Uddaaspergare skrev:Jag tänker då inte ringa någon Lennart Frimodig, känner ju inte karl för fan och det är helt ointressant för mej punkt.

Det är ok, jag tänkte mest på att göra upp om att träffas och så.
Jag gillar egentligen inte att prata i telefon, särskilt inte utomhus.

Lennart Frimodig

Uddaaspergare skrev:Ja du Lennart.. Du har haft en fot inne i arbetslivet sen långt tillbaka som det verkar.. det har inte jag haft nån möjlighet till nånsin, man kan inte va på ett arbete heller om man inte klarar av att hantera kraven och allt vad det innebär, det fattar väl du med att det finns inget ställe dom vill ha en när det i slutändan visar sej att man inte har förmågan att hantera krav och ansvar... obegripligt för dej även nu? du är du... bra att du lyckats i livet va glad för det du, tänk så inget annat.

Njaa,

det handlar om att hitta ett ställe för dig. Under årens lopp har jag, och vi, samarbetat med ett antal personer som varit skitbra på att snacka in människor med begränsningar av olika slag. På en hel massa olika arbetsplatser. Det gäller att hitta ett ställe där precis du kan ge bidrag utan att ställa till för mkt problem.

Det är synd att du bor så långt bort. Om vi satt ett par tre timmar, tillsammans, ensamma och snackade, så skulle du märka en del förändringar.

Lennart Frimodig

Min psykolog jag haft i fem år leder det ingen vart med... sa till han för ett tag om sen mina känslor och tankar, att det ofta blir feltänk och hur jag känner att jag reagerar på saker och ting socialt och så.. jag råka nämna till han om jag kan ha nån form av utvecklingsstörning på grund av mitt beteende.. men svaret blev direkt med irriterad ton.. du har ju asperger räcker inte det? när jag är så tydlig med mitt och är ärlig men ändå blir det motsatt effekt och taggarna utåt.. jag är inte så dum i huvet så att jag inte kan känna mej själv mina känslor och hur jag uppfattar saker och ting på ett annorlunda sätt, som ett dödsfall tex jo så är det och skämtar inte om något nu.

Jag lider också av nån form av utvecklingsstörning och det kan jag själv acceptera utan att tycka synd om mej själv nu,det är inte problemet för mej som sagt utan att få andra att fatta vad jag säger,vill bara att dom lyssnar på mej nu men inte gjort det än nånstans... så tex skaffa familj är inget att tänka på ens på grund av min utvecklingsstörning.så enkelt är det med det och vet nu istället också varför saker är så komplicerade(och har varit) som det är för en annan, kan ju se bara vad otroligt fel det blev här på detta forum, ska ju inte behöva inträffa egentligen.. nä stannar väl här nu.

Uddaaspergare skrev:Min psykolog jag haft i fem år leder det ingen vart med... sa till han för ett tag om sen mina känslor och tankar, att det ofta blir feltänk och hur jag känner att jag reagerar på saker och ting socialt och så.. jag råka nämna till han om jag kan ha nån form av utvecklingsstörning på grund av mitt beteende.. men svaret blev direkt med irriterad ton.. du har ju asperger räcker inte det? när jag är så tydlig med mitt och är ärlig men ändå blir det motsatt effekt och taggarna utåt.. jag är inte så dum i huvet så att jag inte kan känna mej själv mina känslor och hur jag uppfattar saker och ting på ett annorlunda sätt, som ett dödsfall tex jo så är det och skämtar inte om något nu.

Be att få byta psykolog, be att få nån med kbt-orientering, fast det är ingen garanti.

Du behöver starta en resa för att lära dig hantera ditt liv, det är en inlärningsprocess. Tänk på människor som är förlamade från axlarna och neråt pga nån ryggmärgsskada, de lär sig hantera sitt liv inom de begränsningarna.

Be att få kolla det du misstänker är din utvecklingsstörning.

Lennart Frimodig

Ok har läst det du skrivit.
För några månader sen läste jag i en dagstidning här jag bor om en ung kille i tjugo års åldern som dog för nåt år sedan utav för hög dos zyprexa skulle ha 20 men fick 40.. vad jag vill säga är att jag läste längre ner i rubriken att han hade fått diagnos nåt slags kromosomfel och sen läste jag att det innebar lätt autistiskt beteende och utvecklingsstörning,lätt för psykos också.. såg en bild på honom och såg väl ut som en vanlig ung kille som ville bli frisk och leva normalt men dog av för hög dos av medicin som sagt, i det fallet va det läkarmiss och mamman fick väl upprättelse senare har jag för mej.
Så i och med detta blev jag ännu mer klar över vad jag själv pratar om på nåt sätt.. är inte galen för att jag nämt om vad jag lider av till omgivningen, vad göra nu? ja får väl ta upp det igen för psykolog till att börja med... det är inget man gör på en handvändning(inget som syns utåt tydligen).. går inte att bota och förändra såna här komplexa svårigheter som fyllts på genom tjugo långa år bara så där... är vissa människor rädd för mej får dom va det,är frånvarande emellanåt och det är inget jag kan göra nåt åt nu har jag insett sorry.. inte kul men har fått vänja mej vid det,hjärnan går som i slowmotion ungefär mestadels. Till sist vem fan bryr sej? ingen men jag skriver av mej på mitt egendomliga sätt här, låt så vara då.

Nej, du är inte galen. Du skriver mycket smartare än hur du beskriver dig själv.

Du behöver träna på att ställa krav på psykologer och såna. Berätta vad du vill uppnå. Hur vill du att de hjälper dig. Betrakta dem som verktyg, som skruvmejslar. (Det är så att våra skattepengar betalar dem för att hjälpa dig.)

Neej, inget viktigt går i en handvändning.

Jag förstår inte riktigt varför nån skulle vara rädd för dig.

Vad skulle du kunna jobba med?

Lennart Frimodig

Det kanske våre bra om uddaaspergare fick synpunkter från nån annan än mig i den här tråden?

Jag har ju en rätt speciell syn på grejer.

Lennart Frimodig

Intressant tråd, känner igen mig i mkt om det som bl a uddaaspie skriver. Jag känner att jag lider av en slags obefintlig utvecklingsstörning ...också, gentemot omvärlden, eller hur man ska definiera det.... Tröghet i tänkandet, alienation, existentiell ångest, frustration.
Partiell livsleda och relationsstörningar grand mal. Har en jobbig livssituation helt enkelt.

Tack jävligt mycket. Jag gillar inte att vara ensam som säger saker. Bara här.

I andra sammanhang är jag helt komfortabel med att var helt ensam, här misstänker jag att jag missat nåt.

Vad skulle du vilja säga till uddaaspergare?

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:

Du behöver träna på att ställa krav på psykologer och såna. Berätta vad du vill uppnå. Hur vill du att de hjälper dig. Betrakta dem som verktyg, som skruvmejslar. (Det är så att våra skattepengar betalar dem för att hjälpa

Ok, jo nog skulle man behöva träna på att ställa krav på psykologer och liknande.. det är oerhört problematiskt för mej just att veta lite hur man ska handskas med dom och så.. kan många gånger bli att dom kan göra lite som dom vill med en(det är absolut inte bra) just för att jag oftast inte visar nåt slags driv i mej utan mer som en ynklig stackare med depression som saknar förmåga att ta tag i livet och utvecklas av egen kraft,visst om man visar sej som ett offer ständigt så kör dom över en rätt fort om chansen ges, jo för man får inga lösningar serverat nä verkligen inte! men då är frågan nu... vad göra för att förändra sådant problematiskt läge man är i och istället bli mer kreativ och visa framfötterna när det verkligen behövs? tja det vete fan om jag ska va ärlig nu men men bara kämpa vidare....

Hej Lennart Frimodig
Det är helt okej idag med mej, visst går upp och ner även nu men är då inte lika desperat som då när denna tråd startades.. funderar inte nu på om man ska skaka galler utan vad som är positivt nu för tillfället är att man hittat ett ställe att fara till några timmar i veckan om man har lust.. ska ge det en chans i allafall.. sen får man se som sagt!

Uddaaspergare skrev:Hej Lennart Frimodig
Det är helt okej idag med mej, visst går upp och ner även nu men är då inte lika desperat som då när denna tråd startades.. funderar inte nu på om man ska skaka galler utan vad som är positivt nu för tillfället är att man hittat ett ställe att fara till några timmar i veckan om man har lust.. ska ge det en chans i allafall.. sen får man se som sagt!

Kanon.

Axiomet är att alla kan bidra. Alla har förmågor.

Det är verkligen roligt att höra av dig, du lät rätt desperat.
Jag hade nästan förträngt vårt skriftliga utbyte, jag kände mig otillräcklig.
Och jag avskyr att känna mig otillräcklig.

Lennart Frimodig