lasseivägen skrev:När jag som 40 åring, fortfarande var blyg och blev stressad i kontakt med andra.
Då ansåg dom sig ha rätt att betrakta mig som ett potentiellt rövknull.
Men det tog tills jag var var 45 som jag överhuvudtaget funderade på att andra uppfattade mig som annat än stressad.

plåtmonster skrev:Eftersom N-Typiska människor gärna genererar intriger och maktspel så ser de sådant hos andra, eller ser de som villebråd. Något alla aspies borde varnas för som barn.

DN - Blyga flickor får alltid sista ordet
Publicerad 2011-01-12 13:13

Att tjejer måste ”ta plats” och ”våga mer”, har vi – unga kvinnor i åttiotalistgenerationen – fått höra ända sedan vi för första gången kammade manen på en My little pony. ”Se självklar ut”, löd Linda Skugges uppmaning i boken ”Akta er killar, här kommer Gud och hon är jävligt förbannad”. Under samma rubrik beklagade sig Skugge över att hon egentligen är ”dödsblyg”: ”Klart man inte blir självklar när man ser sina blyga föräldrar, de var inga, ingen såg dem, de fastnade inte på bild.” I feministiska kretsar är blyghet ofta något man vill skrapa av sig, spexa bort, eller dölja bakom lager av hårt smink (som Skugge gör på sitt bokomslag). Det visar på en surmagad inställning till blyghet som genomsyrar vårt samhälle i stort – och som borde ifrågasättas.

Att det varit ett så angeläget feministiskt projekt att få flickor att övervinna sin blyghet är så klart inte svårt att förstå, om man betänker att blygheten och dess uttryck (rodnad, nedslagen blick, tysthet) under så många sekler setts som klädsamma tecken på de kvinnliga dygderna ödmjukhet, kyskhet och anspåkslöshet. Det är ofrånkomligt att blyghet, fram till ganska nyligen, varit en del av det ideal som hållit kvinnorna på mattan, i bakgrunden, bakom floret. Men det har inte alltid varit så att blyghet värderats enbart hos kvinnor. Idéhistorikern Kristiina Savin, som forskat i för- och tidigmoderna perspektiv på blyghet, framhåller att man från antiken och fram till 1700-talets mitt i allmänhet hade en mer positiv syn på blyghet, vars symtom sågs som ”berömvärda tecken på moralisk integritet”. Därmed kan man sluta sig till att en viss blyghet var önskvärd även hos män. I alla lägen var blyghet ”att föredra framför dess motsats – den oblyga skamlösheten som gör människan alltför framfusig och respektlös”, skriver Savin.

Blyghetens kvinnliga konnotationer skulle även kunna vara ett bidragande skäl till att detta tillstånd har patologiserats. I ett maskuliniserat samhälle, med hårda krav på självsäkerhet och känslokontroll, trängs alternativa, ”feminina”, sätt att finnas till på ut i marginalen, börjar klassas som sjukdomar. Den amerikanske psykologen Christopher Lane har granskat hur psykiatrins medikalisering av blyghet gick till. Enligt Lane tog det inte många år för ledande neuropsykologer, att under påverkan av läkemedelsföretag, förvandla ett normalt tillstånd till en allvarlig sjukdom: ”In just eight years (1985–1993), then, shyness ballooned into one of the most common psychiatric diagnoses in the Western World.” Den överhängande risken när allt fler vill medicinera sig ”normala” är förstås att nyanserna i spektrat över vad det innebär att vara människa går förlorade.

DN - Hellre kompetent än social
Publicerad 2011-05-15 00:05 Signerat – Erik Helmerson.

Om du som arbetsgivare väljer bort tjejen som flackar med blicken under intervjun, som inte gapskrattar åt dina skämt och som kanske rentav har en felknäppt blusknapp kan du mycket väl missa just en sådan person som tycker att arbetsuppgifterna är viktigare än att jobbflörta med IT-chefen.

”Forskningen visar intressant nog att just blyghet står i samband med empati. Det gör däremot inte socialitet”, säger Keltikangas-Järvinen i artikeln. ”Det betyder att en alltför social person inte nödvändigtvis märker att omgivningen tröttnat på att han eller hon alltid vill stå i centrum”.

plåtmonster skrev:Fast ska folk som är blyga tvångsmedicineras och behandlas med klantischmetoder av psykiatriker?

lasseivägen skrev:När jag som 40 åring, fortfarande var blyg och blev stressad i kontakt med andra.
Då ansåg dom sig ha rätt att betrakta mig som ett potentiellt rövknull.
Men det tog tills jag var var 45 som jag överhuvudtaget funderade på att andra uppfattade mig som annat än stressad.

Arnika skrev:Människor har uppenbarligen liten tolerans för avvikande.

Arnika skrev:Vi kan knappast skylla allt på amerikanska psykologer. Människor har uppenbarligen liten tolerans för avvikande. Själv kantades min skolgång på 70-80-talen av lärare, kuratorer, talpedagoger osv som förgäves försökte "hjälpa mig" genom att tala om hur jag borde vara. Man förutsatte att jag ville vara som alla andra och bara behövde hjälp att "ta för mig". Ingen frågade efter mina synpunkter på behovet av denna hjälp, mer än att jag åtminstone hade möjlighet att gång på gång tacka nej till deras insatser. Jag kan inte uppleva att det är någon större skillnad gentemot vad som framgår från TV-filmen från UR.

Ska tilläggas att människor fortfarande i förtroende kan erbjuda sig att tala om för mig hur jag ska göra med mitt utseende och beteende för att bli "den person som jag är egentligen"!