Depression eller Asperger?
12 inlägg
• Sida 1 av 1
Depression eller Asperger?
Hejsan.
Jag är en ny medlem här. Kanske dumt att jag skriver en tråd direkt utan att presentera mig. Men tänker att det kan jag göra det samtidigt som jag berättar lite om mina problem. Jag är 26 år och bor själv i en lägenhet i Stockholm.
Fick min diagnos Asperger när jag var 15 år. Men skolgången och livet i sig blev inte bättre trots det. Vilket är självklart naivt att tro.
Jag har sen jag kan komma ihåg, alltid varit mer eller mindre deprimerad. Har kontakt med en psykolog nu på Habiliteringen i Stockholms län. Tar också antidepressiva och har ångestmediciner. Men jag mår ändå lika mycket skit. Kommer alltid tillbaka i jobbiga mörka perioder. Jag hade förut en samtalsterapeut på öppenvården nära mitt hem. Det var i 3 år och jag fick inget ut av det.
Jag har återkommande tankar på att ta mitt liv, och senaste tiden har det varit väldigt mörkt. Min mamma är som jag vet trött och otroligt ledsen över att hur mitt liv inte fungerar. Jag önskar också själv att det fungerade bättre. Jag vet inte vad som är problemet.
Psykiatrin verkar bara stå handfallna och vidarebefordra problemet, och min psykolog sitter bara där när jag pratar med han, och säger ingenting. Senast jag var där, så sa han äntligen nåt. Han ifrågasatte mina tankar och så. Vilket var skönt, men jag bad att han skulle anstränga sig för att hjälpa mig. Men jag är också väldigt rädd att han kommer göra som min förra samtalskontakt.
Jag och min mamma har många tankar på vad det är som egentligen är felet. Jag vet att ni här inte kan förmodligen göra eller säga så mycket, men är intresserad av era funderingar ändå.
Jag är en ny medlem här. Kanske dumt att jag skriver en tråd direkt utan att presentera mig. Men tänker att det kan jag göra det samtidigt som jag berättar lite om mina problem. Jag är 26 år och bor själv i en lägenhet i Stockholm.
Fick min diagnos Asperger när jag var 15 år. Men skolgången och livet i sig blev inte bättre trots det. Vilket är självklart naivt att tro.
Jag har sen jag kan komma ihåg, alltid varit mer eller mindre deprimerad. Har kontakt med en psykolog nu på Habiliteringen i Stockholms län. Tar också antidepressiva och har ångestmediciner. Men jag mår ändå lika mycket skit. Kommer alltid tillbaka i jobbiga mörka perioder. Jag hade förut en samtalsterapeut på öppenvården nära mitt hem. Det var i 3 år och jag fick inget ut av det.
Jag har återkommande tankar på att ta mitt liv, och senaste tiden har det varit väldigt mörkt. Min mamma är som jag vet trött och otroligt ledsen över att hur mitt liv inte fungerar. Jag önskar också själv att det fungerade bättre. Jag vet inte vad som är problemet.
Psykiatrin verkar bara stå handfallna och vidarebefordra problemet, och min psykolog sitter bara där när jag pratar med han, och säger ingenting. Senast jag var där, så sa han äntligen nåt. Han ifrågasatte mina tankar och så. Vilket var skönt, men jag bad att han skulle anstränga sig för att hjälpa mig. Men jag är också väldigt rädd att han kommer göra som min förra samtalskontakt.
Jag och min mamma har många tankar på vad det är som egentligen är felet. Jag vet att ni här inte kan förmodligen göra eller säga så mycket, men är intresserad av era funderingar ändå.
Re: Depression eller Asperger?
Hej! Välkommen till forumet!
Bara några tankar utifrån det du beskriver:
Vilka vidarebefordrar psykiatrin dina problem till - psykologen?
Är psykologen utbildad på asperger? Har han eller din förra samtalskontakt använt någon speciell form av terapi för att hjälpa dig? Kan du urskilja sämre eller bättre perioder vad det gäller depressionen och ångesten exempelvis beroende på årstiden eller påfrestningar? Upplever du någon lindring av medicinerna som du tar?
Bara några tankar utifrån det du beskriver:
Vilka vidarebefordrar psykiatrin dina problem till - psykologen?
Är psykologen utbildad på asperger? Har han eller din förra samtalskontakt använt någon speciell form av terapi för att hjälpa dig? Kan du urskilja sämre eller bättre perioder vad det gäller depressionen och ångesten exempelvis beroende på årstiden eller påfrestningar? Upplever du någon lindring av medicinerna som du tar?
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10579
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Re: Depression eller Asperger?
Hej
Jag är också 26 år gammal, bor i Stockholm, har Aspergers och är deprimerad (troligtvis dystimi - kronisk depression).
Även jag går hos psykolog på habiliteringen och tycker väl inte heller att jag "blir bättre" - fast jag har en bra psykolog. Jag har nästan helt och hållet varit deprimerad eller nedstämd under den senare halvan av mitt liv. Till skillnad från dig så går jag dock inte på några mediciner. Provade en SSRI och en MAOI för ett par år sedan men tyckte inte att de hjälpte alls så jag slutade ta skiten.
Min psykolog hon visade mig en bild på en bergsklättrare som klättrar på en vägg. Och bredvid denna står en slags "coach" och ropar motiverande grejer genom en megafon. Hon menade att jag är klättraren och att hon bara är coachen. Poängen är att det är -jag- som måste arbeta, kämpa, genomföra förändringar osv - hon kan bara säga vad som ska göras. Och det är ju helt korrekt, eller? Men enda sedan jag såg den där bilden har jag tänkt för mig själv: "om man inte orkar klättra då, vad gör man då? hur får jag då hjälp?"
Även min familj är less på mig: jag är arbetslös, lever på socialbidrag och bor hos min far - trots att jag har studerat i 6 år på eftergymnasial nivå och gjorde en 6 månaders praktik på ett underbart företag. Jag blev bestulen på drömjobbet där när en annan praktikant fick jobbet framför mig - och detta efter att ha fått beröm i flera månader för hur duktigt jag jobbat. Självmordstankar är också väldigt vanligt - har dem nästan dagligen. Jag har dock en negativ inställning till självmord eftersom jag inte riktigt kan se hur man kan vara så jävla taskig mot de runt omkring en. Så det känns väldigt mycket som att jag "lever för andras skull", och att jag inte har någon kontroll över mitt liv alls eller någon frihet heller: för oavsett hur mycket jag kämpar så blir jag inte lyckligare, får inget jobb, förbättrar inte mitt liv på något sätt, osv, osv. Klart som fan att man utvecklar inlärd hjälplöshet och mindervärdeskomplex då när det inte HÄNDER NÅTT fast man försöker.
Känner mig sviken av samhället dessutom. Jag har ca 10 möten kvar hos psykologen och sen vet jag inte vad som händer - hon har inte sagt något om det. Vidare så är jag "för" funktionsduglig för att ha rätt till en LSS-lägenhet: fast jag verkligen mår MYCKET sämre av att inte ha ett eget ställe. Sjukskrivning kan jag helt och hållet glömma då jag ej tjänar något på det då jag inte har jobbat tillräckligt (har bara rätt till grundersättning som är mindre än vad soc ger mig).
Och terapin sen då; jag har gått där sedan i augusti och tycker inte att det har hänt ett skit - fast jag har en bra psykolog. Det är inte henne det är fel på det är mig. Just att terapin är tidsbegränsad (som KBT/ACT ska vara) ger mig en känsla av att vara på ett löpande band: jag ska bli "frisk" på kommando och vara redo att lämna fabriken så att säga - annars slängs jag väl i lådan över defekta industriartiklar.
Även jag undrar vad fan som är fel, men jag kanske är närmare ett svar än vad du är?
Jag tror mig veta vad som är fel (iaf den större bilden), vilka svagheter jag har, vilka "fel" jag har utöver detta handikapp osv - jag vet vad det är för yttre faktorer som gör mig olycklig (arbetslöshet, etc). Det stora problemet är att jag inte orkar hjälpa mig själv, och att jag har djupt inrotad sk "inlärd hjälplöshet" och ett generellt mindervärdeskomplex.
Nu kanske du var ute efter motiverande och stöttande inlägg men nu blev det såhär. Jag har inget stöttande säga. Allt jag kan säga är att det finns andra som är i liknande pissiga situationer
Jag är också 26 år gammal, bor i Stockholm, har Aspergers och är deprimerad (troligtvis dystimi - kronisk depression).
Även jag går hos psykolog på habiliteringen och tycker väl inte heller att jag "blir bättre" - fast jag har en bra psykolog. Jag har nästan helt och hållet varit deprimerad eller nedstämd under den senare halvan av mitt liv. Till skillnad från dig så går jag dock inte på några mediciner. Provade en SSRI och en MAOI för ett par år sedan men tyckte inte att de hjälpte alls så jag slutade ta skiten.
Min psykolog hon visade mig en bild på en bergsklättrare som klättrar på en vägg. Och bredvid denna står en slags "coach" och ropar motiverande grejer genom en megafon. Hon menade att jag är klättraren och att hon bara är coachen. Poängen är att det är -jag- som måste arbeta, kämpa, genomföra förändringar osv - hon kan bara säga vad som ska göras. Och det är ju helt korrekt, eller? Men enda sedan jag såg den där bilden har jag tänkt för mig själv: "om man inte orkar klättra då, vad gör man då? hur får jag då hjälp?"
Även min familj är less på mig: jag är arbetslös, lever på socialbidrag och bor hos min far - trots att jag har studerat i 6 år på eftergymnasial nivå och gjorde en 6 månaders praktik på ett underbart företag. Jag blev bestulen på drömjobbet där när en annan praktikant fick jobbet framför mig - och detta efter att ha fått beröm i flera månader för hur duktigt jag jobbat. Självmordstankar är också väldigt vanligt - har dem nästan dagligen. Jag har dock en negativ inställning till självmord eftersom jag inte riktigt kan se hur man kan vara så jävla taskig mot de runt omkring en. Så det känns väldigt mycket som att jag "lever för andras skull", och att jag inte har någon kontroll över mitt liv alls eller någon frihet heller: för oavsett hur mycket jag kämpar så blir jag inte lyckligare, får inget jobb, förbättrar inte mitt liv på något sätt, osv, osv. Klart som fan att man utvecklar inlärd hjälplöshet och mindervärdeskomplex då när det inte HÄNDER NÅTT fast man försöker.
Känner mig sviken av samhället dessutom. Jag har ca 10 möten kvar hos psykologen och sen vet jag inte vad som händer - hon har inte sagt något om det. Vidare så är jag "för" funktionsduglig för att ha rätt till en LSS-lägenhet: fast jag verkligen mår MYCKET sämre av att inte ha ett eget ställe. Sjukskrivning kan jag helt och hållet glömma då jag ej tjänar något på det då jag inte har jobbat tillräckligt (har bara rätt till grundersättning som är mindre än vad soc ger mig).
Och terapin sen då; jag har gått där sedan i augusti och tycker inte att det har hänt ett skit - fast jag har en bra psykolog. Det är inte henne det är fel på det är mig. Just att terapin är tidsbegränsad (som KBT/ACT ska vara) ger mig en känsla av att vara på ett löpande band: jag ska bli "frisk" på kommando och vara redo att lämna fabriken så att säga - annars slängs jag väl i lådan över defekta industriartiklar.
Även jag undrar vad fan som är fel, men jag kanske är närmare ett svar än vad du är?
Jag tror mig veta vad som är fel (iaf den större bilden), vilka svagheter jag har, vilka "fel" jag har utöver detta handikapp osv - jag vet vad det är för yttre faktorer som gör mig olycklig (arbetslöshet, etc). Det stora problemet är att jag inte orkar hjälpa mig själv, och att jag har djupt inrotad sk "inlärd hjälplöshet" och ett generellt mindervärdeskomplex.
Nu kanske du var ute efter motiverande och stöttande inlägg men nu blev det såhär. Jag har inget stöttande säga. Allt jag kan säga är att det finns andra som är i liknande pissiga situationer
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Re: Depression eller Asperger?
Bjäbbmonstret skrev:Hej! Välkommen till forumet!
Bara några tankar utifrån det du beskriver:
Vilka vidarebefordrar psykiatrin dina problem till - psykologen?
Är psykologen utbildad på asperger? Har han eller din förra samtalskontakt använt någon speciell form av terapi för att hjälpa dig? Kan du urskilja sämre eller bättre perioder vad det gäller depressionen och ångesten exempelvis beroende på årstiden eller påfrestningar? Upplever du någon lindring av medicinerna som du tar?
Ja, de vidarebefordrar mina bekymmer till psykologen och Aspergercenter i Stockholm. Det senare gick jag på en kurs hos, som inte gav mig särskilt mycket.
Jag antar det, eftersom de jobbar just med de med Asperger.
Min förra kontakt använde psykodynamisk terapi. Jag tjatade till mig att få testa KBT, men de tyckte det inte fungerade.
Oftast är det påfrestningar från människor omkring mig.
Nja, medicinerna känns som placebo. Får ta sobril ibland för att dämpa min ångest och så. Men det är först på senare tid som jag har använt sobril oftare.
Re: Depression eller Asperger?
Rent praktiskt, jonte26, vad är det som inte funkar i ditt liv? Kommer du dig inte för med saker? Lider du av svårbruten ensamhet? Några särskilda eller allmänna grejer i skola eller arbetsliv du kan ta upp?
Jag vill just nu mest bara ge dig respons på ditt bumpande men tänker att folk lättare hakar på eller tipsar om trådar att specificera diskussionen i om du skriver om dig i konkreta såna konkreta sammanhang som jag frågade om.
Inget fel annars förstås att hålla sig på den man kanske kan kalla generellare nivå du valt.
/ J
Jag vill just nu mest bara ge dig respons på ditt bumpande men tänker att folk lättare hakar på eller tipsar om trådar att specificera diskussionen i om du skriver om dig i konkreta såna konkreta sammanhang som jag frågade om.
Inget fel annars förstås att hålla sig på den man kanske kan kalla generellare nivå du valt.
/ J
Re: Depression eller Asperger?
Det är mycket som inte funkar, har ingen livsenergi alls, till att studera som jag vill, eller ens egentligen jobba. Allt går upp och ner jämt. Jo jag lider väl av nån slags ensamhet, men också en känsla av att inte bli förstådd eller respekterad. Jag jobbar eller studerar inget just nu.
Jag är väl också trött på att alla mina relationer aldrig kommer längre än till generellare nivån. Vill ju ha mera personligare förhållanden. Då helst med nån tjej. Det känns som att jag inte får nån slags förståelse för det heller. Utan det får bara likgiltiga reaktioner för det. Visst jag inser väl lite att andra nog inte heller mår bra eller vet så mycket heller. Men samtidigt förstår jag inte hur folk kan säga att de vill förstå när de inte ens verkar försöka eller vill försöka. Men samtidigt får jag inga råd eller hjälp att hantera känslorna eller annat från vare sig psykologer eller ens vänner.
Men jag försöker inte heller belasta vänner med det ändå.
Det stör mig också att andra verkar liksom inte höra av sig till mig, utan tror att jag orkar göra all skit. Men jag har väl inte alltid sagt hur jag mår eller så, men ibland har jag gjort det, men människor glömmer ändå bort mig. Vilket gör mig trött och ledsen.
Vill inte vara ett monster som är krävande, men samtidigt känns det som att det är så man måste vara för att människor ska fatta nåt eller göra nåt.
Jag är väl också trött på att alla mina relationer aldrig kommer längre än till generellare nivån. Vill ju ha mera personligare förhållanden. Då helst med nån tjej. Det känns som att jag inte får nån slags förståelse för det heller. Utan det får bara likgiltiga reaktioner för det. Visst jag inser väl lite att andra nog inte heller mår bra eller vet så mycket heller. Men samtidigt förstår jag inte hur folk kan säga att de vill förstå när de inte ens verkar försöka eller vill försöka. Men samtidigt får jag inga råd eller hjälp att hantera känslorna eller annat från vare sig psykologer eller ens vänner.
Men jag försöker inte heller belasta vänner med det ändå.
Det stör mig också att andra verkar liksom inte höra av sig till mig, utan tror att jag orkar göra all skit. Men jag har väl inte alltid sagt hur jag mår eller så, men ibland har jag gjort det, men människor glömmer ändå bort mig. Vilket gör mig trött och ledsen.
Vill inte vara ett monster som är krävande, men samtidigt känns det som att det är så man måste vara för att människor ska fatta nåt eller göra nåt.
Re: Depression eller Asperger?
Hur har du det med dagsplanering? Klarar du av att bestämma dig för att göra något speciellt en dag och följa det eller rasar det ihop för dig? Jag har ju inte asperger men ibland funkar det att man gör rutiner för saker som man annars inte får till och då kan det faktum att man gör dem, även om man kanske inte direkt har lust, göra att man kommer igång och mår bättre. Man kan också skriva upp idéer på vad man kan ta till om allt spårar ut och man inte klarar av att göra det man har tänkt sig.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10579
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Re: Depression eller Asperger?
Depressionen kan förslagsvis bero på att ingen förstår dig och likgiltighetsbehandlingen. Behöver man omtanke och kärlek men får piller så uteblir lösningen oftast. Så depressionen kanske är orsakad av svårigheterna med asperger. Vilket leder till nästa fundering..
Många psykiatriker och psykologer vill gärna hjälpa människor att "bota" sina problem. Men för aspies kan det vara mer effektivt att hitta smartare copingstrategier. Blir annars som att "reparera" en SAAB så att den blir en Volvo som riktiga bilar.
Coachningsinriktningen är rätt vanlig. Men ibland kanske man måste visa handgripligen. För många aspies är smarta, men vet inte hur man ska göra.
Ett sätt att skaffa sig livslust kan vara att det går frammåt på de områden som faktist är viktiga för en själv och att det finns koppling mellan ens insats och resultat. Ibland kan det behövas lite starthjälp.
Många psykiatriker och psykologer vill gärna hjälpa människor att "bota" sina problem. Men för aspies kan det vara mer effektivt att hitta smartare copingstrategier. Blir annars som att "reparera" en SAAB så att den blir en Volvo som riktiga bilar.
Coachningsinriktningen är rätt vanlig. Men ibland kanske man måste visa handgripligen. För många aspies är smarta, men vet inte hur man ska göra.
Ett sätt att skaffa sig livslust kan vara att det går frammåt på de områden som faktist är viktiga för en själv och att det finns koppling mellan ens insats och resultat. Ibland kan det behövas lite starthjälp.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Depression eller Asperger?
Känner igen mej i din problematik, hade själv mycket sorgsna och hatiska tankar samt självmordstankar förut när jag levde ett sunkigt liv med fel folk, fel aktiviteter osv.
Det första du ska göra är att försöka aktivera dej inom dina specialintressen. Nu vet jag ju inte vilka specialintressen du har men det finns föreningar och klubbar för dom flesta intressen, speciellt i Stockholm där du bor. Genom detta kan du träffa folk som har samma intressen som du och börja bygga relationer den vägen. Men att bygga relationer kan ta tid, lång tid, och det kommer bli väldigt generellt i början. Men förhoppningsvis kan du kanske hitta folk som på lång sikt kan bli dina vänner eller kärlekspartners.
För dåligt mående är landstinget och habilitering sällan eller aldrig rätt väg att gå. Tyvärr är min erfarenhet att även dom som ska vara specialiserade på asperger är extremt smalspåriga och kör sin "terapi" efter någon inkrökt modell dom fått lära sej på socionomprogrammet. När jag mådde som mest skit så gick jag hos en privat psykoterapeut. Det kostar iofs en slant, 500 spänn per session var medelpris när jag gick. Men grejen är att där får du valuta för pengarna, terapeuter med egen mottagning har ofta betydligt mer utbildning och erfarenhet än dom som jobbar inom landstinget och habiliteringen. Sen har dom ofta andra inriktningar än landsting och hab, olika metoder funkar för olika individer. Dessutom är det ofta lättare att anpassa behandlingsformen både efter personlighet och plånbok hos privata mottagningar, när jag gick hade jag väldigt dålig ekonomi så vi körde en session per månad och körde på så länge det behövdes.
Och sist men inte minst, man måste våga bryta med destruktiva livsmönster. Om en person får en att må dåligt ska man skita i denna, likaså om en aktivitet får en att må dåligt. Och mediciner är verkligen ingen lösning och ska endast användas om man utan medicin är en allvarlig fara för sej själv eller sin omgivning.
Det första du ska göra är att försöka aktivera dej inom dina specialintressen. Nu vet jag ju inte vilka specialintressen du har men det finns föreningar och klubbar för dom flesta intressen, speciellt i Stockholm där du bor. Genom detta kan du träffa folk som har samma intressen som du och börja bygga relationer den vägen. Men att bygga relationer kan ta tid, lång tid, och det kommer bli väldigt generellt i början. Men förhoppningsvis kan du kanske hitta folk som på lång sikt kan bli dina vänner eller kärlekspartners.
För dåligt mående är landstinget och habilitering sällan eller aldrig rätt väg att gå. Tyvärr är min erfarenhet att även dom som ska vara specialiserade på asperger är extremt smalspåriga och kör sin "terapi" efter någon inkrökt modell dom fått lära sej på socionomprogrammet. När jag mådde som mest skit så gick jag hos en privat psykoterapeut. Det kostar iofs en slant, 500 spänn per session var medelpris när jag gick. Men grejen är att där får du valuta för pengarna, terapeuter med egen mottagning har ofta betydligt mer utbildning och erfarenhet än dom som jobbar inom landstinget och habiliteringen. Sen har dom ofta andra inriktningar än landsting och hab, olika metoder funkar för olika individer. Dessutom är det ofta lättare att anpassa behandlingsformen både efter personlighet och plånbok hos privata mottagningar, när jag gick hade jag väldigt dålig ekonomi så vi körde en session per månad och körde på så länge det behövdes.
Och sist men inte minst, man måste våga bryta med destruktiva livsmönster. Om en person får en att må dåligt ska man skita i denna, likaså om en aktivitet får en att må dåligt. Och mediciner är verkligen ingen lösning och ska endast användas om man utan medicin är en allvarlig fara för sej själv eller sin omgivning.
- Kostymhippie
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 2573
- Anslöt: 2011-10-12
Re: Depression eller Asperger?
Kostymhippie skrev:Men grejen är att där får du valuta för pengarna, terapeuter med egen mottagning har ofta betydligt mer utbildning och erfarenhet än dom som jobbar inom landstinget och habiliteringen.
Saken är den att landstingen styr hårt vilka metoder som får användas och rätt stelbenta med att ta till sig metoder som är mer lämpade. I tillägg bör vilka behandlingsformer som används individanpassas, något den offentliga vården kan vara sämre med att göra. Man kan också fundera på vilken kategori som har störst möjlighet att anpassa vidareutbildning osv efter faktiska behov.
I övrigt så är det en viss kontroll av vilka som får komma med remisser och att styrande försöker skjuta över kostnader på andra budgetar. Ibland har de till och med hört talas om att det finns patienter..
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Återgå till Att leva som Aspergare