Tjoflöjt.
Är det vanligt att vara väldigt osäker på sin personlighet och ha återkommande identitetskriser om man har asperger?

Själv har jag ibland problem med att få grepp om min könsidentitet, min sexuella läggning, min livsfilosofi, mina politiska åsikter, min klädstil, mitt lynne, mina intressen, min ålder, min intelligensnivå, mitt utseende, hur jag uppfattas av andra, hur jag borde ställa mig till saker och ting, vad som är rätt och fel, om det finns någon mening med att jag existerar samt om jag överhuvudtaget existerar.

Känns detta igen? Vad gör ni andra åt saken, om ni gör något? Går det över med tiden? Hittar man sig själv så småningom eller är jag dömd att vandra i dimma hela livet?
Några tips?

Vad jag har läst så är det ganska vanligt, väldigt vanligt bland kvinnor med as.
Jag känner ibland som att jag har fastnat och att jag inte är jag, vissa minnen jag har känns som att det är någon annans som har råkat fastna i min hjärna istället.

Jag väljer att leva för stunden, strunta i vad någon tycker om mig. Vill jag babbla på om en intressant dokumentär så gör jag det, vill folk inte lyssna så behöver de inte det. Jag försöker vara så som jag känner mig i nuet och inte kolla tillbaka när jag tänker på vem jag är.

Föreslår att du provar att leva för stunden och gör så som du vill och känner för utan att tänka för mycket på det. För mig har det fungerat. Så småningom tror jag det går över om du slutar grubbla på vem du är och bara börjar vara istället.

locomotiv skrev:könsidentitet,

Föreställ dig hur det är att vara kvinna, man, trans, osv. I slutändan kan man ju numera ändra kön.

locomotiv skrev:min sexuella läggning,

Tänk på dom olika könen så lär du väl märka vilket eller vad som intresserar dig?

locomotiv skrev:klädstil,

Det du och andra trivs med?

locomotiv skrev:intressen,

Vad är det som gör dig nyfiken? som gör att du absolut vill veta eller prova mer.

locomotiv skrev:intelligensnivå,

Bara att testa..
Annars kan man ju testa matte, då åstadkommer den där intelligensen något produktivt också.

locomotiv skrev:mitt utseende, hur jag uppfattas av andra,

Fråga?, vara bara ops på att många har svårt för ärliga svar.

locomotiv skrev:hur jag borde ställa mig till saker och ting,

Man behöver inte ha en åsikt eller sätta sig in i allt.

locomotiv skrev:Känns detta igen? Vad gör ni andra åt saken, om ni gör något? Går det över med tiden? Hittar man sig själv så småningom eller är jag dömd att vandra i dimma hela livet?

Det är bra att ifrågasätta allt. Men kanske en sak i taget. Man kan vara tvungen att uppsöka nischer utanför sin bekvämlighetszon för att få affirmation.

locomotiv skrev:Tjoflöjt.
Är det vanligt att vara väldigt osäker på sin personlighet och ha återkommande identitetskriser om man har asperger?

Själv har jag ibland problem med att få grepp om min könsidentitet, min sexuella läggning, min livsfilosofi, mina politiska åsikter, min klädstil, mitt lynne, mina intressen, min ålder, min intelligensnivå, mitt utseende, hur jag uppfattas av andra, hur jag borde ställa mig till saker och ting, vad som är rätt och fel, om det finns någon mening med att jag existerar samt om jag överhuvudtaget existerar.

Känns detta igen? Vad gör ni andra åt saken, om ni gör något? Går det över med tiden? Hittar man sig själv så småningom eller är jag dömd att vandra i dimma hela livet?
Några tips?

Känner väl igen mig. Både gällande könstillhörighet, sexuell läggning och identitet i allmänhet. Jag har ändock bestämt mig för att inte kategorisera för mycket, och bara flyta med. Jag anser mig däremot vara intergender (in the between, or nothing) och bisexuell där kvinnor är dominant (är själv kvinna). BTW är jag i 20årsåldern. Hade detta enbart varit begränsat till tonåren så hade jag inte reflekterat mycket över det, då dessa år i hög grad kan relateras till "identitetsambivalens".

Andra problem som jag har är "theory of mind", jag utgår alltid ifrån att människor är som jag anser mig själv vara. I mitt fall innebär det att alla människor är öppna och godhjärtade. Detta har straffat sig genom åren, men jag tycks (trots min intellektuella förståelse inför detta) inte kunna sätta det i praktik. Samtidigt har jag en väldigt hög moraltröskel, d.v.s. jag har svårt att moralisera kring människors negativa beteenden. En person skulle kunna berätta för mig att den har gjort något hemskt och jag skulle ändå förhålla mig neutralt. Det kan vara så att detta står i relation till att jag anser att det är svårt att veta vad man ska tänka och tycka om saker och ting.

Jag har ett tips som jag har ägnat mig åt, angående att stabilisera sin identitet. Till att börja med måste du inse att en identitet inte är svart och vit. Du kan ha drag av maskulinitet, femininitet, lugn, aggressivitet, älska mtv-hiphop, vara feminist o.s.v.. Jag brukar dela upp dessa genom att se mig innehålla olika individer. Typ en äldre kvinna som är kulturell och intellektuell, en ung man som är trotsig och dominant och ett barn som är nyfiket och extrovert. Haha. Sedan kan du ju klä dig som du känner dig för dagen. Jag vet, flummigt!

Good luck

MolkomAnnor skrev:I mitt fall innebär det att alla människor är öppna och godhjärtade. Detta har straffat sig genom åren, men jag tycks (trots min intellektuella förståelse inför detta) inte kunna sätta det i praktik.

Det är väl som med laster, man vill att världen ska vara god men vet intellektuellt att den inte är det.

Känner delvis igen mej i din beskrivning, även om det för mej begränsats till existensiell och politisk kris samt funderingar kring hur jag vill se ut och klä mej. Håller med föregående talare, prova dej fram med olika grejer så kommer du upptäcka vad som passar för dej.

Nej, tvärtom är jag ganska tvärsäker på vem jag är. Det är tiden som är ur led, inte jag.

MolkomAnnor skrev:Samtidigt har jag en väldigt hög moraltröskel, d.v.s. jag har svårt att moralisera kring människors negativa beteenden. En person skulle kunna berätta för mig att den har gjort något hemskt och jag skulle ändå förhålla mig neutralt.

Känner igen det. Jag drar mig för att fördöma tex pedofiler och andra typer som andra ser som självklart att man avskyr. Själv ser jag det som en effekt av att mina föräldrar uppfostrat mig med Bamse-logiken: de som är elaka är egentligen ledsna inuti och sådär. Det är dock en egenskap jag är stolt över.

MolkomAnnor skrev:Jag har ett tips som jag har ägnat mig åt, angående att stabilisera sin identitet. Till att börja med måste du inse att en identitet inte är svart och vit. Du kan ha drag av maskulinitet, femininitet, lugn, aggressivitet, älska mtv-hiphop, vara feminist o.s.v.. Jag brukar dela upp dessa genom att se mig innehålla olika individer. Typ en äldre kvinna som är kulturell och intellektuell, en ung man som är trotsig och dominant och ett barn som är nyfiket och extrovert. Haha. Sedan kan du ju klä dig som du känner dig för dagen. Jag vet, flummigt!

Det är ju lite som jag fungerar nu... Olika personer olika dagar, vilket också märks i hur jag klär mig. Nästan som maskerad (för mig är kläder mycket maskerad. Ofta klär jag mig i tröja och jeans, orkar inte bry mig om stil, men ibland experimenterar jag med personligheter och apar efter subkulturer på skoj). Jag har sett det som något dåligt, ett tecken på identitetskris och omognad. Normala människor väljer en stil och håller sig till den. Men kanske ska jag tänka om och se det som min personlighet...

locomotiv skrev:

MolkomAnnor skrev:Samtidigt har jag en väldigt hög moraltröskel, d.v.s. jag har svårt att moralisera kring människors negativa beteenden. En person skulle kunna berätta för mig att den har gjort något hemskt och jag skulle ändå förhålla mig neutralt.

Känner igen det. Jag drar mig för att fördöma tex pedofiler och andra typer som andra ser som självklart att man avskyr. Själv ser jag det som en effekt av att mina föräldrar uppfostrat mig med Bamse-logiken: de som är elaka är egentligen ledsna inuti och sådär. Det är dock en egenskap jag är stolt över.

MolkomAnnor skrev:Jag har ett tips som jag har ägnat mig åt, angående att stabilisera sin identitet. Till att börja med måste du inse att en identitet inte är svart och vit. Du kan ha drag av maskulinitet, femininitet, lugn, aggressivitet, älska mtv-hiphop, vara feminist o.s.v.. Jag brukar dela upp dessa genom att se mig innehålla olika individer. Typ en äldre kvinna som är kulturell och intellektuell, en ung man som är trotsig och dominant och ett barn som är nyfiket och extrovert. Haha. Sedan kan du ju klä dig som du känner dig för dagen. Jag vet, flummigt!

Det är ju lite som jag fungerar nu... Olika personer olika dagar, vilket också märks i hur jag klär mig. Nästan som maskerad (för mig är kläder mycket maskerad. Ofta klär jag mig i tröja och jeans, orkar inte bry mig om stil, men ibland experimenterar jag med personligheter och apar efter subkulturer på skoj). Jag har sett det som något dåligt, ett tecken på identitetskris och omognad. Normala människor väljer en stil och håller sig till den. Men kanske ska jag tänka om och se det som min personlighet...

Det handlar inte om att man ska vara olika personer, olika dagar. Utan att alla identiteter accepteras, i en och samma person. Om man läser socialpsykologi får man lära sig att de människor som anammar allt för mycket en stereotyp bild, ex. manlig, indie, överdrivet extrovert får ett förutsägbart beteende som känns konstlat. Ofta är individer mer komplexa än så.

Angående pedofili och dylikt är jag helt inne på ditt spår. Jag anser att det är konstigt att kategorisera en människa i ett ondskefullt fack efter att ha begått en ond gärning. En man som begår en våldtäkt blir en våldtäktsman, och allt annat personen någonsin har varit blir orelevant. Mycket märkligt. Sedan är det självklart så att människor bör ta ansvar för sina gränsöverskridanden!

locomotiv skrev:Själv har jag ibland problem med att få grepp om min könsidentitet, min sexuella läggning, min livsfilosofi, mina politiska åsikter, min klädstil, mitt lynne, mina intressen, min ålder, min intelligensnivå, mitt utseende, hur jag uppfattas av andra, hur jag borde ställa mig till saker och ting, vad som är rätt och fel, om det finns någon mening med att jag existerar samt om jag överhuvudtaget existerar.

Blir varm i magen av hur du beskriver din vilsenhet! Så fint skrivet! Och så sorgligt! Känner igen mycket framför allt det om utseende och om hur jag uppfattas av andra, min ålder, sexuell läggning och könstillhörighet och om jag över huvud taget existerar.
Min tanke är: Jag uppfattar mig själv som ganska mycket utifrånstyrd (i motsats till inifrånstyrd) och då kan det vara väldigt svårt eller ta lång tid att få syn på vem man är inuti. Jag har en känsla av att andra ser vem jag är mycket bättre än jag själv.

Mitt tips är: Gör konkreta synliga saker! Skriv t ex och läs sen vad du skrivit och tänk "Det här har jag skrivit! Det här har jag tänkt!" Rita, måla, sticka, virka, vad som helst egentligen som syns och som går att ta på och tänk: Det här har jag gjort!"
Vet inte om det är till nån hjälp men så gör jag!

Ja, jag har problem med min identitet, både som tjej och människa (känner mig inte riktigt som nått av det), men även ålder och sånt. Sen vad är egentligen en identitet? Vad ingår i den? Är det hur man är? Vad man gillar? Vad man är? etc...

KaosPrinsessa skrev:vad är egentligen en identitet?

Jag tycker man kan säga att det är ens självbild, hur man upplever sig själv vara, hur man ser på sig själv. Ofta formas den i relation till andra och det kan ju ställa till det om man har det svårt med relationer. Men man kan också relatera till saker och på så sätt skapa sig en identitet. Då menar jag inte shoppande utan en skapande relation till saker.