Isolering, apati
25 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Isolering, apati
Mitt liv verkar inte leda någonvart. Jag sitter fast i en sits som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag skriver här för att få veta om någon känner igen sig, om och hur ni löste det, och få råd om vad jag ska ta mig till. Jag kanske borde gå till en psykolog eller liknande, men jag klarar inte av att prata om det här face-to-face med någon, så föreslå inte det, tack.
Min livssituation är följande: jag är tjej, 17 år med diagnosen Asperger. Jag har inga vänner eller bekanta eller något socialt liv överhuvudtaget (varken IRL eller på nätet, det är ett stort steg för mig enbart att skriva det här inlägget). Jag har inga intressen eller någon meningsfull sysselsättning. Jag går på gymnasiet där jag läser något jag inte är intresserad av.
Efter en period av mobbning i grundskolan förlorade jag den enda "vän" jag hade. Jag isolerade mig fullständigt och hade en fruktansvärd ångest i sociala situationer och bland människor. Detta var ca 5-6 år sedan och min situation ser exakt likadan ut fortfarande. Jag har inte haft en enda social kontakt sen dess, och hela min fritid har jag suttit framför datorn hemma och isolerat mig.
Jag har utvecklat apati - jag tar inga initiativ till att göra något och känner ingen lust till det heller. Jag har gjort försök att skaffa intressen och ta kontakt med folk, men det blir alltid så att jag lider av det istället för att njuta av det. Jag började t ex med att rida, jag tyckte om det till en början, men det kändes bara som ännu en sak jag måste göra och gjorde mig stressad. Jag är väldigt känslig för stress. En ridlektion eller en släktmiddag innebär enorm stress och efteråt måste jag få tid att återhämta mig. För att inte tala om skolan, men jag tvingar mig dit.
Jag är konstant trött. I slutändan är det enbart en lättnad när aktiviteter läggs ner, och när jag får dra mig undan från folk. Det känns som det är omöjligt för mig att få njutning av livet. Är det här depression?
Som sagt har jag inte pratat med någon och inte blivit utredd sen jag fick min Aspergerdiagnos på lågstadiet.
Jag kan verkligen inte skaffa vänner. Jag har ingen social kompetens, inga livserfarenheter. Jag har ingenting gemensamt med mina klasskamrater, inget att prata om. Jag har inte berättat för någon om min AS, men det märks väldigt tydligt på mig att jag inte är normal. Jag är klumpig, har underligt utseende och kroppsspråk och svårt med ögonkontakt. Ett socialt liv känns inte möjligt.
Jag har inte utvecklats som människa de senaste 5-6 åren, har gått miste om min tonårstid och snart hela min ungdom. Jag mår dåligt och får onda tankar när jag får höra om mina jämnårigas liv och allt de får uppleva som jag går miste om. Jag tänker inget ont om dem själva och missunnar dem inget, jag mår bara så dåligt av det. Det gör att jag vill dra mig undan i en drömvärld/bubbla och isolera mig ännu mer.
Jag har självmordstankar emellanåt. Men jag vill inte dö, jag vill få en chans att leva bättre, men vet inte vad jag ska göra. Jag har inga självmordsplaner i nuläget, jag varken vill eller vågar.
Som sagt, mitt liv leder ingenvart. Jag lider inte påtagligt, jag upplever inte mycket känslor alls. Allt känns meningslöst. Jag är likgiltig och så otroligt trött.
Min livssituation är följande: jag är tjej, 17 år med diagnosen Asperger. Jag har inga vänner eller bekanta eller något socialt liv överhuvudtaget (varken IRL eller på nätet, det är ett stort steg för mig enbart att skriva det här inlägget). Jag har inga intressen eller någon meningsfull sysselsättning. Jag går på gymnasiet där jag läser något jag inte är intresserad av.
Efter en period av mobbning i grundskolan förlorade jag den enda "vän" jag hade. Jag isolerade mig fullständigt och hade en fruktansvärd ångest i sociala situationer och bland människor. Detta var ca 5-6 år sedan och min situation ser exakt likadan ut fortfarande. Jag har inte haft en enda social kontakt sen dess, och hela min fritid har jag suttit framför datorn hemma och isolerat mig.
Jag har utvecklat apati - jag tar inga initiativ till att göra något och känner ingen lust till det heller. Jag har gjort försök att skaffa intressen och ta kontakt med folk, men det blir alltid så att jag lider av det istället för att njuta av det. Jag började t ex med att rida, jag tyckte om det till en början, men det kändes bara som ännu en sak jag måste göra och gjorde mig stressad. Jag är väldigt känslig för stress. En ridlektion eller en släktmiddag innebär enorm stress och efteråt måste jag få tid att återhämta mig. För att inte tala om skolan, men jag tvingar mig dit.
Jag är konstant trött. I slutändan är det enbart en lättnad när aktiviteter läggs ner, och när jag får dra mig undan från folk. Det känns som det är omöjligt för mig att få njutning av livet. Är det här depression?
Som sagt har jag inte pratat med någon och inte blivit utredd sen jag fick min Aspergerdiagnos på lågstadiet.
Jag kan verkligen inte skaffa vänner. Jag har ingen social kompetens, inga livserfarenheter. Jag har ingenting gemensamt med mina klasskamrater, inget att prata om. Jag har inte berättat för någon om min AS, men det märks väldigt tydligt på mig att jag inte är normal. Jag är klumpig, har underligt utseende och kroppsspråk och svårt med ögonkontakt. Ett socialt liv känns inte möjligt.
Jag har inte utvecklats som människa de senaste 5-6 åren, har gått miste om min tonårstid och snart hela min ungdom. Jag mår dåligt och får onda tankar när jag får höra om mina jämnårigas liv och allt de får uppleva som jag går miste om. Jag tänker inget ont om dem själva och missunnar dem inget, jag mår bara så dåligt av det. Det gör att jag vill dra mig undan i en drömvärld/bubbla och isolera mig ännu mer.
Jag har självmordstankar emellanåt. Men jag vill inte dö, jag vill få en chans att leva bättre, men vet inte vad jag ska göra. Jag har inga självmordsplaner i nuläget, jag varken vill eller vågar.
Som sagt, mitt liv leder ingenvart. Jag lider inte påtagligt, jag upplever inte mycket känslor alls. Allt känns meningslöst. Jag är likgiltig och så otroligt trött.
Re: Isolering, apati
Välkommen till forumet!
Du kanske kan prata via telefon med en psykolog?
Någon person borde du ha som stöd tycker jag.
Du kanske kan prata via telefon med en psykolog?
Någon person borde du ha som stöd tycker jag.
Re: Isolering, apati
Söta rara Du! Så fruktansvärt svårt Du har det.
Har Du kontakt med psykiatrin? Min son har fått diagnos ( och Add) för tre år sedan men var då 22 och är inskriven i öppna psyk i Stockholm och har fått en otrolig hjälp av dem. Tveka inte att kontakta de Du kan höra till, be om ett eget ombud om nu Dina föräldrar inte kan hjälpa Dig. Det finns vänner därute men de kan vara svåra att hitta och kanske de samtalsgrupper som finns på psyk kan vara ngt att prova. Kanske gå på Aspergerträffar som annonseras här på Forum, där är Du alltid välkommen på egna villkor!.
Har Du fått medicin mot depression eller vill Du inte ha det?
Det låter illa med självmordstankar men samtidigt låter Du så stark i Din livsvilja, Du behöver få en kontakt med hjälpen som ändå finns därute och så hitta Din glädje i det Du säkert är mycket bra i, varför läser Du sådant som inte intresserar Dig? Vad skulle Du vilja lära Dig istället, vad är Dina specialintressen?
Jag känner igen mig, fick min diagnos för ett och ett halvt år sedan och blir 65 år i år, jag hade gärna vetat varför allt var så fel lite tidigare men är glad idag att jag nu förstår läget. Jag har stor glädje i min son då vi förstår varandra totalt, men innan diagnoserna hade vid totalt felaktiga diagnoser och det var ett h-e.
Jag vet inte om mina tankar är till någon hjälp eller till skada men, söta rara Du, sök hjälp för det kan bli så mycket bättre och Du lan få ett bra och helt liv, tro mig! Stor varm kram!!
Har Du kontakt med psykiatrin? Min son har fått diagnos ( och Add) för tre år sedan men var då 22 och är inskriven i öppna psyk i Stockholm och har fått en otrolig hjälp av dem. Tveka inte att kontakta de Du kan höra till, be om ett eget ombud om nu Dina föräldrar inte kan hjälpa Dig. Det finns vänner därute men de kan vara svåra att hitta och kanske de samtalsgrupper som finns på psyk kan vara ngt att prova. Kanske gå på Aspergerträffar som annonseras här på Forum, där är Du alltid välkommen på egna villkor!.
Har Du fått medicin mot depression eller vill Du inte ha det?
Det låter illa med självmordstankar men samtidigt låter Du så stark i Din livsvilja, Du behöver få en kontakt med hjälpen som ändå finns därute och så hitta Din glädje i det Du säkert är mycket bra i, varför läser Du sådant som inte intresserar Dig? Vad skulle Du vilja lära Dig istället, vad är Dina specialintressen?
Jag känner igen mig, fick min diagnos för ett och ett halvt år sedan och blir 65 år i år, jag hade gärna vetat varför allt var så fel lite tidigare men är glad idag att jag nu förstår läget. Jag har stor glädje i min son då vi förstår varandra totalt, men innan diagnoserna hade vid totalt felaktiga diagnoser och det var ett h-e.
Jag vet inte om mina tankar är till någon hjälp eller till skada men, söta rara Du, sök hjälp för det kan bli så mycket bättre och Du lan få ett bra och helt liv, tro mig! Stor varm kram!!
- hundmormor
- Ny medlem
- Inlägg: 15
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Stockholm
Re: Isolering, apati
Som hundmormor skriver, ta kontakt med psykiatrin. Det är inte normalt att må som du gör, jag mår precis som du gör när jag är deprimerad. Och när man är deprimerad så blir man apatisk, drar sig undan och isolerar sig vilket leder till att man mår ännu sämre... och så blir det en ond spiral. I och med din Asperger så borde du även kunna få annan hjälp också, typ samtalsgrupp med andra med samma diagnos eller liknande där du kravlöst kan träffa folk i samma situation. Hoppas att det ordnar sig för dig!
Re: Isolering, apati
Har du föräldrar eller syskon eller far/mor föräldrar som du kan prata med.
Det är viktigt att du pratar med någon som du litar på.
Försök komma ut lite. Ta en fika på stan.
Det är svårt jag vet men några kompisar behöver man.
Jag hoppas du kan hitta en väg ut och må lite bättre.
/Janne
Det är viktigt att du pratar med någon som du litar på.
Försök komma ut lite. Ta en fika på stan.
Det är svårt jag vet men några kompisar behöver man.
Jag hoppas du kan hitta en väg ut och må lite bättre.
/Janne
Re: Isolering, apati
Tack!
Nej, jag har ingen i min närhet att prata med. Jag vill inte prata med mamma, är rädd att hon skulle bli förtvivlad. Jag har försökt hålla uppe en fasad att allt är bra och att det är så här jag måste leva, att jag mår så här dåligt vet hon inte.
Och jag är rädd att gå till psyk... hur skulle de isåfall kunna hjälpa mig, förutom med medicin? Jag har mycket svårt för människor, hamnar jag hos en psykolog t ex vet jag inte om jag skulle klara av att prata med denna. Det kan hända att jag låser mig totalt.
Jag lever ändå tryggt och lugnt här hemma och är rädd för att denna trygghet ska rasa. Jag har alltid sopat problemen under mattan för det är det lättaste.
Nej, jag har ingen i min närhet att prata med. Jag vill inte prata med mamma, är rädd att hon skulle bli förtvivlad. Jag har försökt hålla uppe en fasad att allt är bra och att det är så här jag måste leva, att jag mår så här dåligt vet hon inte.
Och jag är rädd att gå till psyk... hur skulle de isåfall kunna hjälpa mig, förutom med medicin? Jag har mycket svårt för människor, hamnar jag hos en psykolog t ex vet jag inte om jag skulle klara av att prata med denna. Det kan hända att jag låser mig totalt.
Jag lever ändå tryggt och lugnt här hemma och är rädd för att denna trygghet ska rasa. Jag har alltid sopat problemen under mattan för det är det lättaste.
Re: Isolering, apati
För att få till en förändring så måste man ibland lämna det som känns tryggt ett tag. Så är det för de flesta, om inte alla.
Du kan testa att prata med nån på psyk? Känns det outhärdligt kan du gå därifrån. Det är svårt att veta hur det kommer kännas innan man testat det i verkligheten.
Du kan testa att prata med nån på psyk? Känns det outhärdligt kan du gå därifrån. Det är svårt att veta hur det kommer kännas innan man testat det i verkligheten.
Re: Isolering, apati
Frågan är varför du är så trött? Beror det på att skolan är stressand pga mycket folk, högt ljud osv? Eller på depression?
I det förra fallet låter som det är en bra idé att dra ner på andra aktiviteter; du behöver ta igen dig efter skolan. I andra fallet kanske du behöver just vänner och aktiviteter.
Men du vet att du inte är ensam. Finns flera som har det ungefär likadant som du. Du kan läsa runt här, kanske pM:a till någon el skriva en kontaktannons.
Jag tror att nät-kontakter med andra kan vara en väg som inte är så stressande för dig. Du sitter mycket framför datorn, skriver du. Men skriver du på forum el läser du bara el spelar spel?
I det förra fallet låter som det är en bra idé att dra ner på andra aktiviteter; du behöver ta igen dig efter skolan. I andra fallet kanske du behöver just vänner och aktiviteter.
Men du vet att du inte är ensam. Finns flera som har det ungefär likadant som du. Du kan läsa runt här, kanske pM:a till någon el skriva en kontaktannons.
Jag tror att nät-kontakter med andra kan vara en väg som inte är så stressande för dig. Du sitter mycket framför datorn, skriver du. Men skriver du på forum el läser du bara el spelar spel?
Re: Isolering, apati
anonym_94 skrev:Tack!
Nej, jag har ingen i min närhet att prata med. Jag vill inte prata med mamma, är rädd att hon skulle bli förtvivlad. Jag har försökt hålla uppe en fasad att allt är bra och att det är så här jag måste leva, att jag mår så här dåligt vet hon inte.
Och jag är rädd att gå till psyk... hur skulle de isåfall kunna hjälpa mig, förutom med medicin? Jag har mycket svårt för människor, hamnar jag hos en psykolog t ex vet jag inte om jag skulle klara av att prata med denna. Det kan hända att jag låser mig totalt.
Jag lever ändå tryggt och lugnt här hemma och är rädd för att denna trygghet ska rasa. Jag har alltid sopat problemen under mattan för det är det lättaste.
Jag tycker du ska tala med din mamma. Du är rädd för hennes känslor men det är ju ändå ditt liv det handlar om. Man måste lätta på trycket, gäller alla människor, annars blir det bara värre.
Re: Isolering, apati
maxholm skrev:Jag tycker du ska tala med din mamma. Du är rädd för hennes känslor men det är ju ändå ditt liv det handlar om. Man måste lätta på trycket, gäller alla människor, annars blir det bara värre.
Som max sa.
Jag känner förövrigt igen mig väldigt mycket i din situation och jag skulle rekommendera att ta kontakt med habiliteringen å börja gå där, å få svar på alla dina frågor och jobba med din sociala fobi
Re: Isolering, apati
Hej anonym_94!
Jag har läst dina inlägg nu och jag känner igen mig exakt i din berättelse. Isolerade mig ibland lång tid från andra människor, hade precis som du självmordstankar som jag ett tag var nära att sätta i verket, när jag var 22 år. Häromveckan kontaktade jag sjukvårdsupplysningen eftersom jag behövde "halvakut" hjälp med att komma tillrätta med 11 års praktiskt taget konstanta traumatiska upplevelser/minnen som började med "11 september" då en nära släkting var i New York och inför en flygning till Kalifornien var inbokad på en morgonflygning med ett av de plan som flögs in i ett av World Trade Center-skyskraporna.
Det var väldigt oroliga timmar innan vi anhöriga fick veta att han klarat sig genom att boka om flygningen till en eftermiddagsavgång istället... "mot slutet" innan jag fick tid hos Samtalsrådgivningen fick alla mina jobbiga minnen mig att sitta uppe på nätterna flera gånger i veckan och försöka få ordning på alla mina tankar, allt grubblande. Där hänvisade de mig vidare till Samtalsrådgivningen och bara kort tid efteråt fick jag en tid för samtal där.
Den kloka lyhörda kvinnan satt och lyssnade på mig en timme, och när jag gick iväg från det mötet var det som att tiotals ton av tunga minnen hade "lyfts av mig", ända "inifrån". Elva års jättejobbiga minnen raderade på en enda timme... hon frågade inte om jag medicinerar (vilket jag inte gör alls), gav mig inte ens remiss till psykvården som jag av flera anledningar inte har minsta förtroende för, satt bara och lyssnade på allt jag hade att prata av mig.
Jag tycker att du kontaktar Samtalsrådgivningen där du bor och beställer tid för samtal. Hoppas du får kontakt med någon som förstår dig och som lyssnar på dig.
Nu skickar jag massor av förståelse och massor av varm omtanke till dig nu. Berätta gärna mer om hur du har det, om och när du orkar. Jag lovar läsa. Du kan pm-a mig om du vill.
/geocache
Jag har läst dina inlägg nu och jag känner igen mig exakt i din berättelse. Isolerade mig ibland lång tid från andra människor, hade precis som du självmordstankar som jag ett tag var nära att sätta i verket, när jag var 22 år. Häromveckan kontaktade jag sjukvårdsupplysningen eftersom jag behövde "halvakut" hjälp med att komma tillrätta med 11 års praktiskt taget konstanta traumatiska upplevelser/minnen som började med "11 september" då en nära släkting var i New York och inför en flygning till Kalifornien var inbokad på en morgonflygning med ett av de plan som flögs in i ett av World Trade Center-skyskraporna.
Det var väldigt oroliga timmar innan vi anhöriga fick veta att han klarat sig genom att boka om flygningen till en eftermiddagsavgång istället... "mot slutet" innan jag fick tid hos Samtalsrådgivningen fick alla mina jobbiga minnen mig att sitta uppe på nätterna flera gånger i veckan och försöka få ordning på alla mina tankar, allt grubblande. Där hänvisade de mig vidare till Samtalsrådgivningen och bara kort tid efteråt fick jag en tid för samtal där.
Den kloka lyhörda kvinnan satt och lyssnade på mig en timme, och när jag gick iväg från det mötet var det som att tiotals ton av tunga minnen hade "lyfts av mig", ända "inifrån". Elva års jättejobbiga minnen raderade på en enda timme... hon frågade inte om jag medicinerar (vilket jag inte gör alls), gav mig inte ens remiss till psykvården som jag av flera anledningar inte har minsta förtroende för, satt bara och lyssnade på allt jag hade att prata av mig.
Jag tycker att du kontaktar Samtalsrådgivningen där du bor och beställer tid för samtal. Hoppas du får kontakt med någon som förstår dig och som lyssnar på dig.
Nu skickar jag massor av förståelse och massor av varm omtanke till dig nu. Berätta gärna mer om hur du har det, om och när du orkar. Jag lovar läsa. Du kan pm-a mig om du vill.
/geocache
Re: Isolering, apati
Trådtips: Psykologer förstår de aspies egentligen?
Vilka ämnen tycker du är intressanta? Vad har du läst färdigt, och vad vill du läsa?, Ser du "bra" ut eller annorlunda på ett sätt som folk uppfattar negativt?
Vilka ämnen tycker du är intressanta? Vad har du läst färdigt, och vad vill du läsa?, Ser du "bra" ut eller annorlunda på ett sätt som folk uppfattar negativt?
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Isolering, apati
Alien: Det är nog som att spekulera över hönan och ägget. Det hela har blivit en ond spiral och jag måste bryta mig ur den.
Lite mer förklaring: i sociala situationer oroar jag mig över vad den andra personen ska tycka om mig, hur mitt kroppsspråk ser ut, jag försöker ha lagom mycket ögonkontakt, se hur jag framstår, vad den andra personen tänker etc etc. allt sånt som är naturligt för andra människor. Jag överväldigas av de tankarna och tappar koncentrationen och det spårar ur. Mina utseendekomplex räknas även hit.
Jag vill bli kvitt de tankarna och oron, men vet inte hur. Är detta möjligt med terapi?
Vid datorn spelar jag eller läser på forum bara. Jag skriver inte och chattar inte. Min sociala fobi gör sig gällande även här.
geocache: Tråkigt att höra om vad som hänt dig. Jag tackar för din omtanke. Mina problem är annorlunda dock, det är inga trauman jag plågas av utan den sociala fobin. Jag har ofta gått igenom detta i mina tankar och skrivit om det, det kommer inte försvinna bara för att någon lyssnar. Jag behöver gå till botten med problemet och hjälp att ändra mina tankegångar. Det sitter djupt rotat och ter sig hopplöst att ta sig ur.
Lite mer förklaring: i sociala situationer oroar jag mig över vad den andra personen ska tycka om mig, hur mitt kroppsspråk ser ut, jag försöker ha lagom mycket ögonkontakt, se hur jag framstår, vad den andra personen tänker etc etc. allt sånt som är naturligt för andra människor. Jag överväldigas av de tankarna och tappar koncentrationen och det spårar ur. Mina utseendekomplex räknas även hit.
Jag vill bli kvitt de tankarna och oron, men vet inte hur. Är detta möjligt med terapi?
Vid datorn spelar jag eller läser på forum bara. Jag skriver inte och chattar inte. Min sociala fobi gör sig gällande även här.
geocache: Tråkigt att höra om vad som hänt dig. Jag tackar för din omtanke. Mina problem är annorlunda dock, det är inga trauman jag plågas av utan den sociala fobin. Jag har ofta gått igenom detta i mina tankar och skrivit om det, det kommer inte försvinna bara för att någon lyssnar. Jag behöver gå till botten med problemet och hjälp att ändra mina tankegångar. Det sitter djupt rotat och ter sig hopplöst att ta sig ur.
Re: Isolering, apati
anonym_94 skrev:
geocache: Tråkigt att höra om vad som hänt dig. Jag tackar för din omtanke. Mina problem är annorlunda dock, det är inga trauman jag plågas av utan den sociala fobin. Jag har ofta gått igenom detta i mina tankar och skrivit om det, det kommer inte försvinna bara för att någon lyssnar. Jag behöver gå till botten med problemet och hjälp att ändra mina tankegångar. Det sitter djupt rotat och ter sig hopplöst att ta sig ur.
Några år innan jag och Lilla Gumman hade jag så stark social fobi att jag återkommande, inte sällan flera dagar i sträck, tänkte "idag är människorna farliga, då går jag inte ut", inte ens fast ju egentligen visste att de inre var farliga, och trots att jag hade viktiga ärenden att göra. Flytten från Östergötland där jag växte upp och till Dalarna gjorde att jag inte mer känner av den där fobin alls. Jag behövde helt enkelt dessutom den flytten för att över huvudtaget överleva. Jag brukar tänka på att jag hade hamnat på psykiatriskt sjukhus i flera år om jag inte tagit steget att bryta med min gammla tillvaro och börja ett "nytt" liv här.
Jag tänker på dig.
Re: Isolering, apati
Jag är inte redo att ta ett sådant steg i nuläget, det är inte möjligt. Det är inte heller människorna i min omgivning det är fel på. Skulle jag flytta eller byta skola skulle problemen kvarstå.
Jag har varit utan socialt umgänge från 11 till 17 års ålder, ungefär. Jag har inte utvecklats som människa och har svårt att förstå vad socialt samspel är.
Även om "spärrarna" och ångesten skulle försvinna så vet jag inte hur man för ett samtal. Jag har inga erfarenheter eller något intressant att dela med mig av. Jag har ingen klar uppfattning av vad vänskap är, men jag vet att den andra parten måste få något i utbyte i umgänget för att inte tröttna. Jag ser inte varför någon skulle vilja vara vän med mig. Men alla människor har ju vänner - jag har läst mycket på olika forum om psykiska problem och ju mer jag läser desto mer extremt ter sig mitt fall.
Det här är mycket svårt att förklara, men jag gör ett försök...
Inget av det där sociala kommer naturligt för mig. Det finns ingen spontanitet kvar i mitt beteende, det är stelt och "robotaktigt", i brist på bättre ord. Min sociala fobi gäller även med barn, som inte bryr sig ut hur man beter sig på samma sätt som vuxna, och till viss del även med djur (!). Spontaniteten är borta och jag kan inte interagera.
Ett exempel: innan jag blev isolerad brukade jag och en kompis hjälpa till på ett dagis som låg i vår skola, och jag pratade och lekte med dagisbarnen. I nian skulle jag praoa på ett dagis, och jag låste mig totalt och kunde inte prata eller leka, ingenting. Det blev tomt i skallen och jag kunde inte komma på något att göra eller säga. Det slutade med att jag fick städa istället. Det är egentligen likadant i alla sociala situationer. Jag förstår inte vad som har hänt med mig, och hur det kunnat bli så här.
Om en människa inte får tillräckligt med socialt och intellektuellt stimuli i de första åren av sitt liv kan den aldrig uppnå en normal vuxen människas intellekt. Det känns som jag aldrig kommer kunna vara social mer. Förstår ni vad jag är inne på?
Jag har varit utan socialt umgänge från 11 till 17 års ålder, ungefär. Jag har inte utvecklats som människa och har svårt att förstå vad socialt samspel är.
Även om "spärrarna" och ångesten skulle försvinna så vet jag inte hur man för ett samtal. Jag har inga erfarenheter eller något intressant att dela med mig av. Jag har ingen klar uppfattning av vad vänskap är, men jag vet att den andra parten måste få något i utbyte i umgänget för att inte tröttna. Jag ser inte varför någon skulle vilja vara vän med mig. Men alla människor har ju vänner - jag har läst mycket på olika forum om psykiska problem och ju mer jag läser desto mer extremt ter sig mitt fall.
Det här är mycket svårt att förklara, men jag gör ett försök...
Inget av det där sociala kommer naturligt för mig. Det finns ingen spontanitet kvar i mitt beteende, det är stelt och "robotaktigt", i brist på bättre ord. Min sociala fobi gäller även med barn, som inte bryr sig ut hur man beter sig på samma sätt som vuxna, och till viss del även med djur (!). Spontaniteten är borta och jag kan inte interagera.
Ett exempel: innan jag blev isolerad brukade jag och en kompis hjälpa till på ett dagis som låg i vår skola, och jag pratade och lekte med dagisbarnen. I nian skulle jag praoa på ett dagis, och jag låste mig totalt och kunde inte prata eller leka, ingenting. Det blev tomt i skallen och jag kunde inte komma på något att göra eller säga. Det slutade med att jag fick städa istället. Det är egentligen likadant i alla sociala situationer. Jag förstår inte vad som har hänt med mig, och hur det kunnat bli så här.
Om en människa inte får tillräckligt med socialt och intellektuellt stimuli i de första åren av sitt liv kan den aldrig uppnå en normal vuxen människas intellekt. Det känns som jag aldrig kommer kunna vara social mer. Förstår ni vad jag är inne på?
Re: Isolering, apati
När jag läste om händelsen då du praoade på dagiset. När jag också gick i nian hände en till en början otäck händelse i en hemkunskapslektion. Läraren hade hittat på att vi skulle laga mat och äta den på lektionen, i själva lektionssalen. Först tänkte jag att det kändes lite "udda" att äta mat på lektionstid, tänkte att "mat i skolan, den äter man ju på lunchrasten, i skolmatsalen". Men jag brydde mig inte om det, utan fortsatte laga till maten och duka bänkarna, tillsammans med de andra i klassen.
Men så fort vi skulle sätta oss att äta fick jag en litet men väldigt stark panikångestattack. Jag måste ha sett väldigt spänd ut, ville springa ut ur lektionssalen. Men den kloka lugna läraren visste uppenbarligen hur hon skulle hantera situationen. Hon sade helt lugnt "då kan du få gå ut i tvättstugan och dänka tvätt". Det ägnade jag resten av lektionen, och när den sedan var slut var det ingen enda av de andra i klassen som undrade vad som hänt, eller mobbade eller retade mig för min "konstiga" reaktion. Inte en endaste gång.
En väldigt väldigt bra sak med händelsen var att sedan i många många år inte kände av minsta sociala fobi alls, ända till för ett tiotal år sedan.
När jag läste ditt senaste inlägg tänkte jag på vilken jätteklar "bild" av din situation du har, din "förmåga att sätta ord" på hur du mår, allt sådant. Får jag, så skulle jag vilja säga till dig att du har byggt upp en väldig styrka genom just det du gått och går igenom. Bra gjort, tycker jag.
/geocache
Men så fort vi skulle sätta oss att äta fick jag en litet men väldigt stark panikångestattack. Jag måste ha sett väldigt spänd ut, ville springa ut ur lektionssalen. Men den kloka lugna läraren visste uppenbarligen hur hon skulle hantera situationen. Hon sade helt lugnt "då kan du få gå ut i tvättstugan och dänka tvätt". Det ägnade jag resten av lektionen, och när den sedan var slut var det ingen enda av de andra i klassen som undrade vad som hänt, eller mobbade eller retade mig för min "konstiga" reaktion. Inte en endaste gång.
En väldigt väldigt bra sak med händelsen var att sedan i många många år inte kände av minsta sociala fobi alls, ända till för ett tiotal år sedan.
När jag läste ditt senaste inlägg tänkte jag på vilken jätteklar "bild" av din situation du har, din "förmåga att sätta ord" på hur du mår, allt sådant. Får jag, så skulle jag vilja säga till dig att du har byggt upp en väldig styrka genom just det du gått och går igenom. Bra gjort, tycker jag.
/geocache
Re: Isolering, apati
anonym_94 skrev:Ett exempel: innan jag blev isolerad brukade jag och en kompis hjälpa till på ett dagis som låg i vår skola, och jag pratade och lekte med dagisbarnen. I nian skulle jag praoa på ett dagis, och jag låste mig totalt och kunde inte prata eller leka, ingenting. Det blev tomt i skallen och jag kunde inte komma på något att göra eller säga. Det slutade med att jag fick städa istället. Det är egentligen likadant i alla sociala situationer. Jag förstår inte vad som har hänt med mig, och hur det kunnat bli så här.
Om en människa inte får tillräckligt med socialt och intellektuellt stimuli i de första åren av sitt liv kan den aldrig uppnå en normal vuxen människas intellekt. Det känns som jag aldrig kommer kunna vara social mer. Förstår ni vad jag är inne på?
Jag förstår vad du vill få fram, samtidigt vill jag ge dig beröm för att ändå i text faktiskt kunna synliggöra vad som du tycker är svårt det är inte alla som klarar... Medicin som några varit inne på kan hjälpa till en början men personligen hade jag jättemycket hjälp av att diskutera vardagliga situationer med andra som hade liknande bekymmer. Känner igen mig i en del av dina bekymmer framförallt med iniativförmågan. Tror som andra sagt att du behöver ngn att anförtro dig åt, din mamma kan vara bra men vill du inte säga allt till henne så kan du väl ha en via ett internetforum. Det fungerar för mig, har en vän vi ses inte så ofta men chattar desto mer vet att hon finns där om det är något.
Re: Isolering, apati
Något hände med dig i 11-årsåldern. Kanske var det mobbningen. Kanske hade du blivit så kritiserad, retad el hånad att du inte längre vågade vara dig själv, för att du var "fel".
Det är som du blivit förlamad av skräck att göra fel och därför kan du inte vara spontan. Jag tror att både medicin och KBT kan hjälpa mot social fobi.
Jag tycker också du ska berätta för din mamma. Det är hennes jobb att ta hand om dig, prata med dig och vara feedback. Du behöver inte berätta allt på en gång utan kan börja med att du oroar dig för att det är så svårt att ha kontakt med folk, att du har social fobi. Det lär finnas KBT på nätet.
När det gäller att umgås via nätet är ju AF en början. Här kan man skriva om hur ens AS yttrar sig, sina problem och sina erfarenheter och fråga om andras. Dvs man måste inte (om manint kan/vill) vara "underhållande". När det gäller att föra samtal irl så kan det vara lättare att göra det med andra aspergare än med "vanligt folk".
Det är som du blivit förlamad av skräck att göra fel och därför kan du inte vara spontan. Jag tror att både medicin och KBT kan hjälpa mot social fobi.
Jag tycker också du ska berätta för din mamma. Det är hennes jobb att ta hand om dig, prata med dig och vara feedback. Du behöver inte berätta allt på en gång utan kan börja med att du oroar dig för att det är så svårt att ha kontakt med folk, att du har social fobi. Det lär finnas KBT på nätet.
När det gäller att umgås via nätet är ju AF en början. Här kan man skriva om hur ens AS yttrar sig, sina problem och sina erfarenheter och fråga om andras. Dvs man måste inte (om manint kan/vill) vara "underhållande". När det gäller att föra samtal irl så kan det vara lättare att göra det med andra aspergare än med "vanligt folk".
Re: Isolering, apati
Alien: Det var en väldigt bra beskrivning, det är nog precis så det ligger till.
För de första så måste jag bli av med min fobi och ångest, men jag skulle också behöva någon slags träning för att lära mig det sociala samspelet. Finns det något sådant att få?
Medicin är jag skeptisk till, på vilket sätt skulle den i så fall förändra mitt beteende? Den är sällan utan biverkningar heller.
För de första så måste jag bli av med min fobi och ångest, men jag skulle också behöva någon slags träning för att lära mig det sociala samspelet. Finns det något sådant att få?
Medicin är jag skeptisk till, på vilket sätt skulle den i så fall förändra mitt beteende? Den är sällan utan biverkningar heller.
Re: Isolering, apati
Medicin kan göra att man blir mera avslappnad och lugnare, då blir det lättare att t ex träna mot sin sociala fobi. Alla får inte alla biverkningar. Och vadsomhelst är väl bättre än att vara så deprimerad att man inte vill leva? När den värsta "förlamningen" släppt behöver du kanske inte fortsätta med medicinen, men den kan vara en hjälp i början.
På vissa habiliteringar finns det kurser med träning i vardagssamtal. Där har ju alla deltagare AS och alltså samma problem med att kommunicera.
På vissa habiliteringar finns det kurser med träning i vardagssamtal. Där har ju alla deltagare AS och alltså samma problem med att kommunicera.
Re: Isolering, apati
När man är så deprimerad att man inte vill leva så kan inget bli bättre om man inte ändrar på det i omgivningen som är fel.
Re: Isolering, apati
Det går ibland att ändra (dvs byta, inte ändra på) sin omgivning. Men det är nog lättare att försöka ändra på sig själv, dvs sitt eget beteende. Det är ju också vad TS vill.
Re: Isolering, apati
Hej vännen!
Du har fått goda råd, känns det bättre? Jag är mamma till en Aspie och det tog honom två år innan han berättade om sin mobbning och då satte jag fart direkt. Fast jag har problem med sociala situafioner, tom svårt ibland att ringa ett samtal iaf t myndigheter, så kan jag bara säga att viljan att skydda sitt barn är så stark att den tar sig över alla hinder. Jag blev ledsen att han inte sa något direkt när han började gymnasiet, men han sa att han trodde jag skulle bli ledsen om han sa något. Men jag blev vansinnig och arg på skolan som visste om detta, det blev inte helt bra men det blev bättre. Själv bytte jag skola när jag var 11 pga flytt t annan ort och jag blev inte mobbad utan "nobbad", dvs fick aldrig vara med, var ju kantig pga AS, men mina föräldrar såg det och de hjälpte mig att få två vänner på annat sätt. Jag hjälpte båda mina pojkar att få vänner när det inte fungerade i skolan. Så tala med Din mamma, ge henne chansen att hjälpa Dig. Hon kommer att bli otroligt ledsen om hon senare får veta om Dina problem men glad att få Ditt förtroende. Det kan i alla fall inte bli värre. Har Du någon annan vuxen att prata med? Jag hade turen att bli vän med bibliotikarien eftersom jag nästa bodde på biblioteket då jag vill veta allt om allting.., det kan finnas någon vuxen i Din närhet som kan vli Ditt stöd.
Du skriver att man inte kan bli fungerande om man inte får "träning" som ung men det är fel, fel fel! Jag hade ingen träning som ung och urdåliga betyg innan gymnasiet men, sen fick jag hjälp och har idag två akademiska examina och arbetar med min hobby som avlönat arbete. Jg har lyckats slippa vara chef eller ha annat personalansvar utan har en sk expertkarriär, och den typen av jobb blir ju allt vanligare så det kommer att finnas en plats för Dig också. Men Du måste fundera på vad Du är intresserad av och studera det, inte som Du skriver något som känns helt meningslöst. Alla behöver inte bli akademiker, det behövs hantverkare och en hel massa andra jobb som roliga!
Slutligen, ursäkta att jag blev lite långrandig, så tycker jag ABSOLUT att Du ska söka hjälp. Det finns psykologer och psykiatriker som är specialiserade på AS. Nu vet jag inte var Du bor men i Stockholm finns det flera ställen som ka hjälpa, och om det inte finns där Du bor har Du rätt att få remiss till specialist. Låt Din mamma hjälpa Dig för det kan vara jobbigt ta tag i detta själv med den kraftlöshet som en depression kan ge.
Både min son och jag träffar periodiskt psykiatriker, fast på olika ställen då han är yngre vuxen med både AS o ADD och jag är en äldre dam med AS, och vi behöver helt olika hjälp.
Du kan även förhoppningsvis få en personligt biträde/assistent/ombud, om Du har svårt med städning, ordning o reda och att betala räkningar eller ha kontakt med myndigheter. Min son har det och är mycket glad över den 32-åriga kille som stöttar honom, han är också glad att inte vara beroende av mig i alla situationer utan han kan nu klara sig själv med denna hjälp, det är fantastiskt bra för självförtroendet.
Sist vill jag be Dig att ha en öppen iställning till medicinsk hjälp, det är svårt att ta sig ur en depression på egen hand. Lyssna på vad man säger inom psykiatrin. Jag fick hjälp med att hantera sorgen när min man dog och den deppmedicinen har jag fortfarande att hantera min AS och är mycket nöjd. Min son provade och tillsammans med ADD-medicin så fungerar han nu mycket bra. Den är inte beroendeframkallande och man vlir inte tjock. Vanligt är visst att man bara tar medicin ett tag för att få ordning på kemin i kroppen och det är något Du kanske behöver?
Jag önskar Dig allt gott och jag veta att det finns alla möjligheter till ett bra liv men tveka itne att få hjälp på traven!
Så tala med Din mamma och Lycka till.
Många kramar!
Hundmormor
Du har fått goda råd, känns det bättre? Jag är mamma till en Aspie och det tog honom två år innan han berättade om sin mobbning och då satte jag fart direkt. Fast jag har problem med sociala situafioner, tom svårt ibland att ringa ett samtal iaf t myndigheter, så kan jag bara säga att viljan att skydda sitt barn är så stark att den tar sig över alla hinder. Jag blev ledsen att han inte sa något direkt när han började gymnasiet, men han sa att han trodde jag skulle bli ledsen om han sa något. Men jag blev vansinnig och arg på skolan som visste om detta, det blev inte helt bra men det blev bättre. Själv bytte jag skola när jag var 11 pga flytt t annan ort och jag blev inte mobbad utan "nobbad", dvs fick aldrig vara med, var ju kantig pga AS, men mina föräldrar såg det och de hjälpte mig att få två vänner på annat sätt. Jag hjälpte båda mina pojkar att få vänner när det inte fungerade i skolan. Så tala med Din mamma, ge henne chansen att hjälpa Dig. Hon kommer att bli otroligt ledsen om hon senare får veta om Dina problem men glad att få Ditt förtroende. Det kan i alla fall inte bli värre. Har Du någon annan vuxen att prata med? Jag hade turen att bli vän med bibliotikarien eftersom jag nästa bodde på biblioteket då jag vill veta allt om allting.., det kan finnas någon vuxen i Din närhet som kan vli Ditt stöd.
Du skriver att man inte kan bli fungerande om man inte får "träning" som ung men det är fel, fel fel! Jag hade ingen träning som ung och urdåliga betyg innan gymnasiet men, sen fick jag hjälp och har idag två akademiska examina och arbetar med min hobby som avlönat arbete. Jg har lyckats slippa vara chef eller ha annat personalansvar utan har en sk expertkarriär, och den typen av jobb blir ju allt vanligare så det kommer att finnas en plats för Dig också. Men Du måste fundera på vad Du är intresserad av och studera det, inte som Du skriver något som känns helt meningslöst. Alla behöver inte bli akademiker, det behövs hantverkare och en hel massa andra jobb som roliga!
Slutligen, ursäkta att jag blev lite långrandig, så tycker jag ABSOLUT att Du ska söka hjälp. Det finns psykologer och psykiatriker som är specialiserade på AS. Nu vet jag inte var Du bor men i Stockholm finns det flera ställen som ka hjälpa, och om det inte finns där Du bor har Du rätt att få remiss till specialist. Låt Din mamma hjälpa Dig för det kan vara jobbigt ta tag i detta själv med den kraftlöshet som en depression kan ge.
Både min son och jag träffar periodiskt psykiatriker, fast på olika ställen då han är yngre vuxen med både AS o ADD och jag är en äldre dam med AS, och vi behöver helt olika hjälp.
Du kan även förhoppningsvis få en personligt biträde/assistent/ombud, om Du har svårt med städning, ordning o reda och att betala räkningar eller ha kontakt med myndigheter. Min son har det och är mycket glad över den 32-åriga kille som stöttar honom, han är också glad att inte vara beroende av mig i alla situationer utan han kan nu klara sig själv med denna hjälp, det är fantastiskt bra för självförtroendet.
Sist vill jag be Dig att ha en öppen iställning till medicinsk hjälp, det är svårt att ta sig ur en depression på egen hand. Lyssna på vad man säger inom psykiatrin. Jag fick hjälp med att hantera sorgen när min man dog och den deppmedicinen har jag fortfarande att hantera min AS och är mycket nöjd. Min son provade och tillsammans med ADD-medicin så fungerar han nu mycket bra. Den är inte beroendeframkallande och man vlir inte tjock. Vanligt är visst att man bara tar medicin ett tag för att få ordning på kemin i kroppen och det är något Du kanske behöver?
Jag önskar Dig allt gott och jag veta att det finns alla möjligheter till ett bra liv men tveka itne att få hjälp på traven!
Så tala med Din mamma och Lycka till.
Många kramar!
Hundmormor
- hundmormor
- Ny medlem
- Inlägg: 15
- Anslöt: 2011-04-23
- Ort: Stockholm
Re: Isolering, apati
Det händer att jag har tankar på självmord, men mitt liv är inte outhärdligt. Om man har så stark smärta och ångest att man inte orkar längre kan jag förstå att man behöver mediciner innan man gör verklighet av tankarna.
Jag känner ingen nedstämdhet eller sorg för det mesta, eller ångest, när jag befinner mig ensam hemma, utan några yttre krav. Jag kan tom vara glad emellanåt, men är mest likgiltig. När jag var yngre trodde jag att det bästa för mig var att leva så här, men det går ju inte, jag är ju inte lycklig, även om jag har inbillat mig det. Jag var tacksam då för att mina föräldrar inte tvingade ut mig på behandling/aktiviteter/liknande, men nu blir det desto svårare att förändra något som är så invant. Och att lära mig det där sociala som inte finns där, om det ens går.
Jag är inte heller mobbad, folk försökte ta kontakt med mig när jag började på den nya skolan och få med mig i gemenskapen, men jag stötte bort dem eftersom jag inte kunde annat.
Det blir väl att ta kontakt med BUP/habilitering, så småningom, och se om de kan hjälpa mig.
Jag känner ingen nedstämdhet eller sorg för det mesta, eller ångest, när jag befinner mig ensam hemma, utan några yttre krav. Jag kan tom vara glad emellanåt, men är mest likgiltig. När jag var yngre trodde jag att det bästa för mig var att leva så här, men det går ju inte, jag är ju inte lycklig, även om jag har inbillat mig det. Jag var tacksam då för att mina föräldrar inte tvingade ut mig på behandling/aktiviteter/liknande, men nu blir det desto svårare att förändra något som är så invant. Och att lära mig det där sociala som inte finns där, om det ens går.
Jag är inte heller mobbad, folk försökte ta kontakt med mig när jag började på den nya skolan och få med mig i gemenskapen, men jag stötte bort dem eftersom jag inte kunde annat.
Det blir väl att ta kontakt med BUP/habilitering, så småningom, och se om de kan hjälpa mig.
Återgå till Att leva som Aspergare