Jag satt nyss och tänkte på mina svårigheter med relationer till andra människor. Jag har inte bara svårt för det, jag är rädd för det. Jag vill inte komma någon människa nära. Om jag skulle göra det känns det som om jag kommer bli sårad på något sätt.

Inte ens på internet vågar jag komma någon allt för nära. Börjar någon på t.ex ett forum vilja prata mer privat med mig så slutar jag skriva till personen eller lämnar forumet.

Jag tror inte att någon människa har goda avsikter. Är någon snäll så blir jag genast misstänksam och försöker luska ut vad det är personen vill ha av mig, vad han/hon tjänar på det.

Jag anförtror inte någon mina innersta tankar och känslor. Skulle jag någon gång tycka att jag har sagt för mycket till någon så kan jag tänka på det i dagar efteråt och få fruktansvärd ångest. Det känns då som att jag har slitit bort en bit av mig själv och låtit nån annan ta del av det.

Jag har en gigantisk skyddsmur runt mig som jag tror är oförstörbar. Detta är inte något "nytt", utan jag har varit så här, mer eller mindre, hela livet.

Vet inte vad jag ville säga med detta inlägget egentligen. Mest bara skriva av mig.

Kanske finns det nån hjälp att få mot detta. Jag tror inte det dock, pessimist (och realist) som jag är.

Du får läsa KBT på egen hand och hoppas att du "tror" på det. Skulle vilja påstå att det nog är den mest framgångsrika lösningen på rädslor, men då kanske du tror psykologen/terapeuten vill ha något av dig ifall du blir hjälpt. Bästa sättet är då att du försöker dig på det på egen hand.

Men om du inte vill bli hjälpt kommer du inte sluta var rädd för det. Då är det tyvärr bara att gilla läget.

kan inte va så att du är rädd för att bli av med friheten då?

o det om människor ser jag som en bra sätt o se på det fast jag är även säker på att alla skulle utnyttja mig på nått sätt om dom bara kunde

Otroligt mycket igenkänning. Efter ett långt dåligt äktenskap och ett par försök till förhållande som aldrig funkade. I äktenskapen blev jag behandlad som om hon var en psykopat som gav totalt fan i mig. Till slut kände jag som jag saknade människovärde.
Jag känner att jag numera måste lära känna en kvinna väldigt väl för att ens fundera på att inleda någon form av närmare vänskap.
Min aspergerläggning gör att jag blir alldeles för servil, förtränger mina egna behov och önskningar. Med tiden blir jag irriterad på att jag inte får respekt när jag framför ett önskemål. Det hela beror ju på att jag med min dåliga självkänsla, får folk att se mig, som en person som inte har några egna behov.
Jag hopas fortfarande att jag åter skall kunna få lite förtroende till någon, men det är inte så lett när man är 64 år och har en lång historia av oärliga människor.

Varför denna eviga fixering vid att det är så bra att "vara nära"? Som TS skriver ökar det ju bara risken för att man blir skadad. Jag önskar verkligen att folk kunde vara lite mer affärsmässiga, ungefär; jag vill det här och det här och kan erbjuda mig att göra ditt och datt, kan vi vara till nytta för varandra?

lasseivägen skrev:Min aspergerläggning gör att jag blir alldeles för servil, förtränger mina egna behov och önskningar. Med tiden blir jag irriterad på att jag inte får respekt när jag framför ett önskemål. Det hela beror ju på att jag med min dåliga självkänsla, får folk att se mig, som en person som inte har några egna behov.
Jag hopas fortfarande att jag åter skall kunna få lite förtroende till någon, men det är inte så lett när man är 64 år och har en lång historia av oärliga människor.

Här har jag otroligt mycket igenkänning!
Jag är inte diagnostiserad än, går på utredning nu, men läser väldigt mycket om AS för att försöka förstå.
Visste inte att undertryckande av egna behov är typiskt AS. Skulle vilja läsa mer om det. Vet någon var jag kan göra det?

Det är väl inte svårare än att om det är svårt att få något så är man villig att göra uppoffringar för att nå dit, men som senare visar sig vara alltför stora på lång sikt?
Knappast aspie specifikt.

Carla1 skrev:Visste inte att undertryckande av egna behov är typiskt AS. Skulle vilja läsa mer om det. Vet någon var jag kan göra det?

Om vi har tur letar vår egen bibliotekarie Alien upp ett antal äldre trådar, hon brukar vara suverän på det.
Det har förekommit i flera trådar, dessutom är det omnämnt i literatur om asperger.

Det är väldigt lätt att bli utnyttjad av andra, på grund av vår omvittnade hjälpsamhet. Det är nog ganska vanligt att AS personer blir rent avlurade av giriga och oärliga personer.

Peace skrev:Jag tror inte att någon människa har goda avsikter. Är någon snäll så blir jag genast misstänksam och försöker luska ut vad det är personen vill ha av mig, vad han/hon tjänar på det.

Avsikterna varierar från person till person. Och en enskilds persons avsikter kan skifta. Jag är själv enormt paranoid och luskar alltid ut folks baktankar. Det dumma är att man blir spyfärdig då.

Jag vet dock att ibland försöker folk bara vara sociala och vänliga och det är deras enda avsikt just då. Det kan också göra en illamående som tex i ett väntrum till tandläkaren. Hehe.
LOL

Peace skrev:Jag satt nyss och tänkte på mina svårigheter med relationer till andra människor. Jag har inte bara svårt för det, jag är rädd för det. Jag vill inte komma någon människa nära. Om jag skulle göra det känns det som om jag kommer bli sårad på något sätt.

Inte ens på internet vågar jag komma någon allt för nära. Börjar någon på t.ex ett forum vilja prata mer privat med mig så slutar jag skriva till personen eller lämnar forumet.

Jag tror inte att någon människa har goda avsikter. Är någon snäll så blir jag genast misstänksam och försöker luska ut vad det är personen vill ha av mig, vad han/hon tjänar på det.

Jag anförtror inte någon mina innersta tankar och känslor. Skulle jag någon gång tycka att jag har sagt för mycket till någon så kan jag tänka på det i dagar efteråt och få fruktansvärd ångest. Det känns då som att jag har slitit bort en bit av mig själv och låtit nån annan ta del av det.

Jag har en gigantisk skyddsmur runt mig som jag tror är oförstörbar. Detta är inte något "nytt", utan jag har varit så här, mer eller mindre, hela livet.

Vet inte vad jag ville säga med detta inlägget egentligen. Mest bara skriva av mig.

Kanske finns det nån hjälp att få mot detta. Jag tror inte det dock, pessimist (och realist) som jag är.

Vad är det värst tänkbara scenariot?

Hur som helst skulle jag inte kalla dig realist, då detta tycks ha uppstått ur en förvrängd och paranoid verklighetsbild. (Sen kan man ju alltid diskutera huruvida något överhuvudtaget kan kallas realism).

MolkomAnnor skrev:Vad är det värst tänkbara scenariot?

Nu var förvisso inte frågan ställd till mig, men;
Man kan bli sviken.
Information om mig kan komma på avvägar, medvetet eller omedvetet.

Peace skrev:Jag anförtror inte någon mina innersta tankar och känslor. Skulle jag någon gång tycka att jag har sagt för mycket till någon så kan jag tänka på det i dagar efteråt och få fruktansvärd ångest. Det känns då som att jag har slitit bort en bit av mig själv och låtit nån annan ta del av det.

Detta är det läskigt hög igenkänning på för min del.
Jag håller tyvärr ofta folk på distans på det sättet att de är ytliga kontakter som jag inte träffar på fritiden, det känns säkrast så.
Vet inte riktigt hur man ska komma över den känslan, tror jag är skadad av högstadietiden då nästan alla vänner var arga på mig med jämna mellanrum utan att jag förstod varför.
Jag kan prata jättemycket och synas jättemycket i sociala sammanhang men aldrig att jag delar med mig av mina innersta känslor och för mig privata tankar.

Corpse Bride skrev:Jag kan prata jättemycket och synas jättemycket i sociala sammanhang men aldrig att jag delar med mig av mina innersta känslor och för mig privata tankar.

Det är väl ganska självklart om man fått det inpräntat att man är fel. Så vill man knappast ha någon längst in i sina känslor heller. Antar att du rör dig i en NT miljö i sammanhanget?

lasseivägen skrev:

Carla1 skrev:Visste inte att undertryckande av egna behov är typiskt AS. Skulle vilja läsa mer om det. Vet någon var jag kan göra det?

Om vi har tur letar vår egen bibliotekarie Alien upp ett antal äldre trådar, hon brukar vara suverän på det.
Det har förekommit i flera trådar, dessutom är det omnämnt i literatur om asperger.

Det är väldigt lätt att bli utnyttjad av andra, på grund av vår omvittnade hjälpsamhet. Det är nog ganska vanligt att AS personer blir rent avlurade av giriga och oärliga personer.

Aa, fy fan Om man hade fått en 50öring för varje gång man har blivit lurad p.g.a. sin naivitet hade man varit rik numer. Varför kan inte människor bara vara ärliga.
Det jag ytterligare stör mig på är när man ska fråga om människors åsikter, och de ska anpassa sig efter ens egna bara för att det tillhör socialiseringsnorm... och då måste man själv vara vaksam på sina egna åsikter fast det är jättesvårt. Hatar det!!!!

plåtmonster skrev:Antar att du rör dig i en NT miljö i sammanhanget?

Alla miljöer jag rör mig i är NT-miljöer förutom i hemmet där NT är i minoritet.

Corpse Bride skrev:

Peace skrev:Jag anförtror inte någon mina innersta tankar och känslor. Skulle jag någon gång tycka att jag har sagt för mycket till någon så kan jag tänka på det i dagar efteråt och få fruktansvärd ångest. Det känns då som att jag har slitit bort en bit av mig själv och låtit nån annan ta del av det.

Detta är det läskigt hög igenkänning på för min del.
Jag håller tyvärr ofta folk på distans på det sättet att de är ytliga kontakter som jag inte träffar på fritiden, det känns säkrast så.
Vet inte riktigt hur man ska komma över den känslan, tror jag är skadad av högstadietiden då nästan alla vänner var arga på mig med jämna mellanrum utan att jag förstod varför.
Jag kan prata jättemycket och synas jättemycket i sociala sammanhang men aldrig att jag delar med mig av mina innersta känslor och för mig privata tankar.

Har du inte ens i efterhand kunnat förstå varför de betedde sig så?

Känner igen mig dock, jag kan vara rädd för att träffa människor enskilt på fritiden. Är rädd för hur de ska börja uppfatta mig när de med tiden kommer mig närmre, när jag visar mig själv. Sedan är jag också väldigt utåtriktad i sociala sammanhang.

MolkomAnnor skrev:Har du inte ens i efterhand kunnat förstå varför de betedde sig så?

En liten del förstår jag men det mesta tycks alltid ha varit saker som jag inte märkt, någon gång hörde jag att en klasskompis blev sur på mig för att jag inte hälsade på henne på morgonen (fjantigt av henne enligt mig, det var inte så att jag ignorerade henne). Till största delen så förstår jag inte varför folk blev så arga på mig.

Corpse Bride skrev:

MolkomAnnor skrev:Har du inte ens i efterhand kunnat förstå varför de betedde sig så?

En liten del förstår jag men det mesta tycks alltid ha varit saker som jag inte märkt, någon gång hörde jag att en klasskompis blev sur på mig för att jag inte hälsade på henne på morgonen (fjantigt av henne enligt mig, det var inte så att jag ignorerade henne). Till största delen så förstår jag inte varför folk blev så arga på mig.

Nog förstår jag det, för människor vågar generellt sätt inte vara raka och ärliga!

Hallå Peace!

Under en stor del av min tonårstid tänkte och kännde jag precis som du. "Byggde min sociala mur" högre och högre, tjockare och tjockare, just för att ingen skulle kunna komma åt mig, skada mig. Men ju mer jag höll på så där, ju mer märkte jag att det enda som hände var att jag isolerade mig, kännde mig mer och mer ensam, att jag bara skadade mig själv. Så efter bara ett par tre år bestämde jag mig för att börja "riva muren", sakta i början för att förändringen inte skulle komma för fort. Parallellt med det gjorde jag som earlydayminer skrev till dig ovan. Och det var väldigt "helande", befriande, för mig när jag äntligen vågade ta steget ut i "friheten". Det enda jag stängde ute med den där muren var mina egna möjligheter att känna inre och yttre harmoni och trygghet...

Jag skickar massor av varm omtanke av igenkännande till dig nu, om du vill.

/geocache

@Corpse bride, Klasskompisen saknar förmågan att förstå att andra inte har dom reflexer hon själv har?

@geocache, Om du tar med avståndstagande, skvaller osv.. så är det bäst att det är värt det. Dock kan det vara det, men man kan bli restriktiv för mindre.

plåtmonster skrev:@Corpse bride, Klasskompisen saknar förmågan att förstå att andra inte har dom reflexer hon själv har?

Jag vet inte, har inte träffat henne på flera år nu och är ganska nöjd med det. Det lustiga var att hon sa att hon förstod att jag var lite annorlunda(inget tal om någon diagnos på den tiden) men att jag glömde hälsa en gång var tydligen oacceptabelt.
Försökte verkligen passa in på den tiden, lyckades till viss del men alltid var det någon som var förbannad på mig.
Det var uttröttande och det tänker jag inte göra igen.

lasseivägen skrev:

Carla1 skrev:Visste inte att undertryckande av egna behov är typiskt AS. Skulle vilja läsa mer om det. Vet någon var jag kan göra det?

Om vi har tur letar vår egen bibliotekarie Alien upp ett antal äldre trådar, hon brukar vara suverän på det.
Det har förekommit i flera trådar, dessutom är det omnämnt i literatur om asperger.

Det är väldigt lätt att bli utnyttjad av andra, på grund av vår omvittnade hjälpsamhet. Det är nog ganska vanligt att AS personer blir rent avlurade av giriga och oärliga personer.

Haha, tack för komplimangen!

Fast just denna går jag bet på. Några trådar om att vi är för snälla och om misstro etc hittar jag dock:

skora-manniskor-social-angslighet-och-osynliga-reaktioner-t4239.html

tillit-och-misstro-t6395.html

snalla-aspergare-t10726.html

ar-du-for-snall-t4356.html

asperger-snall-t4939.html

Alien skrev:
Haha, tack för komplimangen!

Fast just denna går jag bet på. Några trådar om att vi är för snälla och om misstro etc hittar jag dock:

Tack för länkarna, att vara snäll kan i många situationer, innebär att ge avkall på sina egna behov och önskningar

MolkomAnnor skrev:

lasseivägen skrev:

Carla1 skrev:Visste inte att undertryckande av egna behov är typiskt AS. Skulle vilja läsa mer om det. Vet någon var jag kan göra det?

Om vi har tur letar vår egen bibliotekarie Alien upp ett antal äldre trådar, hon brukar vara suverän på det.
Det har förekommit i flera trådar, dessutom är det omnämnt i literatur om asperger.

Det är väldigt lätt att bli utnyttjad av andra, på grund av vår omvittnade hjälpsamhet. Det är nog ganska vanligt

att AS personer blir rent avlurade av giriga och oärliga personer.

Aa, fy fan Om man hade fått en 50öring för varje gång man har blivit lurad p.g.a. sin naivitet hade man varit rik numer. Varför kan inte människor bara vara ärliga.
Det jag ytterligare stör mig på är när man ska fråga om människors åsikter, och de ska anpassa sig efter ens egna bara för att det tillhör socialiseringsnorm... och då måste man själv vara vaksam på sina egna åsikter fast det är jättesvårt. Hatar det!!!!

Det är så typiskt Sverige att vi ska sitta och mjäka med hela tiden. Alla ska tycka lika annars blir det pinsamt runt bordet. I Frankrike är det inte alls så. Där anses man mesig om man inte har något eget att tycka och prata om.
Tror jag flyttar dit men jag kan inte franska ...