Är det så att om man har en AS-diagnos har man rätt att sjukskriva sig när man vill eller begära att bli förtidspensionerad om man så önskar..eller är det mer så att det är lättare att göra det men man kan inte "kräva" att bli sjukskriven/förtidspensionerad? nån som har lite koll

Det är väl som alltid en bedömningsfråga för läkare, såvitt jag förstår.

Det är inte diagnosen i sig utan de följder som kan bli, tex depressioner är rätt vanligt. I allt är det förmågan att arbeta eller inte som är avgörande.

Sen är det naturligtvis så att har man AS blir ofta svårigheterna större och det krävs annorlunda arbetsplatser och arbeten för att man ska kunna fungera bra eller ens hyfsat.

På "rätt" arbetsplats och med "rätt" omständigheter i övrigt kan man tveklöst jobba heltid, är det inte så kan arbete vara fullständigt omöjligt.

Själv går jag mot en deltids sjukpensionering efter många års sjukskrivningar i långa perioder och i mitt fall är det helt krasst så att det kräver så mycket av mig att ta hand om mina barn (och vara ensamförälder och dessutom har flera av dem npf) att min förmåga att arbeta är så liten att det finns inget annat alternativ.

Hade jag inte haft barnen, eller vore man med en hemmafru eller nåt, hade jag jobbat full tid minst. Troligen hade jag suttit som forskare någonstans... Men jag sörjer inte över det.

Garum skrev:Är det så att om man har en AS-diagnos har man rätt att sjukskriva sig när man vill eller begära att bli förtidspensionerad om man så önskar..eller är det mer så att det är lättare att göra det men man kan inte "kräva" att bli sjukskriven/förtidspensionerad? nån som har lite koll :?: :roll:

Jag håller på det senare, att det är lättare. Alltså om en läkare sjukskriver en (steg 1), så när Försäkringskassan sen kommer in när sjukskrivningen varat ett tag (steg 2) så kan man börja nysta i det här med förtidspension. VET man att man har AS och läkaren man kommer till har kläm på vad det innebär, så kanske det rentav kan göra det lättare att bli sjukskriven.

Sedan får man ju också betänka, att den tid runt millenieskiftet då Försäkringskassan förtidspensionerade allt och alla är över. Nuförtiden ska man jobba så långt det bara är möjligt. Så du får nog vara både döv, blind, CP-skadad och lite annat också för att kunna kräva att få bli förtidspensionerad.

Titti skrev:Hade jag inte haft barnen, eller vore man med en hemmafru eller nåt, hade jag jobbat full tid minst.

Det här känner jag igen! "Tänk om jag hade varit man" kan jag tänka, "då hade jag inte suttit i det här träsket, för då hade jag bara kunnat låta frun ta hand om hushåll och barn, jag hade blivit kallad karlakarl och det hade varit allt. Ingen sjukskrivning, ingen utbrändhet och min AS hade aldrig blivit upptäckt. Själv hade jag doktorerat och sedan jobbat inom det området.
Nu är det precis tvärtom och hela livet har bara rasat ihop som ett korthus.

Garum skrev:Är det så att om man har en AS-diagnos har man rätt att sjukskriva sig när man vill eller begära att bli förtidspensionerad om man så önskar

Nej. Ingenting handlar om fria val. De bedömer hur funktionsnedsatt man är. Hur sjuk man är. Allt är godtyckligt.

Jag fick först diagnosen depressivt syndrom, sedan ångestsyndrom och sedan Aspergers syndrom. Så när väl Aspergerdiagnosen var satt hade jag redan varit sjukskriven i tre år. Jag fick aldrig någon betänketid, hade redan blivit sjuk i huvudet så att säga.

Det var ju svårt för dem att säga, shake the depression liksom.

Lustigt nog glömdes alla mina psykproblem bort av vården när Aspergerdiagnosen sattes. Så då fick jag gå utan vård i flera år, och nu...är jag fett med keff . Hade liksom behövt sömntabletter och lugnande. Nu vete fan. Hade de kunnat rädda mig? Vet inte. Troligtvis inte. Men det råder inte några som helst tvivel om huruvida jag ska vara sjukskriven eller ej.

Bara för att man har asperger ska ju inte det räcka att bli sjukskriven, men det är säkert lättare att bli det. Men alla fall är inidivuella fall.

En väldigt bra sak med den nuvarande regeringen är att dom vill att arbetssökande aktivt ska söka jobb och att försöka få ut sjukskrivna til arbete. Det är ju jätte bra. För mig var det egentligen ett misstag att bli sjukskriven, jag skulle bara ha behövt akut hjälp sen skulle jag varit tillbaks med rätt stöd.
Jag tycker det är bra att man har lite krav på sig, man kan göra mycket för att anpassa arbetet till individen, byta jobb eller få mer hjälp, stödinsatser...

Mystiqa skrev:Bara för att man har asperger ska ju inte det räcka att bli sjukskriven, men det är säkert lättare att bli det. Men alla fall är inidivuella fall.

En väldigt bra sak med den nuvarande regeringen är att dom vill att arbetssökande aktivt ska söka jobb och att försöka få ut sjukskrivna til arbete. Det är ju jätte bra. För mig var det egentligen ett misstag att bli sjukskriven, jag skulle bara ha behövt akut hjälp sen skulle jag varit tillbaks med rätt stöd.
Jag tycker det är bra att man har lite krav på sig, man kan göra mycket för att anpassa arbetet till individen, byta jobb eller få mer hjälp, stödinsatser...

Tack! Jag är oxå av den uppfattningen. Det är inte bra att leva på bidrag. Det ska inte löna sig o. "ligga hemma på sofflocket". Jag tror många blivit sjukpensionerade som inte borde blir det, inte bara personer med AS. Många med AS. har väldiga specialkunskaper som bör tas till vara. Däremot ska man naturligtvis få vara sjukskriven eller sjukpensionär om det behövs, men inte fastna där.

När jag blev sjukskriven gjorde de ingenting annat än försökte få ut mig i jobb, jobb jobb. Sysselsättning, sysselsättning sysselsättning. Inte en jävel såg mig, mina psykproblem. Bara sysselsättningsrunkeri. Jag tyckte det var rätt hemskt faktiskt.

Det var som att vara en hunsad hund och bli ledd med ett slakt koppel. Och ibland ryckte någon till så man flög all världens väg och strupen snördes åt. Och man förstod inte varför de ville en så illa.

Det är väl essensen i mänskligheten. Att inte se andra för vad de är. Utan för vad man tror de är.

De arbetslösa är det pga trots, barnen skolkar pga trots, hunden går dåligt i kopplet pga trots.

Håller absolut med! Till råga på allt låser systemen in en, så att man t ex inte ens får behålla extrainkomster i början, om man har sjukersättning plus bostadstilllägg. Produktivt incitament!

Hade jag bara kunnat få verklig konkret hjälp med de bitar som verkligen är problem - och kanske hjälp att få kontakt med seriösa arbetsgivare som vill ha folk för det de kan (utgår från att det finns sådana), så borde jag ha kunnat vara rehabiliterad och ute i förvärvsarbete för länge sedan.

Om fem månader blir det åtta år sedan jag blev sjukskriven. Precis när jag hade blivit det ppstod behov av hjälp med någonstans att bo, och den processen tragglade runt i nästan fyra år innan jag väl fick en lägenhet i normalskick som kunde kännas som en bostad snarare än en obehaglig förvaringsplats. Sedan jag kom hit har jag behövt landa i att bo så oväntat fint, och få igång rutiner och struktur i vardagen. Där visade det sig t ex i somras att det var kommunen som i samband med min flytt hit tappade bort kontakten med arbetsterapeuten på Asperger Center som jag väntade på att bli kontaktad av.

Till det ska förstås läggas att jag själv lägger för mycket tid på andra intressen mitt i alltihop på ett sätt som säkert hade varit bättre för mig själv om jag inte hade gjort, men hockeybiten är ju nu på väg att kunna bli ett heltidsarbete just för att jag investerat engagemang i det, och allt med träffar, OA osv hade jag aldrig velat vara utan. Och just nu är det jag själv som tappat kontakten med habcentrets kurator och arbetsterapeut.

Men sammantaget är jag väl ett jätteexempel på hur lätt det är att fastna, om hjälpen inte fungerar. Själva har vi ju prokrastinationsproblem och behöver puttas på för att komma igång med saker och ting. Man behöver hjälp i de avgörande momenten. Den hjälpen måste finnas!

Mystiqa skrev:Jag tycker det är bra att man har lite krav på sig, man kan göra mycket för att anpassa arbetet till individen, byta jobb eller få mer hjälp, stödinsatser...

Dock bör noteras att flera av dessa saker är inte egentligen något som du själv kan göra mycket åt, utan det handlar om att arbetsgivare och myndigheter ställer upp och accepterar dig på specialvillkor som t.ex. anpassning av arbetsuppgifter. Så länge du inte har någon tillräckligt smal och efterfrågad kompetens så lär nog ingen arbetsgivare vara intresserad av att anställa dig. De som har störst hopp är nog vi (om det nu ens finns fler än jag här) som fortfarande har sin tjänst kvar trots många års sjukskrivning. Det torde vara lättare att få en befintlig tjänst hos sin nuvarande arbetsgivare tillrättalagd än att få en helt ny tjänst någonstans på sådana villkor.

Kvasir skrev:Det torde vara lättare att få en befintlig tjänst hos sin nuvarande arbetsgivare tillrättalagd än att få en helt ny tjänst någonstans på sådana villkor.

Håller helt med! Har fått mina arbetsuppgifter anpassade till för mig en bra nivå hos min nuvarande arbetsgivare. Det tog ett tag att få till det. Först rensade dom bort för många uppgifter i all välmening, men har nu fått till en bra balans med fler uppgifter som innehåller mycket mer av statistik/analys & budgetuppföljning och mindre av löpande redovisning. Helt i min smak. Nackdelen är att jag nu blir så starkt "nischad" att det skulle vara mycket svårt eller omöjligt att byta arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden och samtidigt få motsvarande arbetsuppgifter. Har nog dels haft tur som råkade ha en välvilligt inställd arbetsgivare, men samtidigt så "slumpar" det sig nog också så att dom arbetsuppgifter som jag nu har och gillar, är sådana som ingen annan på kontoret vill ha. Så på det sättet fyller jag en viktig funktion för min arbetgivare. Vilket givetvis är en förutsättning för att båda parterna skall trivas och fungera ihop i längden.

Självklart är det så att de flesta här inne som är långtidssjukskrivna eller sjukpensionärer på 100% mycket väl skulle kunna återvända till arbetslivet, åtminstonde jobba deltid i någon form OM de fick rätt hjälp från samhället, dels genom att hitta och få ett arbete överhuvudtaget och dels genom att arbetet ifråga är anpassat efter vederbörandes speciella förutsättningar.

Tror att ingen mår bra av att vara sjukpensionär, det är inte kul att leva på samhället, dessutom är ju sjukpensionerna såpass låga att de knappt går att leva på(trots alla ev extra bidrag)
Att leva på existensminmum år ut och år in plus det sociala stigmat det innbär att vara sjukpensionär i unga år måste ju tära nåt enormt.

Aldrig ha råd med någonting, alltid vända på varenda krona, nej, en sån situation är icke avundsvärd, även om många utomstående verkar reta till denna "förmån" som sannerligen inte är mycket att vara "avundsjuk" på.

Man kan ju hoppas nu när arbetsmarknaden börjar på och lätta och alla 40-talister försvinner i allt snabbare takt, att de blir lättare att få jobb även för mer "udda" grupper.
Det är mycket svårt att förutsäga framtiden, men en sak VET man, att demografin i hela västvärlden är sådan att allt färre kommer att få försörja allt fler, detta kommer att innebära att man framöver kommer allt mer att "dammsuga" arbetsmarknaden på folk, arbetsgivarna kommer inte att kunna vara lika kräsna i framtiden som de kunnat vara hitills.

Det där snacket om att importera arbetskraft håller inte, det är samma problem i hela västvärlden, så det kommer att bli en allt hårdare konkurrens om den globala arbetskraften i fortsättningen.
Det är välutbildad arbetskraft vi behöver som får jobb och kan klara sig själva, ingen import av socialfall från tredje världen som placeras i getton och som måste försörjas med bidrag.
De som är mest efterfrågade kan åka till andra länder än Sverige där de får mycket högre löner än här, dessutom behövs de främst i sina egna hemländer för att bygga upp ekonomin där.

Därför kommer efterfrågan på inhemsk arbetskraft att öka markant och då kan även AS folk få större chanser att hitta arbeten.

Garum skrev:Det där snacket om att importera arbetskraft håller inte, det är samma problem i hela västvärlden, så det kommer att bli en allt hårdare konkurrens om den globala arbetskraften i fortsättningen.
Det är välutbildad arbetskraft vi behöver som får jobb och kan klara sig själva, ingen import av socialfall från tredje världen som placeras i getton och som måste försörjas med bidrag.

Jag antar att "socialfall från tredje världen" syftar på personer som har låg eller fel utbildning för att kunna användas inom några yrken där vi behöver arbetskraft. Men om vi nu plötsligt skulle ändra policy och tillämpa arbetskraftsinvandring, varför skulle vi då ta emot sådana personer (om de nu inte har andra skäl så de faller under flyktingstatus som idag och liknande)? Förmodligen skulle vi göra ungefär som Canada, att vi tar in färdigutbildade personer och enbart inom yrken/branscher där vi har brist på arbetskraft. Det skulle bli långa köer av högutbildade kineser och andra asiater om vi öppnade gränserna. Jag tror nästan att Canada "importerar" fler akademiker från Asien än de utbildar själva.

Kvasir skrev:Jag antar att "socialfall från tredje världen" syftar på personer som har låg eller fel utbildning för att kunna användas inom några yrken där vi behöver arbetskraft. Men om vi nu plötsligt skulle ändra policy och tillämpa arbetskraftsinvandring, varför skulle vi då ta emot sådana personer (om de nu inte har andra skäl så de faller under flyktingstatus som idag och liknande)? Förmodligen skulle vi göra ungefär som Canada, att vi tar in färdigutbildade personer och enbart inom yrken/branscher där vi har brist på arbetskraft. Det skulle bli långa köer av högutbildade kineser och andra asiater om vi öppnade gränserna. Jag tror nästan att Canada "importerar" fler akademiker från Asien än de utbildar själva.

Ja, precis, menar att det är välutbildad arbetskraft Sverige behöver utifrån och att det kommer i framtiden bli ganska hård konkurrens om dessa personer i hela den industraliserade världen och att det är inte säkert att de väljer att komma just hit.
Antalet flyktingar som får stanna i Sverige av genuina flyktingskäl i är väldigt lågt utan de flesta som kommer hit gör det via sk "anhöringinvandring" och har ofta svårt att få jobb, bostäder osv och det gör att de måste i praktiken försörjas via skattsedeln.
Det är kanske inte precis den kategorin av folk vi behöver i detta land.


Men hur som helst kommer det bli en markant ökad efterfrågan på arbetskraft i framtiden och detta kommer att gynna möjligheten för marginaliserade grupper att komma ut på arbetsmarknaden.

Garum skrev:Att leva på existensminmum år ut och år in plus det sociala stigmat det innbär att vara sjukpensionär i unga år måste ju tära nåt enormt.

Aldrig ha råd med någonting, alltid vända på varenda krona, nej, en sån situation är icke avundsvärd, även om många utomstående verkar reta till denna "förmån" som sannerligen inte är mycket att vara "avundsjuk" på.

Ja, det tär. Och jag är ju bara en i en familj på sex, men alla sex lider. Maken kan häva ur sig sådant som "att du inte söker ett jobb", underförstått så löser sig hela familjens ekonomi. För visst hade det gjort skillnad om jag hade kunnat jobba inom mitt yrke - vi hade fått åtminstone 9000,- mer efter skatt varje månad. Då hade vi sluppit gå med ont i magen från affären varje gång. Barnen hade kunnat syssla med de idrottsaktiviteter de vill, få nya skor när de tycker att de gamla klämmer, den äldsta hade fått sina glasögon (nu under sportlovet har vi fått gå till en biståndsorganisation och be om hjälp med det, för hon måste ju ha dem för att klara skolan) och jag hade också kunnat få nya glasögon som jag så väl behöver nu när jag förutom alla andra synfel börjar se dåligt på nära håll. Bara några få exempel. Behoven växer ju hela tiden när man saknar pengar, de läggs på hög.

Jag försöker förtränga den ekonomiska biten, för jag får så grymma ont i magen när jag tänker på det.

Och den "förmån" jag har att få sjukbidrag ser jag själv inte som en förmån. Jag har inte berättat för en enda av mina släktingar att jag inte jobbar (vilket jag alltså inte gjort sedan 1999)! Det är inte socialt acceptabelt...

Hade jag haft möjlighet att jobba, så hade jag absolut tagit den möjligheten! Ett hembiträde hade gjort det hela möjligt! Kan inte LSS bistå med det?

Kritan skrev:Hade jag haft möjlighet att jobba, så hade jag absolut tagit den möjligheten! Ett hembiträde hade gjort det hela möjligt! Kan inte LSS bistå med det?

Jag har haft en assistent som hjälpt mig med hushållsarbetet (fjorton timmar per vecka) i ett och ett halvt år nu, numera kallas det boendestöd enligt SoL eftersom det annars var svårt att låta henne hjälpa även barnen (som inte alla har diagnos). Det gör enorm skillnad!

Habiliteringens uppfattning är dessutom att om/när jag kommer att kunna arbeta mer än dagens 25% så skall jag lägga förbättringen just på att arbeta, inte på att ta över mer av hushållsarbetet (för då går jag snart ner mig igen).

Har du försökt?

Och ni skall inte ha det så illa att ni inte kan köpa glasögon eller skor - då är ni berättigade till socialhjälp. Finns ingen anledning att inte söka det om ni ligger under normen.

Titti skrev:

Kritan skrev:Hade jag haft möjlighet att jobba, så hade jag absolut tagit den möjligheten! Ett hembiträde hade gjort det hela möjligt! Kan inte LSS bistå med det?

Jag har haft en assistent som hjälpt mig med hushållsarbetet (fjorton timmar per vecka) i ett och ett halvt år nu, numera kallas det boendestöd enligt SoL eftersom det annars var svårt att låta henne hjälpa även barnen (som inte alla har diagnos). Det gör enorm skillnad!

Habiliteringens uppfattning är dessutom att om/när jag kommer att kunna arbeta mer än dagens 25% så skall jag lägga förbättringen just på att arbeta, inte på att ta över mer av hushållsarbetet (för då går jag snart ner mig igen).

Har du försökt?

Och ni skall inte ha det så illa att ni inte kan köpa glasögon eller skor - då är ni berättigade till socialhjälp. Finns ingen anledning att inte söka det om ni ligger under normen.

Detta måste vara ett exempel på vilken skillnad det är mellan olika kommuner. Jag har haft boendestöd enligt SOL (tills jag gav upp pga de inte tog hänsyn till mina allergier utan glatt kunde komma och ha hårspray eller andra dofter jag inte klarade av). Men de har hela tiden betonat att det är mig de hjälper, inte barnen. När jag bett dem hjälpa barnen, t.ex. med att städa sina rum, har de vägrat. Så barnen har det lika ostädat som jag - en månad i våras kom en diakonissa från pingstkyrkan och hjälpte dem, det är all hjälp de har fått. (Sen tappade vi kontakten med den kyrkan och då kan vi inte få mer hjälp av dem heller - Svenska kyrkan hade nog varit mer frikostig med den biten, men de har ingen diakonissa här.)
Det var ju mycket intressant att din hab. anser att du inte behöver klara mer av hushållsarbetet. Hoppas jag lyckas komma ihåg det!

Försökt vad?

Tyvärr tror jag inte vi ligger under socialhjälpsnormen. Men ekonomin är kaos ändå. Jag försöker och försöker, men lyckas inte begripa vad vi lägger pengarna på. Mjölk vet jag att vi dricker oerhört mycket mer än andra, men sen lever vi inget lyxliv.

Kritan skrev:

Titti skrev:

Kritan skrev:Hade jag haft möjlighet att jobba, så hade jag absolut tagit den möjligheten! Ett hembiträde hade gjort det hela möjligt! Kan inte LSS bistå med det?

Jag har haft en assistent som hjälpt mig med hushållsarbetet (fjorton timmar per vecka) i ett och ett halvt år nu, numera kallas det boendestöd enligt SoL eftersom det annars var svårt att låta henne hjälpa även barnen (som inte alla har diagnos). Det gör enorm skillnad!

Habiliteringens uppfattning är dessutom att om/när jag kommer att kunna arbeta mer än dagens 25% så skall jag lägga förbättringen just på att arbeta, inte på att ta över mer av hushållsarbetet (för då går jag snart ner mig igen).

Har du försökt?

Och ni skall inte ha det så illa att ni inte kan köpa glasögon eller skor - då är ni berättigade till socialhjälp. Finns ingen anledning att inte söka det om ni ligger under normen.

Detta måste vara ett exempel på vilken skillnad det är mellan olika kommuner. Jag har haft boendestöd enligt SOL (tills jag gav upp pga de inte tog hänsyn till mina allergier utan glatt kunde komma och ha hårspray eller andra dofter jag inte klarade av). Men de har hela tiden betonat att det är mig de hjälper, inte barnen. När jag bett dem hjälpa barnen, t.ex. med att städa sina rum, har de vägrat. Så barnen har det lika ostädat som jag - en månad i våras kom en diakonissa från pingstkyrkan och hjälpte dem, det är all hjälp de har fått. (Sen tappade vi kontakten med den kyrkan och då kan vi inte få mer hjälp av dem heller - Svenska kyrkan hade nog varit mer frikostig med den biten, men de har ingen diakonissa här.)
Det var ju mycket intressant att din hab. anser att du inte behöver klara mer av hushållsarbetet. Hoppas jag lyckas komma ihåg det!

Försökt vad?

Tyvärr tror jag inte vi ligger under socialhjälpsnormen. Men ekonomin är kaos ändå. Jag försöker och försöker, men lyckas inte begripa vad vi lägger pengarna på. Mjölk vet jag att vi dricker oerhört mycket mer än andra, men sen lever vi inget lyxliv.

Försökt få hjälp hemma - men det svarade du ju på nu.

Det var just för att komma ifrån begränsningen till enbart mig som de övergick från LSS till SoL. Jag klarar inte av att få det hela att flyta och därmed kan jag inte hjälpa barnen att få det att fungera heller. Jag ville inte byta form men det är mest min vanliga misstänksamhet mot förändringar tror jag. Dessutom är min socialsekreterare betydligt bättre än LSS-handläggaren, dvs hon passar mig bättre. Och rent praktiskt blev det just ingen skillnad alls, vi hade redan gjort så.

Har du försökt få någon bild av vart pengarna tar vägen? *skrattar lite åt den dumma frågan, klart du har* Jag har lagt allt jag kan på månadsvis autogirobetalning och om du betalar med kort och har bank på internet går det hyfsat enkelt att spåra vart pengar tar vägen. Om du orkar.

Internetbanken är bra på många sätt tycker jag - att enkelt kunna följa vad jag har betalat är en av fördelarna. Ibland, om jag känner mig extra full av ork, för jag över pengar till ICA-kortet och betalar med det. Men jag har inte alls den kollen jag vill ha - tro inte det...

Titti skrev:Har du försökt få någon bild av vart pengarna tar vägen? *skrattar lite åt den dumma frågan, klart du har* Jag har lagt allt jag kan på månadsvis autogirobetalning och om du betalar med kort och har bank på internet går det hyfsat enkelt att spåra vart pengar tar vägen. Om du orkar.

Orkar inte. Förutom att vi har internetbank, så spar jag alla kvitton månadsvis sedan något år just för att kunna få den här översikten, men orkar inte sen kolla upp vad som har hänt egentligen.

Kritan skrev:

Titti skrev:Har du försökt få någon bild av vart pengarna tar vägen? *skrattar lite åt den dumma frågan, klart du har* Jag har lagt allt jag kan på månadsvis autogirobetalning och om du betalar med kort och har bank på internet går det hyfsat enkelt att spåra vart pengar tar vägen. Om du orkar.

Orkar inte. Förutom att vi har internetbank, så spar jag alla kvitton månadsvis sedan något år just för att kunna få den här översikten, men orkar inte sen kolla upp vad som har hänt egentligen.

Försökt att dela upp dem i högar? En för mat, en för bensin, en för ditten och en för datten?

Rent fysiskt - en burk för vart och ett av de speciella ändamål du kan komma på.

Funderar - är det så att ni har för många räkningar när månaden är slut, dvs att ni köpt för mycket (oplanerat) som skall betalas eftersom du inte tycker att ni egentligen lever för lyxigt? Eller är det så att det är kontanter som går åt ur plånboken istället? Om du förstår skillnaden...

Kritan skrev:Jag försöker förtränga den ekonomiska biten, för jag får så grymma ont i magen när jag tänker på det.

Hoppas att du sett till att du fått ett tandvårdskort iallafall, så slipper du åtminstonde den tunga, men tyvärr nödvändiga utgiften.

Garum skrev:

Kritan skrev:Jag försöker förtränga den ekonomiska biten, för jag får så grymma ont i magen när jag tänker på det.

Hoppas att du sett till att du fått ett tandvårdskort iallafall, så slipper du åtminstonde den tunga, men tyvärr nödvändiga utgiften.

Nej, har inte en susning om hur jag ska få det. Har förstått här på sajten att jag kan få det. Men jag fick årets räkning igår: 575,-. Så ett tandvårdskort inom ett par veckor hade ju suttit fint.
Jag försökte ringa ang. LSS idag, men det gick inte så bra. Var ute efter en kurator som kan hjälpa mig med sånt här. Har läst mig till här på sajten att LSS ska ha kurator. Men det har de inte i min kommun. Inte psykolog heller, fick jag veta. Utan allt sånt går genom landstinget. Och för att komma åt kurator/psykolog måste jag först träffa en läkare. Jag har blivit lovad att få träffa en läkare, men det var för tre veckor sen och jag har fortfarande inte fått någon tid.
Långt från tråden, men svar på frågan.

Titti skrev:

Kritan skrev:

Titti skrev:Har du försökt få någon bild av vart pengarna tar vägen? *skrattar lite åt den dumma frågan, klart du har* Jag har lagt allt jag kan på månadsvis autogirobetalning och om du betalar med kort och har bank på internet går det hyfsat enkelt att spåra vart pengar tar vägen. Om du orkar.

Orkar inte. Förutom att vi har internetbank, så spar jag alla kvitton månadsvis sedan något år just för att kunna få den här översikten, men orkar inte sen kolla upp vad som har hänt egentligen.

Försökt att dela upp dem i högar? En för mat, en för bensin, en för ditten och en för datten?
Rent fysiskt - en burk för vart och ett av de speciella ändamål du kan komma på.

Olika högar inom samma månad låter ohanterligt. Dessutom svårt, eftersom vi handlar nästan allt på Maxi och man kan liksom inte klyva ett kvitto i olika delar.

Titti skrev:Funderar - är det så att ni har för många räkningar när månaden är slut, dvs att ni köpt för mycket (oplanerat) som skall betalas eftersom du inte tycker att ni egentligen lever för lyxigt? Eller är det så att det är kontanter som går åt ur plånboken istället? Om du förstår skillnaden...

Nej, kontanterna är det inte. Jag använder knappt kontanter pga de inte blir långlivade. Men betalkort, visserligen.
Ja, det är ju svårt att veta när man inte orkar kolla...
Banken har räknat ut att vi saknar 2000,- varje månad enligt deras normer. Men jag tror att soc har mycket snävare ramar.

Kritan skrev:Nej, har inte en susning om hur jag ska få det. Har förstått här på sajten att jag kan få det. Men jag fick årets räkning igår: 575,-. Så ett tandvårdskort inom ett par veckor hade ju suttit fint.
Jag försökte ringa ang. LSS idag, men det gick inte så bra. Var ute efter en kurator som kan hjälpa mig med sånt här. Har läst mig till här på sajten att LSS ska ha kurator. Men det har de inte i min kommun. Inte psykolog heller, fick jag veta. Utan allt sånt går genom landstinget. Och för att komma åt kurator/psykolog måste jag först träffa en läkare. Jag har blivit lovad att få träffa en läkare, men det var för tre veckor sen och jag har fortfarande inte fått någon tid.
Långt från tråden, men svar på frågan.

Förutsatt att du har en AS diagnos så omfattas du av LSS och har därigenom enligt Tandvårdslagen rätt till en tandvårdskort, note bene , UTAN några LSS insatser som de ofta försöker tuta i folk att man måste ha, detta är alltså inte sant och ren och skär lögn.
Ring till ditt landstings tandvårdsenhet och be att få ett tandvårdstödskort eller till LSS handläggaren i din kommun, det är bra om du har papper på din diagnos eller kan hänvisa till den läkare eller psykolog som utredde dig så du kan verifiera att du har en AS-diagnos.

Det går under samma tak som det vanliga högkostnadsskyddet för läkarvård, alltså max 140 kr per gång upp till 900 kr per år, sen är det fritt. (gäller dock ej för implantat)