Parvlon skrev:Klotter som ska saneras skapar arbetstillfällen och arbetstillfällen skapar skatteintäkter.

Moggy skrev:

Miche skrev:

Moggy skrev:Graffitimålarna vandaliserar andras egendom med sitt klotter.

Det är därför de borde få fler lagliga platser att försköna, det finns hur många fula ytor som helst som skulle bli bra mycket snyggare med grafitti (och det är en jävla skillnad på grafitti och klotter, grafitti är en konstform, klotter och taggar är däremot bara ett sätt att hävda sig själv).

Det är inte klottrarna som bestämmer hur väggar, hus, tåg och bussar ska se ut.

Moggy skrev:Även om nu några av klottrarna har viss talang så är det ändå vandalisering dom sysslar med när dom klottrar ned andras egendom. Att kalla klottret för konst och säga att det därför skulle vara mer okej att syssla med vandalisering ser inte jag som ett hållbart argument.

Lakrits skrev:Enligt min mor var Klara så nedgånget att det behövde rivas och ersättas. Hon hade klasskamrater som bodde där, i fattigkvarterens totala misär.

Wine skrev:Klottrarna kan ju istället för att klottra ner andras egendom spraya och tagga i sina egna eller föräldrarnas hem och bilar m.m. om de känner ett behov av att uttrycka sig konstnärligt.

Miche skrev:Och vad är då anledningen till att ett område blir så nedgånget?
Det kan ju absolut inte vara så att makthavare många år tidigare bestämt sig för att de vill bli av med byggnaderna där, men för att slippa protester så låter de bli alla förbättringsåtgärder och låter människor lida i slummen? Såå hemska makthavare finns ju bara inte...

Moggy skrev:

Miche skrev:

Moggy skrev:Graffitimålarna vandaliserar andras egendom med sitt klotter.

Det är därför de borde få fler lagliga platser att försköna, det finns hur många fula ytor som helst som skulle bli bra mycket snyggare med grafitti (och det är en jävla skillnad på grafitti och klotter, grafitti är en konstform, klotter och taggar är däremot bara ett sätt att hävda sig själv).

Det är inte klottrarna som bestämmer hur väggar, hus, tåg och bussar ska se ut. Även om nu några av klottrarna har viss talang så är det ändå vandalisering dom sysslar med när dom klottrar ned andras egendom. Att kalla klottret för konst och säga att det därför skulle vara mer okej att syssla med vandalisering ser inte jag som ett hållbart argument.

Nefarious skrev:

Moggy skrev:Graffitimålarna vandaliserar andras egendom med sitt klotter.

Men det är ju lite skillnad på Banksy som sprayar konstverk lite här och var, och Lars-Erik 15 år som ritar snoppar på väggen i pendeltåget.

Kulturvänstern: Svårt att debattera när alla är överens
Publicerad i dag 00:05

I en artikel från 1986, ”Varför är intellektuella emot kapitalism?”, utreder den amerikanske professorn och liberalen Robert Nozick just den fråga som diskuteras i Bengt Ohlssons svenska svallvågor. Hans tes är, mycket förenklat:

I skolan premieras de elever som är duktiga på att uttrycka sig. Men när de kommer ut i arbetslivet faller de i hierarkin, i stället belönas de som är bra på att producera det samhället efterfrågar. I besvikelsen vänder sig de intellektuella mot själva belöningssystemet, kapitalismen.

Det är lätt att förstå att en regissör blir kritisk till det system som gör henne så skamligt underbetald trots att hennes nya pjäs är oumbärlig för människosläktet.

Malin Ullgren skrev:Det som får mig att till slut ändå svara, det är insikten om hur Ohlssons artikel hjälper till med populistisk mytbildning. Hur den vänder blicken mot irr-frågor.

Problemet med myten om den mäktiga ”kulturvänstern” är att den slår in kilar mellan grupper i samhället. I onödan, och där kilar inte måste finnas. Den är en myt som vrider människors uppmärksamhet åt fel håll. I stället för att tänka på skillnaderna mellan stad och land, mellan rik och fattig, mellan dem som har och dem som inte har arbete, luras människor att vända sin frustration mot en väderkvarn.

När SD-lojala sajten Avpixlat, tidigare Politiskt inkorrekt, plockar upp Bengt Ohlssons appell i en positivt bekräftande artikel, har Ohlssons anekdoter från hans exceptionellt isolerade Stockholmsliv fått effekter som han själv kanske inte kunde överblicka. En sorts stöd han säkerligen betackar sig för. Men på Avpixlat blir hans artikel ett välkommet bevis i slaget om verkligheten: ”Kulturvänstern” – ständigt redo att trolla bort alla sanningens ord med kommunistiska formler.

I det slaget är själva verkligheten förloraren. Bengt Ohlssons artikel passar vår postpolitiska tid så perfekt. För den beskriver inte någon materiell verklighet, inte politikens påtagliga effekter i människors liv. Varför växer vissa barn upp med fullständig tillgång till litteraturen och språket, medan andra står så helt utanför?

Spelar ingen roll. I stället koncentrerar han all kraft på hur det låter, hur det ser ut. Det viktiga är vilka enskilda kulturpersonligheter han förknippar med vänsterideologi. Bengt Ohlsson är ett offer för det han påstår sig kritisera: politik reducerad till bara pose och identitet.

Malin Ullgren skrev:Ohlsson använder Kulturslussen för att driva sin tes om ”kulturväns­tern”. Bland undertecknarna ser jag en del personer som kan tänkas rösta på Socialdemokraterna, Väns­terpartiet eller mittenideologins Miljöparti. Men jag ser också en rad namn som inte förknippas med vänstersympatier alls och en del som direkt har arbetat för borgerlig politik: till exempel tidigare FP-politikern Olle Wästberg och tidigare EU-parlamentarikern Anders Wijkman, som varit toppnamn hos både Moderaterna och Krist­demokraterna.

Malin Ullgren skrev:Ohlsson menar också att jag har en slentrianmässig förståelse av begreppet makt, eftersom jag lyfter fram Göran Hägglund som exempel på en makthavare med smak för kultur- och bildningsfientliga utspel. Detta medan jag själv skriver mitt ”hjärtas mening på en helsida i Dagens Nyheter”. Poängen är tydligen att min makt är jämförbar med Hägglunds.

Väldigt konkret: Jag är frilansande kritiker och jag skriver krönikor i DN. Jag har en specifik, om än mycket begränsad, makt. Jag kan förmodligen påverka publiktillströmningen till den avsides ”experimentteatern”. Jag kan bidra till att vikta en debatt, till att sätta i gång tankar hos läsarna.

Göran Hägglund, då, socialministern. Häromveckan lyckades han och hans parti se till att lagen om sterilisering av transsexuella ska fortsätta gälla. Tvångssterilisering. 2012. Att kunna stifta lagar om människors kroppar – det är stor och reell makt. Att bortse från den sortens makt eller att likställa den med en litteraturkritikers är att ljuga om verkligheten.

Författaren Ola Larsmo, DN 11/1, skrev:
Varför man röstar som man gör är en sammansatt fråga – det handlar om bakgrund, om föräldrar, om klasstillhörighet – men allra mest om det där mer svårfångade som nog är viktigast, om värderingar. Dem man väljer och får stå för. Jag är litet för ung att ha upplevt den stora vänstervågen, men gammal nog att ha hunnit bli irriterad på dess avarter. Så varför röstar jag till vänster om borgerligheten?

Som aktiv i Amnesty under några viktiga år på sjuttio- och åttiotalet skrev jag många brev till sovjetiska myndigheter om baptistpastorer som skickats till Gulag för att de trodde på Gud. Men också till malaysiska byråkrater som fängslade fackliga aktivister som slogs för arbetarrättigheter. Och om man talade om människorättsfrågor sprang man alltid på samma människor – folkpartister, sossar och vänsterpartister. Inte bara, men oftast. Där fanns ett dike i svensk politik som, tror jag, levde kvar från andra världskrigets dagar och hur flyktingengagemanget gestaltat sig den gången. De frågor som var ”vänster” när jag var i tjugoårsåldern handlade om jämlikhet mellan könen, om ekonomisk rättvisa, om ”miljöförstöring” och om solidaritet med tredje världen. Om man tyckte sådant var viktigt var man en ”vänstertomte”, tror jag vi kallades. Eller en ”miljö­mupp”.

Det betyder inte att jag inte stötte på vänstertroll. Jag minns ett långt och omskakande samtal jag hade med en tvättäkta stalinist som med kall nit tyckte att hälften eller så av Ryssland befolkning kunde ha fått stryka med bara revolutionen genomförts. De fanns – tillsammans med Pol Pot-kramarna någonstans längst därinne i den blodröda skymningen, fullt upptagna med att hitta på nya bokstavskombinationer. Men i den bredare vänsterfåra där jag som ung vistades fanns de inte. Det är en fin retorisk prestation av högern att lyckas framställa KLMNOPQ(R)-grupperna som representativa för den bredare ”vänstern”. Ansvaret vilar ändå fortsatt tungt på dem som inte tog tvär ställning för demokratin – ett slirande man kan finna belägg för såväl till höger som vänster i det svenska nittonhundratalet.

Möjligen är det så att den svenska vänstern segrat ihjäl sig. I dag vill alla ha varit med och bekämpat apartheid. Kan man vara annat än genuint upprymd över att det som vänstermupparna tyckte då, för tjugo–trettio år sedan – att jämställdhet mellan könen är en grundläggande demokratisk utgångspunkt, att miljöfrågorna är avgörande, att fattigdomen i världen gäller oss alla – nu är frågor alla politiska partier vill äga? Idéerna om ekonomisk rättvisa och fördelningspolitik kommer ändå att under överskådlig framtid fortsätta vara vattendelaren mellan vänster och höger. Det handlar inte om livsstilsmarkörer utan om vilket samhälle man vill leva i.

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund, DN idag, skrev:
Av praktiska skäl befinner sig många kulturarbetare närmare värden som till exempel yttrandefrihet än andra yrkesgrupper. Många kulturarbetare är intresserade av att analysera och gestalta sociala frågor, människovärde, rättvisa, frihet. Frihet, vad är det?

Hur kommer det sig att så många frågor som väcker kulturarbetarnas engagemang definieras som vänster? Frågor som handlar om att värna individens frihet genom att skapa starka kollektiva lösningar och trygghet. Frihet för någon kan vara att betala mindre skatt. Frihet för någon annan kan vara anställningstrygghet och färre karensdagar. Kanske befinner sig många kulturarbetare helt enkelt närmare det ena av de alternativen?

Men när skolminister Björklund säkrar skolbibliotek i skollagen, då står Författarförbundet längst fram och applåderar. När kulturminister Liljeroth vill satsa på läsfrämjande applåderar vi. Skulle de vilja införa fasta bokpriser och öppna ett internationellt litteraturcentrum skulle vi också applådera. Men fasta bokpriser har kulturministern stämplat som kommunistiskt. Trots att det finns i hälften av EU:s medlemsstater.

Det är nog som Lena Andersson skrev i en kolumn i Dagens Nyheter för ett par år sedan: ”De flesta anar att om det inte fanns något sjukförsäkringssystem alls, skulle det inte vara Moderaterna som uppfann det. Och att vilket sjukförsäkringssystem som än fanns, rudimentärt eller utvecklat, skulle Moderaterna vilja skära i det.”

Det handlar också om yttrandejämlikhet. Vem kan använda sig av sin yttrandefrihet? Vem kommer till tals? Den känslan är stark. Och för en poet, konstnär, musiker, skådespelare kanske extra svår att ignorera. Om det stämmer att vi i någon utsträckning representerar samhällets samvete. Att vi har ett ansvar, ett uppdrag, ett kall att ta in, smälta och kasta ur oss vår samtid.

Sussie skrev: ”Jag vet att du överdriver i din artikel, men det var så befriande att få skratta åt väns­tern… Och det inspirerade mig att fortsätta ’kämpa’ på min kant, även om jag inte är just politiskt engagerad. Det gav mig faktiskt en del av mitt självförtroende tillbaka. Självförtroendet att vara den jag är, och inte tro att någon form av ’överhet’, inte ens intelligenta vänstermänniskor har monopol på VERKLIG medmänsklighet.”

Efter hand började det övergå från en kulturdebatt till något slags… jag vet inte, installation.

Det var helt surrealistiskt. Som att ensam stå omringad av tio personer som skriker hatiskt i munnen på varandra om hur feg man är som angriper någon som är mycket svagare!

Men det kanske inte är så kons­tigt.

I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.

Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där väns­tern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och att alla som har en avvikande åsikt fryses ut, tigs ihjäl eller rullas i tjära och fjädrar.

Sånt här tycker man förstås inte om att höra. I synnerhet inte om man ägnar sina arbetsdagar åt att i blommiga ordalag hylla åsiktsfrihet, öppenhet och tolerans.

Men om mina TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminis­ter som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?

Ha med det här i bakhuvudet nästa gång ni läser en kultursida eller lyssnar på ett kulturprogram, läser en bok, kollar på en film: var lite vaksam på alla politiska åsikter och värderingar som pytsas ut som en självklarhet, som om ni förutsätts dela dem.

När jag höll på med Facebook var det populärt bland mina rättänkande polare att ha ett märke på sin profilbild där det stod: ”Vi gillar olika.”

Verkligen?

Händelser vid Slussen 20:00 - 21:00 Idag, 9 februari 2012

Svensk dokumentär från 2011. Om livet runt, över och inuti Slussen i Stockholms innerstad 2011.