Jag ska genomgå utredning AS och ADHD, är nu under "förutredning".
Läkaren sa att det fanns all anledning att genomgå utredning för att se om jag har ADHD och möjligtvis aspergers-personlighet. Det jag inte riktigt förstår är vad han menar med aspergers-personlighet, menar han att aspergers är en personlighet?
Jag anser ju själv att aspergers är en del av mänsklig variation och att jag med stor sannolikt har det.

Men aspergers innebär ju inte mycket mer än att man inte är precis som alla andra. Bara för det så betyder det ju inte att man är reducerad till en diagnostiserad personlighet. Jag tycker det känns nedvärderande som om man inte har en personlighet utanför diagnosen.
Jag har ett syskon med diagnostiserad AS och förmodligen ett som utreds, de har helt olika personligheter. Det är lika stor skillnad på våra personligheter som det är mellan andra syskon.

Någon som förstår varför min läkare sa det på det viset?
Vad tycker ni om det?
Jag kanske har överanalyserat det helt nu, men tycker att det var ett dåligt sätt att säga det på.

Förstå läkaren först, dessa ser ofta allt som avviker från det "normala" som fel som ska åtgärdas. Skulle nog säga att det är en personlighet genom att AS filter än en fixerad AS personlighet.

Be läkaren förklara vad han menar tycker jag.

Jag skulle blivit glad om fler läkare kallade Asperger för en personlighet. Ett föredöme skulle jag vilja påstå.

Man diagnosticerar inte en personlighet, man diagnosticerar ett funktionshinder. Om ens AS inte innebär svårigheter i att klara av livet, uppfyller man inte diagnoskriterierna. Slarvigt uttryckt av läkaren.

rdos skrev:Jag skulle blivit glad om fler läkare kallade Asperger för en personlighet. Ett föredöme skulle jag vilja påstå.

Personlighet är bra mycket trevligare än diagnos, mer sant också. En personlighetstyp som med lite andra förutsättningar som kan leda till ett funktionshinder beroende på situation i livet och på arbetet. Jag känner många odagnosticerade människor med ASlight men som inte har haft någon anledning att göra någon utredning och inte ens är medvetna om att de skulle kunna få en diagnos och visst, eftersom de inte är funktionsnedsatta för att de lever ett liv som är anpassat till sin personlighetstyp, kommer de heller aldrig behöva en diagnos.

Skulle förutsättningarna helt förändras kan en diagnos däremot bli aktuell. Diagnos eller inte jag tycker ändå att AS är mycket av en personlighet. Jag är själv en av dem jag syftar på ovan. Jag känner mig fö som en stenåldersmänniska som inte har kapacitet att processa det moderna samhället. Vilket idag för mig är att ha en diagnos. Men en diagnos som därmed skulle betyda att det är något egentligt fel på mig, nej det tycker jag inte.

Oanpassningsbar till det moderna (jag syftar då på arbetsmarknadskrav, infrastruktur, buller och trafik), därför diagnos, så ser jag på det hela.

plåtmonster skrev:Skulle nog säga att det är en personlighet genom att AS filter än en fixerad AS personlighet.

Det var också bra uttryckt, så ser jag på det, ett filter som skapar en personlighetstyp där karaktärerna sinsemellan är mycket olika men med vissa gemensamma drag, nåt sånt.

Ugglan skrev:

rdos skrev:Jag skulle blivit glad om fler läkare kallade Asperger för en personlighet. Ett föredöme skulle jag vilja påstå.

Personlighet är bra mycket trevligare än diagnos, mer sant också. En personlighetstyp som med lite andra förutsättningar som kan leda till ett funktionshinder beroende på situation i livet och på arbetet. Jag känner många odagnosticerade människor med ASlight men som inte har haft någon anledning att göra någon utredning och inte ens är medvetna om att de skulle kunna få en diagnos och visst, eftersom de inte är funktionsnedsatta för att de lever ett liv som är anpassat till sin personlighetstyp, kommer de heller aldrig behöva en diagnos.

Skulle förutsättningarna helt förändras kan en diagnos däremot bli aktuell. Diagnos eller inte jag tycker ändå att AS är mycket av en personlighet. Jag är själv en av dem jag syftar på ovan. Jag känner mig fö som en stenåldersmänniska som inte har kapacitet att processa det moderna samhället. Vilket idag för mig är att ha en diagnos. Men en diagnos som därmed skulle betyda att det är något egentligt fel på mig, nej det tycker jag inte.

Oanpassningsbar till det moderna (jag syftar då på arbetsmarknadskrav, infrastruktur, buller och trafik), därför diagnos, så ser jag på det hela.

Känner igen dina tankar för jag har tänkt mycket så själv sedan 2007 när jag upptäckte asperger/NPF.

Men ordet "diagnos" för, helt riktigt, tankarna hos de flesta människor till medicinsk diagnostik. Om man säger "jag heter Lisa och jag har diagnosen X" så går folks tankar direkt till sjukdomar eller funktionsnedsättningar/funktionshinder. Det tycker jag är en helt riktig användning av ordet diagnos.

Om samhället ser ut på ett sådant sätt att människor inte passar in då ska man ändra på samhället, inte människorna.

barracuber skrev:Om samhället ser ut på ett sådant sätt att människor inte passar in då ska man ändra på samhället, inte människorna.

De som bestämmer över samhället lär nog inte agera för att ändra samhället på sådant sätt.

plåtmonster skrev:

barracuber skrev:Om samhället ser ut på ett sådant sätt att människor inte passar in då ska man ändra på samhället, inte människorna.

De som bestämmer över samhället lär nog inte agera för att ändra samhället på sådant sätt.

Byt ut dem som bestämmer då.

Kimmelie skrev:Man diagnosticerar inte en personlighet, man diagnosticerar ett funktionshinder. Om ens AS inte innebär svårigheter i att klara av livet, uppfyller man inte diagnoskriterierna. Slarvigt uttryckt av läkaren.

Visst är det så. Oavsett om asperger skulle vara "en personlighet" eller ej så ska en medicinsk diagnostiker inte sätta diagnos på något som är friskt och fungerande. Använder h@n sedan några erfarenheter eller idéer om karakteristisk "personlighet" som en av ledtrådarna till en sådan diagnos är det faktiskt en annan sak.

Jag motsätter mig också bestämt att "asperger" som persontypgalleri, med eller utan diagnos, kallas "en personlighet". Av flera skäl:

Ingen människa kommer att uppfatta det som annat än att vi är just en personlighet, alltså med mycket små variationer. Det kommer också att cementera synen att vi "inte är som andra" på så vis att det inte är någon idé att försöka förstå sig på oss utifrån normala mänskliga känslor och reaktioner. Fördomarna i båda de avseendena är redan allvarliga nog och kommer säkert länge att förbli det.

Man måste vara öppen för att det kanske inte går att på det viset avgränsa "personlighet" från fysiologi. Många av oss har också iakttagit saker som tyder på det.

Det är faktiskt inte säkert att allt det som idag ryms under symptomdiagnoserna "AS" eller "autism" är friska drag. En del kan faktiskt vara sjukdomssymptom, missbildningar och skörheter som skulle vara hindersamma i vilket samhälle som helst. (Och om några av dem kanske har uppstått genom kemisk eller annan stress i vårt moderna samhälle gör ingen skillnad – det är fortfarande inte "friska" drag.)

Zombie skrev:Det är faktiskt inte säkert att allt det som idag ryms under symptomdiagnoserna "AS" eller "autism" är friska drag. En del kan faktiskt vara sjukdomssymptom, missbildningar och skörheter som skulle vara hindersamma i vilket samhälle som helst. (Och om några av dem kanske har uppstått genom kemisk eller annan stress i vårt moderna samhälle gör ingen skillnad – det är fortfarande inte "friska" drag.)

Naturligtvis kan det vara så också, det är ju hela tiden grader vi talar om grader som varierar från person till person men även över tid olika hos en och samma person. Och visst, vissa drag hos personer skulle inte fungera i något slags samhälle, andra drag skulle vara en klar fördel i ett annat samhälle. Eller i detta. Hamnar man eller tar sig till rätt miljö kan ju ASdrag vara en klar fördel, det vet vi ju också. Har själv haft klara fördelar av mina ASdrag. Men visst, just nu har jag inte just så många fördelar så då är jag lite "sjuk", trots allt.

Zombie skrev:Man måste vara öppen för att det kanske inte går att på det viset avgränsa "personlighet" från fysiologi. Många av oss har också iakttagit saker som tyder på det.

Nej man kan diskutera och vrida och vända på detta hur mycket som helst. Saken rör väl också den större frågan "Vad är en människa?" och jag kan också undra om normen NT egentligen är att betrakta som "frisk", jag tycker inte att det är ett eftersträvansvärt människoideal att tex vara så upptagen av statusprylar och karriärmål och allmänt rastlöst beteende att man egentligen inte har tid att prata med sina egna barn i den utsträckning som är önskvärt(man ser ju relativt ofta studier på att föräldrar pratar med sina barn x antal minuter per dag, och att det är för lite). Det är ju inte heller något som kan anses "normalt".

Instämmer. Även i det där om dysfunktionalitet hos enter (eller rättare sagt: över hela skalan).

Förutom "vad är en människa?" kan man ju också fråga sig och andra "Vad är friskt? – I relation till vedertaget? – Ger det verkligen inga negativa effekter bara för att de inte märks direkt? – Kan det finnas skadeeffekter som vi inte ser därför att 'alla gör så'?" och så vidare. Några frågor som har lyckats bli klyschor utan att särskilt många har förstått dem...

För att nu bara kommentera den aspekten.

Jag tycker att jag kan se hur många olika personligheter på detta forumet som helst.
Och alla säger att det finns lika stora skillnader aspergare emellan som det finns mellan neurotypiska. Detta passar inte direkt ihop med att kalla as för en personlighet.

Zombie skrev:Förutom "vad är en människa?" kan man ju också fråga sig och andra "Vad är friskt? – I relation till vedertaget? – Ger det verkligen inga negativa effekter bara för att de inte märks direkt? – Kan det finnas skadeeffekter som vi inte ser därför att 'alla gör så'?" Min kursivering och så vidare. Några frågor som har lyckats bli klyschor utan att särskilt många har förstått dem...

Just det... Ja dessa tankegångar är mycket intressanta. Hur mycket ser vi inte därför att vi tenderar att tro att vi lever utanför historien och som du påpekar därför att "alla gör så" och att effekterna märks först efter lång tid.

Lite OT men samtidigt ett exempel på begreppsdefinitionen kring "friskt kontra sjukt" är forskningresultatet som kom i veckan om att luftföroreningar i form av avgaser är lika skadligt som rökning (har ej läst själv bara hört). Det är ju heller egentligen inget nytt att avgaser är skadligt. Bara att de inte jämförts med rökningens effekter tidigare.
Då tänker jag på att sån hysteri som det (med rätta) är kring rökning hur ska då detta med bilkörning hanteras? Ett exempel på något som hela samhället bygger på men är rätt skadligt för hälsan (och vad vet man kanske det blivit för mycket avgaser i huvudet, att man därför är lite överkänslig.)

Detta är förmodligen något man historiskt kommer tycka var helgalet, men det är just det att det som får ekonomin att snurra per definition ändå är BRA.

Ett ekonomiskt raster att betrakta och definiera verkligheten genom (nu ska jag samtidigt inte klaga för jag hade varit uteliggare utan välfärdens skyddsnät).

Vilka passar in vilka gör det inte? Bygger i slutändan på;
Är du lönsam lilla vän?

Corpse Bride skrev:Jag tycker att jag kan se hur många olika personligheter på detta forumet som helst.
Och alla säger att det finns lika stora skillnader aspergare emellan som det finns mellan neurotypiska. Detta passar inte direkt ihop med att kalla as för en personlighet.

Jag tycker ändå att det finns vissa gemensamma nämnare. Att de flesta verkar vara individualister om än i varierande grad. Samt ointresserade eller oförmögna att anpassa sig till krav som samhället ställer (OBS det gäller inte alla), nu talar jag inte om forumerfarenheter utan om böcker i ämnet....MÅSTE SLUTA!

barracuber skrev:

Ugglan skrev:

rdos skrev:Jag skulle blivit glad om fler läkare kallade Asperger för en personlighet. Ett föredöme skulle jag vilja påstå.

Personlighet är bra mycket trevligare än diagnos, mer sant också. En personlighetstyp som med lite andra förutsättningar som kan leda till ett funktionshinder beroende på situation i livet och på arbetet. Jag känner många odagnosticerade människor med ASlight men som inte har haft någon anledning att göra någon utredning och inte ens är medvetna om att de skulle kunna få en diagnos och visst, eftersom de inte är funktionsnedsatta för att de lever ett liv som är anpassat till sin personlighetstyp, kommer de heller aldrig behöva en diagnos. Skulle förutsättningarna helt förändras kan en diagnos däremot bli aktuell. Diagnos eller inte jag tycker ändå att AS är mycket av en personlighet. Jag är själv en av dem jag syftar på ovan. Jag känner mig fö som en stenåldersmänniska som inte har kapacitet att processa det moderna samhället. Vilket idag för mig är att ha en diagnos. Men en diagnos som därmed skulle betyda att det är något egentligt fel på mig, nej det tycker jag inte.

Oanpassningsbar till det moderna (jag syftar då på arbetsmarknadskrav, infrastruktur, buller och trafik), därför diagnos, så ser jag på det hela.

Känner igen dina tankar för jag har tänkt mycket så själv sedan 2007 när jag upptäckte asperger/NPF.

Men ordet "diagnos" för, helt riktigt, tankarna hos de flesta människor till medicinsk diagnostik. Om man säger "jag heter Lisa och jag har diagnosen X" så går folks tankar direkt till sjukdomar eller funktionsnedsättningar/funktionshinder. Det tycker jag är en helt riktig användning av ordet diagnos.

Om samhället ser ut på ett sådant sätt att människor inte passar in då ska man ändra på samhället, inte människorna.

Personligen håller jag i princip med dig och TS, men jag inser att detta kan vara ett dilemma och att det finns fler sätt att reagera på och att betrakta saken på.

Så här tänker jag: Om asperger skulle anses vara en typ av personlighetsstörning så skulle det inte längre finnas någon anledning att ha kvar diagnosen. Vid personlighetsstörning anser man att själva problematiken är rotad i personligheten, och alltså kan botas genom att man utvecklar personligheten i en sundare riktning. Problematiken vid asperger är av en annan art, den är rotad i själva hjärnans utseende.

Personer med as är så olika varandra att man nog inte kan tala om en personlighetstyp. Poängen med diagnosen är väl snarare att den ger en förklaring till de svårigheter som personer med asperger upplever. Diagnosen ger inga svar på hur man är som person. Sin personlighet och identitet får man söka på annat håll.

Fast nu är det ju så att både AS och ADHD klassas som funktionshinder, så om man ska gå efter vad själva orden betyder så är det inte en personlighet, det är ett funktionshinder.

Vad funktionshindret innebär har ingen betydelse, för diagnosen är ett funktionshinder.

Säger inte att detta är bra eller dåligt, men det är så det är i dagsläget.

Om man inte känner att man har några besvär så finns ju alternativet att få diagnosen borttagen. Jag förstår inte varför man ska ha en diagnos på sin personlighet om inte diagnosen speglar ett funktionshinder eller en sjukdom.

Diagnosen är

Idiot skrev:Fast nu är det ju så att både AS och ADHD klassas som funktionshinder, så om man ska gå efter vad själva orden betyder så är det inte en personlighet, det är ett funktionshinder.

Vad funktionshindret innebär har ingen betydelse, för diagnosen är ett funktionshinder.

Säger inte att detta är bra eller dåligt, men det är så det är i dagsläget.

Diagnosen är väl inte ett funktionshinder, den är väl en beteckning på ett funktionshinder? Eller ser du funktionshinder som en beteckning på ett tillstånd? (vill inte vara dryg, bara förstå hur du menar)

Därför jag inte förstår detta att en del vill kalla sig "Aspies" eller vad de nu säger. Som om själva diagnosnitiken var de. En del talar om en AS-kultur. Själv tycker jag det låter helt vrickat. Jag kan förstå det utifrån andras perspektiv, att "de" är annorlunda och bör respekteras som de är och inte försökas ändra på. Men dels innebär ju detta i sig en annan form utav stigmatisering, dels insiuerar man att personer med denna diagnos faktiskt skulle ha någon form av egen kultur. Men jag tror att de flesta som fått denna diagnos i likhet med mig faktiskt känner betydligt mera samhörighet med personer utan dessa svårigheter än med andra som skall gälla för att ha samma svårigheter enligt ett diagnostiskt perspektiv. I själva verket är vi så olika sinsemellan att andra med samma diagnos säkert ter sig precis lika mycket alien för oss själva som för personer utan den.

Skulle man i samhället betrakta det som en sjukdom skulle mycket utav min egen skam kring min diagnos neutraliseras. En sjukdom vet alla vad det är. Man kan lida av psykisk ohälsa likväl som av fysisk ohälsa. Och det är ju just så det yttrar sig i praktiken. Och nej, alla sjukdomar går faktiskt inte att bota, men en sjukdom kan som regel ändå att behandla på ett eller annat sätt! Det är som med en HIV-viruset som ger sig på immunförsvaret: när detta blir försvagat har inte kroppen något försvar mot alla inkräktare. Själva svårigheterna i sig är inget särskilt stort problem - det är de långvariga konsekvenserna utav dem som alltsedan späd ålder gett upp hov till de verkliga problemen. Det är vad jag tror.

Kimmelie skrev:Man diagnosticerar inte en personlighet, man diagnosticerar ett funktionshinder. Om ens AS inte innebär svårigheter i att klara av livet, uppfyller man inte diagnoskriterierna. Slarvigt uttryckt av läkaren.

Fast det kallas funktionsnedsättning numera fick jag veta av min psykolog. Anledningen sa hon, är att det ju inte är ett hinder förrän andra sociala varelser kommer med i bilden. Klokt sagt.

Min läkare summerade det hela ganska bra. Han sa något i stil med: "När folk är inåtvända och trivs att vara för sig själva kallar vi det för autism."

Det är ju givetvis mycker mer än så till autism/AS, och mitt citat är taget ur sammanhanget.

Poängen är att det har mycket med personligheten att göra (tycker iallafall jag). Även om personligheten hos de flesta är så mycket mer än bara "inåtvänd" så är AS en stor del av åtminstone vem jag är.

Jag kan dock förstå den förvirrande formuleringen. Typisk aspisgrej att fundera på vad han menade med att kalla det för personlighet.

I min värld är det väl lite så att nästan ingen skulle ha en diagnos om det inte nödvändigtvis var så att vi var tvungna att passa in i olika mallar hela tiden. Om toleransen varit högre i samhället så hade inte heller diagnoser behövts men om man inte pallar så blir man ju så illa tvungen att ta reda på vad som "felar".