32 år har jag hunnit bli men fortfarande känner jag mig så otroligt missförstådd. Jag har sedan 2 år tillbaka en ADD diagnos och diagnosen depression. Jag har hela mitt liv varit annorlunda och ständigt har jag känt mig utanför det "normala" livet. Jag har aldrig förstått mig på andra människor och mina föräldrar har aldrig förstått sig på mig.

Som liten var jag väldigt lugn och inåtvänd lite utav en dagdrömmare. Jag var otroligt rädd och ängslig för nya situationer, jag ville veta exakt hur skoldagen skulle se ut tex. Det värsta jag visste var friluftsdagar, pysseldagar osv, för då hade jag ingen kontroll. Mina föräldrar skämdes för mig eftersom jag hade så otroligt svårt att säga hej, hejdå och tack till människor. Det spelade ingen roll om personen i fråga var en släkting, att säga tack innebar en stor ångest. Likaså närhet, jag ville inte krama eller sitta i knät på människor. Ångest flera månader innan skolavslutningen för då skulle man krama fröken.

Redan som barn hade jag svårt att uttrycka mig verbalt, men jag skrev gärna ner mina känslor och fick använda det ofta som ett sätt att få mina föräldrar hur jag kände. I skolan gillade jag inte gymnastiken, hade svårt med instruktioner och var allmänt "klumpig". Jag umgicks helst med yngre barn, kände mig ofta utanför i grupper av barn. Jag skapade några nära relationer när jag var 3-4 år men förutom de 2 vännerna skapade jag inga nära band till andra barn. Jag kunde leka med andra, om det skedde på mina villkor.

Idag är jag som sagt 32 år och många av mina beteenden som barn hänger kvar än idag. Jag har svårt för närhet, en spontan kram av min man kan få mig att känna mig kränkt.Har svårt att skapa relationer med folk, dels så vet jag inte riktigt hur man ska agera i en ny relation och dels finner jag ingen mening i att ha enbart ytliga relationer. Vill gärna ha vänner men hoppar gärna över det ytliga stadiet och går direkt in på djupet, det brukar skrämma människor. Jag hatar att småprata med människor jag inte känner, vet inte vad jag ska säga dem och undviker gärna sådana möten. Kan inte visa glädje eller tacksamhet likaså är sorg och ilska svår att uttrycka. Kan idag klämma fram ett tack för en present men hela mitt kroppsspråk och mimin verkar säga något annat. Folk kan lätt uppfatta mig som otacksam.

Spontanitet är något hemskt, får panik om någon knackar på dörren och har svårt att svara i telefon om någon ringer spontant. Förändringar i planeringen förstör allting, om någon ställer in ett möte bryter jag ihop och så är den dagen förstörd. Min man kom hem för ett tag sedan och jag hade planerat att vi skulle handla på kvällen. När han kom innanför dörren sa han att bilen var sönder och att vi inte kunde åka någonstans, min värld rasade samman.

Jag har svårt att acceptera att min man inte förstår mina avsikter ibland, jag vill att han ska kunna veta vad jag vill och känner även om jag inte kan uttrycka det. Jag blir arg och känner mig missförstådd. Har också svårt att acceptera att han kan va trött när jag inte är trött eller att han är sur när jag är glad. Känns ärligt talat som om jag lever i en värld bredvid alla andras för ingen verkar ju vara som jag. Jag är arg och besviken, känner mig lurad. Vem är jag egentligen, jag vet ju att jag är jag.. men VARFÖR?

Du är du eftersom din hjärna är utformad till det.

Har din man läst och tagit reda på hur personer med AS fungerar, generellt sett?
Jag tycker att det är viktigt att en partner kan dessa saker så man slipper säga till hela tiden, det leder till onödiga konflikter.

Om han är NT ska han ha lättare att ändra på sig än du.

Jag tror inte min man riktigt förstår att jag kan ha AS eftersom jag genomgick en utredning men fick bara " drag" av AS. Jag har däremot insett sista tiden att under min utredning behöll jag mycket för mig själv eftersom jag har väldigt svårt att utrycka mig, särskilt för en människa jag inte känner. Därför är min man misstänksam, säger saker som " vadå? om du inte hade AS då kan du väl inte ha det nu, tänk om du förändrar dig om ett år". Jag blir ARG, för han vet inte hur jag tänker och fungerar inombords, men jag LIDER för jag orkar inte med att dölja allt längre.

Jag HATAR att han inte förstår hur jag fungerar, blir ledsen och arg när han inte kan förstå hur det är att vara jag

Jo jag förstår precis vad du menar, ingen av mina bekanta förstår mig heller, de flesta vet dock inte att jag har 2 diagnoser, men min familj vet det. Och trots det så blir de arga på mig för saker jag inte rår för och inte förstår.

Även om din man inte tycker att din diagnos är tillräcklig tycker jag att han, och alla andra för den delen ska förstå att du är på ett visst sätt, med eller utan diagnos.
Om du tex. Inte tycker om att se folk i ögonen, så är det så det är. Även om det inte står på ett papper signerat av en doktor.

Personligen har jag dolt en hel del av mig själv väldigt länge och när jag försöker att vara mig själv så mister jag mina så kallade vänner. Det verkar vara så att folk inte accepterar att man är annorlunda, nu vet de ju inte att jag har AS men jag tycker att de ska vara toleranta ändå.

Men det ligger inte bara i omgivningens ansvar om man vill ha ett bra förhållande, du måste också försöka, men det är svårare för oss än en NT.

Nu vet inte jag hur länge ni har kännt varandra, det tar ju mycket lång tid att förstå en annan person, mitt tips är, eftersom du har svårt att uttrycka dig verbalt. Skriv ner dina tankar på ett papper och ge det till honom, det är antagligen skitläskigt och kanskelite pinsamt men om du inte kan förklara kommer han inte förstå.