Jag har genomgått en npf utredning och fick diagnos ADD med drag av Asperger. Det "lustiga" i det hela var att jag egentligen inte var ett solklart fall av ADD men diagnos sattes ändå så jag kunde få medicin sa psykologen, men Asperger kunde inte sättas eftersom jag var någon poäng från gränsen på något test. Kändes märkligt.

Nu har ungefär 2 år gått sen jag fick diagnosen och för några veckor sen fick jag en klump i magen, jag började förstå att jag inte varit helt ärlig mot mig själv. Det var inte förräns nu som jag kunde " ta in" att jag har en funktionsnedsättning, Add kändes "ok" att få men jag börjar misstänka att jag omedvetet behöll mycket för mig själv i utredningen, eftersom jag just bara misstänkte ADD och tänkte minsann inte få någon annan diagnos (absolut inget illa ment men min hjärna fixade inte att ta in någon annan diagnos).

För några veckor sen fick min samtalskontakt mig att erkänna att jag fortfarande inte accepterat att jag har en npf diagnos, npf känns så bestående det är inget man kan sudda ut och det blev för mycket för mig att acceptera. Psykvården har sagt till mig nu i 15 år att jag kommer bli "frisk" bara jag kämpar och biter ihop. Så när det sattes en bestående diagnos som en npf diagnos är blev jag arg!! för livet skulle inte se ut så här enligt min plan. Men sakta men säkert börjar poletten trilla ner och jag börjar acceptera.

Tog upp detta med psykvården i veckan och fick ett bemötande jag inte alls gillade. Jag fick höra att en Asperger diagnos inte är nödvändig , för att jag är ju fortfarande jag även om jag får en Asperger diagnos. Att även med en diagnos kommer jag fortfarande ha samma problem som jag har nu så det skulle inte hjälpa mig på något sätt. Jag blev arg och påpekade att jag har RÄTT till att veta, jag måste få veta om jag inbillar mig en ev diagnos eller om misstankarna stämmer.

Jag förstår inte motviljan att låta mig få veta? Jag skulle ha lättare att acceptera och gå vidare om jag fick klarhet i detta. Jag har svårt att acceptera något som nästa vecka kanske ändras, eftersom de ändrar diagnos hit och dit och varje gång snackas det om nya diagnoser. Snart blir jag galen, känner ingen tillhörighet någonstans.Känner mig fruktansvärt förvirrad och ensam.

Moderator: Delade upp textmassan i stycken för läsbarhetens skull.

Lindisen666 skrev:Att även med en diagnos kommer jag fortfarande ha samma problem som jag har nu så det skulle inte hjälpa mig på något sätt.

Jag känner igen mig. Jag har inte haft kontakt med vården förr men började misstänka ADD och krävde att få göra en diagnos, mitt problem är att jag aldrig riktigt orkat med arbetslivet, men ändå bitit ihop. De sa samma till mig, "varför det det förändrar ju ingenting? Vad ska du med en diagnos till?" Jag har gjort två utredningar först "fick" jag ADD, då visste jag inte vad AS var och trodde man var jättekonstig om man hade det osv, sen så verkade inte ADD stämma och två år senare "fick" jag AS istället för ADD. Men det är lite av en soppa.

Jag behöver papper för att jag inte har den arbetsförmåga som krävs i arbetslivet och har man inte papper på sådant kan man ju i princip sluta på gatan. Sen är det väl bra med en ordentlig utredning för då är det lättare att förstå sig själv och varför det inte alltid blir som man tänkt. AS är inte per definition något negativt (även om det är en diagnos och visst det är ju aldrig kul), det finns ju faktiskt positiva saker i det också. Det är dem man får ta fasta på. Psykologen och författaren Tony Attwood har skrivit mycket om AS och har en bra inställning till det hela.

Det fanns två huvudorsaker till att jag ville ha en utredning om asperger. Det första är hjälpen man får vid arbetssökande samt diverse rättigheter man har. Det andra är att jag ville ha var hjälp att få klarhet i varför jag har haft problem med socialt samspel.

Jag tror det är viktigt att man inte sitter med armarna i kors när man går en utredning, utan att man vågar lyssna på psykologerna och själv berättar allt som behöver berättas. Det slutar förhoppningsvis med att man förstår sig själv bättre och kan fokusera mer på framtiden och det positiva, snarare än gamla problem.

Crille skrev:Det fanns två huvudorsaker till att jag ville ha en utredning om asperger. Det första är hjälpen man får vid arbetssökande samt diverse rättigheter man har. Det andra är att jag ville ha var hjälp att få klarhet i varför jag har haft problem med socialt samspel.

Jag tror det är viktigt att man inte sitter med armarna i kors när man går en utredning, utan att man vågar lyssna på psykologerna och själv berättar allt som behöver berättas. Det slutar förhoppningsvis med att man förstår sig själv bättre och kan fokusera mer på framtiden och det positiva, snarare än gamla problem.

Håller helt med dig här.
Imorgon är min första träff med psykologen för utredning...

För mig förändrade diagnosen min syn på livet helt. Det var kört socialt. Att försöka "öva och komma förbi" de sociala problemen blev onödigt i och med diagnosen. Jag kommer aldrig lära mig prata det språk som de flesta andra pratar, NT.

Dock har jag kris några gånger om året när jag undrar om jag fått felaktig diagnos. Då vill jag inte ha Asperger mer. Jag vill kunna kommunicera med folk utan att de "pratar grekiska" som jag inte förstår.

Jag är visst ett socialt hopplöst fall och det är jag för jag föddes med Asperger... damn!

2011 var ett jävla helvetesår för mig med en livskris som var på alla mentala plan man kan nå tro jag. Och jo nog tusan hade diagnosen en påverkan. Först var jag positivt inställd. men idag vete tusan vad jag ska säga. Känns väl mest som nån förbannelse.

Nu vet jag varför jag funkar så uselt på arbetsmarknaden. jag har helt enkelt inget att göra där.

Jag insåg oxå att jag har gått och " lurat" mig själv att tro en massa saker och det kändes försent att rätta till vissa detaljer.

På det sociala planet så vet jag fortfarande inte riktigt vart jag står. Egentligen förstår jag nog ingenting öht. Varken NT eller NPF- folk verkar vara enkelt att förstå. Det känns som att man gör bort sig vilket som. Jag känner mig tokvilsen vart jag än befinner mig.

Ibland blir man bara så jävla trött på att ständigt stöta på en massa törnen så man lägger sig ner och ger upp. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få nån riktigt nära vän något mer. allt var enklare när man var barn. Nu som vuxen finns det så många regler man bryter mot jämt.

treeman skrev:För mig förändrade diagnosen min syn på livet helt. Det var kört socialt. Att försöka "öva och komma förbi" de sociala problemen blev onödigt i och med diagnosen. Jag kommer aldrig lära mig prata det språk som de flesta andra pratar, NT.

Dock har jag kris några gånger om året när jag undrar om jag fått felaktig diagnos. Då vill jag inte ha Asperger mer. Jag vill kunna kommunicera med folk utan att de "pratar grekiska" som jag inte förstår.

Tycker du allt är svårt när det gäller kommunikation?

En själv-diagnostisering kan ge en självinsikt, för vissa räcker det och då är det onödigt att slösa resurser för att få den på papper tycker jag.

En diagnos ställd av psyk kan ge en möjligheter till hjälp för svårigheter man inte själv klarar av att överkomma.

Du är fortfarande samma person som du var innan diagnosen i vilket fall som helst.

treeman skrev:För mig förändrade diagnosen min syn på livet helt. Det var kört socialt. Att försöka "öva och komma förbi" de sociala problemen blev onödigt i och med diagnosen. Jag kommer aldrig lära mig prata det språk som de flesta andra pratar, NT.

Du kan alltid lära dig NT-språket rent mekaniskt, det är inte helt kört. Tänk inte så, nu vet du ju vad det är som gör att du har sociala svårigheter och då blir det lättare att lära sig. Det finns väl kurser på hab? Det finns en massa böcker att läsa, när jag var yngre så lärde jag mig mycket om kroppsspråk genom att läsa på nätet.

Jag har för mig att man måste ha signifikant lidande för att kunna få en utredning: om-npf-diagnoser-och-deras-tillampning-delad-trad-t21936.html

Alien skrev:Jag har för mig att man måste ha signifikant lidande för att kunna få en utredning: om-npf-diagnoser-och-deras-tillampning-delad-trad-t21936.html

Finns de som tvingar fram utredningar även om deras problem är minimala och lätta att lösa på egen hand.
Från diagnoskriterierna:

C. Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

därmed är det onödigt att utreda de som är ganska välfungerande eftersom det kravet ej kommer att uppfyllas.

Alyana skrev:Tycker du allt är svårt när det gäller kommunikation?

Det subtila i kommunikationen. Det som "ska" vara underförstått. Sen missar jag ansiktsuttryck och kroppsspråket en hel del.

Corpse Bride skrev:Du kan alltid lära dig NT-språket rent mekaniskt, det är inte helt kört. Tänk inte så, nu vet du ju vad det är som gör att du har sociala svårigheter och då blir det lättare att lära sig. Det finns väl kurser på hab? Det finns en massa böcker att läsa, när jag var yngre så lärde jag mig mycket om kroppsspråk genom att läsa på nätet.

Jo jag kan väl en del mekaniskt. Men det känns som om jag aldrig kommer kunna uppnå nån bra nivå någonsin. Jag lät lite väl negativ i mitt inlägg kanske. Man får kämpa på.

Det är häpnadsväckande att man ska få sådana uttalanden från yrkesfolk om huruvida en eventuell asperger-diagnos är "nödvändig" eller inte. Om man har Aspergers syndrom och har fått diagnosen utredd och officiellt ställd så tillhör man automatiskt personkretsen för LSS. Om man har lika mycket Aspergers syndrom men inte är utredd kan man aldrig få LSS-insatser. Nej just det, en asperger-diagnos förändrar inget...

Tack för alla svar. Stort lidande, jo så är det nog. Är just nu sjukskriven och min läkare ska ansöka om sjukersättning. Jag fungerar alltså inte alls i livet, sen om det beror på en ev Asperger diagnos ellrr något annat är svårt att säga.

Det förändrade väldigt mycket för mig. Jag började misstänka att jag hade, åtminstone drag av AS och ADHD när jag pluggade medicin för flera år sedan. Hade redan kontakt med öppenpsyk då sedan några år, och jag förstod aldrig varför jag inte blev bättre av tips och hjälp från kuratorer, psykoterapeuter osv.

Min läkare var - och är! - väldigt bra, så när jag tog upp mina funderingar med honom så tog han mig på allvar direkt och ställde mig i kö till utredning. Fick samtidigt kontakt med en sjuksköterska som jobbade med utprovning och uppföljning av centralstimulanta och började med en jäkligt väl kontrollerad Concertamedicinering.

Mötte jättebra människor under utredningen, kände aldrig att jag inte blev trodd på av yrkesfolket och uppföljningsåret på NPUT förändrade mitt liv på flera sätt. Min återkommande depressioner blev både färre och kortare, och min panikångest försvann helt.

Jag har alltid behövt orsaker och fakta för att kunna acceptera saker som de är, så utan utredningen och all bra hjälp jag får nu, så skulle jag troligen ha gått ner mig i droger förr eller senare.

allt var enklare när man var barn.

*2

Alien skrev:Jag har för mig att man måste ha signifikant lidande för att kunna få en utredning: om-npf-diagnoser-och-deras-tillampning-delad-trad-t21936.html

Var går gränsen mellan signifikant och insignifikant lidande...?

För att kunna bli frisk måste man vara sjuk och att ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder är inte en sjukdom utan ett funktionshinder.

Nej sjuk är man inte i och med en npf diagnos, men den medför ibland andra diagnoser. Har en depressiv personlighetsstörning som gör mig sjuk.