Slapp göra den.
Jag fick min diagnos vid 26 så det var inte därför jag slapp.
Slapp väl mest för att jag inte ville - detta var trots allt under perioden då försvaret monterades ned.

Fenren skrev:det var ju trevligt att göra militärtjänst. Tydliga regler och inga undantag.

Kollektiva bestraffningar var en grej som gjorde att jag tappade sugen.

utbildningsreserven vart det för mig. och behövde bara mönstra en dag så slapp dag 2

Jag var malaj. Det kändes helt meningslöst, bara slöseri med tiden. De var många obehagliga idioter där (befälen alltså, inte de andra meniga), som var fixerade vid sånt som om alla knappar var knäppta och om man hade mössan på sig. De skrek i stället för att prata normalt, påminde om Hitler.

Sov mig genom 10 månader i ett kanontorn som artelerihantverkare, på en jagare, väldigt massa bortkastad tid, en Beyaz eller Villa Frank kostade 4,2. Tror vi hade 7kronor pluss 5 spän i sjöspik så det räckte till en paket cigg och en vinare till helgen

Jag bytte ut dom lösa skotten mot riktiga och sköt min kamrater när de sov en natt.

Skämt åsido jag har inte gjort värnplikten, antagligen för Sverige är så rasistiskt och jag inte har svenskt efternamn. Fyf-n säger jag!

Jag åkte till regementet på utsatt dag och förklarade i vakten att jag hade bränt min inkallelseorder och att jag totalvägrade värnplikt; jag ville inte utsätta mina föräldrar för polishämtning.

Efter en viss förvirring hos vakten fick jag gå till den som hade befälet för det logement där jag skulle vara och så gjorde vi upp saken rent formellt. Han verkade väldigt trevlig och rak och frågade om jag hade funderat på vapenfri tjänst.

Sedan åkte jag hem igen.

Granatkastarsoldat och lastbilschaufför, stod ut med det. Trivdes inte med det militärt fyrkantiga.




Men köra lastbil (tgb30) var kul!

Efter drillandet i min karateklubb på åttiotalet blev lumpen en besvikelse. Inga kollektiva straffarmhävningar för dålig stridsvilja och ljudsvaga orderbekräftelser. Befälen drev oss inte till utmattning, inte ens till trötthet. Tålamod var lektionen på dagordningen efter nyhetens behag.

Mönstringen skickade nog inte en stridspitt till flyget som avkylning. Snarare såg de en skör typ som bäst handskas med apparater och tänkte, radarobservatör i ett ombonat bergrum blir finemang. Men jag slingrade mig under gröntjänsten till en plutonbefälsutbildning och fick tre underhållande kvartal under mer fältmässiga förhållanden .

Till slut åkte jag på bergrummet ändå eftersom jag inte blev antagen till reservofficersutbildningen, vilket utgjorde flygflottiljens förhoppning på mig. Praktikbetyget på kaserntjänstgöringen med nyinryckta blev nämligen inte alldeles lysande för en halvuttråkad kontaktfobiker.

Här har jag dragit samma historia och andra sina: Mönstring/lumpen

Jag var inte alls sugen på att göra den. Så till en början maskade jag på testen. Dvs. tog ej i. Sen såg läkaren att jag har kyfos så ryggen inte orkar bära tung packning och slutligen berättade jag för psyk- utvärderingsmannen mina tankar om helvetet med vapen och pacifism i allmänhet. Detta var i gränslandet då det började finnas luckor för frikallning. Vilket också blev resultatet!

atoms skrev:Jag åkte till regementet på utsatt dag och förklarade i vakten att jag hade bränt min inkallelseorder och att jag totalvägrade värnplikt; jag ville inte utsätta mina föräldrar för polishämtning.

Jag önskar att jag haft sådan tåga när jag var 18.

Själv fixade jag ett läkarutlåtande som överdrev en skada jag hade i benet på den tiden, så jag slapp värnplikten. Lite fegt tycker jag nu, jag borde ha gått till mönstringen och vägrat att samarbeta.

Jag tror inte lumpen hade varit något för mig och av det jag hört av andras lumparhistorier stärker mig i den övertygelsen.

Genomförde värnplikten på Livgardet under år 2000 som närskyddssoldat, med befattningsutbildning till sjukvårdsman. Jag var ansvarig för ”sjukvårdstjänsten på gruppen avseende daglig sjukvård samt omhändertagande på skadeplats och iordningställande av skadad för transport”.

Jag hittade under värnplikten en plats i gruppen och en befattning där jag fungerade och där de andra accepterade mig. Sjukvårdsmannen får möjligtvis genom sin befattning en något annorlunda och lite särskild relation till övriga i gruppen. Om förbandet har varit ute på fältvecka och du som sjukvårdare har försökt att lindra plågan från åtskilliga skavsår, haft någon annan persons fot i din armhåla, sett till att någon som kollapsat under en het sommardag fått i sig vatten, eller serverat någon frusen gruppmedlem varm dryck under en vinterövning, så är det nog inte helt orimligt att tänka sig att du inte blir den första som dessa personer väljer att börja bråka och tjafsa med, varken under fältveckan eller hemma på logementet.

Med åren har jag rört mig i en pacifistisk riktning och skulle idag, 11-12 år senare, med stor säkerhet vägra bära vapen. Härmed blev jag mycket glad under fjolåret då Rekryteringsmyndigheten formellt (2011-03-01) upphävde min inskrivningsplikt. Detta då min krigsplacering upphört eftersom jag inte har tjänstgjort de senaste tio åren (enligt 3 kap. 12 § lagen(1994:1809) om totalförsvarsplikt).

Hej!
Jag har inte gjort Värnplikten men har sökt mig till Hemvärnet som sjukvårdare

Ska i väg och gå lite kurser och sen hoppas jag på att få gå intro och sen bli placerad i Hemvärnet

Vet sen inte om det är just sjukvårdare jag vill vara men alltid bra att få in en fot.

Har även parallellt sökt till GMU (grundläggare militär utbildning) men vet inte alls om jag sen kommer in på det.

Är en ganska så tuff antagnings process dit.

Värnplikten skötte sig själv. Ingen hyra, ingen tvätt, ingen matlagning, allt serverat på silverfat, samma grundregler för alla, högre rank innebär endast den människan har fler regler att följa, obligatoriskt träningsschema och gör man ändå "fel" så dröjer det inte många sekunder innan man får veta det. Detta fick man dessutom lön för.
Men så fort det var fritid så märker man hur fruktansvärt enerverande hormonstinna 20-åriga pojkar faktiskt kan vara och det finns ingen möjlighet att gå undan en stund.

Miche skrev:

Fenren skrev:det var ju trevligt att göra militärtjänst. Tydliga regler och inga undantag.

Kollektiva bestraffningar var en grej som gjorde att jag tappade sugen.

äh, det var inte så farligt på den fronten. det värsta de straffade oss med var att springa upp och ner för en massa trappor och byta om till allt möjligt på omöjliga tidsintervall, för att sedan göra en skåpvisitation.

jag tyckte de var trevliga och lätta att ha att göra med. så länge man gjorde det de sa så kunde man komma undan med det mesta, speciellt om man var bra på att komma ihåg vad de sa och vinklade det lite grann.

Bump!

Angående att aspergare inte får mönstra/göra lumpen:

SR skrev:När han svarade ärligt blev det kalla handen.
---
Beslutet att inte låta personer med ADHD eller Aspergers syndrom mönstra försvarar Rekryteringsmyndigheten med att neuropsykiatriska diagnoser kan utgöra en risk. Men överläkare i neuropsykiatri håller inte med.
---
- Vårt uppdrag är att vi ska förse försvaret med människor som kan försvara Sverige. Det är ingen normal situation om det skulle vara krig eller kris. Man kan vara tvungen att agera under lite sömn, lite mat, hot och våld, och där ser vi en risk för de här personerna att den struktur som krävs i vanliga fall, det får man inte här, säger avdelningschef Marcus Hammarnäs.

Men Maria Unenge Hallerbäck, som är överläkare i neuropsykiatri, håller inte med:

- En krigssituation kan vara stressande för alla, men det tränas man väl till? Det finns många situationer där det kan vara en fördel att man följer rutiner och håller sig till fattade beslut, och där kan personer med Aspergers syndrom, som ofta är väldigt lojala, ha en fördel jämfört med andra.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.a ... el=6933840

Jag kommer ihåg TV-serien Lasermannen. Han trodde att han skulle trivas i lumpen, men det fungerade inte alls. Han höll stenhårt på alla regler och det accepterades inte av kamraterna. Antar att man kan finna sig i att befälet tjatar på en, men inte att en av ens egna kamrater gör det.

Att inte personer med enbart ADHD får göra lumpen har väl att göra med deras impulsivitet och hyperaktivitet att göra. Kanske tror man att de ska bli rasande på någon kamrat el befäl och börja skjuta?

Krig handlar till stor del om att vänta, det passar kanske inte folk med ADHD så bra.

Det kryllar av Autistiska människor som jobbar åt försvarsmakten, men med mer sofistikerade uppgifter, än att bli soldat på fältet.

Jag gjorde lumpen 11 mån sen hemvärnet 7 år före psykos satte stopp. Men jag måste gå nu.

Alien skrev:Att inte personer med enbart ADHD får göra lumpen har väl att göra med deras impulsivitet och hyperaktivitet att göra. Kanske tror man att de ska bli rasande på någon kamrat el befäl och börja skjuta?

Huggorm skrev:Krig handlar till stor del om att vänta, det passar kanske inte folk med ADHD så bra.

Respekt för auktoriteter och att följa order är väl inte våra starkaste sidor heller. Tror inte "Vänta lite, ska bara testa en grej jag kom på..." är så poppis.
I kombination med bristande impulskontroll kan det vara en riktigt dålig kombination i många lägen.

Fabela skrev:

Alien skrev:Att inte personer med enbart ADHD får göra lumpen har väl att göra med deras impulsivitet och hyperaktivitet att göra. Kanske tror man att de ska bli rasande på någon kamrat el befäl och börja skjuta?

Huggorm skrev:Krig handlar till stor del om att vänta, det passar kanske inte folk med ADHD så bra.

Respekt för auktoriteter och att följa order är väl inte våra starkaste sidor heller. Tror inte "Vänta lite, ska bara testa en grej jag kom på..." är så poppis.
I kombination med bristande impulskontroll kan det vara en riktigt dålig kombination i många lägen.

Nej, precis. "Jag skulle nog ha kastat handgranaten åt det där hållet i stället... jag hinner nog inte hämta den innan den exploderar" lär inte funka.

Jag mönstrade 1980 och blev inkallad som menig i Flygvapnet, dit jag ryckte in mitt i värmeböljan sommaren 1982. Jag fick skjuta med kpist, men var en usel skytt helt utan intresse för att försöka bli bättre.