Hej alla där ute!

Nu sitter jag uppe igen på natten och tänker, eller det är inte bara på natten. Utan hela dagarna också. Jag brukar tänka på hur jag kom hit, liksom vad som fick mig att hata mitt liv. Nu är jag 16 och jag har mått dåligt i snart fem år. Jag blev "utbränd" i femman/sexan, blev deprimerad, sluta gå i skolan och började i skolan efter ett år. Började i en special skola, bara 20 elever. Jag fick min asperger diagnos i samma veva kan jag ju tillägga. Jag förlorade alla mina vänner när jag mådde dåligt, och har bara 4 vänner kvar. Jag känner mig så ensam.

Mitt nyår spenderade jag med att ligga i sängen och sova, vakna upp och gråta och sova i mer än 15 timmar. De senaste månaderna har jag känt att jag börja tvivla mer och mer att det kommer bli bra, jag mår så dåligt att jag inte har några vänner, att man hör andra festa och ha det kul medans jag sitter hemma och ruttnar. Jag får en sån klump i magen när jag tänker på framtiden: med bostad, jobb, relation och vänner. Kommer jag någonsin få det? Jag vill så gärna ha vänner, men det finns ingen lik mig i skolan (går i en liten skola fortfarande, jag är ganska "normal" de andra sitter tysta) och vet inte om jag skulle göra något på fritiden. För jag vet om jag hade vänner skulle jag må mycket bättre! Har era liv ändrats till det bättre?

(Jag vet att inlägget blev lulligt, men är väldigt trött och har så mycket inom mig så det blir för mycket att skriva ner.)

Du kan skriva PM till mig så fixar vi upp det.

Sen kan du ringa, 0709-687536.

Du behöver inte vara bekymrad, jag är van med det mesta.

Sen är jag 67 och har skägg. Jag är totalt ofarlig. Fast jag är inte överviktig som mina kompanjoner, Aram och Carlos. De har konstiga namn eftersom de är utlänningar.

Lennart Frimodig

laladada skrev:Jag förlorade alla mina vänner när jag mådde dåligt, och har bara 4 vänner kvar

Då kanske du bara hade fyra riktiga vänner från början. Det lönar sig att må dåligt ibland så sållar man bort skiten. Fyra stycken är f.ö inte så dåligt. Ett par stycken eller snarare en är nog tillräckligt för de flesta att inte känna sig hopplöst ensam men vad vet jag.

laladada skrev:Har era liv ändrats till det bättre?

Från det att jag har mått dåligt? En hel del kan jag säga. Det handlar dock mest om vilken syn jag själv haft på saker och ting. Man måste våga misslyckas.

Men vad är du verkligen gillar att göra? Du kanske inte egentligen gillar att festa utan att göra andra saker? Även om du inte hittar vänner i din klass, så kan du hitta det efter skolan. Har du inte hittat några på nätet som du klickar med?

Det är ju inte så att alla aspergare är tysta även om dina klasskamrater är det. Trivs du annars i skolan när det gäller lärare och skolarbete?

Jag tycker man kan leva ett bra liv som aspergare. Många har jobb, bostad och vänner. Ja, alla har förstås någonstans att bo, men jag tänkte på egen lägenhet.

Du har "bara" fyra vänner skriver du. Det är mer än vad jag hade när jag var 16 år. Eller känner du att du kommer att förlora dem också? Orkar du inte umgås med dem el varför "sitter du hemma och ruttnar"?

Om du skriver hur läget är i fråga om boende, ekonomi, betyg och utbildning samt vad du vill uppnå så kanske det är lättare att ge ett svar.
Asperger är något man lär sig hantera och då fungerar det bättre med tillvaron. Problemet är att omgivningen oftast saknar insikten att deras egen referensram är irrelevant och ofta saknar kunskap.

En del forumister säger att åldern runt 15 16 17 är värsta tiden i livet.
Personligen håller jag inte med men det har nog berott på att jag haft en massa kul saker att göra under den tiden, jag byggde saker och eldade en massa i vår trädgård.

Det är först på senare år så det blivit sämre men jag tror det kommer att lösa sig, jag har haft en hel del trassel de senaste åren men jag löser dem ett efter ett, ibland med hjälp och ibland helt själv, det är olika beroende på vad det är för sorts trubbel.
Hoppas bara att det ska gå o lösa klart allt eller iaf det mesta

Vet att saker är olika på olika ställen.
Platsombyte ger förutom övning också andra förutsättningar eller omständigheter.

nano skrev:En del forumister säger att åldern runt 15 16 17 är värsta tiden i livet.
Personligen håller jag inte med men det har nog berott på att jag haft en massa kul saker att göra under den tiden, jag byggde saker och eldade en massa i vår trädgård.

Det är först på senare år så det blivit sämre men jag tror det kommer att lösa sig, jag har haft en hel del trassel de senaste åren men jag löser dem ett efter ett, ibland med hjälp och ibland helt själv, det är olika beroende på vad det är för sorts trubbel.
Hoppas bara att det ska gå o lösa klart allt eller iaf det mesta

Vet att saker är olika på olika ställen.
Platsombyte ger förutom övning också andra förutsättningar eller omständigheter.

Jag håller helt med om 15-17, den värsta pissåldern. När jag var nåt offer.
Jag är långsint och hämndgirig. Fast det finns ingen att betala tillbaka till.

Man får uppmärksamma nutida svinpälsar.

Platsombyte kan vara en bra idé. Man blir liksom en annan människa, utan att ändra sig ett dugg.

Lennart Frimodig

Ja, jag tror faktiskt jag vill påstå att typ 15-18 var riktigt skit. Jag tror det beror på att det är då man fattar att man är annorlunda men fortfarande är för feg/osäker/blyg för att våga vara sej själv.

När jag flyttade och började på universitet blev det helt annorlunda. Äntligen fick jag kontakt med tänkande människor. Det var en uppenbarelse.

weasley skrev:Ja, jag tror faktiskt jag vill påstå att typ 15-18 var riktigt skit. Jag tror det beror på att det är då man fattar att man är annorlunda men fortfarande är för feg/osäker/blyg för att våga vara sej själv.

När jag flyttade och började på universitet blev det helt annorlunda. Äntligen fick jag kontakt med tänkande människor. Det var en uppenbarelse.

Exakt så.
Studenten var nån total jävla befrielse. Man blev en individ.
Jag blir fortfarande totalt rasande när jag tänker tillbaka på det där.

Lennart Frimodig

Parvlon skrev:

laladada skrev:Jag förlorade alla mina vänner när jag mådde dåligt, och har bara 4 vänner kvar

Då kanske du bara hade fyra riktiga vänner från början. Det lönar sig att må dåligt ibland så sållar man bort skiten. Fyra stycken är f.ö inte så dåligt. Ett par stycken eller snarare en är nog tillräckligt för de flesta att inte känna sig hopplöst ensam men vad vet jag.

laladada skrev:Har era liv ändrats till det bättre?

Från det att jag har mått dåligt? En hel del kan jag säga. Det handlar dock mest om vilken syn jag själv haft på saker och ting. Man måste våga misslyckas.

och när du menar att misslyckas så menar du hur då? för hur jag ser mig själv så är hela jag misslyckad.

Alien skrev:Men vad är du verkligen gillar att göra? Du kanske inte egentligen gillar att festa utan att göra andra saker? Även om du inte hittar vänner i din klass, så kan du hitta det efter skolan. Har du inte hittat några på nätet som du klickar med?

Det är ju inte så att alla aspergare är tysta även om dina klasskamrater är det. Trivs du annars i skolan när det gäller lärare och skolarbete?

Jag tycker man kan leva ett bra liv som aspergare. Många har jobb, bostad och vänner. Ja, alla har förstås någonstans att bo, men jag tänkte på egen lägenhet.

Du har "bara" fyra vänner skriver du. Det är mer än vad jag hade när jag var 16 år. Eller känner du att du kommer att förlora dem också? Orkar du inte umgås med dem el varför "sitter du hemma och ruttnar"?

nej jag trivs inte alls. jag är med personer i skolan men inte utanför för de verkar vilja springa hem, de verkar stressade när vi går från skolan. och de springer faktiskt till tunnelbanan..

det är klart jag vill vara med de vänner jag har, vissa gånger har jag skrivit till gamla vänner men de svarar inte. och jag vill ha flera vänner, jag vill festa osv. vara tonåring.

Frimodig skrev:Du kan skriva PM till mig så fixar vi upp det.

Sen kan du ringa, 0709-687536.

Du behöver inte vara bekymrad, jag är van med det mesta.

Sen är jag 67 och har skägg. Jag är totalt ofarlig. Fast jag är inte överviktig som mina kompanjoner, Aram och Carlos. De har konstiga namn eftersom de är utlänningar.

Lennart Frimodig

jag tycker inte du ska gå runt och skriva sånt där till alla i forumet och ge ut ditt nummer. det kan misstolkas. menar inget taskigt men ja..och jag vill inte ha kontakt med dig. tack men nej tack.

laladada skrev:

Alien skrev:Men vad är du verkligen gillar att göra? Du kanske inte egentligen gillar att festa utan att göra andra saker? Även om du inte hittar vänner i din klass, så kan du hitta det efter skolan. Har du inte hittat några på nätet som du klickar med?

Det är ju inte så att alla aspergare är tysta även om dina klasskamrater är det. Trivs du annars i skolan när det gäller lärare och skolarbete?

Jag tycker man kan leva ett bra liv som aspergare. Många har jobb, bostad och vänner. Ja, alla har förstås någonstans att bo, men jag tänkte på egen lägenhet.

Du har "bara" fyra vänner skriver du. Det är mer än vad jag hade när jag var 16 år. Eller känner du att du kommer att förlora dem också? Orkar du inte umgås med dem el varför "sitter du hemma och ruttnar"?

nej jag trivs inte alls. jag är med personer i skolan men inte utanför för de verkar vilja springa hem, de verkar stressade när vi går från skolan. och de springer faktiskt till tunnelbanan..

det är klart jag vill vara med de vänner jag har, vissa gånger har jag skrivit till gamla vänner men de svarar inte. och jag vill ha flera vänner, jag vill festa osv. vara tonåring.

De kan vara att de är lättstressade och slut efter skolan och behöver vara ensamma. Många aspegare är också ljudkänsliga, och högljudda fester är alltså inget för dem.

Sedan förstår jag inte vad du menar med "vara tonåring"? Är man inte tonåring om man inte är ute och festar? Det verkar som du stirrat dig blind på någon slags stereotyp av en "typisk tonårng". Jag hoppas du menar något mer än "supa skallen av sig tilsammans med en massa andra" med festa. Ofta inkluderar det t ex dans, hur känner du för det?

Om du verkligen vill leva det "typiska tonårslivet" så får du fråga (och kanske ringa istf att skriva) dina vänner om de ska gå ut och om du kan hänga med. Och om blyghet och oföretagsamhet hindrar dig så måste du tvinga dig.

Men jag vill poängtera att det finns flera olika aätt att vara människa på och flera olika sätt att må bra.

Medhåll
Personligen har jag inte druckit alkohol öht utom när jag som 5 åring eller så råkade ta fel glas o det smakade minst sagt äckligt.

laladada skrev:Hej alla där ute!

Nu sitter jag uppe igen på natten och tänker, eller det är inte bara på natten. Utan hela dagarna också. Jag brukar tänka på hur jag kom hit, liksom vad som fick mig att hata mitt liv. Nu är jag 16 och jag har mått dåligt i snart fem år. Jag blev "utbränd" i femman/sexan, blev deprimerad, sluta gå i skolan och började i skolan efter ett år. Började i en special skola, bara 20 elever. Jag fick min asperger diagnos i samma veva kan jag ju tillägga. Jag förlorade alla mina vänner när jag mådde dåligt, och har bara 4 vänner kvar. Jag känner mig så ensam.

Mitt nyår spenderade jag med att ligga i sängen och sova, vakna upp och gråta och sova i mer än 15 timmar. De senaste månaderna har jag känt att jag börja tvivla mer och mer att det kommer bli bra, jag mår så dåligt att jag inte har några vänner, att man hör andra festa och ha det kul medans jag sitter hemma och ruttnar. Jag får en sån klump i magen när jag tänker på framtiden: med bostad, jobb, relation och vänner. Kommer jag någonsin få det? Jag vill så gärna ha vänner, men det finns ingen lik mig i skolan (går i en liten skola fortfarande, jag är ganska "normal" de andra sitter tysta) och vet inte om jag skulle göra något på fritiden. För jag vet om jag hade vänner skulle jag må mycket bättre! Har era liv ändrats till det bättre?

(Jag vet att inlägget blev lulligt, men är väldigt trött och har så mycket inom mig så det blir för mycket att skriva ner.)

Låter jobbigt, trist men det brukar bli bättre med tiden , så blev det för mig.
Känner delvis igen mig.
Kan vara till lite tröst.
Vill inte ge några direkta råd

Högstadiet var förjävligt för mig men gymnasiet blev mycket bättre. Jag träffade likasinnade kompisar med samma intressen. Jag trodde att universitetet skulle bli ännu bättre för det borde nästan enbart finnas vettiga människor där. Jag hade fel. Universitetet var bara fullt med karriärmänniskor från överklassen med överblåsta egon. Jag passade in mycket dåligt och depressionen tvingade mig till sist att dra mig ur. Sedan dess har jag bara isolerat mig.

Om det blir bättre eller inte beror nog mycket på omständigheterna. Kanske blir det bättre men det kan också gå fruktansvärt fel.

@Erathe, Vilket ämnesområde studerade du på gymnasiet och universitet?

På gymnasist var det naturlinjen. Jag kommer från en småstad vilket gjorde att det inte var så många brats trots att man läste på "den bästa" linjen. På universitetet var det en datautbildning. De flesta typiska nördarna hoppade av ganska snabbt.

Ojoj, finns inga svar att få härifrån att få på de frågorna du söker.
Är endast du som kan ge dig själv svaren.
Kanske med hjälp från en psykolog eller liknande?

Grubblande och ångest över sitt agerande sitter kvar länge.
Gå ut och lev istället.

Förresten så har vänskap i mina ögon inget med att hitta någon som är som dig själv.
Det är människor som accepterar dig för den du är och tycker om ditt sällskap.
Men visst gemenskap är ju alltid en bra stödpinne i alla relationer.

Nian var absolut värst för mig. Fullständigt isolerad, en enda vän i världen (i en annan stad), kasst självförtroende, ångest, depression, begynnande ätstörningar. Jag trodde jag skulle dö oskuld och oälskad, att jag helt enkelt var för motbjudande och det var därför jag aldrig fick vara med. På så vis var Aspergerdiagnosen en befrielse, för nu vet jag att det *bara* var min sociala förmåga. (Fast det fick jag inte veta förrän jag var 27).

Poängen är att gymnasiet innebar en gigantisk förändring. Delvis för att man får börja på ny kula, delvis för att det är mycket större variation och de gamla grupperingarna upplöses. Sen fattade jag ett av de bästa besluten i mitt liv: att sluta försöka vara normal. Visserligen försökte jag fortfarande vara trevlig på samma villkor, men jag slutade censurera mina åsikter och vad jag gillade. Det gjorde underverk för att hitta någon att umgås med. Dessutom hade jag förlikat mig med tanken på ensamhet och återskapat min inre värld. Jag tror det bidrog till min attraktionskraft; tonåringar är så sjukt allergiska mot desperation.

Vad gäller festandet förstår jag dig. Jag ville också göra det. Det kändes som om jag berövades en hel värld genom mitt utanförskap. Om det är till nån tröst kan jag säga att 90% av tiden är det en gigantisk besvikelse, för i gymnasiet började jag bli inkluderad. Däremot kan klubbar vara sjukt kul om man hittar en som passar ens musiksmak. Åtminstone om man som jag kan bli berusad på musik.

Ta det lugnt. det BLIR bättre och du kan också bli bättre. Inte bättre som i mer normal, utan som i starkare, klokare och mer accepterande inför dig själv och livet. Öva dig i att se dig själv från de mest smickrande perspektiv du kan komma på och intala dig att det är sant. Håll huvudet högt, odla dina intressen och dröm.

För mig var högstadiet i princip ren skit, och gymnasiet är fantastiskt. Tycker dock att fester är otroligt tråkiga, konserter däremot är riktigt kul. Det gäller bara att hitta andra med ens egna intressen, så blir det lättare att få vänner. Om ingen i skolan fungerar, sök dig till något utanför skolan. Det är iaf så jag löste det, från ensam och utstött i högstadiet till vän med många på gymnasiet.

Mellanstadiet var värst för mig för då hade jag "vänner". När jag började i högstadiet så slapp jag mina "vänner" och umgicks bara med dom som var i klassrummet just då (gick i en specialgrupp). Det var bara skönt tyckte jag för jag kände inte heller någon press på att ha vänner. Gymnasiet blev bättre för då hamnade jag med folk som jag faktiskt tyckte om också även om jag inte umgicks med dom utanför skolan.

För egen del så klarade 99% av skitstövlarna ej betygskraven eller intresse för de gymnasieämnen som intresserade mig. Så de försvann på gymnasiet. Dessutom så förväntades man bete sig på ett schysst sätt. Så det var minimalt med klotter och skadogörelse. Skadeglädjen vart det inte alls fel på, kvitt med dom

Satsa på att klara grundskolan med bra betyg och ta dig därifrån. Använd alla knep!

laladada skrev:

Frimodig skrev:Du kan skriva PM till mig så fixar vi upp det.

Sen kan du ringa, 0709-687536.

Du behöver inte vara bekymrad, jag är van med det mesta.

Sen är jag 67 och har skägg. Jag är totalt ofarlig. Fast jag är inte överviktig som mina kompanjoner, Aram och Carlos. De har konstiga namn eftersom de är utlänningar.

Lennart Frimodig

jag tycker inte du ska gå runt och skriva sånt där till alla i forumet och ge ut ditt nummer. det kan misstolkas. menar inget taskigt men ja..och jag vill inte ha kontakt med dig. tack men nej tack.

Det är ok. Du lät lite desperat, så jag tänkte jag skulle erbjuda stöd.
Du misstolkar uppenbarligen.

Jag skriver inte sånt där till alla i forumet, du kan ju fråga dem. Jag uppfattar inte att de är desperata. Och min tolkning är naturligvis rätt subjektiv. Jag gissar.

I ditt fall gissade jag totalt fel, det är ok.

Lennart Frimodig