Här kommer en ganska gnällig (självömkande) tråd.

När jag fick min diagnos (jag är osäker på om diagnosen är hela boven, eller kanske en utlösande faktor) snöade jag in lite på idén om att jag kunde bli en nörd, nån som är riktigt kunnig inom något ämne eller har en speciell begåvning. Helst inom ett kunskapsområde, tex naturvetenskap (som jag ju finner ganska tilltalande), men andra mer abstrakta områden skulle också funka, jag är tex intresserad av att läsa och skriva.
Men en diagnos är ju ingen gratisbiljett till Einsteins hjärna. Jag har inte de grövsta aspergerdragen (rullar fram rätt fint i livet om än med vissa organisationsproblem och något begränsat känsloregister) och därmed har jag inte heller de snygga savant-dragen, alls.

Jag är kort sagt inte bra på någonting. Okej, jag gillar att läsa, men jag är lat, och de flesta av mina normala vänner som också gillar böcker har läst betydligt mer än jag.
Jag gillar att skriva, men gör det väldigt sällan och väldigt ofokuserat och helt på impuls; tvärtemot hur man ska göra för att lyckas (överger gamla projekt som sjunkande skepp och har i princip aldrig avslutat något jag påbörjat).

Jag skriver låtar ibland, och det kanske vore något, om jag hade kunnat hantera nåt instrument. Det kan jag inte (och nej, det är inte bara att lära sig: jag "kan" gitarr och piano - det sistnämnda har jag spelat i säkert femton år men är fortfarande på amatörnivå).
Jag upplever ofta att jag är lite korkad och väldigt oallmänbildad, vilket går helt emot min bild av hur en bra aspergare är.

Jag är alltså halvbra på en hel del saker men inte särskilt bra på någonting (ja, jag är väl medveten om att min självkänsla är lika fräsch som ett ruttet bananskal med tillhörande flugor, har vetat det i hela mitt liv och lyckas ändå inte vända trenden).

Jag vill inte vara en medelmåtta. Jag kan inte vara en medelmåtta. Om jag hade varit en vanlig människa, en sån som ägnar sig åt att leva sitt liv istället för att obducera det, så hade jag kanske kunnat acceptera att jag är en medelmåtta.
Men jag fattar allvarligt talat inte vitsen med att känna sig annorlunda och speciell hela livet bara för att sen få svälja förtreten att man är en jävla MEDELMÅTTA utan personlighet.

Usch ja. Ville gnälla av mig lite.
Men svara väldigt gärna om ni känner igen er i detta eller har några tankar kring det.

Vad är det som gör dig nyfiken? intresserad?

Hur menar du? Jag har ju nämnt att jag gillar att läsa och skriva. Sen kan mina intressen studsa runt mellan en massa olika utan att riktigt fastna helt 100 för något.

@locomotiv
Tycke nog du ger intryck av att vara en "generalistsavant".
Om man kan en jäkla massa om allt möjligt kan man med tiden faktiskt inse att hela världen hänger ihop.
Alltså man kan med tiden förstå att ens kunskaper på ett område, leder till att man förstår hur ett helt annat område fungerar, och har missförståtts av andra.
Därigenom kan man faktiskt bidra till att förstå sådant som anses vara otroligt komplicerat, Bara genom att dra slutsatser av kunskaper från ett helt annat område.

Själv har jag en snarast intuitiv förmåga att se sammanhang mellan olika områden.

Så fortsätt att glädjas åt alla små insikter du får, oavsett vilket område dom tillhör, med tiden kommer du vara en generalistsavant.
Du kommer att ha möjlighet att hitta helt unika lösningar på problem, som andra inte ens förstått att det fins nya lösningar på.

locomotiv skrev:Jag är kort sagt inte bra på någonting.

Jag är också sämre än halvbra på det mesta. Jag är absolut sämst på att "leva livet" för det tycker jag är ganska tråkigt. Det jag vet är att övning kan ge färdighet och ibland gör det inte det.

"Common people are the best, that's why God made so many of them."
- Abraham Lincoln

Och därmed har jag degraderat mig själv till en nolla

Om alla vore "vanliga" hade vi fortfarande varit omkring 30 miljoner apor som klängde omkring i träden i Afrika.
Utan några som tänker längre, ingen utveckling.

@lasseivägen, Instämmer, det behövs folk vågar ifrågasätta och som inte slår sig till ro. Vilket dock utgör viss motsats till "laganda" och annan socialfascism.

plåtmonster skrev:@lasseivägen, Instämmer, det behövs folk vågar ifrågasätta och som inte slår sig till ro. Vilket dock utgör viss motsats till "laganda" och annan socialfascism.

+1

TS, det här med att vara totalt insnöad på en grej tror jag är relativt ovanligt inom neurodiversitet, det lyfts bara fram i media och liknande för att det är så udda. Jag är också bra på många saker och har många specialintressen, men jag är inte inne i något av dom just nu, utom möjligtvis musik som alltid finns med mej.

Så var inte ledsen utan se det positiva med att du är intresserad av många saker, det kommer ge dej många möjligheter både privat, i umgänge med andra och i yrkeslivet.

Om bara den fågeln som sjöng bäst skulle sjunga skulle skogen vara rätt tyst.

Är det därför man känner sig ensam när man ofta hamnar i .. "är det ingen annan som tänkt på detta innan!?"

Bara för att du inte "känner" dig bra på något så innebär inte detta att det stämmer.
Likaså om du tänker att du är värdelös. Det är bara tankar och känslor som håller dig tillbaka.

Jag tycker också att det är lite synd att autism - i våra fall Aspergers - är rätt charmlöst utan de där uppenbara savant-skillsen som alla NT's tyvärr associerar med autism. Det är synd som fan att jag inte kan vara lite mer autisisk (och AKADEMISK) likt Sheldon Cooper i Big Bang Theory - han har ett jobb iaf.

Men för att återgå till dig:
Varför är det viktigt för dig att känna dig bra på något? Och vad innebär hela det här begreppet om att "vara bra".
Jag tror att många kan känna sig bättre, duktigare människor om de har ett jobb eller annan syssla där de får beröm och bekräftelse för det arbete som utförs och för de talanger man ha.