Jag gav i princip upp pappersarbete när jag insåg att jag nog var en AS-människa och fortsatte med det jag gillar och är bra på, elektronik och konstruktion.
Fast nu har jag börjat bli bättre på papper faktiskt, inte mycket men lite.
Men mest är det nog att jag bara stuntar i om det blir rätt efter alla konstens regler.
Jag kör enbart efter datum när jag sorterar numera.

Har iofs givit upp pappersjobb många gånger och struntat i högar med "viktiga papper", men det blev en annan sak med detta och jag tyckte mig bli bättre o säkrare i det jag konstruerar istället

Inger skrev:Hej och välkommen!

Känner igen det där med att kunna göra vissa saker men att det tar oerhört mycket energi än för en vanlig person. Typiskt läkare att inte tro en bara för att de har för snäv uppfattning om vad AS är. Min första psykiater sa att "du kan inte ha AS, det är bara pojkar som får det". Fick den ena korkade diagnosen efter den andra innan jag träffade någon som ens visste tillräckligt om AS för att känna igen det när han såg det.

Har du läst den här artikeln: Asperger Syndrome and Girls

Inger! Vilken oerhört bra hemsida du har!!!! Är enormt imponerad............
TACK för den!!!

Läste om depression och det stämmer SÅÅÅ VÄL.............
Har ju haft allvarliga depressioner sedan 16 års ålder och gjorde då bla ett par suicid-försök. Fick anti-depressiva först vid 20 år och tack vare dem (Efexor) så lever jag idag. Och dessutom emellanåt ett bra och lyckligt liv ffa sedan jag fick mina barn!

Minmamma har sagt så många ggr: "du är ju så smart och du kan ju allt, mycket mer än alla andra, det är så synd att du ska ha så svårt med det sociala och att få kompisar. Och du som är så söt och så duktig...." Tänk att hon satte fingret på DET redan i min barndom! Är väl typiskt mammor som känner sina barn bäst...?
Stackars mamma har fått ta såå mycket skit från mig pga att jag mått så dåligt och inte velat få nån j-a "idiotstämpel" på mig........................ Jag ansåg ju att det var hon som hade fel. I MIN värld var/är allting logiskt och rätt.... Eller???? Troligen inte.
Dessutom hade jag ingen särskild känsla för och respekt elr omtanke om henne "bara" för att hon var min mor."Vadå? Hon är väl en som alla andra??"
Hemskt ju men så tänkte jag. Idag, sedan jag själv fått barn, så har jag mer förståelse och omtanke om henne, men frtf så kan jag inte visa det ordentligt....

Välkommen hit!

sommar skrev:Välkommen hit!

Tack!

geocache skrev:Hej Alyana!

Och varmt välkommen till oss!

Jag har ett tips om böcker att läsa jag med. Gunilla Gerland har skrivit flera böcker om Aspergers syndrom. De borde gå att låna i närmaste bibliotek.

Massor av varm omtanke till dig.

Tack!
Min mor har faktiskt propsat på mig böcker av GG men der var ngra år sen och jag var inte mott för att ta till mig att jag skulle ha nåt sånt då.... Tror att det var när hon först läste hennes böcker som hon började tro att jag har AS.
Ska nog låna på bibblan nu. Tack för tipset!

Alyana

Välkommen!

Din mor verkar vara en otroligt klok kvinna på många vis. Jag hoppas du kan säga det till henne. Blev lite rörd när jag läste det där om

Minmamma har sagt så många ggr: "du är ju så smart och du kan ju allt, mycket mer än alla andra, det är så synd att du ska ha så svårt med det sociala och att få kompisar. Och du som är så söt och så duktig...."

och hoppas att hon kanske kan få höra att hon hade rätt. Jaja, jag ska inte lägga mej i relationer jag egentligen inte har en aning om. Så ta mitt råd med en nypa salt.

Funderar på att jag tror det är en hel trave människor som vill hjälpa till men inte vet hur, jag är en av dem.

Oftast brukar jag ge min syn på saker för att den andre ska få en annan synvinkel på det hela.
Det gör jag gärna med dig också såklart TS (Tråd Skaparen).

Alyana skrev:Min mor har faktiskt propsat på mig böcker av GG men der var ngra år sen och jag var inte mott för att ta till mig att jag skulle ha nåt sånt då.... Tror att det var när hon först läste hennes böcker som hon började tro att jag har AS.
Ska nog låna på bibblan nu. Tack för tipset!

När man läser GG bör man dock hålla i minnet att hon som barn var mer autistisk än aspig så det är inte säkert att man känner igen sig så mycket i hennes lite mer extrema upplevelser. Det jag mest kände igen mig i var det detaljerade och neutrala sättet att beskriva sitt liv och använda språket.

Finns också rätt bra böcker på svenska av Gunilla Brattberg, som själv är läkare med AS. Det var genom henne jag fick upp ögonen för detta att man som aspergare sällan orkar lika mycket som andra (t ex jobba heltid eller ha familj) och lätt blir utbränd av att försöka. Detta gäller säkert inte alla aspergare men det tycks vara väldigt vanligt i alla fall.

Kul att du gillade min hemsida!

Gött att man inte längre är den enda som har en utomordentligt KASS barn-morrealtion. Den stora skillnaden mellan mig och TS här är iofs att min mamma TOTALVÄGRAR acceptera att jag är riktigt kufisk och värderar och handlar helt annorlunda än vad som väntas. (jo, hon är en idiot... hon vill inte ha med en nöjd ensamvarg att göra, hon har stora skygglappar mot mig och jag mest ignorerar henne)

Jobbigt, imperativ! Just att inte bli förstådd och accepterad av sina närmaste måste vara väldigt knäckande. Håller med om att Alyana i alla fall har haft tur på den punkten.

(Själv har jag en halvaspig mamma som lyckligtvis aldrig försökt tvinga mig bli 'normal'.)

Hej, jag har helt ny här.

Jag har länge misstänkt att jag har AS - men min läkare nekar och påstår att jag inte uppfyller kraven för AS.

Men min upplevelse är helt annorlunda, jag är inte bara "lat". Jag har vilja att göra saker men jag brister otroligt mycket i att organisera och att motivera mig själv.

Jag har dock väldigt duktig på att effektivisera i huvudet, steg för steg för att veta vad det kan ske avvikelser som jag kan motverka genom att lösa "problemet" innan.

Ganska ofta upplever jag en otrolig trötthet, som inte går över. Det kan ta mig flera timmar innan jag kommer in i duschen, allt blir sådant projekt.
Eller att ringa ett samtal, jag har skjutit på ett samtal i nästan en månad innan jag tog tag i det.

Jag har dock kommit på att ju mindre jag tänker och bara gör så går det snabbare.

Jag har pratat med mina vänner och dom vet hur jag är och accepterar dem mig för den jag är, men har lite kunskap om vad Asperger är och är inte det optimala bollplanken vad det gäller området.

Ibland kan jag få för mig att jag bara kan påbörja saker exakt hel eller halv timme. Har det gått mer än 5min över tiden måste jag vänta till nästa timme, kan ni uppleva något sådant tvång eller måste?

Jag upplever också att jag har svårt att komma med små/enkla lösningar, det använder jag mina vänner till, eller använder google

Jag är ganska detaljorienterad, både i tal och i hur jag vill utföra saker. Jag har radat upp hårsaker, ansiktsaker, smink och borstar i den ordning det sker efter att jag klivit ur duschen. Jag kan inte påbörja "rutinen" om det sakerna inte ligger där dem ska, jag upplever det som en "kortslutning". Jag blir inte hysterisk över att inte sakerna är på plats, jag kan ibland inte ens veta vad som saknas, bara att det saknas och kan därför inte påbörja det jag ska.


Jag har så mycket scenarion i huvudet att jag blir knäpp...men kan ni säga vad ni tror? Jag känner igen mig i Asperger och lite i ADHD.
Tror ni att jag kvalar in?


Och framförallt, hur ska jag gå tillväga för att stå på mig mer och eventuellt få en remiss till en utredning?

Tack för att du tog dig tid att läsa!
/S

Moderator mnordgren: Förtydligade rubriken

Du kan göra en egenremiss till psykiatrin där du bor.
Om du söker på egenremiss här på forumet, så får du lite info.

Tidigare tråd om utredning:

hur-svart-ar-det-att-fa-en-utredning-t8402.html

Och allmän tråd om AS:
fragor.php

Tack!

Hej! Har varit i kontakt med vården sedan 10 mån. Har sagt till min läkare att utredning skulle behövas för att få klarhet i mina "problem". Vidare om det handlar om adhd eller asperger eller båda osv. Har även bipolära faser... Läkaren säger att vi ska fokusera på att må bra först sedan utredning. Vad betyder det egentligen? Jag tror att utredning behövs för att må bra! Tacksam för era synpunkter och erfarenheter under liknande omständigheter!

I många landsting kan man skriva egenremiss för att få till stånd en utredning, om inte det går så byt läkare.

Jag tror som du att det är viktigt att ta hand om grundorsaken till problemen, en ytfernissa i form av ett kortsiktigt "må bra" håller inte så värst länge. Visserligen kan man påbörja behandling av bipolaritet (även om det inte funkade med medicinering för min egna del, jag behövde miljöförändringar för att själv kunna hålla den på lagom nivå) men utan grundläggande kunskap om hur man själv fungerar så tror jag inte att det är hållbart i längden.

Håller med Miche! Grundorsaken måste utredas. Jag fick själv tjata, läkarna bromsade utredning men nu när jag har gjort en utredning har jag lättare att förstå vad som inte passar mig och kan leda till problem och varför osv. Min upplevelse är att läkarna helst av allt bara vill ge medicin och försöker bromsa allt annat. Tyvärr, sen kan det se olika ut det är jag medveten om, men i förhållande till min kontakt med vården vad gäller AS är detta min erfarenhet.

Kloka tankar. Jag har redan ringt och släppt ut delar av min frustration. Får se vad/ om något händer med egenremissen. Det jobbigaste för mig är ovissheten om när och hur. Vill ha ett datum bestämt för utredning även om det är flera år till datumet! Bara jag vet att det blir av
Ja det viktigaste måste vara grundorsaken inte ytliga följder och depp, som ev. kan medicineras även om inget har fungerat bra på mig. Sertralin, venlafaxin och lithionit... Får se vad nästa medicin blir...

Jag tror att de många gånger bromsar för att se om man verkligen vill. En utredning tar ju rätt mycket tid och energi så det är ju bra om patienten vill och orkar genomföra hela.

Jag fick en remiss till psyk av min husläkare om mina problem. Där frågades jag en del frågor om hur jag var och vad jag hade problem med. När jag berättade min familjehistoria så påbörjades en förutredning som skulle avgöra om jag skulle skickas på en neuropsykiatrisk utredning eller inte. Nu står det klart att jag ska utredas och ska inom kort göra något datoriserat ADHD-test för att sedan gå vidare med fler utredningsmoment.

Så gjorde jag iaf, rekommenderar att du pressar på vården om det går sakta. Jag fick det rådet av min läkare på psyk.

Min story: VC-Psykologsnack-övertygad psykolog direkt -så utredning följer-ska bara snacka med psykologen en gång till denna veckan, jag fick några veckor att tänka på om jag vill utnyttja vårdgarantin o det vill jag-utredning om två månader.

Lätt som ett plätt (för en så här Tok-Fia som jag )

woohoo!

jag e nog en aspie^^

känner igen mig mycket mer i era problematiker, än i schizofreni <3

hmm, jag fick höra att jag skulle vända mig till min kontakt person på närpsyk för att få en remiss till neuropsykiatrin. det gjorde jag men att få utrett en ev aspiediagnos e som att dra en katt baklänges, hon sa att "det finns inga kötider här i luleå" och när jag fråga om vart jag skulle vända mig till för att få en diagnos så sa hon "du e redan utredd -98, det var en psykologisk utredning sa hon, då de konstaterade schizofreni",

då fråga jag "var det en utredning om asperger, och ev autism?", det kunde hon inte svara på. och då ville jag har en neuro psykiatrisk utredning ang aspergers och autism.

"ja det går inte i luleå", sa hon, då får du skriva dig nånstans där det går att ordna....

jaha då gör jag det, sa jag.

Herre Gud Issa Jesus (om du ursäktar att jag uttrycker mig så)!

Issa Jesus skrev:"ja det går inte i luleå", sa hon, då får du skriva dig nånstans där det går att ordna....

Detta Norrland, ja jag är inte förvånad, själv var jag en termin i Umeå -08(som ju ändå är en universitetsstad, liksom också Luleå numera är) och jag kände att här kommer de inte få till en vettig utredning öht(ja vi har en läkare som gör lite tester... ), vilket var en av anledningarna till att jag skrev mig i Stockholm igen. Jag vet inte riktigt vad du ska göra för nivån är så låg på många områden, men det måste väl gå att åberopa vårdgarantin eller vad? (problemet där är ju också att du kanske inte kan få en adekvat utredning där) Jag tänker att det inte är så lätt att bara skriva sig nånannanstans när man har familj. Jag har en känsla av att i Norrland, där kan man bo om man inte behöver hjälp med nåt särskilt och har gjort de utredningar man ska...det känns helt galet, men jag tycker absolut att du måste gå vidare med ditt ärende (jag bodde i norrbotten fram till 18års ålder så jag är rätt insatt och längtar nu tillbaka till lugnet, men det är ju dessa bitar som är så typiskt för hur det fungerar där uppe, de gör tamejfan lite hur som helst med vissa saker).

Samtidigt kanske det inte är panik eftersom du s a s har sjukintyg (för till syvende och sist är det ju ofta det det handlar om)som gör att du i dagsläget inte är absolut beroende av "ev rätt diagnos", men det är klart som förälder så kan det vara bra att vara ordentligt utredd eftersom dessa saker är så pass ärftliga. Du får väl börja med att byta vårdkontakt om det nu är möjligt att göra det i Lule.