Hej,

Jag har 0 motivering till saker nuförtiden, om jag gör en sak så blir jag inte det minsta tillfredsställd. När jag är bland folk blir jag paranoid. Jag har enormt mycket saker inom mig som jag vill göra hjärnan går i hög varv, men jag kan inte ta ett endaste steg för att det blir bara fel.
Jag har nog gjort allt för att försöka! Har varit inlagd,har gjort utredning och ska nu påbörja habilitering. Kan habiliteringen hjälpa en att få lite struktur på vardagen. Jag vill hamna på rätt plats och kunna träffa åtminstone 1 person som förstår mig..

Är det någon annan som har problem med liknande saker? Eller kanske kan dela med sig tips på att få igång en eka som aldrig startar..

Hälsningar Johan!

låter exakt som min situation, jag har oxå börjat habilitering nu å jag tror det kommer bli jättebra!

Så funkar jag med...

Men hur får man fram den viljan?

EnahojL skrev:Men hur får man fram den viljan?

Går nog bara om man är tillräckligt intresserad...

Känn efter vad som intresserar dig.

Alyana skrev:

EnahojL skrev:Men hur får man fram den viljan?

Går nog bara om man är tillräckligt intresserad...

Ibland kan depression och/eller depression sätta käppar i hjulet, vilket hände mig nästan hela förra året.

Miche skrev:

Alyana skrev:

EnahojL skrev:Men hur får man fram den viljan?

Går nog bara om man är tillräckligt intresserad...

Ibland kan depression och/eller depression sätta käppar i hjulet, vilket hände mig nästan hela förra året.

Jo så är det absolut!

Men jag är inne i en depression nu och vet inte hur jag ska få ett få igång hjulet.

EnahojL skrev:Men jag är inne i en depression nu och vet inte hur jag ska få ett få igång hjulet.

Sök hjälp på psyk och ev prova antidepressiva?

Man kan prova att träna, springa, äta gott, få massage, miljöombyte och annat som påverkar fysiskt. Även intressen kan påverka.

Jag har samnma problematik.
Just nu är jag mer deprimerad än vanligt också (är lite av en dystymiker annars) så saker går verkligen inte frammåt. Har fått KBT via habiliteringen nästan varje vecka nu sedan i Juli men tja, det har inte hjälpt mig med denna problematik.

Även om depressioner kan kännas oändligt långa så upphör de så småningom, jag har relativt nyligen sluppit ur en flera år lång depression, delvis på egen hand men även genom hjälp från omgivningen, dock inga mediciner.

@Miche, Du kanske kan berätta vad du gjorde som hjälpte och vad slags hjälp som gavs?

Dels så separerade jag för ett år sedan, jag klarade inte av familjelivet längre, det orsakade mig bara mer och mer smärta, sen kom en väldigt bra vändpunkt med ett projekt som soc anordnar för att få ut bidragstagarna i arbete, då fick jag den där nödvändiga sparken i röven och då orkade jag äntligen börja göra positiva saker för mitt eget välbefinnande, så som att söka habilitering och börja plugga.

När jag var utbränd för omkring 7 år sedan, var nog det som fick mig att komma tillbak, de långa promenaderna jag gjorde.
Jag gick hem från jobbet i Oktober, att vandra i skog eller vid hav i dimma, var otroligt vilsamt. På något sätt stämde själva det deprimerande vädret så väl med mina känslor, så att det faktiskt fick mig att gömma, de saker som orsakade min depression. Jag och min depression blev en del av naturen, den tungsinta naturen blev som en tröstande filt, om mitt trasliga medvetande.

Det lär finnas ett antal studier som visar, naturens läkande kraft på sargade hjärnor.

Att släppa så många tvång som möjligt, under den värsta depressionen, är nog nödvändigt. I sin depression märker man ändå knappast travarna med disk, eller damråttorna.
Man får ägna tiden åt att vila intellektet, från det som rör till det. Ägna sig helt och fullt åt att återfå lite balans.
Städningen tar man när man börjar få lite ordning på sig själv. Det är sådant som gör en så mycket gladare, när kraften återkommer.
Då känns det lite som att "städa ut" sin depression och återvända till världen.

lasseivägen skrev:...
Att släppa så många tvång som möjligt, under den värsta depressionen, är nog nödvändigt. I sin depression märker man ändå knappast travarna med disk, eller damråttorna.
Man får ägna tiden åt att vila intellektet, från det som rör till det. Ägna sig helt och fullt åt att återfå lite balans.
Städningen tar man när man börjar få lite ordning på sig själv. Det är sådant som gör en så mycket gladare, när kraften återkommer.
Då känns det lite som att "städa ut" sin depression och återvända till världen.

Det är ju så det ska vara - men som det tyvärr inte är.
Det går inte att koppla bort från samhällets krav om jobb, bostad, m.m.

Jag är i samma situation som EnahojL: min motivation har försvunnit helt och hållet.
Har ingen kreativitet, ingen drivkraft och är mycket mer deprimerad än vanligt. Genom terapi har jag kommit fram till att jag har stora krav på mig - mest från mig själv men jag stressas också av andras krav (och inbillade krav) om att jag måste ta tag i mitt liv och komma någonstans. Just det här att "inte ha kommit någonstans" med livet är det som slår ner hårdast på mig. Att leva på socialbidrag, gå arbetslös i månader (kanske år) och inte ens ha en egen bostad är tillräckligt för de flesta för att drabbas av depression. Lägg på autism såsom asperger och det blir ännu trevligare *ironi*

Att faktiskt skita i allt, ta time out, från verkligheten är bland det svåraste som fins.
Men när man gått i stå, så är ju ändå allt annat meningslös, genom att skita i allt man inte kommer att göra. Så ger man den överlastade hjärnan lite respit, och möjlighet att samla i hopp sig, och börja laga lite av de nerslitna neuronerna i hjärnan.
Det är ett faktum att långvarig stress sakta bryter ner delar av hjärnan.
För att den skall ha möjlighet att rehabilitera sig, liksom en uttröttad arm måste vila.
Det som händer i din hjärna nu, är att den jobbar för högvarv, för att lösa dina reella och inbillade problem. Men likt en uttröttad arm, kommer den inte orka, innan den fått ordentlig vila.

Du får ta det som din livsuppgift just nu att låta din hjärna villa, den kommer ändå inte göra särskilt mycket för att förbättra din situation.

Det enda jag gör fortfarande är att gå runt och titta på människor, Jag börjar gilla min depression men samtidigt hata den för att den suger kraften ur mig. Men nu ser jag världen på ett annat sätt, kanske jag ska vara ledsen till lyckan har hittats får se och hoppas att det vänder. Kanske ett ufo kan hämta mig