Tintomara Ariadne skrev:Du har inte förstått min poäng här. I det hypotetiska exemplet har ju personen kliniskt signifikanta problem när hjälpen och stödet inte finns.

Ja men då finns det ju en kliniskt nedsatt funktionsförmåga och en anledning till att man kan få en diagnos så vad är det som jag inte förstår?

segdeg skrev:Raderat: blev oläsligt

Skriv det igen även om det låter konstigt. Man blir ju nyfiken.

Spleling skrev:

segdeg skrev:Raderat: blev oläsligt

Skriv det igen även om det låter konstigt. Man blir ju nyfiken.

Medhåll! Blir jättenyfiken!

Många bra inlägg i den här tråden!

Björne skrev:Det moderna livet består av tre grundstenar: Jobb, Vänner, Partner/Barn. Har man asperger har man problem med ett eller flera av de momenten. Jag tror och tycker inte att någon som grejar alla tre delarna har asperger eller kan ses som funktionshindrad över huvud taget.

Klarar man två av tre är det tveksamt, det kan bero på extra gynnsamma förhållanden. Supertrevliga vänner, att man är rik eller extra snygg. Alla människor har nån gång problem som gör att de kan hamna i den här kategorin.

Bara ett av tre, då har man problem. Jag skulle säga att de flesta aspergare befinner sig i den kategorin. Många män som klarar av att jobba pga hög intelligens men inte mycket annat. Eller snygga kvinnor som överlever på sitt utseende.

Noll av tre är såklart jätteilla. Då är det antagligen aspeger samt social fobi, manier, svåra tvångssyndrom etc. Det är ingen som lever så som mår bra av det.

Självklart är definitionen av "klarar av" diffus. Man får räkna antalet sexpartners, andel av ens vuxna liv som man varit heltidsanställd, hur många barn man har och en massa andra faktorer.

Själv har jag inte någon diagnos, bara åsikter.

Väldigt bra förklaringsmodell!

Gerard skrev:Jag håller med Splelings sätt att se det så jag ser ingen anledning att försöka säga samma sak med andra ord. Men jag tror också att det kanske kan vara bra att definiera vad man menar med diagnos. Att ha fått en diagnos ställd eller inte påverkar det huruvida man har asperger eller inte?

Att ställa diagnos kostar pengar. Därför får de som har lyckats överkomma praktiska problem inte rätt att få diagnosen ställd idag, om jag förstått systemet rätt. -Men bara för att någon har ställt en diagnos eller inte gör ju egentlingen ingen skillnad på huruvida man har asperger eller inte.

Om du exempelvis fick diagnosen i juni, betyder det att du inte hade asperger i maj? Om de inte vill ställa en diagnos, betyder det verkligen att att du har eller inte har asperger. Är det inte bara en fråga huruvida du har rätt att få utnyttja samhällets stödresurser eller inte?

Är kanske asperger diagnos snarare en samhällsekonomisk fråga, än en psykosocial?

Ligger mycket i detta!

svartamolnet skrev:I mitt fall tror jag inte att en NPF-diagnos hade behövts om jag kunde resa tillbaka i tiden, till en tid där man kanske bodde kvar på gården där man växt upp, jobbade där och hjälpte varandra inom familjen med allting. Men i det här samhället är jag funktionshindrad, när självständighet och flexibilitet eftersträvas.

Spot on!

Tintomara Ariadne skrev:Jag undrar hur många som egentligen ställer sig i kö flera år för att genomgå en utredning som tar en massa kraft och som fokuserar på alla ens sämsta sidor om man inte behöver. Dessutom är det inte bara att ställa sig i kö, utan det finns en massa gatekeepers som skall säga sitt innan man ens kan komma ifråga för en köplats. Har man fått en plats i kön så har det gjorts en professionell bedömning att man har behov av en utredning.

Sedan kanske man har sådan tur att diagnosen och det stöd man får som följd av den faktiskt ger en verktyg att komma tillrätta med flera av sina problem. Då kanske man inte längre har "kliniskt signifikanta" problem - men det innebär ju inte att man plötsligt inte längre har asperger. Det innebär inte heller att diagnosen var felaktig (mer än i undantagsfall - misstag kan ju ske). Inte heller betyder det att man har slösat på samhällets resurser i onödan - snarare tvärtom, eftersom den människan framöver kommer att kosta mycket mindre och få tillfälle att tillföra samhället desto mer. Det innebär att en människa har fått ett värdigt liv med asperger.

Åh, så bra formulerat!

Zombie skrev:Frågan är också vad som är att övervinna praktiska problem. Det finns sätt att övervinna dem som kostar så mycket på andra håll att man får problem av det. Man kanske har lärt sig använda stora delar av hjärna och mentala krafter till att härma vad andra gör i förbigående nästan utan kraftåtgång. Man får ingen energi över till det andra kallar ett "liv" trots att man sliter på reservkrafter så att man kommer att dra på sig en utbrändhet man som aspergare kanske aldrig kommer att hämta sig från om ingenting görs (och som vården, som det ser ut hittills, kanske inte heller kommer att försöka hjälpa en mot eftersom "man kan bli trött när man har asperger" och "man inte vet hur sånt här fungerar hos folk med asperger"). Även om man skulle lyckas hejda processen före den rena utbrändheten får man nog räkna med stora livs- och kanske permanenta kraftförluster hos den personen. Mot det vet jag inte vad som skulle hjälpa annat än en tidigast möjlig diagnos.

Det är inte alla medvetna om. Inte ens alla diagnostiker och annat fackfolk, och inte heller aspergare själva; särskilt inte yngre som fortfarande kanske är flera år från det här (och också har vuxit upp i en tid med väsentligt mer förståelse för aspighet än vi som redan är i medelåldern).

Det här borde komma med i läromedlen till diagnostiker et al...

Jag tror att det är otroligt viktigt att även "högfungerande" aspies kan få en diagnos. Faktiskt minst lika viktigt som att de med större, och tydligare problem får det, när jag tänker efter.

Jag menar, har du stora problem så märks det. Då är diagnosen egentligen inte nödvändig för att ge dig det stöd som du behöver från samhället, om man ska hårddra det (jo, jag vet att det inte riktigt funkar så alltid i praktiken, men ändå). Men om dina problem är av mera subtil art så kan du ju gå omkring och må skit och ställa till elände för dig själv och omgivningen och vara väldigt olönsam för samhället i stället för att vara en hyfsat lönsam samhällsmedborgare med lite hjälp och stöd utifrån din diagnos.

Rent krasst: har du stora problem är du förmodligen olönsam oavsett vad samhället gör. Har du lindrigare problem kan du antagligen vara samhällsekonomiskt lönsam förutsatt att du får rätt stöd. Så ärligt talat har jag lite svårt att fatta varför de med svåra funktionshinder skulle vinna på att vi med lindrigare varianter skulle gå odiagnosticerade och ohjälpta tills vi kraschar och blir i behov av resurser som annars kunnat gå till andra.

en as diagnos sätts med hjälp av dina aktuella problem och drag, men även dem som du hade när du va liten och "socialt etc otränad". Så det behöver inte betyda att du inte får en diagnos för att du övervunnit problem med hjälp av dig själv eller din uppväxt miljö på nått sätt.

ja är ganska 100 på detta, hoppas det hjälper lite i resonemanget!

Wine skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Du har inte förstått min poäng här. I det hypotetiska exemplet har ju personen kliniskt signifikanta problem när hjälpen och stödet inte finns.

Ja men då finns det ju en kliniskt nedsatt funktionsförmåga och en anledning till att man kan få en diagnos så vad är det som jag inte förstår?

Aha, i så fall är vi ense, förutsatt att du också håller med om att det kan variera mycket över tid hur man fungerar. Jag såg just ett föredrag av Lotta Abrahamsson på Kunskapskanalen där hon tar upp detta. Hon fungerar själv så väl periodvis att hon övervägt att få sin diagnos bortplockad, men så fick hon cancer och blev plötsligt "superautistisk" - och då hade hon inte kunnat få adekvat hjälp utan sin diagnos. Om man hittat strategier kan man fungera väl en viss tid - tills något rubbar ordningen och allt ställs på ända. Det behöver ju inte vara något så drastiskt som cancer.

För mig kan det räcka med ett stressmoment som jag inte varit förberedd på, eller att jag hamnar lite efter i tid p.g.a. att jag måste vara hemma med sjukt barn i några dagar. Det kan ödelägga flera månader p.g.a. "dominoeffekt" eftersom jag inte har några som helst marginaler. Och om jag då inte får hjälp och stöd störtdyker jag i djup depression.

Nu skall jag läsa vidare i tråden.

Gafsan skrev:Jag tror att det är otroligt viktigt att även "högfungerande" aspies kan få en diagnos. Faktiskt minst lika viktigt som att de med större, och tydligare problem får det, när jag tänker efter.

Jag menar, har du stora problem så märks det. Då är diagnosen egentligen inte nödvändig för att ge dig det stöd som du behöver från samhället, om man ska hårddra det (jo, jag vet att det inte riktigt funkar så alltid i praktiken, men ändå). Men om dina problem är av mera subtil art så kan du ju gå omkring och må skit och ställa till elände för dig själv och omgivningen och vara väldigt olönsam för samhället i stället för att vara en hyfsat lönsam samhällsmedborgare med lite hjälp och stöd utifrån din diagnos.

Rent krasst: har du stora problem är du förmodligen olönsam oavsett vad samhället gör. Har du lindrigare problem kan du antagligen vara samhällsekonomiskt lönsam förutsatt att du får rätt stöd. Så ärligt talat har jag lite svårt att fatta varför de med svåra funktionshinder skulle vinna på att vi med lindrigare varianter skulle gå odiagnosticerade och ohjälpta tills vi kraschar och blir i behov av resurser som annars kunnat gå till andra.

Gafsan har en viktig poäng här, även om jag inte håller med om att det är viktigare att högfungerande får diagnos. Jag tänker att det på lång sikt är samhällsekonomiskt lönsamt att hjälpa människor på fötter oavsett grad av svårigheter. Om det inte verkar lönsamt på pappret tror jag att det beror på att man inte har koll på alla variabler. Och just när det gäller "högfungerande" så tror jag att det blir tydligt även på ganska kort sikt, eftersom det just innebär att man istället kan bli "lönsam" även på pappret.

Egentligen avskyr jag att tänka på människor i termer av lönsamhet, men poängen är viktig: Det är mycket möjligt att det faktiskt blir mer resurser kvar för hjälp och stöd till alla behövande om även "högfungerande" får diagnos. Det innebär inte bara en kostnad; precis som Gafsan tar upp kan det göra att man slipper en massa andra kostnader istället.

En annan tanke: Om man konsekvent bara räknar med svårigheterna, hur skall man då kunna hjälpa? Genom att öka kunskapen om både svårigheter och resurser som en diagnos kan innebära, tänker jag att chansen är större att man kan jobba med styrkorna. Detta både för att stärka enskilda individer och för att forma samhället i en riktning som bättre tar vara på alla medborgares resurser - och sätter färre käppar i hjulet.

Så länge man bara diagnostiserar de "olönsamma" (ryser inombords över att ens använda ordet), kommer det att vara svårt för NT-etablissemanget att tänka i termer av vad aspieperspektiv kan tillföra samhället. Vill vi ha det så? Eller är det dags för en synvända?

Därmed inte sagt att asperger inte har många dåliga sidor. Det har det, men det vet vi ju redan.

ylvan skrev:

plåtmonster skrev:Frågan är dock hur man ska få massmedia att låta bli nedsättande beskrivningar?, att gnälla på dom tror ej fungerar. Det lär behövas något mer kraftfullt.

Lotta Abrahamsson föreläser runt om i Sverige och krossar hyfsat många fördomar om AS. Då hon är mycket poppis just nu sprider hon budskapet ganska bra i hela landet! Många skolor hyr in henne då hon på ett fantastiskt sätt presenterar både vardag och fakta kring både ADHD och AS. Fler människor som Lotta som på ett konstruktivt sätt krossar dessa vidriga fördomar bör komma i ljuset! Hennes föreläsningar finns att tillgå på http://urplay.se/163441

Har HON verkligen AS och ADHD???
Hur f-n klarar hon att föreläsa inför massa folk då om jag får fråga....
Jag skulle nästan hellre dö än göra det, och då anser jag ändå att jag har små svårigheter i livet idag.
Och vari ligger hennes adhd-problem egentligen?


Moderator Alien: Flyttat från denna tråd: mordare-igen-t25081.html

Titta på hennes föreläsningar så får du förklaringar på dina frågor, dessutom yttrar sig Asperger väldigt olika hos olika människor. Det finns många sociala Aspisar där ute, men de har fortfarande problem med kroppsspråk och subtila signaler vilket är grunden till Aspergerdiagnosen.

Miche skrev:Titta på hennes föreläsningar så får du förklaringar på dina frågor, dessutom yttrar sig Asperger väldigt olika hos olika människor. Det finns många sociala Aspisar där ute, men de har fortfarande problem med kroppsspråk och subtila signaler vilket är grunden till Aspergerdiagnosen.

Känns bara som att en del får diagnos och hjälp pga minimala avvikelser och vissa har ju inte ens problem i livet.
Och sen finns det andra som upplever många svårigheter och misslyckanden och haft så hela livet men de nekas hjälp...
Verkar som att det är helt godtyckligt hos utredaren (en del har ju inte ens gjort en riktigt utredning) och att det verkar "lättare" i storstäderna.

Alyana skrev:Känns bara som att en del får diagnos och hjälp pga minimala avvikelser och vissa har ju inte ens problem i livet.

Jämfört med det du har beskrivit om dina problem har jag nog minimala avvikelser, men de avvikelserna har ändå ställt till med stora problem i mitt liv, inte minst pga mitt kroppsspråk som sällan speglar mina känslor och jag blir därför väldigt ofta missuppfattad med rejäla konsekvenser som följd.

Alyana skrev:Känns bara som att en del får diagnos och hjälp pga minimala avvikelser och vissa har ju inte ens problem i livet.

Eller så är de duktiga på att dölja problemen, men kanske behöver vila ut länge efter sociala sammanträffanden.

Alyana skrev:Och sen finns det andra som upplever många svårigheter och misslyckanden och haft så hela livet men de nekas hjälp...

Tyvärr måste man väl numera vara frisk för att klara sina handikapp eller sjukdomar numera..

Alyana skrev:Verkar som att det är helt godtyckligt hos utredaren (en del har ju inte ens gjort en riktigt utredning) och att det verkar "lättare" i storstäderna.

Alltmer i Sverige koncentreras till storstäderna. Det är nog tyvärr så det är och det accelererar.

Miche skrev:

Alyana skrev:Känns bara som att en del får diagnos och hjälp pga minimala avvikelser och vissa har ju inte ens problem i livet.

Jämfört med det du har beskrivit om dina problem har jag nog minimala avvikelser, men de avvikelserna har ändå ställt till med stora problem i mitt liv, inte minst pga mitt kroppsspråk som sällan speglar mina känslor och jag blir därför väldigt ofta missuppfattad med rejäla konsekvenser som följd.

Vilka problem har jag beskrivit?
Jag ser verkligen INGENTING hos henne som är konstigt alls!
Hon verkar som vilken annan person som helst i mina ögon.
Ett exempel: Efter att ha träffat mig i 15 min sa psykolog till mig att "det står ev adhd i min papper som läkaren skrev, men det verkar du ju inte ha"...
Nej, jag tror inte heller jag har adhd, däremot är det sk add inte alls orimligt.
MEN - hur kan hon efter en kvart anse sig kunna avgöra om jag har adhd/add??
Isåfall kan hon ju säkert också avgöra om jag har typ asperger-problem eller inte efter ett möte.... Det är ju helt sjukt isåfall.
Har haft stora svårigheter sen 15-16-års ålder med bla flera vistelser på låst psyk, självmordsförsök, INGA kamrater, svåra depressioner, aggression, ingen acceptans av auktoriteter, panikångest, självskadebeteende sedan mellanstadieåldern och ännu idag mm mm......
Men så fick jag venlafaxin vid 20 och plötsligt kunde jag sova, ha någorlunda normalt dygn, blev lugn, gladare, ingen panik, intresserad av andra, världen öppnade sig!
Fick då frågan av den psykiatriöverläkaren som gett mig venlafaxinet om jag kunde tänka mig att genomgå en ny utredning, men då var jag så vansinnigt trött på alltsammans och ville försöka leva ett någorlunda normalt liv nu när jag äntligen kände att jag mådde bra på denna medicin, så jag tackade nej.
När jag efter ca åtta år fortfarande hade svårigheter med jobb, inga vänner, oavslutade stuier osv så kände jag att det måste vara någonting och jag kan inte ha det såhär längre!
Efter att ha väntat i kö i 15 mån i värmland (kötid på TRE ÅR!) så flyttade jag till örebro län och har nu efter ytterligare 14 mån väntan fått börja utredning.

Har ju tom tre barn jag har ansvar för nu. Tillsammans med en sambo som jag misstänker också har AS för han är mer fyrkantig än jag, gör ofta bort sig socialt men är verkligen mycket intelligent och minns allt.. Men han har iaf ett bra jobb där han är mest självgående. Mina jobb däremot har varit väldigt socialt krävande och jag måste anpassa mig till gruppen hela tiden.. Och jag orkar bara inte i längden!
Så det måste till en förklaring och en anpassning så att jag ska kunna arbeta, tjäna pengar och ha ett normalt liv i 30-35 år till. Eller 40 år till blir det väl nu tydligen...

Snälla förklara för mig vad denna föreläsare uppvisar för annorlunda beteende som kan ge henne problem i hennes liv! För jag ser NADA.
VARFÖR är det okej att det bedöms så olika???

Nu har jag visserligen inte fått någon bedömning än, men ser ju att det verkar vara sjukt godtyckligt och olika bedömningsgrunder och kunskap i olika landsting. Detta oroar mig.

plåtmonster skrev:

Alyana skrev:Känns bara som att en del får diagnos och hjälp pga minimala avvikelser och vissa har ju inte ens problem i livet.

Eller så är de duktiga på att dölja problemen, men kanske behöver vila ut länge efter sociala sammanträffanden.

Precis! Jag vet exakt vad som förväntas av mig (tror jag iaf ) att titta i ögonen, hålla med, hmmma, le mycket t ex... Det gillar folk. Så då gör jag ju det.
Men jag är ofta såååååå jävla trött efter en helt vanlig arbetsdag!
Har ju inte klarat något arbete en längre tid än max åtta månader! Det är kalrt det är något FEL!
Jag gör ju allt rätt i övrigt.
Får jag ingen hjälp den här gången så ger jag upp och så får vår familj och våra barn leva i fattigdom... kan ju inte göra annat. Jobbar ju så mycket jag fixar utan att bryta ihop. Ska ju orka med barnen också!

plåtmonster skrev:Tyvärr måste man väl numera vara frisk för att klara sina handikapp eller sju

Alyana skrev:Verkar som att det är helt godtyckligt hos utredaren (en del har ju inte ens gjort en riktigt utredning) och att det verkar "lättare" i storstäderna.

Alltmer i Sverige koncentreras till storstäderna. Det är nog tyvärr så det är och det accelererar.

Vansinne! Orättvist som fan!!

Gör om. Gör rätt...

Precis! Jag vet exakt vad som förväntas av mig (tror jag iaf ) att titta i ögonen, hålla med, hmmma, le mycket t ex... Det gillar folk. Så då gör jag ju det.
Men jag är ofta såååååå jävla trött efter en helt vanlig arbetsdag!
Har ju inte klarat något arbete en längre tid än max åtta månader! Det är kalrt det är något FEL!
Jag gör ju allt rätt i övrigt.
Får jag ingen hjälp den här gången så ger jag upp och så får vår familj och våra barn leva i fattigdom... kan ju inte göra annat. Jobbar ju så mycket jag fixar utan att bryta ihop. Ska ju orka med barnen också!

Alyana skrev:Gör om. Gör rätt...

Precis! Jag vet exakt vad som förväntas av mig (tror jag iaf ) att titta i ögonen, hålla med, hmmma, le mycket t ex... Det gillar folk. Så då gör jag ju det.
Men jag är ofta såååååå jävla trött efter en helt vanlig arbetsdag!
Har ju inte klarat något arbete en längre tid än max åtta månader! Det är kalrt det är något FEL!
Jag gör ju allt rätt i övrigt.
Får jag ingen hjälp den här gången så ger jag upp och så får vår familj och våra barn leva i fattigdom... kan ju inte göra annat. Jobbar ju så mycket jag fixar utan att bryta ihop. Ska ju orka med barnen också!

Hur många timmar jobbar du i veckan? Alla som haft barn, ffa i skolåldern vet att det är väl tufft om båda föräldrarna jobbar heltid, även NT alltså..

Mår du bra rent fysiskt? Så att det inte är något sådant som tröttar dig...

@Alyana, jag tror det är väldigt svårt för dig att förstå vilka problem vi med Asperger "light" har jämfört med de problem du har (du borde säkerligen ha ett antal tilläggsdiagnoser).

De med Aspergers syndrom är en väldigt spridd grupp, allt från relativt högfungerande (men som märks ganska tydligt i en grupp med NT-personer) till lågfungerande.

Det vi har gemensamt är den bristande kopplingen med social interaktion som ofta beror på att kroppsspråket inte alls avspeglar de känslor som en NT-person läser in och eftersom kroppsspråket utgör omkring 90% av kommunikationen så går vi (om vi inte lärt oss tolka kroppsspråk) miste av omkring 90% av kommunikationen med en NT, likaväl som en NT läser in 90% av något som inte finns där och tolkar det som om det fanns där vilket genererar enorma missuppfattningar och problem för oss.

Ytterligare, även om jag kan fungera relativt "normalt" i en grupp med NT-personer, så måste min hjärna ändå arbeta på högvarv för att hänga med, vilket gör att jag saknar marginaler och lätt går in i väggen, och detsamma gäller för Lotta Abrahamsson.

När en NT kan koppla av helt och slippa stress, så är det ytterst sällan som vi är nere på den stressnivån och vi klappar lätt igenom om vi påtvingas en högre stressnivå där NT-personen fortfarande har marginaler (se stressnivåer som en trappa med ex.vis fem steg, vi Aspergare ligger ofta ett par steg upp konstant och har få steg kvar till översta steget som innebär total genomklappning).

barracuber skrev:

Alyana skrev:Gör om. Gör rätt...

Precis! Jag vet exakt vad som förväntas av mig (tror jag iaf ) att titta i ögonen, hålla med, hmmma, le mycket t ex... Det gillar folk. Så då gör jag ju det.
Men jag är ofta såååååå jävla trött efter en helt vanlig arbetsdag!
Har ju inte klarat något arbete en längre tid än max åtta månader! Det är kalrt det är något FEL!
Jag gör ju allt rätt i övrigt.
Får jag ingen hjälp den här gången så ger jag upp och så får vår familj och våra barn leva i fattigdom... kan ju inte göra annat. Jobbar ju så mycket jag fixar utan att bryta ihop. Ska ju orka med barnen också!

Hur många timmar jobbar du i veckan? Alla som haft barn, ffa i skolåldern vet att det är väl tufft om båda föräldrarna jobbar heltid, även NT alltså..

Mår du bra annars rent fysiskt? Så att det inte är något sådant som tröttar dig...

Nu jobbar jag inte alls utan har föräldrapenning. Men det är ju inte mycket att leva på...
Sista jag jobbade med var sommaren-10 på samhall och då pga just de problem jag haft/har. Det var anpassat efter min funktion rent fysiskt och därför klarade jag det också bra jämfört med annat vanligt jobb jag haft och kunde även ha ett vanlgit liv efter arbetet! Vilket jag aldrig orkar förut.

Senast jag hade ett vanligt jobb var i nov-08. Då bröt jag totalt samman och fick frispel på allt, orkade inte med familjelivet och sjukskrev mig från det jobbet, men blev nekad sjukersättning såklart.. Orkade inte ens bråka om det så så hankade mig fram på överblivna fp-dagar och på barnens far. Men jag är så van att det är såhär livet ska vara för mig att jag inte ens brydde mig längre. Det har ju aldrig ändå gått att få hjälp.

Jag mår bra rent fysiskt.
Började med levaxin i maj-10 och det har gjort mig mer skärpt men förklarar inte min oförklarliga trötthet och tom yrsel jag får efter en vanlig dag bland folk!

Miche skrev:@Alyana, jag tror det är väldigt svårt för dig att förstå vilka problem vi med Asperger "light" har jämfört med de problem du har (du borde säkerligen ha ett antal tilläggsdiagnoser).

De med Aspergers syndrom är en väldigt spridd grupp, allt från relativt högfungerande (men som märks ganska tydligt i en grupp med NT-personer) till lågfungerande.

Det vi har gemensamt är den bristande kopplingen med social interaktion som ofta beror på att kroppsspråket inte alls avspeglar de känslor som en NT-person läser in och eftersom kroppsspråket utgör omkring 90% av kommunikationen så går vi (om vi inte lärt oss tolka kroppsspråk) miste av omkring 90% av kommunikationen med en NT, likaväl som en NT läser in 90% av något som inte finns där och tolkar det som om det fanns där vilket genererar enorma missuppfattningar och problem för oss.

Ytterligare, även om jag kan fungera relativt "normalt" i en grupp med NT-personer, så måste min hjärna ändå arbeta på högvarv för att hänga med, vilket gör att jag saknar marginaler och lätt går in i väggen, och detsamma gäller för Lotta Abrahamsson.

När en NT kan koppla av helt och slippa stress, så är det ytterst sällan som vi är nere på den stressnivån och vi klappar lätt igenom om vi påtvingas en högre stressnivå där NT-personen fortfarande har marginaler (se stressnivåer som en trappa med ex.vis fem steg, vi Aspergare ligger ofta ett par steg upp konstant och har få steg kvar till översta steget som innebär total genomklappning).

Jamen det är ju PRECIS så det är för mig!
Men jag menar att jag skulle ALDRIG ens tänka tanken att stå och prata inför massa folk... Men det är väl kanske nåt annat då.
Jag har alltid levt under stress - alltid. Det blev ett normaltillstånd.
Men trots att det är aptufft att ha små barn så har det varit en fis i rymden jämfört med hur stressad jag varit när jag arbetat... När jag varit mammaledig så har jag sluppit den dagliga stressen med det sociala och arbetsstress och det har varit sååååå skönt! Mycket stress med barnen och allt runt dem såklart men ändå otroligt mycket lättare att handskas med än det arbetsliv jag har erfarenhet av.

Hur kan en psykolog efter 15 minuter bestämma om en människa har adhd/add??
Om du vet så berätta gärna. Det är verkligen intressant.

Miche, var fick du din diagnos och av vilken anledning?
Var fick denna föreläsare (Lotta) sin diagnos och vilka problem hade hon som motiverade det?
Blir bara så himla förvånad.....

Och att jag har en egen familj idag är enbart resultat av ett medvetet väldigt beslutsamt val av mig.
Visste att det enda som skulle ge mig något att leva för och ge mig en "garanti" för att slippa vara ensam och isolerad alt hamna i dåligt sällskap och kanske börja missbruka, var att jag fick barn!
Och eftersom jag (faktiskt ) alltid sett bra ut (lalala ) så var det inga problem för mig att hitta män... Till slut började mina barns far och jag träffas och ja, det gick fort. Blev gravid, vi flyttade ihop och här är vi nu: åtta år och tre barn senare.
Har varit väldigt jobbigt ofta för oss, många konflikter och missförstånd, men eftersom både han och jag på nåt sätt är lika så har vi varit beroende av varann och har även haft en gemensam vilja att inte bryta upp våra barns liv.

Men hela tiden så har det bara varit vi två och våra barn. Inga kompisar (inte jag iaf) inte upptagna i min släktkrets, jag har inte fixat jobb någon längre tid.
Hade inte jag varit så målmedveten med vad jag ville och behövde och hade jag inte träffat honom (som INTE är svensk för övrigt, tror det spelat stor roll) - på det märkliga sätt jag gjorde - som också är lite lika mig, så hade jag nog inte ens levt idag!

Så menar att man ska nog inte avgöra en persons svårigheter efter hur hon/han ser ut eller om hon/han har en partner och/eller barn... För det kan ligga jävligt mycket kompenserande bakom.

Alyana skrev:Mycket stress med barnen och allt runt dem såklart

Självklart är det stressigt ibland med barn, men det är en helt annan typ av stress och inte alls lika nedbrytande. Barnen är ju det viktigaste man har och det får vara jobbigt, men samtidigt har man så mycket kul upplevelser tillsammans med barnen.

Alyana skrev:Miche, var fick du din diagnos och av vilken anledning?

Jag fick den på Akademiska i Uppsala och jag valde att få bli utredd eftersom jag har så pass många problem i livet (som jag inte hade en aning om att det kunde vara Asperger, det var en nära släkting som kom på det).

Nu har det visat sig i efterhand att det var den dagliga stressen som gjorde att jag inte fungerade så värst bra och diagnosen har hjälpt mig att lära känna mig själv och sakta håller jag på att bygga upp ett fungerande liv.

Miche skrev:

Alyana skrev:Miche, var fick du din diagnos och av vilken anledning?

Jag fick den på Akademiska i Uppsala och jag valde att få bli utredd eftersom jag har så pass många problem i livet (som jag inte hade en aning om att det kunde vara Asperger, det var en nära släkting som kom på det).

Nu har det visat sig i efterhand att det var den dagliga stressen som gjorde att jag inte fungerade så värst bra och diagnosen har hjälpt mig att lära känna mig själv och sakta håller jag på att bygga upp ett fungerande liv.

Vad hade du för problem om jag får fråga?
Vad blev du stressad av?
På vilket sätt fungerade du inte så bra?
Vad har du fått för hjälp då?
Hur lever du idag?

Moderator: Reparerade citatet.