Känns det innerst inne bäst för dej så visst lägger vi ner dessa funderingar då, jag tror då inte heller att du kan göra nåt underverk,och det är ok för mej,du får tycka synd om mej men det gör jag inte själv nu och det är bara för att överleva så enkelt är det med det,tro vad fan du vill nu.

Uddaaspergare skrev:Känns det innerst inne bäst för dej så visst lägger vi ner dessa funderingar då, jag tror då inte heller att du kan göra nåt underverk,och det är ok för mej,du får tycka synd om mej men det gör jag inte själv nu och det är bara för att överleva så enkelt är det med det,tro vad fan du vill nu.

Det är helt ok, jag är inte känslig för sånt.

Det är för att överleva.

Den intressanta frågan är hur vi hittar ett sätt för dig att försörja dig själv.

Hur du blir fri?

Jag är rätt upptagen av det perspektivet.

Jag avskyr beroendesituationer. Jag blir fan totalt besatt.

Lennart Frimodig

Tack till den som fixade detta med att ta bort meddelandena till en delad tråd, blev fundersam vad göra nu? men det blev löst, tack för det.

Jag tar bara en dag i taget nu och oroar mej inget framåt,kan heller inte ha mål framåt, den dagen man inte orkar mer löser man då,tänker inte mer än så nu.

Du har väl inte autism Lennart? jag har det därför finns inget man kan förändra av situationen,sen skiljer det från person till person,jag har inte högfungerande autism bara så du vet det. Sen kan man heller inte påverka andras negativa syn på svår autism,behöver ju inte säga mer nu.

Jag är asperger light, jag har aldrig sökt vård eller levt på bidrag. Eller fått nån behandling, eller stöd eller så. Jag skulle bli ohyggligt ilsken.

Men jag är felkonstruerad. Jag är lite vagt inom det här autism-spectrum-disorder.

Du behöver inte oroa dig för mig.

Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara. Jag jobbade som vik skötare på Ulleråkers sinnessjukhus/mentalsjukhus i 10 månader när jag var 19-20, sen gjorde jag lumpen, sen jobbade jag på vuxenpsyk på akademiska i Uppsala med frivilligt inlagda, sen med ungdomar på barn- och ungdomspsyk. Från 78 var jag vårdare på lokalfängelset i Uppsala, och under sommaren 79 var jag assistent på ungdomsfängelset i Mariefred, från hösten 79 till hösten 82 var jag assistent på Hall, ett fängelse för långtidsdömda utanför Södertälje. Sen var jag avdelningsföreståndare under 7 år på Bärby ungdomshem, ett ställe för tvångsomhändertagna kriminella och missbrukande ungdomar. Sen var jag biträdande chef och chef på flyktingförläggningar i 5 år. Österbybruk, Tierp, Karlhomsbruk.

Sen har jag drivit ett företag med 2 utlänningar, en från chile och en från iran.
Sen 95.

För arbetslösa invandrare, långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna och arbetslösa ungdomar.

Jag har coachat en massa folk. Jag har misslyckats med 2. En rysk-judisk psykopat som trodde han kunde manipulera mig och en svensk psykopat som inte fattade någonting.

Jag är jättesnäll. Utom när nån försöker sätta sig på mig, då blir jag anmärkningsvärt otrevlig. Men det händer extremt sällan. Jag inbjuder inte till sånt.

Jag är särdeles van vid knäppgökar. Du behöver inte vara orolig.

Ok, jag antar att berättade lite för mycket.

Shit happens.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev: Sen var jag avdelningsföreståndare under 7 år på Bärby ungdomshem, ett ställe för tvångsomhändertagna kriminella och missbrukande ungdomar.

Lite kul att det var ett reportage därifrån idag i Veckans brott.

Ja du Lennart.. Du har haft en fot inne i arbetslivet sen långt tillbaka som det verkar.. det har inte jag haft nån möjlighet till nånsin, man kan inte va på ett arbete heller om man inte klarar av att hantera kraven och allt vad det innebär, det fattar väl du med att det finns inget ställe dom vill ha en när det i slutändan visar sej att man inte har förmågan att hantera krav och ansvar... obegripligt för dej även nu? du är du... bra att du lyckats i livet va glad för det du, tänk så inget annat.

Nån ansvarig här kan ta bort denna tråd helt.. blev fel ända från början och måste ju va en fördel för er ansvariga här att radera denna tråd, ingen har nån nytta av det,inte heller jag själv.

Jag tänker då inte ringa någon Lennart Frimodig, känner ju inte karl för fan och det är helt ointressant för mej punkt.

Den person som skrev till mej här är inte felfri, får erkänna misstag från båda håll(kommer han aldrig att göra) men det kvittar, blev en lekstuga av det istället för nåt vettigt resonemang Ja! Nu avslutar jag iallafall denna tråd om hur jag ser på det här efteråt, mer kan jag inte göra, går det inte att ta bort nånting så låt så vara då,har inte lämnat ut nåt personligt och privat så...

Shit happens som sagt.

Ingen vet vem jag är, så det lilla som tagits upp här är det ingen som har nån nytta av på nåt sätt,jag har bra kontakt med föräldrarna mina och accepterar dom...skiter ni andra i såklart men varför jag tar upp det är för att jag nämde något i början på denna tråd som står kvar som sagt,dom närmsta jag har i omgivningen bryr jag mej om faktiskt men på mitt sätt då som jag klarar av idag och det måste jag gå efter,man känner sej bäst själv och man får slita hårt för att få till nåt bra, så det där snacket från vissa andra med att bara ta sej i kragen och rycka upp sej... man har rätt att inte tolerera sådan attityd men känner inget agg eller hat nu hela dagarna utan tar det lugnt lever bara för stunden.

Felet jag gjorde va att man inte ignorerade det direkt det som skrevs med telefonnummer och allt från han vem det nu är.... hade inte blivit så här låååångt om man bara hade mått bättre.. kan bara komma till den slutsatsen att man hamnade inne på aspergerforum den kvällen vid ett högst olämpligt tillfälle,men tur är att jag inte ringt nu, gudskelov för det alltså,jag skulle aldrig lämna ut telefonnummer på nätet till främnlingar,är faktiskt så pass klar i huvet så att jag vet att man ska heller inte ringa upp någon som bara lämnar ut telefonnummer helt utan vidare.

Uddaaspergare skrev:Ok.. har läst det du skrev men kan säga dej att det är heller inte kul att känna sej i underläge i många situationer.. känna att man är sämre och inte hänger med som man skulle vilja, klart man blir frustrerad... man ska kunna prestera till max och ska helst va ett geni, om inte? tja då blir man hånad och vill helst inte ha med en att göra då överhuvudtaget om det visar sej att man har problematiska svagheter eller svårigheter då.

Jag avskyr att känna mig i underläge. Jag tenderar att bli extremt otrevlig.

Nja, man behöver inte prestera till max. Man behöver inte vara ett geni, de flesta är rätt begränsade.

Du underskattar naturligtvis dig själv.

Lennart Frimodig

Uddaaspergare skrev:Har en mamma som tryckt ner mej genom åren, du har ju en hjärnskada och då klarar du inte...... hon har psykiska besvär själv, panikångest grubblar,förstorar upp små saker, när jag bara va lite över tjugo hade hon en depression och tänkte bland annat hoppa från alnöbron... känner du väl inte till? många som hoppat genom åren där iallafall. Till sist båda föräldrarna lider av psyk.. ärftligt? ja det kan det vara ja! på grund av mej? nja inte helt och hållet inte nej nej nej.

Mammor är extremt viktiga. De berättar vem man är. Jag är mycket tacksam mot min mamma, och min exfru. Min mamma övertygade mig om att jag duger, trots hur jag är. Sen hade jag en ny fru till morfar som älskade mig mer än allt annat, hon försvarade mig mot mina egna föräldrar när jag gjort nåt riktigt dumt. Jag brukade sitta hos henne i köket och lyssna på hennes berättelser om hennes uppväxt.

Hur ser din begränsning ut?

Lennart Frimodig

Uddaaspergare skrev:Man blev född och inte valde jag medvetet att bli till besvär nej nej och åter nej. Vilken tur för dej då att du inte va lika koko som din mormor, det kan du va glad för.

Njaa, jag har stor respekt för min mormor. Hon födde 5 döttrar, min mamma var den första. Sen orkade hon inte mer. I dag skulle hon nog ha kunnat komma tillbaka.

Jag har inte så svårt för psykotiker. Det är synd om dem, så man måste vara oändligt tolerant.

Lennart Frimodig

Uddaaspergare skrev:Jag har noll att ge människor som vet bättre skrev du... Ja men då vet du ju nu hur det känns då!

Jag är ledsen, jag är en idiot ibland.

Jag brukar skylla det på att jag är född och uppvuxen i Västerås.

Lennart Frimodig

Uddaaspergare skrev:Man måste veta vad man ska samtala om för något, om det ska va nån mening och det finns det ju inte så därför ringer jag absolut inte, så du behöver inte oroa dej för nån ringning från mej.

Ok. Jag skall försöka förklara vad jag kan bidra med.

1. Jag är van vid koko människor.
2. Jag är fokuserad på självförsörjning, eller ett liv som duger.
3. Jag är hyfstat bra på att hitta människors förmågor.
4. Jag tycker sällan synd om nån, det betyder att de är hjälplösa. Jag tror inte nån är hjälplös.
5. Jag är bra på att hantera myndigheter, jag kan lätt bli så otrevlig som det krävs. Sen kan jag juridiken.

Fast jag måste sitta ansikte och ansikte mot dig och titta. Annars funkar ingenting.

Lennart Frimodig

Uddaaspergare skrev:Du har väl inte autism Lennart? jag har det därför finns inget man kan förändra av situationen,sen skiljer det från person till person,jag har inte högfungerande autism bara så du vet det. Sen kan man heller inte påverka andras negativa syn på svår autism,behöver ju inte säga mer nu.

Nej, jag fungerar socialt med en sån här jävla ansträngning. Jag tvingar andra att anpassa sig till mig. Jag skapar min egen värld, och tvingar omgivningen att acceptera den. Det fixar sig eftersom jag alltid kan tänka bättre.

För mig är det viktiga med människor i din situation vad du kan klara av och vad du inte kan klara av, över tid.

Lennart Frimodig

Lennart Frimodig

Ja du vill väl bara hjälpa en att tänka rätt och försöka få ett hyfsat drägligt liv stämmer det? märks ju om man har det jobbigt omkring sej, det kunde du förstå när du läste från början utav det jag skrev om att kanske bli kriminell och så ... Har du barn förresten?

Hur ser din begränsning ut? ja det är en svår nöt att knäcka haha nä fy inte skämta om sådant allvarligt aja baja kort nu.. ja den är oerhört begränsad så det ska vi inte tala om.. tex normala relationer med varelserna på denna jord finns inte på kartan,vad som är problemet egentligen får man aldrig veta utan kommer va en gåta, går inte att prata om det med någon.. utan reaktion blir så här ungefär då bara, vad fan yrar du om? jag kan ha rätt många gånger men det kommer inte fram hos någon vad som vart galet eller så, utan bara locket på istället!

Uddaaspergare skrev:Ja du vill väl bara hjälpa en att tänka rätt och försöka få ett hyfsat drägligt liv stämmer det? märks ju om man har det jobbigt omkring sej, det kunde du förstå när du läste från början utav det jag skrev om att kanske bli kriminell och så ... Har du barn förresten?

Joo, fast de som redan vet bättre har jag inte mycket att ge.

Jag har två barn och två barnbarn. Jag har förhoppningar om fler barnbarn, de är jätteintressanta.

Lennart Frimodig

Uddaaspergare skrev:Hur ser din begränsning ut? ja det är en svår nöt att knäcka haha nä fy inte skämta om sådant allvarligt aja baja kort nu.. ja den är oerhört begränsad så det ska vi inte tala om.. tex normala relationer med varelserna på denna jord finns inte på kartan,vad som är problemet egentligen får man aldrig veta utan kommer va en gåta, går inte att prata om det med någon.. utan reaktion blir så här ungefär då bara, vad fan yrar du om? jag kan ha rätt många gånger men det kommer inte fram hos någon vad som vart galet eller så, utan bara locket på istället!

Jag har rätt stort förtroende för sån här kbt-terapi för att få hjälp att hantera vardagen. Och situationer man tycker är särskilt knepiga.

Sen är det en fråga om hur du kan försörja dig, vad du är bra på och vad du är intresserad av.

Jag rådde nån som skrev ett pm till mig att prioritera i ordningen:
arbete,
boende,
socialt.

Jag tror det är en rätt generell grej.

Sen måste du försöka ta kommandot över din egen värld, du är liksom kung där.

Man skall aldrig definiera sig själv som offer.

Lennart Frimodig