beskriva hur det känns, eftersom jag får minnesluckor efteråt. Men jag kan ändå minnas en väldigt stark känsla av dödsskräck, ren skär panik.
Det går bara över om jag får avreagera mig fysiskt på möbler och liknande, och skrika så högt som jag behöver. Sen måste jag vara ifred en stund om det skall gå över och jag skall bli glad igen.
Jag har dock svårt att beskriva hur det känns, eftersom jag får minnesluckor efteråt. Men jag kan ändå minnas en väldigt stark känsla av dödsskräck, ren skär panik.
- svarabhaktivokal
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2009-10-30
Re: Raseriutbrott - Hur hanterar ni dom?
Raseriutbrott - Hur hanterar ni dom?
Jag har hotat, jag har slagits, jag har smällt sönder dörrar, jag har försökt smälla sönder mitt pannben, jag har tänt eld på saker, jag har slitit av mitt hår (det gjorde jag ofta när jag var barn), jag har smällt en Buddhafigur i golvet...
För att svara på rubrikfrågan: Tja, jag hanterar dom inte, helt enkelt.
Det dyraste? Troligen Buddhafiguren.
Jag har hotat, jag har slagits, jag har smällt sönder dörrar, jag har försökt smälla sönder mitt pannben, jag har tänt eld på saker, jag har slitit av mitt hår (det gjorde jag ofta när jag var barn), jag har smällt en Buddhafigur i golvet...
För att svara på rubrikfrågan: Tja, jag hanterar dom inte, helt enkelt.
Det dyraste? Troligen Buddhafiguren.
Re: Raseriutbrott - Hur hanterar ni dom?
Jag tappar allt förstånd. Kan säga jätteknäppa saker som av typen Bullashit. Blir fullständigt vansinnig. Jag slänger inte saker omkring utan det var mer när jag var barn.
Nä istället blir jag elak ( enligt vissa ) och säger en massa knäppa saker till folk. Tolkar saker helt bakvänt och morrar ännu värre.
Som tur går dessa vredesutbrott över. Sen kommer herr Ågren och drabbar en.
Nä istället blir jag elak ( enligt vissa ) och säger en massa knäppa saker till folk. Tolkar saker helt bakvänt och morrar ännu värre.
Som tur går dessa vredesutbrott över. Sen kommer herr Ågren och drabbar en.
Återgå till Att leva som Aspergare