barracuber skrev:Det låter inte som att hon kör enligt KBT. KBT ska ju handla mycket om och "vad gör vi här och nu", down to earth, sund förnuft. Självklart ska hon även kunna greppa stora frågor men inte enbart.

Min psykiater är 60+ och han har heller aldrig förstått sig på mig. Han är dessutom sunt misstänksam mot alla "nya diagnoser", som han kallar dem. Han har ju varit med förr.

Vet inte vad du fick KBT ifrån för jag nämnde inte att vi körde det. Hon är mer en mentalisering och DBT-människa. Jag har testat både KBT, DBT och Mentalisering förrut en eller flera gånger och det har inte funkat särskilt bra.

Miche skrev:Många av oss har väldigt svårt för att definiera vilka problem vi har. Jag skrev i min egenremiss till habiliteringen något i stil med Jag behöver hjälp att identifiera mina problem vilket än så länge lett till sjukgymnastik, vilket jag är väldigt glad för och jag ska få prova ut ett boll-/kedjetäcke.

Exakt!

Mellanvärld skrev:Eller att beskriva dem.

Håller med om det med.

plåtmonster skrev:Social interaktion är väl ett viktigt problem?

Både ja och nej. Är ju aldrig otrevlig eller så men man behöver ju förstå det sociala för studier/arbete. Annars bryr jag mig inte så mkt. Att träffa andra är inte direkt nått som står högt upp på min "vad jag gillar-lista". Visst har jag vänner, men har haft perioder utan vänner och det har funkat lika bra som när jag har vänner.
Så det sociala problem jag isf har är främst att förstå andra och göra mig förstådd. Att lära mig att träffa nya kompisar och så intresserar mig inte nämnvärt. Dessutom har jag lätt att få vänner men det är få som stannar (om de inte faktiskt gillar mig som jag är eller stannar för att jag är en bra lyssnare).

KaosPrinsessa skrev:Den psykolog jag har nu är PTP-psykolog och typ runt 30.
Hon är säkert jättebra för andra, men inte för mig.
Varje gång vi träffas ser ut på följande sätt:
"Hur mår du?"
"Som vanligt"
"Hur är det?"
"Jag lever."
"Vad vill du att vi ska göra? Vad behöver du hjälp med?"
"Jag vet inte" (har tidigare skrivit ett par brev till henne där jag förklarar vad jag har svårt med och problem och så, samt att det i princip är omöjligt att svara på 'stora frågor'. alltså typ vad jag vill ha hjälp med, eftersom jag inte vet vart jag ska börja och vad hon kan göra och så.)
"Nähä, men det kan ju inte jag veta heller."
"Mmm"
"Jag tycker vi gör en avslappningsövning"
*vi gör en avslappningsövning och sen är det slut*

Jupp så ser det ut.
Jag försöker verkligen göra det hon ber om, men det blir bara fel.
Hon har försökt med skumma abstrakta saker som jag inte förstår meningen med
och hon ställer för 'stora frågor' för att jag ska kunna svara (även om jag försöker, men då kommer bara mer frågor och hon verkar ändå aldrig fatta vad jag menar).
Så alla yngre psykologer är iaf inte bra.
Har haft yngre psykologer förr och de har inte varit bättre än de äldre.
Den bästa psykolog jag haft var 50+, han erkände iaf öppet att han inte riktigt förstod sig på min problematik.

Men så har inte mina gjort. Den första jag hade ogillade jag redan från början och det funkade inte alls. Men resten har jag kommunicerat mycket bra med. Varför ställer hon en massa frågor? Det har aldrig mina gjort. Det har alltid byggt på att jag har pratat, pratat, pratat, pratat, pratat och pratat och hon har kommit med inlägg, synpunkter och kommentarer emellanåt. Det har ofta varit en intellektuell och ibland lite filosofisk underton där vi fattat tycke för varandra med en gång. Den senaste jag hade älskade jag. Hon tittade mig så intresserat i ögonen. Bara på mig, och hon verkligen, verkligen visade att hon levde sig in i mig och ville göra så. Det var helt magiskt. Jag blev jättenyfiken på hennes underbara gestalt. Hon bemötte mig ständigt med varma leenden och skinande ansiktsuttryck, även när jag vid något tillfälle vräkte ur mig något provokativt som att jag föraktar rullstolsbundna. Det gjorde inte min första. Om jag sa något provokativt så ifrågasatte hon mig hela tiden så att jag kände mig provocerad och blev allt mer upprörd.

Jag brukar se till att vara väl förberedd och har alltid ett anteckningsblock med mina egna kladdanteckningar och penna med mig. Tar upp allt jag tänkt på som dykt upp under veckan. Men tillräckligt är det sällan. Tyvärr. Det dyker ofta upp mer på ett par dagar som jag behöver prata om än vad man rimligtvis hinner ta upp under ett pass på en timme eller en och en halv. Och när jag då väl får samtalsterapi så blir det övermäktigt. Det känns bättre efteråt, men jag skulle behöva ha ett nytt samtal nästföljande dag för att må riktigt bra.

Så jag har kommunicerat bra med dem i allmänhet. Dock märker jag att de i allmänhet inte har detaljkunskap om Asperger på det sätt som min handledare hade. Men de kompletterade varandra. Men boendestödjare vet ju då sannerligen inte mer - tvärtom!! Med dem har jag ofta haft kommunikationsproblem - även med henne jag tycker super-dupermycket om och som jag passat väldigt bra ihop med.

Men ibland tror jag det kan vara en fördel om psykologerna inte vet så mycket, förutsatt att de inte har en massa förutfattade meningar bara för det. Men om de har erfarenhet av många klienter med den här diagnosen brukar det vara en fördel, tror jag. Det är inte den formella kunskapen, utan erfarenheten och människokännedomen som är det väsentliga.

Men jag har i flera år kämpat för att lyckas få tag på en psykolog som jag kan ha löpande så att jag inte behöver skifta hela tiden, utan resultat.

Leta upp din egen psykolog. Hon/han är din. Det är du som skall styra samtalet och bestämma vad det skall pratas om och hur ni skall lägga upp det och inte tvärtom. Psykologen/terapeuten/coachen eller vad det nu är måste kunna anpassa sig. Det är det man betalar för.

KaosPrinsessa skrev:

barracuber skrev:Det låter inte som att hon kör enligt KBT. KBT ska ju handla mycket om och "vad gör vi här och nu", down to earth, sund förnuft. Självklart ska hon även kunna greppa stora frågor men inte enbart.
...

Vet inte vad du fick KBT ifrån för jag nämnde inte att vi körde det. Hon är mer en mentalisering och DBT-människa. Jag har testat både KBT, DBT och Mentalisering förrut en eller flera gånger och det har inte funkat särskilt bra.

Nej jag såg att du inte nämnde KBT. Jag bara reagerade mot att jag inte tyckte hon verkar köra enligt KBT vilket jag tycker en psykolog av idag borde köra enligt. Ok att olika psykologer kan ha olika inriktningar och preferenser men sådana saker borde h*n också isf informera besökaren om; till syvene och sist så har ju faktist KBT blivit den gängse terapimetoden idag. Något annat skulle iaf jag inte vilja ha.

Palindromus skrev:Det har alltid byggt på att jag har pratat, pratat, pratat, pratat, pratat och pratat och hon har kommit med inlägg, synpunkter och kommentarer emellanåt. Det har ofta varit en intellektuell och ibland lite filosofisk underton där vi fattat tycke för varandra med en gång. Den senaste jag hade älskade jag. Hon tittade mig så intresserat i ögonen.

Jag är inte bra på att prata om mig. Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska förklara saker. Jag vet inte ens vad som är mina största problem, vet bara att jag inte mår bra. Vet lite saker som jag inte mår bra av men det är liksom inget man kan ändra på.
Se mig i ögonen får ingen göra, jo min pojkvän får det korta stunder. Jag avskyr ögonkontakt, det känns så obehagligt.

Palindromus skrev:Jag brukar se till att vara väl förberedd och har alltid ett anteckningsblock med mina egna kladdanteckningar och penna med mig.

Som sagt, har svårt att formulera mina tankar sen vågar jag inte ge anteckningar och brev när jag väl sitter där. Har postat brev till psykologer jag haft men trots att de läst de verkar det jag skrivit inte ha gått in.

Palindromus skrev:Leta upp din egen psykolog. Hon/han är din. Det är du som skall styra samtalet och bestämma vad det skall pratas om och hur ni skall lägga upp det och inte tvärtom. Psykologen/terapeuten/coachen eller vad det nu är måste kunna anpassa sig. Det är det man betalar för.

Jo visst, men hur hittar man en sån liksom? Alla öppenpsyk verkar ju suga i Sthlm (iaf alla mina kompisar som går på psyk tycker att deras ställen suger. Dessutom har jag svår telefonfobi och kan inte ringa nånstans. Jag tror jag är en sån där som psykologer inte kan hjälpa eftersom ingen psykolog på något av de sätt jag testat har funkat trots att jag försökt så gott jag kunnat.

barracuber skrev:så har ju faktist KBT blivit den gängse terapimetoden idag. Något annat skulle iaf jag inte vilja ha.

Hmm jag tycker mindfullness och mentalisering tar över mer och mer faktiskt. Jag har ju som sagt testat KBT för flera psykologer och det har aldrig funkat. Svårt att förklara varför.

Jag fick träffa min psykolog två gånger och hon inte bara förstod mig, hon också lyssnade. Jag fick prata ut allt jag ville, hon stack emellan några bra frågor och allt bara flöt på.
Jag var också tacksam att hon inte tvingade mig o älta min barndom, för den metoden tror jag inte på. Jag tror på nuet.
Vi var också ungefär jämnåriga, hon kanske en aning yngre. Jag upplevde att jag pratade med en gammal väninna som brydde väldigt mycket om mig och min välmående.

Otroooligt viktig hur man blir bemött inom vården.

Var gift med en barnpsykolog i närmare 28 år. Sen dess är mitt förtroende för den kåren ganska litet.
Har även träffat på andra psykologer, dom har inte förbättrat mitt förtroende.
Min F.D. har uppfattningen, att hon vet mycket bättre vad jag vill. Alltså försökt tvinga på mig sådant jag inte är intresserad av.
Tror hon tyckte det var praktiskt med en person som inte hade självförtroende. Hon inbillade sig säkert att hon kunde ändra mig som hon ville.
Men en av mina AS sidor är min otroliga envishet, och även krav på integritet, något hon aldrig lärt sig i sin psykologutbildning.

KaosPrinsessa skrev:

barracuber skrev:så har ju faktist KBT blivit den gängse terapimetoden idag. Något annat skulle iaf jag inte vilja ha.

Hmm jag tycker mindfullness och mentalisering tar över mer och mer faktiskt. Jag har ju som sagt testat KBT för flera psykologer och det har aldrig funkat. Svårt att förklara varför.

Har hört andra NPF-are säga likadant, bland annat här på forumet. Dels är KBT ganska nytt och därmed inte inarbetat ännu inom vården. Sedan bygger KBT tydligen mycket på "hemläxor" och då missar man att alla aspergare inte är mottagliga för den typen av egenarbete pga energibrist, motivationsbrist osv. Okunskapen om varför många aspergare saknar energi är enorm.

lasseivägen skrev:Var gift med en barnpsykolog i närmare 28 år. Sen dess är mitt förtroende för den kåren ganska litet.
Har även träffat på andra psykologer, dom har inte förbättrat mitt förtroende.
Min F.D. har uppfattningen, att hon vet mycket bättre vad jag vill. Alltså försökt tvinga på mig sådant jag inte är intresserad av.
Tror hon tyckte det var praktiskt med en person som inte hade självförtroende. Hon inbillade sig säkert att hon kunde ändra mig som hon ville.
Men en av mina AS sidor är min otroliga envishet, och även krav på integritet, något hon aldrig lärt sig i sin psykologutbildning.

Även andra psykologer har varit ganska svåra att förstå sig på.

barracuber skrev:Har hört andra NPF-are säga likadant, bland annat här på forumet. Dels är KBT ganska nytt och därmed inte inarbetat ännu inom vården. Sedan bygger KBT tydligen mycket på "hemläxor" och då missar man att alla aspergare inte är mottagliga för den typen av egenarbete pga energibrist, motivationsbrist osv. Okunskapen om varför många aspergare saknar energi är enorm.

Jag gjorde mina läxor, men jag fattade inte ändå.
Förstod liksom inte vad uppgifterna skulle leda till typ.

KaosPrinsessa skrev:Jag är inte bra på att prata om mig. Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska förklara saker. Jag vet inte ens vad som är mina största problem, vet bara att jag inte mår bra. Vet lite saker som jag inte mår bra av men det är liksom inget man kan ändra på.

Synd om dig. Känner lite igen vad du säger. Jag förstår heller inte mina problem helt och hållet. När jag var yngre klarade inte jag heller av att prata om mina känslor. Men jag hade kontakt med en kvinna på nätet för några år sedan och det ledde till att jag lärde mig analysera mina tankar och känslor. Skrivandet har hjälpt mig oerhört. För mig var det länge en barriär att ta sig över. Jag hade skamkänslor och stängde in många tankar vilket förvärre mina problem och ledde till att jag mådde dåligt. Jag trodde inte det var okej att vara som jag och tänka och känna som jag.


Nu är jag en väldigt verbal person redan från början och jag kan ju inte veta vad som skulle hjälpa dig. Men vad jag vet är att vi utvecklas i mötet med andra. Att läsa språk är en sak som öppnar sinnet och dörrar och möjligheter. Du kanske kan träna dig att skriva ner dina känslor. Jag vet inte hur du är, men för mig är saker ofta lättare ner jag kommit in i dem. Det är trögt i början, men ju mer jag skriver ju lättare flyter det på.

KaosPrinsessa skrev:Se mig i ögonen får ingen göra, jo min pojkvän får det korta stunder. Jag avskyr ögonkontakt, det känns så obehagligt.

Ja, du ser vad man är olika. Jag tittar visserligen ofta bort när jag tänker och när jag var yngre tog jag inte alltid ögonkontakt med folk. Men min tolkning är att detta har med min självbild att göra. Det fanns en barriär mellan mig och omvärlden och jag levde lite inför mitt eget skal utanför världen. Jag vet inte. Jag kände mig nog lite rädd och skärrad att det inte stod någon bakom mig och lade handen på mina axlar. Så jag tror det hade med mig själv och min identitet att göra.

KaosPrinsessa skrev:Som sagt, har svårt att formulera mina tankar sen vågar jag inte ge anteckningar och brev när jag väl sitter där. Har postat brev till psykologer jag haft men trots att de läst de verkar det jag skrivit inte ha gått in.

Vad tror du det kan bero på att du upplever det som att de inte tar in vad du skrivit?

KaosPrinsessa skrev:Jo visst, men hur hittar man en sån liksom? Alla öppenpsyk verkar ju suga i Sthlm (iaf alla mina kompisar som går på psyk tycker att deras ställen suger. Dessutom har jag svår telefonfobi och kan inte ringa nånstans. Jag tror jag är en sån där som psykologer inte kan hjälpa eftersom ingen psykolog på något av de sätt jag testat har funkat trots att jag försökt så gott jag kunnat.

Sök privata. Inom landstinget är hopplöst. Jag har inte själv råd med det, men funderar på att ta ett banklån för att klara av det.

KaosPrinsessa skrev:

Palindromus skrev:Det har alltid byggt på att jag har pratat, pratat, pratat, pratat, pratat och pratat och hon har kommit med inlägg, synpunkter och kommentarer emellanåt. Det har ofta varit en intellektuell och ibland lite filosofisk underton där vi fattat tycke för varandra med en gång. Den senaste jag hade älskade jag. Hon tittade mig så intresserat i ögonen.

Jag är inte bra på att prata om mig. Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska förklara saker. Jag vet inte ens vad som är mina största problem, vet bara att jag inte mår bra. Vet lite saker som jag inte mår bra av men det är liksom inget man kan ändra på.
Se mig i ögonen får ingen göra, jo min pojkvän får det korta stunder. Jag avskyr ögonkontakt, det känns så obehagligt.

Palindromus skrev:Jag brukar se till att vara väl förberedd och har alltid ett anteckningsblock med mina egna kladdanteckningar och penna med mig.

Som sagt, har svårt att formulera mina tankar sen vågar jag inte ge anteckningar och brev när jag väl sitter där. Har postat brev till psykologer jag haft men trots att de läst de verkar det jag skrivit inte ha gått in.

Palindromus skrev:Leta upp din egen psykolog. Hon/han är din. Det är du som skall styra samtalet och bestämma vad det skall pratas om och hur ni skall lägga upp det och inte tvärtom. Psykologen/terapeuten/coachen eller vad det nu är måste kunna anpassa sig. Det är det man betalar för.

Jo visst, men hur hittar man en sån liksom? Alla öppenpsyk verkar ju suga i Sthlm (iaf alla mina kompisar som går på psyk tycker att deras ställen suger. Dessutom har jag svår telefonfobi och kan inte ringa nånstans. Jag tror jag är en sån där som psykologer inte kan hjälpa eftersom ingen psykolog på något av de sätt jag testat har funkat trots att jag försökt så gott jag kunnat.

barracuber skrev:så har ju faktist KBT blivit den gängse terapimetoden idag. Något annat skulle iaf jag inte vilja ha.

Hmm jag tycker mindfullness och mentalisering tar över mer och mer faktiskt. Jag har ju som sagt testat KBT för flera psykologer och det har aldrig funkat. Svårt att förklara varför.

Mindfulness. +1 KBT ger jag inte mycket för. Det kan nog vara bra om man har ett väldigt specifikt problem som man vill arbeta med intensivt under en kort period. Men eftersom du har svårt att uttrycka dina tankar och känslor så behöver du någon som lär känna dig under en längre tid för att du skall kunna ha nytta om samtalsterapi. Just detta att du säger att du inte vet varför du mår dåligt bekymrar mig. Det bästa tipset jag kan ge är nog att du tränar på att skriva hur du känner det. Och ... sen har du ju pojkvän. Vad säger han? Pratar ni mycket om detta?

Palindromus skrev:Synd om dig. Känner lite igen vad du säger. Jag förstår heller inte mina problem helt och hållet. När jag var yngre klarade inte jag heller av att prata om mina känslor. Men jag hade kontakt med en kvinna på nätet för några år sedan och det ledde till att jag lärde mig analysera mina tankar och känslor. Skrivandet har hjälpt mig oerhört. För mig var det länge en barriär att ta sig över. Jag hade skamkänslor och stängde in många tankar vilket förvärre mina problem och ledde till att jag mådde dåligt. Jag trodde inte det var okej att vara som jag och tänka och känna som jag.


Nu är jag en väldigt verbal person redan från början och jag kan ju inte veta vad som skulle hjälpa dig. Men vad jag vet är att vi utvecklas i mötet med andra. Att läsa språk är en sak som öppnar sinnet och dörrar och möjligheter. Du kanske kan träna dig att skriva ner dina känslor. Jag vet inte hur du är, men för mig är saker ofta lättare ner jag kommit in i dem. Det är trögt i början, men ju mer jag skriver ju lättare flyter det på.

Har försökt med det där att skriva men det går inget vidare. Försökte i ett halvår att skriva lite varje dag hur jag mådde och så men det hände inget.
Pratig är jag. Kan babbla på riktigt bra (ett av sätten min ADHD-hyperaktivitet visar sig), men inte om mina känslor eller "inre" tankar.

Palindromus skrev:Vad tror du det kan bero på att du upplever det som att de inte tar in vad du skrivit?

Jag upplever det inte så, det ÄR så. Brukar få svaret "Jag fick ditt brev. Det var ju trevligt att du skrev lite till mig." Sen börjar de snacka om nått annat..igen. Och ställa samma frågor som alltid som jag knappt kan svara på och när jag svarar så ber de mig hela tiden utveckla det vilket jag inte kan.

Palindromus skrev:Sök privata. Inom landstinget är hopplöst. Jag har inte själv råd med det, men funderar på att ta ett banklån för att klara av det.

Det har jag inte råd med.

Palindromus skrev:Mindfulness. +1 KBT ger jag inte mycket för. Det kan nog vara bra om man har ett väldigt specifikt problem som man vill arbeta med intensivt under en kort period. Men eftersom du har svårt att uttrycka dina tankar och känslor så behöver du någon som lär känna dig under en längre tid för att du skall kunna ha nytta om samtalsterapi. Just detta att du säger att du inte vet varför du mår dåligt bekymrar mig. Det bästa tipset jag kan ge är nog att du tränar på att skriva hur du känner det. Och ... sen har du ju pojkvän. Vad säger han? Pratar ni mycket om detta?

Som jag har skrivit tidigare i denna tråd så har jag testat både KBT, DBT (där mindfullness ingår) och mentalisering. Inget har gett några direkta resultat. KBT fattade jag inte riktigt. DBT var bara flummig, samma med mentaliseringen... tänk i nuet, tänk enbart på det du gör.. ja hur skulle jag annars göra? kan ju inte tänka på nått annat än det jag gör. Näe det var massa abstrakt fluff fluff.
Vad han säger? Vet inte riktigt vad du menar med det. Han vill väll att jag ska må bättre, nått annat kan jag inte komma på att säga. Nja vi pratar inte så jättemkt om våra känslor med varandra. Vi vill ha det så, vi säger till om det är bra eller dåligt när vi träffas så att den andre vet hur det är och ibland snackar vi lite mer om det, men oftast inte.

Alexitymin tror jag har varit boven i dramat för mig. Jag behöver hjälp med att sätta ord på känslor och att särskilja känslor från varandra och känslor från fakta. Det är min psykolog på HAB väldigt bra på, tack och lov.

KaosPrinsessa skrev:Har försökt med det där att skriva men det går inget vidare. Försökte i ett halvår att skriva lite varje dag hur jag mådde och så men det hände inget.
Pratig är jag. Kan babbla på riktigt bra (ett av sätten min ADHD-hyperaktivitet visar sig), men inte om mina känslor eller "inre" tankar.

Ja, du, vi har helt olika diagnoser och varande.

KaosPrinsessa skrev:Jag upplever det inte så, det ÄR så. Brukar få svaret "Jag fick ditt brev. Det var ju trevligt att du skrev lite till mig." Sen börjar de snacka om nått annat..igen. Och ställa samma frågor som alltid som jag knappt kan svara på och när jag svarar så ber de mig hela tiden utveckla det vilket jag inte kan.

Det måste kännas jobbigt när ni inte når varandra, tycker inte du det? Ställer du motfrågor till dem?

Anser du att du brukar vara bra på att sätta dig in i hur andra tänker och känner?

Upplever du några problem med att tillägna dig texter när du läser böcker?

Palindromus skrev:Det måste kännas jobbigt när ni inte når varandra, tycker inte du det? Ställer du motfrågor till dem?

Jo det är frustrerande. Vad för motfrågor kan man ställa på "Vad vill du ha hjälp med" och liknande frågor?

Palindromus skrev:Anser du att du brukar vara bra på att sätta dig in i hur andra tänker och känner?

Jag är en känslosvamp typ. Mår de runt om mig dåligt gör jag det med, är de glada blir jag det med osv. Känner lätt av atmosfären. Men jag vet inte varför och hur jag ska göra osv. Och oftast inte vilken känsla jag känner och ibland vet jag inte om den är min eller den jag är med.

Palindromus skrev:Upplever du några problem med att tillägna dig texter när du läser böcker?

Lite olika, men oftast får jag läsa några gånger innan det går in. Men det har nog mkt med mina koncentrationssvårigheter och dåliga arbetsminne. Ju längre meningen är desto svårare att minnas och fakta är krångligare att få ihop än skönlitterärt fast minns faktan bättre än det skönlitterära... alltså ordagrant då. Kan inte sammanfatta något utav det. Men jo det tar tid innan jag begripit vad jag läst om det är en större mängd text.
Vilket är rätt pinsamt med tanke på att jag har IQ över det normala. Iof är det mkt som känns pinsamt som jag har problem med eftersom jag sägs ska vara smart, vilket jag inte känner mig som.

KaosPrinsessa skrev:Jo det är frustrerande. Vad för motfrågor kan man ställa på "Vad vill du ha hjälp med" och liknande frågor?

Nej,den frågan pekar ju på att det inte finns någon kommunikation. Det går kanske att säga ”Jag vet inte. Jag vet riktigt vari mina problem består.” Eller ”Tror du att det finns något du kan hjälpa mig med?” för då ser du ju hur de själv reagerar på hans/hennes respons. På andra frågor kan man ibland fråga ”Varför undrar du det?”.

KaosPrinsessa skrev:Jag är en känslosvamp typ. Mår de runt om mig dåligt gör jag det med, är de glada blir jag det med osv. Känner lätt av atmosfären. Men jag vet inte varför och hur jag ska göra osv. Och oftast inte vilken känsla jag känner och ibland vet jag inte om den är min eller den jag är med.

Jo, man känner ju på så sig om personen är glad eller nere och t.ex. Det där är en träningssak. Man kan aldrig veta exakt hur en annan människa känner eller vad han/hon tänker. Det är en illusion. Vi vill och behöver tro det. Jag tror man kan börja med att ställa sig själv frågor som ”Vad kan det bero på att jag får de här känslorna nu?”. Det kan ju vara så att man är van vid att själv få vissa känslor i en viss situation och då är det lätt att tänka att den andre kanske också känner det så i en motsvarande situation. Om det då är någon man känner vill man kanske försöka ta reda på hur det ligger till genom att ställa ”rätt frgor”, ”rätt kommentarer” och berätta lagom om sig själv beroende på läget. Knepigt det där. Men det går att bli bättre på. Och man blir snabbt bättre på det också om man ”tillåts” att träna på dessa situationer.

Ännu mer grundläggande är ju hur man mår och känner just nu. Det tycker jag själv är svårt. Men det kan vara bra att försöka få kontakt med sig själv och känna efter vad man känner. Till ytan kanske man känner sig ganska glad och är inne i något, men om man verkligen känner efter kanske man upptäcker att man är så arg inombords att man skulle kunna riva ner alla hus i hela stan. Det är vad jag upptäckt ibland.

KaosPrinsessa skrev:Lite olika, men oftast får jag läsa några gånger innan det går in. Men det har nog mkt med mina koncentrationssvårigheter och dåliga arbetsminne. Ju längre meningen är desto svårare att minnas och fakta är krångligare att få ihop än skönlitterärt fast minns faktan bättre än det skönlitterära... alltså ordagrant då. Kan inte sammanfatta något utav det. Men jo det tar tid innan jag begripit vad jag läst om det är en större mängd text.
Vilket är rätt pinsamt med tanke på att jag har IQ över det normala. Iof är det mkt som känns pinsamt som jag har problem med eftersom jag sägs ska vara smart, vilket jag inte känner mig som.

Jag behöver också ofta läsa saker om och om igen och, är ofta för splittrad för att överhuvud taget komma framåt och läser oerhört långsamt. Skönlitteratur har jag alltid tyckt var för tungt. Det var först när jag började intressera mig för språk som jag började se ”vitsen” med att läsa skönlitteratur på främmande språk.

Men ... vad jag kan rekommendera är att du väljer ut ett kort avsnitt på ett par sidor eller så i en roman. Medan du läser försöker du sedan visualisera så mycket som möjligt. Försök se vad som sker framför dig. Sedan lägger du ifrån dig boken och spelar upp bilderna för din inre syn. Därefter kan du gå tillbaka och återge berättelsen i grova drag med hjälp av bilderna du har i huvudet. Det är en jättebra övning. Skärper minne, visualisering och koncentration och utvecklar associationsförmågan och förmågan att se helheten.

En koncentrationsövning man kan göra är att välja ut ett litet föremål och ställa det framför sig. Sen kan ställa en timer på fem minuter. Försök att bara koncentrera dig på att fokuserat titta på föremålet och släpp alla tankar och associationer så fort de kommer och försök baara behålla fokus på föremålet. Sen när timern ringer är övningen klar.

Vad är det du är bra på? Hur är det med associationsförmågan?

Palindromus skrev:Det går kanske att säga ”Jag vet inte. Jag vet riktigt vari mina problem består.” Eller ”Tror du att det finns något du kan hjälpa mig med?” för då ser du ju hur de själv reagerar på hans/hennes respons. På andra frågor kan man ibland fråga ”Varför undrar du det?”.

Jag har redan sagt så och får antingen svaret "Och det kan inte jag veta." eller "Det är bra för mig att veta för att...".

Palindromus skrev:Det kan ju vara så att man är van vid att själv få vissa känslor i en viss situation och då är det lätt att tänka att den andre kanske också känner det så i en motsvarande situation.

Nja så är det inte med mig. Jag VET att jag suger åt mig andras "energier". För flera gånger har jag fått en känsla som jag inte kan förstå vad den kommit ifrån och sen när jag frågat personen jag är med om den känner den känslan har personen alltid svarat ja. Men det är inte lätt att identifiera känslor eller veta om den är från mig eller någon annan, för det kan ju var anågot undermedvetet jag reagerat på.

Palindromus skrev:Men ... vad jag kan rekommendera är att du väljer ut ett kort avsnitt på ett par sidor eller så i en roman. Medan du läser försöker du sedan visualisera så mycket som möjligt. Försök se vad som sker framför dig. Sedan lägger du ifrån dig boken och spelar upp bilderna för din inre syn. Därefter kan du gå tillbaka och återge berättelsen i grova drag med hjälp av bilderna du har i huvudet. Det är en jättebra övning. Skärper minne, visualisering och koncentration och utvecklar associationsförmågan och förmågan att se helheten.

Jag är så visuell att jag tänker HELT i bilder, färger och former. Jag kan inte tänka i ord eller hur det nu är andra tänker. Och det är där problemet ligger, för mitt arbetsminne tappar bort de flesta orden och jag måste ju få in orden och omvandla de till mina "huvudbilder" för att kunna förstå de.

Palindromus skrev:En koncentrationsövning man kan göra är att välja ut ett litet föremål och ställa det framför sig. Sen kan ställa en timer på fem minuter. Försök att bara koncentrera dig på att fokuserat titta på föremålet och släpp alla tankar och associationer så fort de kommer och försök baara behålla fokus på föremålet. Sen när timern ringer är övningen klar.

Det där har jag gjort flera gånger och det enda som händer är att jag blir grinig och får ont i huvudet.

Palindromus skrev:Vad är det du är bra på? Hur är det med associationsförmågan?

Det beror på vad du menar med vad jag är bra på, men enligt WAIS är mina starka sidor allmänbildning, ordförråd, faktaminne och visuell perception.
Jag vet inte hur min associationsförmåga är.

KaosPrinsessa skrev:Jag har redan sagt så och får antingen svaret "Och det kan inte jag veta." eller "Det är bra för mig att veta för att...".

Det tycker jag ju är en lite märklig reaktion. Om personen du pratar med märkar att du inte vet så borde ju han/hon försöka hjälpa dig att ta reda på vad som händer inom dig. Men kanske inte så lätt när man inte är så verbal när det gäller att uttrycka sitt inre. Min erfarenhet är dock faktiskt att man har större nytta av terapi ju bättre man är på att uttrycka sig och på att förstå sina problem för det handlar ju om ett samarbete.

KaosPrinsessa skrev:Nja så är det inte med mig. Jag VET att jag suger åt mig andras "energier". För flera gånger har jag fått en känsla som jag inte kan förstå vad den kommit ifrån och sen när jag frågat personen jag är med om den känner den känslan har personen alltid svarat ja. Men det är inte lätt att identifiera känslor eller veta om den är från mig eller någon annan, för det kan ju var anågot undermedvetet jag reagerat på.

Ja, men vi menar kanske något liknande här. Man kan liksom känna saker intuitivt på sig. Jag har också ett sensitivt sinne för känslostämningar. Själv blandar jag ofta ihop vad jag själv tycker med vad andra tycker vilket skapar väldig ångest. Jag har min sanning, andra deras. Men det känner du kanske inte igen?

KaosPrinsessa skrev:Jag är så visuell att jag tänker HELT i bilder, färger och former. Jag kan inte tänka i ord eller hur det nu är andra tänker. Och det är där problemet ligger, för mitt arbetsminne tappar bort de flesta orden och jag måste ju få in orden och omvandla de till mina "huvudbilder" för att kunna förstå de.

Men kan du inte träna dig på att skriva ner vad du ser för din inre syn? Men så sa du ju att det inte hjälpt dig att skriva. Du behöver kanske träna muntligt istället?

Just nu har jag betalt 7000 för tio sessioner hos privat terapeut. Hon är väldig smart. Förstår mig precis.

Jag upplever att psykologer har mycket svårt att förstå aspergare. Och därför blir både KBT-inriktade och psykodynamikinriktade sådana helt fel. För mig har båda forerna sina poänger, men om man tolkar och läser personer helt fel, blir det helt fel också (även om när KBT passar, så är chansen högre till att det inte blir allt för galet).

Psykodynamikern tror att det måste ha hänt saker som aldrig har hänt, KBT:aren vägrar inse att beteendena är djupt rotade och inte bara "ovanor som vi lätt arbetar bort", därför poppar nya problem upp så snart KBT:aren hjälpt en att få bort ett problembeteende. En KBT:are sade till mig att det spelar ingen roll vad som hänt, vi är här och nu. Jaha, men jag vet att det är skillnad på "kolla spis-tvång" som har noll relevans, och samma tvång som utvecklats hos en person som eldat ned köket 5 ggr p.g.a. slarv/handikapp. Ska den sistnämnda bara sluta kolla spisen (och fortsätta elda ned kök)? Eller behövs i alla fall LIIITE rotande, så man kan sätta in en timer eller så?

Nä fy fan, jag tycker inte att psykologer förstår mig. "Vi är här och nu, vi bryr oss inte om att du säger att beteendet har med AS att göra, slappna av och var dig själv, så kommer du bli omtyckt" sade en KBT-inriktad psykolog. Ja hurra vad bra KBT-inriktade alltid är! *not*

KaosPrinsessa skrev:Jag är så visuell att jag tänker HELT i bilder, färger och former. Jag kan inte tänka i ord eller hur det nu är andra tänker. Och det är där problemet ligger, för mitt arbetsminne tappar bort de flesta orden och jag måste ju få in orden och omvandla de till mina "huvudbilder" för att kunna förstå de.

Du borde lära dig teckenspråk. Barndomsdöva tänker också i bilder, färger och former. Många av dem är dåliga på att uttrycka sig på svenska eftersom ljudspråk är svåra att behärska när man inte tänker i ljud (även om man gått 14 år i grundskola med fokus på svenska) men när de får teckna, då lossnar det fullständigt.

Det kanske blir likadant för dig?

Palindromus skrev:Min erfarenhet är dock faktiskt att man har större nytta av terapi ju bättre man är på att uttrycka sig och på att förstå sina problem för det handlar ju om ett samarbete.

Ja det stämmer nog. Sen behöver man ju hitta en som har kunskap om de diagnoser man har.
På senare tid har jag haft otroligt mkt otur och bara blivit runtskickad. Men nu står jag i kö till ett ställe som tar emot "svåra/komplicerade fall" och har tydligen många med NPF. En jag känner går där och vi har liknande diagnoser och hon tycker de är jättebra där.

Palindromus skrev:Ja, men vi menar kanske något liknande här. Man kan liksom känna saker intuitivt på sig. Jag har också ett sensitivt sinne för känslostämningar. Själv blandar jag ofta ihop vad jag själv tycker med vad andra tycker vilket skapar väldig ångest. Jag har min sanning, andra deras. Men det känner du kanske inte igen?

Jodå jag känner igen det typ. Svårt att förklara mer exakt hur det funkar för mig.

Palindromus skrev:Men kan du inte träna dig på att skriva ner vad du ser för din inre syn? Men så sa du ju att det inte hjälpt dig att skriva. Du behöver kanske träna muntligt istället?

Jo, det är ju ett av skälen till att jag har en blogg och det största skälet till min "tankebok", men det brukar inte hjälpa andra att förstå mig, för tydligen tänker jag så annorlunda att andra inte hänger med när jag ska förklara.

Palindromus skrev:Just nu har jag betalt 7000 för tio sessioner hos privat terapeut. Hon är väldig smart. Förstår mig precis.

Åh herregud! Det är ju typ vad jag får/månad. Skulle aldrig ha råd med privat vård.

Levande skrev:Du borde lära dig teckenspråk. Barndomsdöva tänker också i bilder, färger och former. Många av dem är dåliga på att uttrycka sig på svenska eftersom ljudspråk är svåra att behärska när man inte tänker i ljud (även om man gått 14 år i grundskola med fokus på svenska) men när de får teckna, då lossnar det fullständigt.

Det kanske blir likadant för dig?

Jag kan faktiskt lite lite teckenspråk. Fick lära mig det som liten då de trodde jag var döv. Har försökt lära mig nu som vuxen, men mår för kasst för att riktigt orka lära mig. Men jo det är betydligt enklare än att prata och skulle hellre göra mig förstådd på det sättet.

barracuber skrev: Ändå tror jag chansen att hitta en psykolog som förstår är större än att hitta en psykiater som förstår.

Det stämmer nog generellt sett då psykologer är de som oftast har närmast kontakt med autismspektrumet. Men mycket handlar om erfarenhet och generellt intresse, tror jag.

Sedan: förstår? Det är en svår nöt att knäcka, frågan är väl snarare om man känner sig förstådd eller inte. Man kan känna sig missförstådd även om psykologen eller psykiatern har all kunskap i världen om det specifika ämnet. Jag finner mig ofta förstådd, men jag är sällan nöjd med svaren. För jag har redan tänkt på svaren och tycker det är för tråkiga svar. Det finns inget komplext med svaren och det besvärar mig. Mycket eftersom problemet är svårt att handskas med och då får man väl den falska inbillningen att svaret borde vara ännu svårare.

Förståelse i form av ödmjuk sympati och massa "ja, precis"? Övervägande kunskapsbas ink brutal ärlighet? Vad menas med förståelse?

Kognitiv psykologi är mycket mer komplext än vad som förespråkas där ute. Dessutom får man ställa sig själv frågan om man har full koll på vad som sagts, om man förstår vad det är det går ut på, om man har en bra dialog och generell kontakt med behandlaren osv. Har man långvariga problem är det långvarig behandling som gäller och det är i princip vad terapi borde vara. Det är en långvarig behandling som tar tid.

När det kommer till KBT är 95% av arbetet ens eget, vad en psykolog kan göra är att ge en riktlinjer och hjälpa en att organisera känslor samt tankar på ett logiskt sätt. Söker man för terapi finns det ett skäl till varför man söker och är man inte nöjd så får man byta behandlare.

Väldigt många vill nog att psykologen ska ha alla svar och reda ut patientens problem, men det fungerar verkligen inte så. Det finns ingen möjlighet för psykologen att träna in beteenden som inte finns i psykologens hjärna och denne kan därmed inte ändra beteenden samt hjärnstrukturen hos patienten. Det är något man själv jobbar med och måste jobba med hela tiden för att det ska ha effekt.

KBT är mycket "do it yourself" och jag kan tro att trötta hjärnor har mycket svårt med detta. Därför kritiseras det stenhårt, men utan egentlig grund för det. Det krävs mer än erfarenhet för att säga "nej, det är ologiskt och dumt". KBT är logiskt, men det kan tyckas för enkelt för att lösa vissa problem. Och i en del fall är det inte KBT som ska vara fokuspunkt. Faktum är att en kombination förespråkas av de klokaste. Det är det som man ska satsa på.

Möter man någon med bara en inriktning så kan man lika gärna tacka för sig och söka vidare.

Jag påbörjar min första session mot panikångest ink hypokondri idag.

Jag kommer nog aldrig söka terapi för min asperger. Känns hyfsat befängt och onödigt. Däremot sökte jag hjälp för min sårbarhet för möten som antydde viss social fobi och det var inte övningarna som hjälpte. Det var psykologens ärlighet och tydlighet och min funna insikt som gjorde det.

Jag tror att vi generellt sett har svårare för viss KBT, varför vet jag inte. Jag tror inte vi är för "smarta" eller så, nej nej. Det är en av våra svårigheter. Det har med kognition att göra, så långt är jag ganska säker. I mitt fall kan det vara min inflexibilitet att göra som andra säger eller att komma överens med andra vad som är rätt för mig. Och att övertyga mig själv om att "det inte är så farligt" som jag föreställt mig. Dessutom är jag så förbannat envis. Riktigt jobbigt envis.

Det är svårt att vara ÖPPEN för vissa saker och jag tror vi aspergare har generellt sett svårare för det när det kommer till kognition. Det är den uppfattningen jag fått genom mina år här på forumet. Det är så, tyvärr. Inget fel i det, men det sätter käppar i hjulet för oss när det kommer till vissa områden.

Man får lära sig att vara mer öppen, men det är mycket mycket svårt. Särskilt om man haft det jobbigt med sådana försök tidigare i livet. Det är ingens fel, det är så det är bara. Ja, jag har ingen direkt universell förklaring på det. Vissa är mer mottagliga än andra.

Det som är problemet är väl att psykologen försöker känna andra såsom den känner sig själv och går i tankebanor enligt NT modellen som blir pannkaka för AS funktion. Det krävs kontinuerlig tankemöda för att sätta sig in i en annan modell än den man har själv. Jag tror inte många psykologer gör detta.
(eller Psykiatriker men de tänker väl i piller )