Jag tycker det känns helt meningslöst att försöka prata om något jag är intresserad av med någon som inte är intresserad av det. Men om jag å andra sidan träffar någon som är intresserad av samma sak som jag så tycker jag inte om att lyssna medan den andre berättar saker för mig som jag inte vet. Ofta tycker jag också att de verkar överdrivet intresserade av ämnet jämfört med mig och jag känner att jag tappar intresset för ämnet när de pratar med mig. Om jag är intresserad av något vill jag bara syssla med/läsa om det själv hemma i lugn och ro.

Jag sysslar också helst med mina intressen på egen hand.
Tycker dock att internetforum passar rätt bra för att diskutera då man kan välja själv när man vill delta och inte.

Jag sitter inte och pratar med andra om mina intressen eftersom att jag har lärt mig att andra bryr sig inte ändå. Eller så blir jag bara frustrerad över att jag inte kan få prata klart innan de andra börjar prata om annat.

Precis, skulle inte falla mig in att prata om mina intressen. Känns förnedrande när de inte bryr sig. Ganska orättvist att de överröstar en med sig och sitt istället. Har många intressen, men lyckas väldigt sällan pricka rätt i ett samtal. Nu är jag frivilligt någon sorts eremit, har gett upp det där med att konversera. Gillar inte alls att diskutera på nätet, för folk är så otrevliga och obegripliga och nedvärderar ens originalitet och kreativitet bara för att jävlas. Bättre att ägna sig åt sina intressen genom att läsa böcker och fundera.

Jag diskuterar mina intressen med de som är insatt i hur jag fungerar, finner ingen direkt mening i att göra med andra. Har svårt att vänta på min tur i samtal och måste slänga ur mig tanken medan den finns där, det där med att lyssna och tänka samtidigt... Sen är det svårt att ta till sig när någon kan mycket mer än mig om det jag verkligen är intresserad för då känner jag att det blir allmänt svårt att bara lyssna men inte tillföra något. Genom att försöka skaffa mig personer runt mig som har ungefär samma intensitet som jag kring ämnet och därför kan lyssna och även förklara för dem hur jag fungerar, varför jag avbryter titt som tätt så slipper de känna sig överkörda varje gång... Men det är ju inte allt man vill sätta in alla i hur man fungerar och tänker

nescio skrev:Jag tycker det känns helt meningslöst att försöka prata om något jag är intresserad av med någon som inte är intresserad av det. Men om jag å andra sidan träffar någon som är intresserad av samma sak som jag så tycker jag inte om att lyssna medan den andre berättar saker för mig som jag inte vet. Ofta tycker jag också att de verkar överdrivet intresserade av ämnet jämfört med mig och jag känner att jag tappar intresset för ämnet när de pratar med mig. Om jag är intresserad av något vill jag bara syssla med/läsa om det själv hemma i lugn och ro.

Stark +1

Fullständig jävla meningslöst att jag försöker snacka med någon om ämnet jag är djupt engagerad och passionerad över. Det kan bara gå käpprakt åt helvete.
Vi snackar inte om afasi-light här.

Däremot kan jag prata med andra om saker som jag inte är så passionerad över. Det funkar ett tag.
Tills jag tröttnar och drar .
Behöver återhämtning.

Lowas skrev:Jag sysslar också helst med mina intressen på egen hand.
Tycker dock att internetforum passar rätt bra för att diskutera då man kan välja själv när man vill delta och inte.

+1 igen.

Red and green skrev:Däremot kan jag prata med andra om saker som jag inte är så passionerad över. Det funkar ett tag.
Tills jag tröttnar och drar .
Behöver återhämtning.

pluspoäng på den, begriper inte heller hur människor i en evighet orkar prata om sånt de inte är intresserade av...