Det är inte alltid lätt det där.. Framtid, vänner etc.
Men ingenting kommer om man inte kämpar för det.

Vill du festa eller är det sammhörigheten du vill åt? För den finns även om man inte vill festa. Internet är fantastiskt för sånt. Man måste inte festa för att inte vara ensam om det är det.

Berätta mer om dig själv. Var du bor, intressen etc?
Depression och asperger går tyvärr lite hand i hand pga det sociala som kan resultera i; ensamhet.

Loppet är iallafall inte kört för du har hela livet framför dig.
Jag själv är snart 21 och vet inte alls vad jag vill plugga vidare inom och så..

Hur är du socialt med nya personer?

Man kan även använda internet för att hitta människor att träffa som gör annat än att supa skallen av sig.

Minns när jag gick i gymnasiet (2000-03) och kallade hela klassen för idioter (liten klass på 11 pers, ej special).
Så här i efterhand tror jag det berodde på att hala situationen, för mig, var ganska rörig och jag lyckades inte strukturera upp det inom mig. Iofs var många av dem rätt taskiga mot mig.
Den närvarande läraren påstod sig inte har märkt nåt av det som hände. Hon ljög!

-----

Du kanske ska hitta fritidsintressen genom föreningar som är vända till ungdomar med bla. aspergers så du kommer ut.

laladada skrev:Hej alla där ute!

Nu sitter jag uppe igen på natten och tänker, eller det är inte bara på natten. Utan hela dagarna också. Jag brukar tänka på hur jag kom hit, liksom vad som fick mig att hata mitt liv. Nu är jag 16 och jag har mått dåligt i snart fem år. Jag blev "utbränd" i femman/sexan, blev deprimerad, sluta gå i skolan och började i skolan efter ett år. Började i en special skola, bara 20 elever. Jag fick min asperger diagnos i samma veva kan jag ju tillägga. Jag förlorade alla mina vänner när jag mådde dåligt, och har bara 4 vänner kvar. Jag känner mig så ensam.

Mitt nyår spenderade jag med att ligga i sängen och sova, vakna upp och gråta och sova i mer än 15 timmar. De senaste månaderna har jag känt att jag börja tvivla mer och mer att det kommer bli bra, jag mår så dåligt att jag inte har några vänner, att man hör andra festa och ha det kul medans jag sitter hemma och ruttnar. Jag får en sån klump i magen när jag tänker på framtiden: med bostad, jobb, relation och vänner. Kommer jag någonsin få det? Jag vill så gärna ha vänner, men det finns ingen lik mig i skolan (går i en liten skola fortfarande, jag är ganska "normal" de andra sitter tysta) och vet inte om jag skulle göra något på fritiden. För jag vet om jag hade vänner skulle jag må mycket bättre! Har era liv ändrats till det bättre?

(Jag vet att inlägget blev lulligt, men är väldigt trött och har så mycket inom mig så det blir för mycket att skriva ner.)

Jag känner igen alla de där tankarna, och jag har dem fortfarande ibland. Jag kan få ångest över att jag inte "lever livet", och festar, reser eller bara umgås med mina få vänner oftare. Men bilden av att det är just de där sakerna som gör ett liv bra har jag inte skapat själv, det är någonting jag hjärntvättats med.
Mitt eget liv levs egentligen bäst i en lugn, stabil och ganska ensam miljö. Jag blir stressad av att behöva umgås för mycket med andra, och det gör i slutändan att jag blir mer olycklig, trots att det är tvärtemot vad som anses vara sunt förnuft om vad som är hälsosamt och inte.

Även om man har asperger kan man förstås ha ett äkta behov av att det händer mer i tillvaron.. När man är ung har man inte så stor möjlighet att påverka sitt liv, och känna efter vad som passar en själv bäst.
Fram till att man börjar gymnasiet är ens livssituation egentligen helt låst. Man kan inte välja var man ska bo och med vilka, eller vad man ska plugga och var. Vad kommer vilja när friheten blir större är inte heller lätt att veta, eftersom man inte har tillräckligt många upplevelser att jämföra med varandra än.

Hursomhelst så låter det som att du kanske är i en depression, och då känns allting hopplöst hur gammal man än är. Jag tycker att du ska prata med någon i din närhet om hur du mår, och få hjälp med att ta kontakt med vården om det behövs.

Hej laladada!

Du är inte ensam om att tycka att tonåren är svåra och ensamma, det tycker de flesta tonåringar (med eller utan AS). Men det finns ju en del man kan göra för att ha roligare, och kanske hitta fler personer som man gillar att umgås med.

Tänk på vad du gillar och satsa på det. Gillar du musik? Djur? Någon sport? Naturen? Kanske finns det en fritidsgård där du kan spela musik med andra? Ett stall, eller en hundklubb som du kan gå med i? En idrottsförening där du kan träna tillsammans med andra? Fältbiologer eller scouter som du kan gå med i? Eller något annat som du gillar. Eller något du tycker är kul som det finns något forum på nätet för där du kan umgås och träffa nytt folk. Att ha gemensamma intressen är en bra start för att hitta fler trevliga personer som man vill umgås med. Du har ju också redan vänner som du kan gå på stan med, gå på bio, fik, simma, baka och ha filmkväll med, eller gå till fritidsgården, konserter etc som ordnas för ungdomar.

Man måste inte vara ute och supa för att "vara tonåring". Att vara ute och upptäcka världen kan man göra på en massa sätt, det gäller att hitta det som man trivs bäst med själv.

Det blir bättre. Ju mer du hittar dig själv, vem du är, vad du trivs med att göra, och vilka du trivs med att umgås med, så blir det bättre. Och tonåren varar inte för evigt. Men passa på att upptäcka världen på de sätt som du tror passar dig de här åren också. Gymnasiet kan som sagt vara ett bra ställe också med en massa nya människor där några kanske är kul och trevliga. Det finns folk och saker att upptäcka och lära känna precis överallt.

Lycka till!

@laladada: Hoppas det känns bättre för dig nu, glöm inte att det alltid finns hjälp att få, och man är inte svag som tar den hjälpen, tvärtemot är man väldigt stark.

Moderator: Resterande del av inlägget har flyttats hit: att-oombedd-erbjuda-sin-hjalp-till-yngre-t25441.html

@laladada! Stå på dig laladada, du är stark och modig, och det behöver varje ung tjej vara! Du kommer att hitta din väg i livet. Våga tro på dig själv, och på dina styrkor, och sök dig dina egna vägar, så blir det bra så småningom. Du kan inte välja om du har AS eller inte, men du kan välja hur du hanterar de svårigheter som följer med den, så glöm inte att det är du som har kontrollen över ditt eget liv!! Lycka till!


Moderator: Resterande del av inlägget har flyttats hit: att-oombedd-erbjuda-sin-hjalp-till-yngre-t25441.html

Jag kan relatera till det du skriver. Men det är viktigt att komma ihåg att saker ändras... Och ibland öppnar sig nya dörrar, ibland stängs andra.
Men förändringen i sig är en bra sak, för det tyder på att saker faktiskt ändras och därmed finns möjligheten att det även kan ändras till det bättre.

Man lever, man lär, man får nya värderingar och intressen.
Detta vet man egentligen om, men när man är som mest deprimerad är det svårt att komma ihåg detta.
Också viktigt att nämna: När man själv orkar måste man börja ta tag i saker. Småsaker, ta aldrig för mycket vatten över huvudet. Men ibland, för att livet kan vara rätt oförutsägbart, kan det räcka med att man går en annan väg till biblioteket. Eller läsa en bok får att inse att det finns möjligheter.
Och möjligheter finns det. Jämt.

Sen om man har ork eller inte är en annan sak, men även det är något som ändrar sig. Ibland för det bättre, ibland för det sämre.

Moderator:

Diskussionen om vem som har rätt att erbjuda hjälp och när och hur har flyttats hit: att-oombedd-erbjuda-sin-hjalp-till-yngre-t25441.html

Det här med tonår, en intressant grej.

Jag fattade i princip ingenting. Det var en överlevargrej och en självförverkligar grej, samtidigt. Jag var jättearg hela tiden. När jag var 12-13 så kände jag mig helt hjälplös. Jag blev extremt arg.

Jag löste alla problem genom att läsa böcker. Det var bara i böcker som det fanns människor jag kunde förstå. Kött-och-blod människor var bara obegripliga.

Om du vill veta så kan jag rekommendera böcker.

Lennart Frimodig